Myth or reality (Privat)

Ava simmade för allt hon hade; upp mot ytan där det blänkte av vitt och guld. Det var vackert, men det var alldeles för långt bort för att hon skulle nå det. Färgerna började röra sig framför henne igen när rösten hördes.
Ava?
Den här gången insåg hon att det inte var hennes far; det var någon annan. Vem var det nu igen? Ava kunde inte komma på vad hon hette, men det var en röst hon kände igen. Var det kvinnan hon hade träffat dagen innan, människan som hade skrämt henne? Det måste det vara. Visst hade Ava sagt sitt namn till henne? Allt vad suddigt, och färgerna började sakta gå in i varandra och bilda en enda stor bild av något Ava inte kunde förstå. Hon hörde röster omkring sig, och försökte avgöra vilka det var, men det var lönlöst. Precis som färgerna gick rösterna ihop i varandra och bildade ett sorl som Ava inte kunde utgöra. Plötsligt kände hon hur hon lyftes upp innan hon försvann ner i det djupa havet ytterligare en gång.

---

Joanne skakade på huvudet och lyfte försiktigt upp flickan i sina armar med hjälp av sin kollega, William.
"Hon måste ha haft en himla otur" sa hon och såg hur William tog en bit tyg från sin ficka och tryckte mot såret på flickans bakhuvud. Joanne tittade på Prinsessan.
"Det kommer nog bli bra, Ers Höghet, Darla är som ni vet en fantastiskt duktig läkare" sa hon med ett litet lugnande leende. Hennes blick föll på den livlösa flickan igen, det var ingen hon kände igen från byn. Hon kastade en snabb blick på Prinsessan igen. Det var känt mellan vakterna att Prinsessan gillade att gå utanför slottsmurarna; kanske lite väl långt enligt Kungen och Drottningens smak. Joanne undrade i sitt stilla sinne hur och var Prinsessan hade hittat flickan innan hon befann sig i detta tillstånd; det verkade som Prinsessan kände henne. Hon valde att inte fråga, utan att fokusera på att ge flickan vård istället.

De gick in i slottet och mot ett av gästrummen. William öppnade dörren och Joanne lade försiktigt ner flickan i sängen medan William gick bort för att hämta slottsläkaren. Hon var den bästa i staden, så flickan skulle få bra vård. Joanne tittade på flickans bröstkorg som rörde sig upp och ner. Hon verkade i alla fall inte ha några problem med att andas. Hon vände sig om när William kom in i rummet tillsammans med Darla, slottets läkare. Hon gick fram till flickan och satte sig på en stol. Hon började röra vid hennes ansikte och lyfte upp henne lite för att kunna se såret i bakhuvudet. Hon vände sig mot Prinsessan.
"Flickan verkar ha klarat sig relativt bra, Ers Höghet. Jag ska tvätta såret och försöka få reda på hur mycket skada fallet har gjort, men det kan ta ett tag" sa hon och lade försiktigt ner flickan på sängen igen.

Alerie följde efter vakterna och såg oroligt på Ava som låg livlös i Joannes famn. Hon log snabbt åt henne när hon hörde hennes försök till att lugna henne.
"Jo, jag vet. Tack" sa hon och nickade lite. Orden hade inte gjort särskilt mycket för att stilla hennes oro, men hon uppskattade dem ändå. Joanne var alltid så vänlig mot henne. Det tog inte lång tid för dem att ta sig till slottet, och väl där så begav de sig till ett av gästrummen där Ava lades ner på sängen som stod där. Alerie gick och satte sig på en stol i närheten, och ändrade sig sen snabbt och reste sig för att flytta den lite närmre. Det kändes fånigt att sitta på i princip andra sidan rummet. William gav sig iväg för att hämta Darla, och Alerie kvävde en trött suck. Tanken hade hela tiden varit att få in Ava i slottet någon gång då det inte skulle märkas, och det här var verkligen motsatsen. Såna här nyheter spred sig alltid fort, och det skulle inte ta lång tid innan alla i slottet kände till att det låg en okänd, skadad flicka i ett av gästrummet och att självaste prinsessan var den som hade tagit dit henne. Å andra sidan så hade hon heller aldrig planerat att Ava skulle vara skadad när hon väl kom hit, så det spelade väl ingen roll egentligen. Dessutom så kände hon sig för orolig just nu för att verkligen bry sig om det.
Inom kort så kom William tillbaka med Darla i släptåg, och Alerie kände sig genast lite bättre till mods. Darla hade hon känt i princip hela sitt liv och hon visste att hon verkligen var en fantastisk läkare. Om någon skulle kunna hjälpa Ava så var det hon. Att sedan få höra från henne att hon hade klarat sig rätt bra fick lättnaden att sprida sig i henne, och hon log mot henne.
"Hon heter Ava, och tack så mycket Darla. Jag tror att jag stannar här, hon skulle nog bli riktigt förvirrad om hon vaknade upp här och inte visste var hon är, men mig känner hon ju åtminstone igen" förklarade hon, och Darla nickade förstående.
"Det går alldeles utmärkt Ers Höghet" sa hon vänligt medan hon började ta fram det som behövdes för att hjälpa den medvetslösa flickan som låg i sängen framför henne.

