Efter Plugget

Idun skakar på huvudet och stoppar in den sista boken i den nu dammfria bokhyllan.
"Nej, jag tycker vi tar helg nu." ler hon snett och sätter på sig jackan. Hennes mage kurrade lätt då hon faktiskt inte ätit något sen igår.
"Sorry, missade frukosten i morse." flinade hon och släkte alla lampor och låste bakom dem då de gick ut ur butiken till den folktomma gatan.
De knallade vidare längst Diagongränden och snart åter ut på den livliga Londongatan.
"Lycka till. Vi ses sen kom till (Fin gata i London) så möter jag dig upp där utanför." ler hon då deras vägar skiljs åt och hon går in på en mataffär och han till Mungos.
Idun handlar sedan på sig kött, pommes, sås och lite grönsaker samt chips och dipp att ha till filmen. Hon visslade lätt och log, det skulle bli trevligt att ha sällskap. Dessutom gillade hon att vara på Londons gator då ingen kände igen henne där.

Precis som under gårdagen delade de två nyfunna vännerna på sig. Caleb stannade till framför tegelstensbyggnaden ett slag för att samla sig själv, innan han gick in genom fönstret för att därefter komma in i sjukhuset. Det första han kom till var lobbyn, där han blev hänvisad till den första våningen. Många av läkarna kände genast igen honom, då han spenderat mycket tid på avdelningen som liten.
”Jaså, är du här igen?” Frågar en av sköterskorna och skyndar förbi den unga mannen med ett svagt leende, borta långt innan han hunnit svara henne. De visste nog redan vem han skulle träffa och troligen även varför. Det kunde ju inte vara särskilt svårt att lista ut.
”Caleb, det var inte igår”, kvittrar en trevlig röst från ett av rummen intill. ”Du har fått alla andra doser va? Förlåt att jag inte kunna skicka den sista också, men det har varit så mycket den senaste veckan..vi går mot mörkare tider”, fortsätter kvinnan och drar in honom i en stor kram. Andrea Woods, en av moderns första vänner i England. En otroligt fin kvinna.
”Jodå, jag har fått alla doser hittills, det är bara den sista som fattas”, svarar han och kysser henne lätt på vardera kind, för att sedan ta ett litet steg tillbaka.
”Seså, slå dig ner så går jag och hämtar det åt dig”, säger Andrea och ger honom en liten klapp på axeln.

Idun bär sina kassar och kommer fram till sitt kvarter. Hr var det lugnt, det var stora flotta lägenheter som låg här och längst gatan stod dyra, skinande bilar på rad. Här höll bara de rika och välbärgade till.
Hon klev in genom de två stora glasdörrarna som öppnades automatiskt och hälsades av betjänten (eller vad de nu kallas xD), idag var det Kevin som stod bakom disken.
"Hej Idun, väntar besök?" frågar han med ett flin och nickar mot kassarna. Idun skrattar och nickar, hon gillade Kevin. Han var ung och talade inte till henne med miss eller bugade som de andra gjorde och som troligen ingick i deras jobb.
"Japp, vi ska ha filmkväll." log Idun och tryckte på knappen så hissdörren öppnades och hon åkte upp till sin våning och låste dörren.
Väl inne sparkade hon av sig skorna i hallen och gick till köket och la varorna i kylskåpet. Hon såg sig om i lägenheten och tog reda på diverse kringspridda klädesplagg. Sen bäddade hon upp bäddsoffan och la fram täcke och kudde till Caleb.
Hon såg sig om, Caleb skulle tycka det var stökigt hur hon än gjorde. På golvet lutad mot väggen stod en ännu inte färdig bild av en medeltidsborg och på en provdocka satt en ännu inte färdigsydd klänning i alvisk modell. Hon log snett åt det hela, det var nog ingen fara. Sen låg det saker överallt och hallen var full med skor och oöppnad post.
På bordet stod en fruktkorg från Häxornas Värld, den kunde de dela på i alla fall.
Idun övergav tillslut allt och åkte ner för att möta Caleb, hon satte sig på trappan utanför dit han skulle komma.

