Winter is coming

Ja.. kanske Earendil bara borde ha hållit käften, låta ämnet dö ut. Ingenting kommer ju förändras, de kan fortfarande vara nära vänner, inte sant? Okej, alven kommer att tänka igenom sina ord och handlingar en hel del mer nu när han fått reda på den lilla hemligheten. Men annars ska han se till att ingenting ska förändras, Aidan ska fortfarande trivas i hans sällskap. Och Earendil i hans. Än en grimas stryker sig över ansiktet och de små händerna rör sig mot pannan där tjugotvååringen knäppt sitt finger. Aj. Så han ska alltså inte röra honom? Men det som är så bekvämt..
"Mhm, och jag kommer vara avundsjuk på dig som inte behöver gifta dig." påpekar han med ett litet, genuint leende strykandes över de fylliga läpparna. Han vänder sig om på rygg och stirrar upp i taket. De skarpa ögonen följer varje liten spricka i träet. Gång på gång. