The elements

Jaha ja, så fort som Amari tar upp det där samtalsämnet om den försvunna tröjan så återkommer rodnaden likt aldrig förr. Kan de inte lämna det där ämnet bara? Nej, det är klart. Amari har funnit något nytt som kan reta Celine något förbaskat, självfallet kommer hon att använda sig ut av det för att driva henne till vansinne. Dominic låter blicken flacka mellan de två, och noterar den där röda färgen som börjat bubbla upp över Celines fräkniga kinder. Det verkar som att hon inte riktigt uppskattat den lilla kommentaren, eller uppskattat den alldeles för mycket.
"Hmh... vi får se vad det är för väder." svarar hon tvärt och gnager sig fundersamt i underläppen. Blicken är fäst på den jämnåriga flickan återigen, låter blicken fastna där ett tag. Liknande kommentarer kommer nog fylla hennes liv från och med nu, om hon nu olyckligtvis stöter på Amari igen. "Du får gärna stanna här om du vill Dominic, Jeremiah är faktiskt inte lika läskig som han ser ut att vara." Hon ler försäkrande mot den unga killen, att strosa runt på gatorna utan någonstans att lämna sina saker kanske inte är så bra, så hennes ord liksom flyger ur hennes mun utan att hon behöver tänka på det. Syskonen kommer nog att välkomna honom med öppna armar, och hon tänker definitivt inte låta dem kidnappa honom till deras hem och lämna över honom till Mr Cummings. Aldrig livet. Även om Celine hoppats att hon varit tillräckligt känslokall för att inte fastna och finna tycke för honom, så verkar det inte som att hon klarat det. Hon är visst mer godhjärtad än vad hon själv trott, och Amari för den delen också. Den jämnåriga verkar fortfarande se henne som en elak häxa som bara låtsas vara snäll i en sekund. Iallafall bestämmer hon sig för att inte lägga större tanke på någon ut av dem, utan vänder sin fulla uppmärksamhet mot Jeremiah som vaknat upp. Hon sätter sig ner på huk bredvid honom och stryker bort de mörka lockarna från hans nu torra panna.
"Jag skulle gärna stanna här någon gång," påbörjar Dominic kluvet, osäker på hur han ska ta sig tillväga angående de olika möjligheterna. "Men jag kanske kan följa med Amari en bit eller något?"

Kanske var det lite irriterande av henne att häva ur sig den där kommentaren, men hon hade inte kunnat låta bli att driva lite med henne en sista gång. När hon sen såg hur en rodnad återigen blossade upp på Celines kinder så försökte hon hindra flinet som hotade att dyka upp på hennes läppar, det kändes onödigt att hon skulle elda på hennes irritation ännu mer. Hon lyckades mestadels, men det gick inte att missa det lilla leendet som bröt fram ändå. Det var verkligen förvånansvärt lätt att få Celine att börja rodna ordentligt, vilket var något som hon fann väldigt roande. För ett ögonblick så undrade hon varför hon aldrig märkt det här förut, men insåg snabbt att det självklart aldrig hade funnits möjlighet för det tidigare. Vem vet, hon kanske alltid hade jättelätt för att rodna, men hon tyckte inte riktigt att hon kändes som en sån person. Kanske var det en anledning till varför hon verkade bli så frustrerad när Amari lyckades.
"Jo, jag antar det" svarade hon lättsamt och lät bli att säga något mer retsamt om saken, trots att hon direkt kommit på något. Det behövdes knappast nu när hon ändå skulle gå, och Celine redan var tillräckligt tvär mot henne. När hon sen gick iväg till sin bror där han låg på soffan påmindes Amari än en gång om att hon faktiskt borde gå nu.
"Du får gärna gå med mig en bit, jag kan hjälpa dig bära de där påsarna om du vill" sa hon till Dominic, som stod där och osäkert lät blicken vandra mellan de två flickorna som befann sig på varsin sida av rummet. Påsarna var proppfulla och såg faktiskt rätt tunga ut, åtminstone för honom. Pojken verkade fundera över det en kort stund, och nickade sen.
