Gatans barn (Privat)

”Det är farligt att göra det. Blir jag upptäkt, blir det fängelse, spinnhus, straffad offentligt eller dödad.” svarade hon visste väl vad hon gett sig in på då hon klippte av flätorna och rymde. Nu var hon Sam och ingen annan, hon trivdes med det och ingen hittills hade misstänkt något.
Hon suckar när han påminner om revbenet inte för att hon behövdes påminna ty det smärtade var gång hon rörde sig.
”Jag vet, annars får jag väl bara låta det läka av sig själv.” sa hon och tystnade något då Ren kommer fram till dem och sätter sig där.
”Vad har hänt?” frågar han Sam då hon såg mörbultad ut. Egentligen skulle han se till Axel, men Sams uppsyn var mer påfallande.
”Fulla poliser.” muttrar Sam till svar.

Det var väl det negativa med det hela, att såna lögner kan få en att hamna i fängelse eller hängd. Det är en väldigt stor risk att ta, men kanske det är värt det. Att få leva mer fritt när man väl faktiskt ja leva överhuvudtaget.
"Jag kan väl åtminstone göra det klart för dig att jag inte kommer berätta för någon," försäkrar Axel trevandes medan han pillar med snöret på sina skor. "Om du låter det läka själv kommer du inte kunna arbeta på ett långt tag." Påpekar han förnuftigt medan den där rynkan mellan ögonbrynen blir allt skarpare, och så kommer såklart Ren och slår sig ner för att hålla dem sällskap. Precis som Axel själv verkar vännen ha lagt större tanke på det blodiga ansiktet, än Axels skadade kropp. Han har faktiskt inga synliga sår just nu, bara om han tar av sig kläderna, så det är väl mer än förståeligt.
"Förstår inte hur de där jävlarna tänker, de kommer säkert skapa en massa hat, orsaka en demonstration eller något." Påpekar den äldre mannen och skakar misslyckande på huvudet.

”Tack, jag uppskattar det verkligen.” ler Sam mot honom och nickar. Jo, han hade väl rätt och så kunde hon inte ha det. Hon kunde inte leva utan att jobba, visst hade hon pengar nu, men de skulle inte räcka.
”Jag får väl gå till Mary och hoppas på det bästa, inte dra upp skjortan så långt eller så.” grimaserar hon av smärta för att vända sig mot honom.
”Vill du följa med dit imorgon?” frågar hon, det skulle kännas bättre då, kanske som ett skydd eller något.
Hon ser sedan åt Rent.
”Varför skulle det skapa demonstrationer? Det handlar bara om mig en gatpojke bland alla.” svarade hon och rykte på axlarna.

Med till Mary? Axel tvingar sig själv att fundera lite på det, de två har umgåtts en hel del de senaste dagarna. Stött på varandra mer än ett par gånger, hjälpt varandra. Han vet ju att Sam inte kommer kunna gå till den trevliga damen själv.. så det är väl ett självklart svar för hans del. Men Axel vet inte om han vill gå ut något mer överhuvudtaget, hela underkroppen är i princip död efter allt som hänt alla muskler i överkroppen är även övetansträngda, och hjärnan har förvandlats till icke hanterbart mos.
"Javisst, jag kan följa med. Om du vill?" Frågar han och granskar det smärtsamma ansiktsuttrycket som Sam fått, stackarn. Det är väl bäst så, att få någon som vet läkekonst att se på alla sår som poliserna gett den andre.
"Jag tror nästan alla gatufolk skulle vilja protestera om de fick reda på det, och alla gatukök är ett väldigt stort antal " förklarar Ren medan han granskar sin yngre vän.

”Jo, gärna, tack.” Ler Sam och undrar varför hon ens frågat. Var det inte hon som klara allt själv? Som satte en ära i det? Varför? Hon kunde inte svara på det själv och förstod inte vad som pågick inom henne. Hon förstod inte heller hur ont Axel verkligen hade, själv mindes hon inte det. Hjärnan hade blockerat vissa saker ur hennes barndom. Det hon mindes var obehaget och det satt i när någon rörde henne eller försökte komma nära.
”Då får de inte reda på det. Det är onödigt att starta upplopp. Folk kommer bara skadas till ingen nytta.” Sam vet att de med makt alltid skulle segra så vad var idén att skapa protester? Det var som det var, hon fick väl skylla sig själv eller något.