Det var någonting som drev henne framåt. Hon hade kunnat sjunka ännu längre ner i det mörka djupet av havet, men det gjorde hon inte. Någonting höll hennes uppmärksamhet mot ytan, någonting fick henne att kämpa sig uppåt istället för att slappna av och bara följa strömmen ner till djupet. Rösterna hördes runt omkring henne igen, men hon kunde fortfarande inte utgöra vem eller hur många det var. Det lät som om det var flera hundra personer, men det hade Ava svårt att tänka sig att det skulle vara. Hon kände någonting blött i ansiktet, och försökte öppna ögonen. Det gick inte.

---

"Hon reagerar på att jag rör henne, det är ett bra tecken" sa Darla till Prinsessan när hon baddade Ava's ansikte med en trasa. Flickans ögon hade rört sig under ögonlocket, vilket tydde på att det fanns en bra möjlighet att hon skulle vakna. Hon lyfte upp Ava mot sig för att undersöka såret mer noggrant.
"Hon har fått ett kraftigt slag i huvudet, men det är tack och lov inte så djupt som det hade kunnat vara. Hon förlorade en del blod i början, men det koagulerade väldigt snabbt, också ett bra tecken. Hon har bitit sig i tungan, den kommer nog vara uppsvullen ett bra tag, men gudskelov bet hon inte av den i fallet" fortsatte Darla med en blick på Prinsessan. Darla var en av de ur tjänstefolket som inte behövde använda titlar under tiden hon jobbade; hon var alldeles för koncentrerad på att utföra sitt arbete korrekt för att använda sig av titlar just nu. Hon fortsatte länge att röra och fixa runt Ava, kollade hennes puls, andning och lade om såret med ett bandage runt huvudet. Det tog en bra stund, men hon hade äntligen undersökt hela den avsvimmade flickan.
"Jag låter henne vila nu, det kommer ta ett bra tag innan hon vaknar. Om ni vill stanna här inne så får ni gärna göra det, Ers Höghet. Jag kommer komma då och då och se till så att allt står rätt till" sa hon och ställde sig upp, bugade sig snabbt mot Prinsessan innan hon gick ut genom dörren.

---

Det var som om det blev ljusare runt henne. Nästan som när solen sken på himlen ner genom havet; det glittrade omkring henne och Ava kände hur en ny våg av styrka sköljde över henne. Hon tog i allt vad hon hade, och såg hur ytan kom närmare och närmare. Hon tog i med sina sista krafter och kände hur huvudet bröt vattenytan, och vad som än hade hållit fast hennes stjärtfena släppte.

Ava spärrade upp ögonen och satte sig upp samtidigt som hon drog efter andan. Hon hörde sina egna hjärtslag i öronen och smärtan dunkade i huvudet på henne, såpass att hon blev yr. Hon kände hur uppsvullen hennes tunga var, och hon såg sig förvirrat omkring. Vart tusan var hon någonstans? Hon kände hur paniken började omsluta henne, hon visste inte var hon var eller hur hon hade hamnat här. Hjärtat började slå ännu fortare och hon kände hur hon andades häftigt. Världen snurrade, och hon hade svårt att fokusera på en punkt framför sig, vilket gjorde det ännu svårare för henne att avgöra vart hon var någonstans.