"Det låter bra, tack! Celine, jag kommer jättegärna hit igen någon annan dag" sa han, halvt till Amari och halvt till Celine. Det lät som att han ville försäkra sig om att hon inte blev ledsen för att han inte valde att stanna hos henne, och Amari slogs än en gång av hur rar han var. Det var inte så att hon trodde att Celine faktiskt skulle bli ledsen, om något så skulle hon väl bli lite mer irriterad kanske, men det var ändå omtänksamt av honom. "Men du behöver bara ta en av dem" tillade han och höll fram en av påsarna mot henne, och Amari log mot honom och tog emot den.
"Säger du det så. Kom, vi går och lämnar dem ifred nu" svarade hon och sneglade åt Celines och Jeremiahs håll. "Hoppas han mår bättre" inflikade hon med den mörkblå blicken fäst på Celine på nickade åt brodern innan hon vände på klacken och försvann ut genom dörren. Efter ett glatt hejdå till den blonda flickan så dök Dominic snabbt upp bakom henne.

Att de rodnade kinderna roar Amari är rätt uppenbart där hon står lutad mot dörren med ett flin uppsatt på ansiktet. Väldigt irriterande. Dock finner hon ingen ork att kommentera det eller slänga någon spydig kommentar tillbaka, även om det är väl vad den andre förtjänar. Hon höjer blicken mot Dominic som berättar att han ska följa med Amari, och av någon anledning blir hon lite besviken. Kanske den andra artonåriga flickan gjort ett bättre intryck, kanske hon bara analyserar allt som hennes tröga hjärna har en tendens att göra. Hon borde inte ta det personligt, det är väl förstående att han vill följa med henne, hitta någonstans att sova så snabbt som möjligt innan mörkret lägger sig. Men Celine hade gladeligen erbjudit deras lägenhet, aja.
"Okej, vi ses," svarar hon med ett litet leende, innan dörren stängs efter de två ungdomarna. Celine sjunker ner på golvet i det tysta rummet, lutar sitt trötta huvud mot soffan medan de mörka ögonen är fästa på Jeremiah. Tjugoåringen öppnar försiktigt ögonlocken och blinkar ett par gånger för att finna fokus i sin syn. "Hur känns det?" Försiktigt duttar hon den våta trasan hon hämtat på vägen mot den varma pannan, medan Jeremy gör flera tappra försök att öppna munnen och prata. Som en stroke.
"Det känns bättre nu," mumlar han, ord för ord och rösten fastnar i halsen på honom. Han klamrar försiktigt fast sig i sin systers arm med en liten gäspning. "Vilka var det som var här?"
"Några som hjälpte mig bära dig hem bara.. tänk inte på dem du," hennes röst är i en knapp viskning innan hon lägger sig ner bredvid sin storebror, och drar in honom i en välkomnande och tröstande kram. Med slutna ögonlock lutar hon sin haka mot hans mörka lockar efter att ha lämnat en puss. Tankarna och bilderna av de två andra som tidigare vistas i rummet försvinner av sig själva, det enda hon kan tänkas tänka på är Jeremiah bredvid sig, och stegen som hörs i trappen. Snabba, springande steg och dörren blir uppskjuten av Jose och Hazel som tävlat sig upp mot lägenhetens dörr.
"Vi stötte på några bekanta ansikten på vägen hit," berättar Jose andfått och lutar sig mot sina knän med ögonlocken ihopknipna. Han verkar inte riktigt ha lagt till omständigheterna, stackarn.
"Han ser nästan död ut!"