De två ungdomarna delar nu en väldigt stor hemlighet, vilket faktiskt Axel att känna sig lite närmre den andre. Det är väl sant vad de säger, att hemligheter får folk att glida närmre varandra. Sjuttonåringen är även fast besluten i att inte berätta för någon, inte Ren heller. Om Sam litar på honom tillräckligt mycket, så måste han ju faktiskt visa att han är värd det.
"Hur gammal är du?" frågar han mitt från ingenstans, men vem kan döma honom för att vara nyfiken? De har umgåtts lite då och då de senaste dagarna, så det skadar väl inte att lära känna varandra lite mer? På det missar han Rens bestulna min.
"Men upplopp kan vara väldigt nyttigt ju, vi har inte haft något på länge," protesterar den äldre aningen kluvet.

”Vet inte riktigt, runt 19 kanske. Det är ingen som har brytt sig när jag fötts eller hållt räkningen.” svarade hon och såg på honom, på dem.
”Ni då?” frågar hon istället. De båda var såg ut och vara i en såndär obestämd ålder, sådant man inte visste. Men typ lika?
”Jag tror fortfarande inte att någon skulle bry sig.” svarade hon och nickade mot ladan. Nej, hon hade inget gäng som dem inga nära vänner och visst var det hennes eget fel. Så varför skulle folk bry sig då? Inte så att hon hade dåligt rykte, tvärt om. Men ingen kände henne och då borde de väl inte bry sig?
De låg kvar i gräset en stund till men snart började det bli skymning och mörkna.
”Vi borde ge oss in om vi ska få plats.” säger hon och försöker komma på fötter, men revbenet gör så ont att det tåras för ögonen.
”Skulle ni kunna hjälpa mig på fötter?” frågar hon tillslut och sträcker ut sina händer åt dem.

Nitton? Jo men det låter väl som en rimlig ålder med tanke på Sams ålder. Snart tjugoåring, några år äldre än Axel själv. Det är lite typiskt dock, det är inte många gatubarn som firar sina födelsedagar, det är rätt ofta en sorglig dag för dem. Varför hade man haft otur att födas? Nejmen för de två killarna, som sitter placerade på det vackra gräset, så finns det lite firande iallafall. I kyrkan hade några vuxna ibland fixat små kalas till dem, det datum de kommit till kyrkans välkomnande väggar. De vuxna som alltså inte varit onda, elaka och utnyttjat de små barnen.
"Sjutton," svarar Axel, precis som Ren svarar tjugoett. Just vilket datum man fötts är fortfarande oklart, men de bägge två har turen att ungefär veta vilket år de åtminstone är födda. "Hmh, men nu kanske vi kan bry oss?" lägger Axel till, med ett varmt leende. Det är en liten sak, men att hålla koll på hur gamla var och en är, tyder lite på en familj. Kanske en konstig sådan, men en familj iallafall. Axel ställer sig upp på vingliga ben, känner hur hela kroppen vill ge upp och bara somna på gräset istället. Vem bryr sig om han blir överfallen, eller blir alldeles sjuk? Kroppen är ändå i princip död. Men det spelar ingen roll, för han hjälper ändå Ren att försiktigt få upp Sam på fötter.

Sam svarar Axel med ett leende, ja hon uppskattade att de brydde sig iallafall lite. Den känslan hade hon inte haft förr, det skrämde henne en aning men samtidigt tyckte hon om den.
När hon väl kommer upp på fötter tar hon tag i kryckan så hon kan stå själv, hon började likna en mer eller mindre trasig och skadad människa.
Snett ser hon på Axel ser att han har ont, men har ingen aning om vad hon bör göra åt saken. Dessutom var det säkert inte bara fysisk smärta utan psykisk med, något hon inte visste om. Något hon ständigt flydde från, känslor och närhet.
De går mot ladan i tysthet, Sam i sina egna funderingar. Hade det varit rätt att berätta för Axel? Men samtidigt det hade känts skönt att tala med honom om allt idag.

De går i tystnad mot ladan. Inte någon sån där krävande, jobbig tystnad som kan uppstå när man stöter på nya människor och alternativa, framtida vänner. Nej, den var lugn, trevlig. Det behövdes liksom inte sägas någonting, åtminstone inte för Axels del. De två yngsta av de tre har delat med sig av en hel del, Sam en hemlighet som hon aldrig berättat för någon innan. Men Ren däremot, ja han är ju inte lika inne i det hela som dem, och slankar efter dem med huvudet fylld med tankar. Väl inne i ladan finns det fortfarande en del platser kvar, det har börjat mörkna lite men det var långt ifrån fullt. Axel slår sig ner, gäspar tungt innan han kryper ihop till en liten boll med armarna om sina ben, ett tappert försök i att hålla uppe den lill värme han har kvar. Dock slutar det ändå med att han börjar hacka tänder. Typiskt.