Allt det som Darla berättade för henne medan hon undersökte Ava gjorde Alerie alltmer lättad. För bara ett par minuter sen så hade hon nästan varit övertygad om att hon var död, efter det så hade hon trott att hon var svårt skadad, men nu så verkade det som att hon var okej. Eller ja, så okej man kunde vara efter att ha fått ett sår i bakhuvudet och svimmat. Hon fortsatte betrakta läkaren medan hon satt där och undersökte Avas skador, och hon sög åt sig varje ord hon sa. Både för att det gjorde henne bättre till mods att veta vad exakt som hade hänt henne och att hon verkade ha klarat sig förvånansvärt bra, och för att hon ville komma ihåg det ifall hon skulle behöva förklara saker och ting för Ava när hon väl vaknade. Det fanns ju trots allt det chans att Darla inte skulle vara där för att göra det.
"Jag stannar här, jag vill inte att hon ska vara livrädd när hon vaknar" sa hon och log mot Darla innan hon försvann ut genom dörren. Nu var det bara hon och den helt medvetslösa Ava där, och Alerie förberedde sig på en lång väntan, precis som Darla hade förklarat.
En lång stund senare så hade hon börjat känna sig sömnig och höll nästan på att nicka till en aning där hon satt i stolen, när Ava plötsligt satte sig upprätt i sängen där hon låg. Alerie ryckte till, men hämtade sig snabbt och kom genast på fötter.
"Ava! Lägg dig ner igen, blunda ett ögonblick och ta det lugnt. Du är skadad" förklarade hon samtidigt som hon rörde sig närmre sängen där hon nu satt. "Det är bara jag här, var inte orolig" lade hon till med lugn röst. Det sista Ava behövde just nu var att bli alltför uppjagad.

Det enda hon kunde fokusera på var den dunkade smärtan i huvudet. Hon hade aldrig känt en sådan smärta innan, mycket för att sjöjungfrurs helande krafter gjorde att de aldrig behövde ha ont speciellt länge. Det gjorde inte bara ont i bakhuvudet, utan hela huvudet pulserade och kändes som det skulle sprängas. Ava kände sig desorienterad, och det tog ett par sekunder innan hennes hjärna registrerade att hon inte var i Atlantica som hon först hade trott. En isande känsla spred sig i hennes mage. Vart var hon någonstans? Hon kände hur hennes hjärta började dunka fortare, och hon stelnade till när hon hörde en röst.

Ava vred huvudet till vänster och såg en halvsuddig figur titta på henne. Ava hörde bara sitt namn, och att hon borde blunda. Resten av meningen dog ut och överröstades av hennes dunkande huvud. Hennes reaktion var att backa undan från figuren, men det var svårt eftersom det bara fanns en vägg bakom henne. Ava drog efter andan och tryckte sig bakåt, och tittade ner på sig själv. Hon var täckt av tyg, men det var definitivt inte en stjärtfena under dem. Hon rörde underdelen av kroppen och utstötte ett ljud när hon såg de bara människobenen som stack ut utanför tyget.
”Vhad- vhad”. Ava hade svårt att forma orden på grund av sin uppsvullnade tunga, och hon tittade på figuren som hade talat till henne igen. Nu började synen bli lite klarare, även om hon fortfarande kände sig yr.

Långsamt, långsamt kom minnena tillbaka till henne. Hur hon hade simmat upp till ytan och druckit drycken som skulle ge henne människoben. Hur solen räknade tiden hon hade på sig innan hon förvandlades tillbaka för natten. Hur hon hade träffat Alerie som skulle hjälpa henne att få tag på Sjögap så hennes far kunde bli frisk. Hon mindes också hur djuret hade skrämt henne i skogen, och hur hon hade snubblat över fötterna och fallit bakåt. Det var det sista hon kom ihåg. Nu kunde hon i alla fall förklara varför hon befann sig i ett så märkligt rum; Alerie måste ha hittat henne och tagit henne någonstans. Ava kände sig dock fortfarande förvirrad.
"Vhar ähr jahg?" sa hon klumpigt och det kändes som om tungan egentligen inte fick plats i munnen, och hon kände smaken av blod. Hon hade förmodligen bitit sig i tungan när hon hade fallit.