Med snabba steg så började de ge sig ner för trappan, och väldigt fort så möts de av två personer som rusar förbi dem. Direkt så ser Amari att det är två av Celines syskon, samma som hon följt efter kvällen innan, och hon blir genast lite mer spänd och vaksam. Det var inte så att de gjorde henne nervös på samma sätt som Jeremiah, men hon visste att de onekligen var väldigt duktiga inom sina element, så om de skulle få för sig att de ville göra något så ville hon åtminstone vara redo. Men lyckligtvis så verkade de inte tillräckligt intresserade av dem för att försöka sig på något, Amari såg bara hur de kollade lite hastigt på dem innan de rusade vidare uppför trapporna. Dominic såg på dem med en lite underlig blick men sa ingenting, och hon kom på att han förmodligen inte hade någon aning om vilka de var. För visst hade han inte träffat någon annan ur familjen än så länge förutom Celine? Tydligen så skickade de fram den som bäst kunde framstå som vänlig och oskyldig innan han fick träffa någon annan. Inte så konstigt egentligen, de skulle knappast ha fått samma förtroende från Dominic om de hade låtit något av de andra syskonen försöka sig på det Celine hade gjort. Men det spädde definitivt på hennes negativa inställning till familjen, det hela kändes så utnyttjande. Å andra sidan så var väl hon inte mycket bättre själv, inte egentligen, men det kändes åtminstone lite bättre att inte vara så uppenbart manipulativ.
De gick tillsammans en stund och pratade om lite allt möjligt tills Dominic bestämde att de hade kommit fram till ett bra ställe för honom att tillbringa natten på. Det var ett väldigt avskilt ställe i en park, inte samma som de varit i tidigare under dagen, och det gjorde ont i Amari när hon såg det. Att han skulle sova här kändes helt orimligt, men sättet Dominic pratade om det gjorde det tydligt att det här var något han var väldigt van vid. Enligt henne gjorde det bara det hela ännu sorgligare.
"Du kanske ska gå tillbaks till Celine sen när det börjar mörkna? Jag är säker på att hon inte skulle ha något emot det, och du skulle kunna följa med mig hem med om du hellre vill det men det är.. väldigt litet, så det skulle bli rätt trångt" föreslog hon och gissade att oron var väldigt tydlig i hennes röst. Dominic verkade inte alltför berörd dock, han ryckte lite lätt på axlarna och log mot henne.
"Jag ska tänka på det, men det är ingen fara annars. Det är ju fint väder åtminstone" svarade han och satte sig ner på närmsta bänk. Amari kände sig rätt handfallen och osäker på vad hon skulle göra. Att lämna honom här kändes fel, men det skulle vara väldigt krångligt om han skulle följa med henne.

Efter att ha suttit där med Jeremiah ett tag, med nygjort te i vardera kupade händer, så ställer Celine sig upp från sin plats på golvet. Tjugoåringen börjar bli alldeles utmattad på nytt även om bieffekterna blivit allt svagare än innan, det är väl mer än förståeligt egentligen. Att inte få sin vardagliga dos av kaffe kan vara rätt energikrävande, tänk bara hur hemskt det måste vara när koffeinet ersätts med något mycket farligare beroendeframkallande. Det är svårt att gå vidare med sin vardag. I vissas ögon kan det ses som lite konstigt, hur Jeremy valt att försöka nyktra till sig nu på det här uppdraget, han orkar ju inte med någonting. Det gör dock ingen större skillnad, hans krafter fungerar nästan ingenting alls när han har de där drogerna i kroppen och hjärnan är alldeles svimfärdig, så för att få igång det krävs det en del arbete.. förhoppningsvis blir det bättre snart, de kommer nog behöva hans hjälp en hel del mer nu de kommande dagarna, vilket han är smart nog att förstå själv.