Efter några minuter kommer Andrea tillbaka med en rykande bägare, som hon stoppar i händerna på Caleb.
”Det blev precis färdigt så skål antar jag”, säger hon och ger honom en liten klapp på axeln.
”Skål”, svarar tjugotreåringen och sveper innehållet utan att tveka. Ingenting av det här var något nytt för honom, speciellt inte då han svept samma elixir närmare femhundra gånger vid det laget. Han var van, väldigt van. Lätt darrande på händerna, räcker han över bägaren till sköterskan och samlar sig snabbt. Nu var han ju tvungen att hasa sig bort till Iduns lägenhet. Kanske han kunde transferera sig? Benen hade nämligen en tendens att sluta fungera efter intaget av trolldrycken.
”Tack”, mumlar Caleb och ler tacksamt mot Andrea, samtidigt som han kommer upp på sina skakande ben. ”Jag menar det verkligen, tack”, upprepar han och skakar hennes hand för att i slutändan ge henne en stor kram.
”Ingen fara, din mamma sa ju att du kunde må bra av lite hjälp på vägen och jag önskar dig bara gott i livet, Caleb. Lycka till ikväll nu, vad du än tänker ha för dig”, avslutar hon raskt och ger honom ytterligare en klapp på axeln innan hon försvinner in i ett av rummen igen.
Jaha, då var det avklarat igen då. Dags att röra sig mot Iduns lägenhet, vart den nu än ligger.
Han stannar till när han lämnat sjukhuset igen och tittar sig omkring. Det är inte mycket folk i närheten och efter att han slunkit in i en liten gränd finns det inga andra människor i närheten. Okej. Caleb tar några djupa andetag och fokuserar på adressen, på området hon bodde i. Han hade ju bott däromkring förut, så han visste åtminstone hur det såg ut. Pang. När han slår upp ögonlocken svajar han till på stället, fram och tillbaka. Balansen återfinner sig själv så småningom och ögonen fäster sig på det bekanta ansiktet framför honom.
”Jaså, vilken tur jag har då.”

Idun ler och ställer sig upp då han uppenbarar sig framför henne. Hon ser sig snabbt om så att ingen skulle ha upptäckt hans något märkliga uppdykande ur tomma intet.
"Hej, hur är det?" frågar hon, han såg lite yr, utan balans. Men det kunde också vara efterverkningar utav drycken han hade fått på Mungus.
"Gick allt bra?" frågar hon sedan och visar upp för trappen och in genom de automatiska glasdörrarna.
"Så detta är din vän?" ler Kevin stort och hälsar på Caleb med en vinkning.
"Det var länge sedan du hade någon på rummet." flinar han åt Idun med en blinkning och hon himlar med ögonen till svar.
"En kan faktiskt umgås utan att ligga, du kanske borde prova på det?" föreslår Idun med ett flin och stiger in i hissen med Caleb så de kan åka upp till hennes våning.
"Det är Kevin, bry dig inte i honom." flinar Idun och låser upp dörren då hissen stannat vid hennes våning. Väl inne stänger hon och låser dörren efter dem och sparkar av sig skorna i hallen.
"Tja, välkommen. Känn dig som hemma." er hon och visar honom in i lägenheten med de enorma fönstren över staden, det var faktiskt fint. På väggarna hängde tavlor hon gjort och ja, saker låg här och var i de olika rummen.

”Du vet att jag brukade bo i det här området förut? Men mina föräldrar sålde lägenheten för några år sedan”, säger Caleb och ser sig omkring med stora ögon. Lägenheten de bott i hade varit mycket större och bestått av flera våningar, men annars hade de varit i princip identiska. Det kändes sjukt underligt att stå och titta ut genom de stora fönstren som påminde honom så mycket om barndomen.
”Den där Kevin verkar ju för övrigt som en rolig prick..Antar att han inte har den blekaste aning om vart någon av oss egentligen kommer ifrån? Vart du gick i skolan, vad du jobbade och jobbar med?” Undrar han och tar av sig skorna som han prydligt ställer på skohyllan. Ordning och reda ska det vara, även Iduns hem. Caleb rätar sedan på sig och börjar se sig mer ordentligt omkring. Fy fan vad stökigt det är! På gränsen till alldeles galet?
”Vi måste se till att göra någonting åt det här. Jag uppskattar att du dragit ut bäddsoffan och så där, men det här är hu alldeles absurt!” Grälar han och börjar plocka upp saker från golvet, samtidigt som han passerar förbi en och en annan tavla. ”Är det du som har målat tavlorna förresten? De är häftiga.”