Ava verkade totalt desorienterad och förvirrad, hon verkade inte förstå alls var hon befann sig eller vad som hade hänt. Hon verkade helt livrädd, som att hon var i fara, och hon flög bakåt och tryckte sig mot väggen. Så ingen bra start för henne, tänkte Alerie. Att hon var så otroligt förvirrad var dock väldigt förståeligt, hon hade ju trots allt slagit sig rejält i huvudet och var nu i ett rum hon aldrig hade varit i eller ens sett tidigare. Orden som hon utstötte lät klumpiga på grund av hennes svullna tunga som Darla hade pratat om tidigare, och det var lite svårt att förstå vad exakt den förvirrade flickan på sängen framför henne faktiskt sa. Långsamt närmade sig Alerie sängen. Det verkade som att Ava inte riktigt kände igen henne, och det gjorde henne orolig. Hade slaget i huvudet varit så allvarligt? Hade det kanske gjort att hon helt hade tappat minnet? Hon hoppades innerligt att så inte var fallet, hur skulle hon isåfall klara sig? Redan innan slaget i huvudet så hade Ava verkat en aning förvirrad över saker och ting och lite desorienterad, men då hade hon åtminstone haft koll på vem hon var och vad hon var där för. Men nu? Tänk om hon inte mindes något?
Efter den första panikartade uppståndelsen så verkade den blonda flickan lugna ner sig en smula, åtminstone tillräckligt för att fråga var hon var. Alerie var i alla fall rätt så säker på att det var det hon frågade.
"Du är i ett rum i slottet, en läkare har varit här och undersökt dig. Jag gick till sjön för att möta dig, men.. men du hade ramlat och slagit i huvudet, och det var en massa blod så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag tog hit dig" förklarade hon lugnt och tydligt, mån om att det skulle vara så enkelt som möjligt för Ava att ta till sig. Dock så kände hon hur ett lätt illamående vällde upp inom henne vid minnet av Ava där hon hade legat helt livlös och blodig på marken. Det hade varit allt annat än en trevlig syn, och det var först nu när lättnaden hade börjat ta sig fram genom henne som hon insåg hur otroligt orolig hon hade varit.
"Hur känns det? Gör det jätteont, minns du allt som har hänt?" frågade hon och såg bekymrat på Ava där hon satt. "Du borde nog lägga dig ner igen och vila dig, jag tror inte att det är bra för ditt huvud att yra runt sådär".

Ava försökte koncentrera sig på vad som sades; lite av Aleries meningar försvann, men hon fick i alla fall höra det väsentliga. Hon nickade långsamt när hon insåg att hon skulle svara på en fråga.
"Jahg- thror jahg kohmmer ihåg" sa hon och kände hur hennes huvud började värka igen. Hon gjorde som Alerie sa och sjönk ner på det mjuka bakom sig. Oavsett vad det var så var det otroligt skönt. Hennes syn var fortfarande lite lätt suddig, och hon försökte se ut genom fönstret en bit bort. Plötsligt slog en tanke henne, som fick hennes hjärta att börja rusa igen. Hur lång tid var det till solnedgången? Hon satte sig plötsligt upp igen och såg på Alerie.
"Sholen?" frågade hon och tittade mot fönstret.
"Nhär ghår dhen nher?". Hon kände att det tog mycket för henne att prata, men hon var ju så illa tvungen.

En knackning fick henne att hoppa till igen, och smärtan exploderade i huvudet på henne. Instinktivt lade hon händerna vid tinningarna. Hur kunde människor hantera smärtor som denna? Ava tittade mot kvinnan som hade kommit in i rummet. Hon gick fram till sängen.
"Härligt att se att du har vaknat. Jag heter Darla, och jag är läkare här på slottet. Jag ska låta dig andas lite, men jag har smärtstillande här åt dig" sa hon och höll upp en liten flaska som hon placerade på bordet bredvid där Ava låg. Ytterligare en gång försvann vissa ord, men Ava hoppades hon uppfattade allting. Läkaren vände sig till Alerie, och då kände Ava hur hon inte längre lyssnade; hon fokuserade på smärtan i huvudet.

"Det pratas friskt där ute om vad som händer här inne; jag ville inte säga något utan ert tillstånd, men ni kanske kan komma och klara upp lite saker" sa Darla och log mot Prinsessan. Hon sneglade på Ava, som verkade ha försvunnit från konversationen. Darla tittade på Prinsessan igen och log. Prinsessan hade alltid varit så omtänksam, men att ta med en främling i slottet hade hon aldrig gjort innan, men någon gång skulle väl vara den första.