"Kom, jag hjälper dig till din säng." säger Jayden som även han kommit instigandes i lägenheten efter sin långa promenad för att kartlägga Paris alla gator, och var Dominic kan hålla hus. Allt det där får det att svida till hos Celine, hon brukar inte ha något problem med att vara sitt manipulativa vanliga jag i vanliga fall, men nu är det annorlunda. Den unga killen är så godhjärtad på något sätt, rar, vilket får skuldkänslorna att bubbla ihop inom henne. Dessa känslor är precis den anledningen till att hon är den mest mänskliga av dem allihop, både Jeremiah och Jose har svårt med moralen. De vet vad som är rätt och fel, men det är endast deras faders åsikter och inte deras egna. En uppgift är en uppgift, om Mr Cummings har gett dem den så är det obligatoriskt, och de lyckas alltid. Jayden och Hazel är lite mer förstående när de låter sig själva vara det, men även de är i princip hjärntvättade. Man skulle kunna tänka sig att Jayden borde ha fått en annan syn nu när han blivit tjugotvå, att han borde ha sett tillräckligt av världen och dess hemskheter för att inte följa Mr Cummings nonchalanta ord. Men det verkar som att det är tuffare än de tidigare trott. Orden och moralen har liksom fastnat i deras hjärnor likt tjocka rötter. Celine följer de två äldsta bröderna medan de rör sig mot deras sovrum, alldeles strax sovdags. Hon känner sig däremot inte det minsta trött, och med tankarna som svingar runt likt höstlöv är det svårt att hålla koll på allt. Ta det lugnt och vila sig.
"Jag tar och går ut för en liten promenad, behöver lite luft." berättar artonåringen för sin lillasyster som sitter insjuken i sin bok, precis som vanligt. Nu hade hon fått lite luft under dagen, men det var definitivt inte något hon uppskattat. Det hade varit alldeles för varmt, och hon hade varit alldeles för orolig för sin storebror för att ta in det. Plus ser det mycket härligare ut nu när hon ser ut genom fönstret, sommarkvällar utan regn brukar vara så härliga att röra sig i.
"Vill du ha någon sällskap?" frågar hon och ser upp på Celine med glasögonen lätt sneda på näsryggen. Den äldre ut av dem skakar lätt på huvudet och öppnar dörren för att ge sig iväg på en liten promenad.

Trots Dominics försäkrande ord och vetskapen om att han faktiskt hade klarat sig rätt bra hittills när han sovit utomhus så kände hon sig fortfarande orolig och bekymrad. Känslorna hade bitit sig fast och verkade inte riktigt vilja släppa taget, och hon kände sig osäker inför hur hon skulle göra. Egentligen var det väl kanske fånigt, pojken som satt på bänken framför henne var ju faktiskt den mest kraftfulla personen hon någonsin hört talas om och skulle förmodligen inte ha några problem med att klara sig om något skulle hända. Men det var svårt att ta in när man bara såg på hans unga, oskyldiga ansikte.
"Okej.. men lova mig att du går till någon av oss om du känner för det eller om något skulle hända. Du stör inte eller så, det är bara att dyka upp" sa hon efter en stunds fundering. "Eller till någon annan du litar på" lade hon till, men inte lika entusiastiskt. Så länge han inte kände sig tvingad till att stanna här ute så var hon väl nöjd, men hon ville helst att han skulle gå till någon av de två jämnåriga flickorna. Hon litade visserligen inte helt och hållet på Celine, eller åtminstone inte på hennes syskon, men hon visste i alla fall vilka de var och att någon där brydde sig om honom. De andra som han nämnt att han ibland kunde gå och spendera natten hos hade hon ingen aning om vilka de var, och det kändes betydligt otryggare. De skulle kunna vilja honom något riktigt illa såvitt hon visste. Dominic himlade med ögonen åt henne, uppenbarligen så tyckte han att hennes oro var ordentligt överdriven, men han nickade.
"Det ska jag göra" lovade han med en än en gång försäkrande ton i rösten. Amari såg på honom en stund innan hon insåg att det inte fanns så mycket att varken säga eller göra nu. Hon kunde ju knappast tvinga med honom därifrån, och nu kunde hon i alla fall vara säker på att han åtminstone visste att han kunde gå till någon av dem. Så hon log mot honom och sa "Det låter bra då. Vi ses.. någon gång, antar jag. Du kan komma förbi när du vill", och innan hon gick därifrån så kom hon lyckligtvis ihåg att ge sin adress till honom också. Det hade ju varit otroligt dumt att bjuda in honom om han inte ens visste var han skulle ta vägen, och hon hade faktiskt varit nära på att glömma bort det.