"Nej, det hade jag ingen aning om." skrattar Idun och ställde sig vid honom vid fönstret och såg ut.
"Fast gissade att du bodde fint med dem. Var avundsjuk på det i skolan. Att du var renblod och hade allt och så. Själv bodde jag i slummen med min mor och diverse män hon hade över om natten." sa hon och rykte sedan på axlarna, det var förr och hon borde inte tänka på det mer.
"Nej, han vet inget. Han är en vanlig mugglare, men hemskt trevlig att prata med." ler hon men hennes leende slocknar då han börjar gräla på henne. Hon tyckte inte om att få skäll, även om hon kanske höll med. Sedan så sa han faktiskt något snällt om soffan med, så det fick väl jämna ut sig.
"Tack, jo det är jag som målat dem. Har börjat sytt på denna med." ler hon och visar klänningen i ljusgrönt, med långa armar och snörning där bak, hon höll på att brodera på den nu och skulle göra en mantel till den sen. Den var inspirerad av alviska klänningarna i Sagan om Ringen.
"Alltså, verkligen förlåt för lägenheten. Men har liksom inte ork, kommer mig inte för...." hon försökte förklara men hon kunde inte.

Med tanke på att han faktiskt var renblodig och konfrontera en relativt fin släkt, så var det log många som dragit den slutsatsen om honom. Från den synpunkten var det inte heller svårt att förstå varför många behandlat honom som de gjort under skolåren. Inte bara Idun då, utan många många andra också. Han hade varit förskräckligt arrogant, uppnosig och betett sig som en riktig besserwisser under lektionerna. Många hade i slutändan blivit extremt trötta på hans ruttna beteende och gett honom giftiga blickar under dagarnas gång.
”Det måste ha varit jobbigt med en sådan uppväxt, att inte kunna känna sig säker i sitt eget hem”, mumlar Caleb och fortsätter plocka undan allt stök ute i hallen. Han förflyttar sig sedan sakta men säkert mot vardagsrummet där köket fångar hans blick. Shit, sådana högar med disk hade han aldrig sett under hela sin korta livstid, och han hoppades innerligt på att han skulle hinna städa upp röran innan förvandlingen drog igång.
”Be inte om ursäkt, det är ju ditt hus. Egentligen har jag ingen rätt att klaga överhuvudtaget, men eftersom jag är som jag är gör jag det ändå..nåja, vi kan väl i alla fall försöka städa upp det här innan det blir försent? Annars kanske jag råkar få för mig att diska dem mitt under natten och då kommer någonting att gå sönder.”

Idun rycker på axlarna och ser på honom.
"Helt ärligt minns jag inte mycket från min barndom. Fram till jag är 11 och fått brevet är det mesta diffust och jag kommer ihåg vissa delar. Jag tror min hjärna har blockerat mycket och jag är livrädd vad jag ska finna där." erkänner hon och följer med honom ut i köket och det diskberg som ligger där. Han verkade dock må bra av att städa, så hon lät honom göra det då hon ändå inte gjorde det snabbt som honom och skulle vara i vägen. Istället sätter hon på ugnen för att värma pommes och så ska hon steka upp köttet sedan.
"Hur rött vill du ha köttet." frågar hon slutligen och börjar hacka gurka med hjälp av en sväng på staven.
Hon kunde använt renskrubba med staven också, men var faktiskt inte vidare bra på det då hon sällan tränat.
"Tack för att du hjälper till. Kommer mig aldrig för och jag hamnar ofta med något annat. Du vet jag blir inte lugn av att städa, men det blir jag av att måla eller sy." förklarar hon.

På sätt och vis förstod han vad hon menade och hur hon tänkte. Om hon inte kände sig komfortabel med stt besöka sitt förflutna behövde hon verkligen inte göra det, absolut inte. Caleb själv hade ju förträngt stora delar av sin egen barndom, men av helt andra anledningar.
”Hur rött vill jag ha det? Tja..vad sägs om helt rått?” Frågar han och höjer lite på ett ögonbryn samtidigt som disken flyger upp i luften och börjar rengöra sig själv. Städning hade han alltid varit bra på, både med och utan magi. Hans fläckfria, kliniskt rena lägenhet var någonting son vittnade för det.
”Och det är väl klart att jag hjälper till. Nu när jag ändå är här kan jag ju försöka vara till åtmsintone någon nytta, eller hur? Däremot så måste jag fråga en sista gång..är du helt säker på att du vill ha mig här? Kommer verkligen inte att klandra dig om du ångrat det hela”, lovar Caleb och sjunker ihop lite med axlarna. Han började själv känna sig en gnutta orolig, oxh att skinnet kröp av nervositet gjorde ingenting bättre.