Alerie log lättat åt henne där hon låg i sängen när hon fick höra att hon trodde att hon kom ihåg. Hon hade blivit riktigt orolig där ett tag, tydligen så var hon expert på att jaga upp sig själv. Dock så var det väl ganska rimligt att hennes tankar for iväg på det där sättet. Plötsligt så for Ava upp igen, och orden som flög ur henne fick Alerie att förvirrat rynka på pannan. När solen gick ner? Varför var det något av det första hon frågade efter att ha vaknat till?
"Jag vet inte riktigt, men det är nog rätt långt kvar skulle jag tro... Det är ungefär mitt på dagen nu" svarade hon tveksamt och såg ut genom fönstret med en fundersam blick. Än så länge sken solen, och det skulle den nog fortsätta göra ett bra tag till. Såhär års så kändes det som att den aldrig riktigt försvann.
När hon hörde en skarp knackning på dörren så ryckte hon till och vände sig genast om och kände sig av någon anledning påkommen. I någon sekund så var hon rädd att det skulle vara någon ur hennes familj eller prinsen, folk hon absolut inte var på humör att träffa eller förklara saker och ting för, men när hon såg att det bara var Darla som hade återvänt så log hon mot henne. Hon följde henne med blicken när hon gick fram till Ava, som nu verkade ha riktigt ont om man utgick ifrån hennes ansiktsuttryck och hur hon satt med händerna mot tinningarna. Tur för henne att Darla hade hämtat smärtstillande åt henne. Fast hon undrade om den blonda flickan verkligen förstod att det var det som hade ställts på bordet bredvid sängen, för hon gjorde ingen som helst ansats till att dricka upp vätskan som fanns i flaskan. Det verkade som att hon inte riktigt var närvarande, vilket i och försäg var rätt förståeligt efter den smällen hennes huvud nyligen varit med om.
När Darla öppnade munnen igen så bleknade leendet som hängt kvar på Aleries läppar. Självklart så skulle i princip alla gå runt och prata om det här. Och för tillfället så kunde hon inte komma på något hon hellre slapp än att behöva gå ut och möta alla. Det var absolut ingen nyhet för människorna i slottet att hon umgicks med folk i staden utanför murarna, det var något så vanligt att folk knappt höjde på ögonbrynen längre. Men det här? Att ta med sig någon in i slottet, och under så dramatiska omständigheter som det hade varit den här gången? Det var något nytt. Med en tung suck så nickade hon kort åt Darla. Det var väl lika bra att få det överstökat. Bestämt så gick hon fram till dörren och öppnade den, och utanför stod en folksamling bestående av slottets invånare. Inte så fasligt stor som hon hade väntat sig, en liten lättnad i det här eländet, men tillräckligt stor för att sorlet från deras prat skulle ge henne lätt huvudvärk. Det dog dock snabbt ut så fort de upptäckte att dörren hade öppnats och att det var ingen mindre än prinsessan själv som stod där, och hon harklade sig en aning. Att ha allas uppmärksamhet riktad mot sig på det här sättet var inte direkt något hon älskade. "Jag vill bara klargöra vad det är som har hänt här. Förut så gav jag mig ut för att träffa min vän vid en plats i skogen, men det verkar som att hon råkat ramla och slå sig i huvudet där. Jag hämtade Joanne och William för att ta med henne hit så hon kunde få vård för sina skador, och just nu ligger hon och vilar. Och.. det var allt som hänt.. Hon har klarat sig bra, så det finns inget att oroa sig för, och nu ska jag gå tillbaks in igen." förklarade hon kort, men utan att visa hur irriterad hon faktiskt var. Sedan vände hon direkt på klacken och försvann in i rummet igen.

När Ava blev medveten om sin omgivning igen var hon ensam i rummet. Huvudvärken hade lagt sig litegrann för stunden och det verkade som om Alerie hade gått ut. Långsamt, långsamt, reste sig Ava från sängen, och placerade fötterna på det kyliga golvet. Med hjälp av de stora sängstolparna kunde hon ta sig upp i stående position. Hon tog ett trevande steg framåt, men benen gav vika och hon föll till golvet. Återigen försökte hon ställa sig upp, och den här gången kunde hon ta sig framåt lättare. Hon kände värmen från sidan, och hon tittade på vad som brann inne i väggen. Hon var ganska säker på att Tara hade berättat att det hette eld, och var något som människorna använde för att värma sig. Ava höll ut händerna mot det, och kände att de blev varmare ju närmre hon höll dem. Det kändes så märkligt, att befinna sig i en människas rum med saker hon aldrig hade sett förut, men samtidigt blev hon nyfiken.