Efter att ha sagt hejdå så gick hon alltså därifrån, men utan att riktigt veta var hon skulle ta vägen. Det var väldigt skönt ute nu, och hon kände inte för att bege sig hem till sin trånga lägenhet riktigt än. Så hon bestämde sig för att hon lika bra kunde vandra omkring en stund ute i den svala kvällsluften, förhoppningsvis kanske lära sig att hitta lite bättre i staden. Hennes lokalsinne var dock tyvärr helt bedrövligt, så hon hade inga stora förhoppningar.

De mörka, stora ögonen är hopknipna medan smärtan sträcker sig över hela kroppen likt rysningar. Händerna har fasta grepp om hennes handleder medan hon blir upptryckt mot stenväggen. Ryggraden skriker av smärta av det hårda knuffandet.
"Håll käft eller så får du fan inte leva," väser en ut av de äldre männen, får den franska dialekten att låta avskyvärd i Celines ömma öron. Hjärtat dunkar likt förbannat, når upp till hennes öronsnibbar och tåtippar när en alldeles iskall hand glider upp under tröjans tyg, kramar om den sköra huden medan de vassa tänderna lämnar märken på hennes nacke.
"Skynda dig, jag vill också hinna." muttrar den andre som håller på att försöka få upp dragkedjan på sina byxor. Hon känner hur all rädsla bubblar upp inom henne, hur alla ord sätter sig i halsgommen på henne och inte vill komma ut. Handen släpper taget om hennes smala handleder när hon trots hoten försöker öppna munnen och skrika, istället trycker han den mot hennes läppar. Får hennes önskningar att bli en massa mumlande som ingen människa under nattens himmel kommer kunna förstå sig på. Det är som att all hennes styrka försvinner, alla år av träning har lämnat hennes kropp och huvud och slängt henne i diket för vem som helst att ta. Hennes kropp kan inte skydda sig själv, finger ingen ork under alla rädsla tankar som rör sig innanför huvudet. När mannens ben däremot snuddar vid hennes, ja det är då allting blir som svart. Som att hennes undermedvetna tar tag i allting. Skuggorna på väggen framför henne börjar röra på sig, komma till liv mer för varje gång hjärtat slår och hon försöker skrika. De slingrar sig upp över luften bakom männens ryggar, som flera, stora ormar redo för att attackera. Och det är precis vad de gör. Skuggorna i form av ormar slingrar sig runt männens halsar och deras överkroppar i hårda tag. Nu är det inte hon som skriker till, hon andas tungt, in och ut, in och ut. Tillslut slängs de hårt mot stenväggen, öronen kan riktigt höra hur deras ben knäcks och ser hur blod flyr deras huvuden. Tårarna dubbleras, hon försöker att få sig själv att förstå att hon är säker nu, de hann inte gå långt. Hennes kläder är fortfarande på, bara fly därifrån. Kropparna blir ihopslagna två gånger till mot väggen innan Celine tvingar sina ben att skynda sig därifrån. Gatan är tom på folk, låter henne vira runt själv medan tankarna försöker att få koll på allting. Vart ska hon? Vad har hänt? Vart är hon? Vägen hon tagit under kvällens gång är som bortblåst, hon som varit så noga med att memorera varje vända, varje gata. Händerna förs försiktigt upp mot kinderna, känner på den våta huden och de gråtfärdiga ögonen och gör ett tappert försök i att stryka bort dem.

Att gå runt lite planlöst i staden hade senare visat sig vara en ganska dålig idé. Till en början hade det inte varit något problem, hon hade känt igen sig där hon hade gått och tyckt att det var riktigt skönt att gå runt där när hon inte kände att värmen skulle döda henne. Med lätta steg hade hon snabbt tagit sig fram på gatorna, då och då kollat in lite i någon butik som fortfarande var öppen. Men efter ett tag så verkade det som att hon hade blivit lite väl säker på sig själv och sin förmåga att hitta, och hon började sluta vara så uppmärksam på exakt hur hon hade gått. Det var först senare, när solen hade sjunkit lågt ner på himlen och det var allt färre människor ute på gatorna och hon började känna att det nog ändå var dags för henne att bege sig hemåt, som hon insåg hur idiotisk hon varit. Hon stannade till mitt i ett steg och såg sig förvirrat omkring, var i helvete var hon egentligen? Varför kände hon inte igen sig alls? Det var väl ändå helt omöjligt att hon skulle ha kunnat vandra iväg såpass långt bort att hon skulle vara helt vilsen nu. Fast ändå verkade det så. Väldigt snabbt så började det kännas obehagligt snarare än mysigt att gå runt där för sig själv, och när hon vände om och försökte hitta sin väg tillbaka så var hon väldigt uppmärksam på allt och alla som fanns runtomkring henne. Att bli överraskad av något, eller någon, var det sista hon ville just nu. När hon gick förbi en grupp män som pratade högljutt på franska så drog hon kappan tätare omkring sig och stirrade stint framför sig. De hade inte ens gjort något, men hon kunde inte låta bli att känna sig otroligt utsatt där hon gick helt ensam. Efter att ha gått ett par minuter och befann sig på en gata som var helt öde så hörde hon plötsligt skrik en bit bort. Hon frös till där hon stod och vände blicken åt det hållet. Skriken lät helt skräckslagna och hysteriska, och det var fruktansvärt obehagligt att höra något sådant borta i mörkret. Ändå så började hon röra på benen åt det hållet, tvungen att ta reda på vad som stod på. Tänk om någon hade blivit skadad? Kanske skulle hon kunna hjälpa.
Skriken fortsatte medan hon gick och blev allt tydligare ju närmre hon kom, men så tystnade de tvärt. Det gjorde henne knappast lugnare. Vad i hela fridens namn var det som stod på? Hon skyndade på stegen, och plötsligt så rundade ingen annan än Celine ett hörn framför henne, och hon gick nästan rakt in i henne. Den första tanken som dök upp i Amaris huvud var att hon hade följt efter henne, men hon avfärdade snabbt det. Det var ju helt orimligt, och tanken försvann helt och hållet när hon såg hur Celine såg ut. Amari spärrade upp ögonen, hon hade blodstänk på sig och tårar i ögonen och såg helt förstörd ut.
"Celine? Vad har hänt?" frågade hon förbryllat, och utan att hon ens tänkte på det så smög sig oron in i rösten på henne.

Ögonen blir liksom stora som tefat av det bekanta ansiktet framför sig, och Celine tvingas tänka efter en hel del för att kunna sätta in henne. Amari? Ja, juste. Hon är nog den person hon vill stöta på minst i en situation som denna, eller kanske näst sista.. en polis skulle nog vara en hel del värre. Celine gnager sig hårt i underläppen och drar försiktigt i sin blodiga tröja pågrund av brist på sysselsättning med händerna. Med tanke på det som nyss inträffat är det nog förståeligt att hon inte riktigt tänkt till på sitt utseende innan hon lämnat männen i gränden, men just nu ångrar hon sig. Ögonen är rödsprängda, tröjan blodig och en skvätt med blod på benen, de våta kinderna och den skakiga kroppen tyder liksom på att allt är långt ifrån okej, att det inte riktigt står rätt till. Det är svårare att ljuga sig fram när ens yttre skriker att man inte talar sanning och motstrider allt man säger. Celine öppnar munnen ett par gånger, dock verkar det som att stämbanden inte riktigt vill sammarbeta med henne och därmed tvingas hon svälja ett par gånger. De darrande händerna för sig upp mot hennes kinder, stryker bort tårarna innan hon tvingar bak sina blonda lockar bakom de dekorerade öronen. Känslan av händerna mot sin kropp känns fortfarande så tydligt, så äcklande, deras väsande ord. Och nu ligger de halvt om halvt döda på marken inne i en gränd, tack vare att hon inte har någon som helst kontroll över det mörka elementet som byggts upp allt mer efter tidens gång. Döda? Hon vänder huvudet snabbt mot gränden igen med uppspärrade ögon, förvirrad över om hon precis dödat två män..