Ava gick ett par vinglande steg och kom fram till ett bord. Hon hoppade till och drog efter andan. Hon såg sin egen reflektion i något ovanför bordet. Hon lyckades som tur var hålla sig på fötter. Hon lutade sig framåt och tittade närmare på sig själv. Hon hade sett sin reflektion i vissa saker nere i havet, men aldrig så här klart och tydligt som hon gjorde nu. Hennes blonda hår var torrt och trassligt och hon hade ett förband som gick över pannan och bak där såret hon hade var. Hon såg att hon inte heller var klädd i den blåa klänning som hon hade innan, utan ett vitt nattlinne. Ava kunde inte sluta titta på sig själv, hon var fascinerad över hur en pryl kunde reflektera henne så bra. Hon förde fram handen och knackade på ytan. Den var blank och hård.

Ava vred på huvudet när dörren till rummet öppnades igen, och hon backade från bordet, och höll sig med hjälp av händerna mot väggen. Alerie hade kommit in i rummet igen. Nu såg Ava henne tydligt för första gången sedan hon vaknade. Alerie hade räddat livet på henne; hur tackade man för en sådan sak?
”Tahck”, sa hon fortfarande väldigt klumpigt, tungan kändes fortfarande helt fel i munnen på henne. Det var väldigt irriterande.
”Ähr Prinshessan okhej mhed ahtt jhag ähr här?” frågade hon och började med vacklande steg ta sig mot det där mjuka hon hade legat i innan, det var mycket skönare än att stå upp.

Irritationen hon hade känt över att behöva förklara situationen för folket utanför rummet ersattes av lätt oro när hon klev in i rummet igen och såg Ava stappla omkring där inne. Vad gjorde hon uppe ur sängen? Det sista hon behövde just nu var just det, och Alerie såg för sin inre blick hur Ava råkade falla till golvet och göra sig ännu mer illa. Men innan hon hann öppna munnen för att be henne att gå och lägga sig i sängen igen så fick Ava fram ett klumpigt "tack". Först så förstod Alerie inte riktigt vad hon syftade på, tack för vadå? Hon rynkade lätt förbryllat på pannan innan det klickade till i huvudet på henne att Ava förmodligen tackade för hjälpen och allt. Då började hon istället le och viftade lite avfärdande med ena handen.
"Äsch, det var så lite så.. Jag kunde ju knappast lämna dig där" svarade hon lugnt, samtidigt som hon utan att riktigt tänka på det rörde sig lite närmare mot henne medan hon återigen började röra på sig genom rummet. Hon ville vara nära till hands om hon skulle tappa balansen helt. Vid nästa sak som kom ur den illa tilltygade flickans mun så bet sig Aleriei läppen. Jävlar, hon hade helt glömt bort att Ava inte hade någon aning om att det var hon själv som var prinsessan utan bara trodde att hon var en av hennes vänner. Den lilla lögnen skulle nog bli ganska svår att hemlighålla nu när de befann sig inne i slottet, och särskilt nu när alla visste om att hon var här. Hade det gått så som Alerie hade planerat så skulle ingen ens ha märkt att Ava var där, de skulle tagit sig in utan att bli sedda och snabbt tagit växten hon var ute efter, och sen skulle det vara slut på det hela. Den planen hade dock uppenbarligen gått åt helvete, och med tanke på hur nyfikna alla var på "prinsessans vän" som tagits in i slottet under så dramatiska omständigheter så skulle det nog inte ta lång tid förrän Ava fick reda på det. Hade läkaren tilltalat henne på något högtidligt sätt? Hon kunde inte minnas. Om hon hade gjort det så skulle det ändå inte varit något hon lagt på minnet eftersom hon var så van vid det från alla andra på slottet. Ava verkade inte ha lagt märke till något sådant än så länge i alla fall, men hon hade å andra sidan varit medvetslös under större delen av tiden hon varit här och verkade inte riktigt vara tillbaks till sitt vanliga jag än.
"...eh, jo, absolut. Det är klart, jag skulle inte tagit hit dig om det inte var okej" svarade hon. Uppenbarligen så skulle hon behöva förklara situationen för henne förr eller senare, men just nu visste hon inte ens hur hon skulle göra det.