"Ehm.. ingenting," är det enda som kommer fram efter en lång, tyst stund. Precis som tidigare under dagen har hennes talang för att hitta på ursäkter på rak arm förvärrats, vilket även et borde vara förståeligt. Amari är inte helt korkad. Underläppen börjar darra och Celine börjar känna hur alla känslor kommer tillbaka till henne på en och samma gång. "Jag måste röra mig hemåt.." precis som kroppen och underläppen börjar rösten att darra något förskräckligt, och även om hon genuint vill gå in och gräva sig ner under täcket så har hon ingen aning om vart hon är. Hela hennes lokalsinne är som försvunnet, så istället rör sig benen mot en liten bänk där hon sätter sig ner med en duns. Blicken glider från Amari till den tomma luften framför henne.

Först så verkade Celine knappt känna igen henne utan stirrar bara med stora ögon på henne. Amari tyckte att hon verkade helt desorienterad, och hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Celines svar var en uppenbar lögn, och hon kunde knappast tro att det hon sa verkligen skulle lura någon alls med tanke på hur hon såg ut, men det verkade heller inte som att hon var i stånd till att komma på någon annan förklaring. Amari förstod det, hon kunde knappt ens stå kvar på sina darrande ben, så varför skulle hon kunna anstränga sig för att komma på en trovärdig ursäkt? Dessutom så fanns det knappast någon anledning för henne att bara berätta sanningen direkt för just henne. Kanske ville hon bara att Amari skulle gå därifrån, men hon kände att det inte riktigt var ett alternativ när Celine befann sig i det här tillståndet. De kanske inte var vänner, men hon tänkte definitivt inte överge henne ensam mitt i natten helt blodig och förvirrad. När hon sjönk ner på en bänk nära intill dem båda så tog Amari försiktigt ett litet steg närmre henne med blicken fäst på hennes tårfyllda ansikte. Var hon skadad? Eller var blodet på henne någon annans? Celine hade väl aldrig varit den snällaste personen, men Amari hade svårt att se framför sig hur hon gav sig på någon bara sådär. Med en oroad rynka i pannan så bet hon sig tveksamt i läppen och kastade en blick mot gränden där Celine hade kommit ifrån. Det var där skriken hade kommit ifrån tidigare, och hon tänkte att det kanske hade varit hon som skrek. Men nej, det gick inte ihop. Det hade varit två mörka röster, inte hennes. Återigen så vände hon blicken mot den blonda, darriga flickan som satt där och stirrade stint ut i tomma intet och verkade vara långt bort i tankarna. Amari bestämde sig för att gå bort till gränden och se om det var någon där, och när hon rundade hörnet så önskade hon genast att hon hade låtit bli. I mörkret där så låg det två äldre män helt stilla på marken, blodiga om huvudena. Amari blev alldeles för chockad för att ens komma på tanken att gå fram och kolla om de levde, utan vände genast på klacken och återvände till bänken där Celine satt. Hade hon gjort det här? Det verkade onekligen så, men det hela kändes så konstigt.
"Celine, vad hände?" frågade hon återigen med lugn röst. "Jag vet att du inte tycker om mig, men jag.. jag kanske kan hjälpa på något sätt?". Här var hon och erbjöd sig att hjälpa till för andra gången under samma dag, men i en helt annan situation den här gången, trots att det var till samma person. Hon kunde dock inte se hur hon skulle kunnat låta bli, Celine verkade helt förstörd och ur stånd till att ta sig hem, och trots det hon nyss sett i gränden så hade hon svårt att tro att Celine skulle gjort något sånt helt utan anledning. Och om det hela bara varit på något sätt planerat så skulle hon väl inte ha reagerat såhär?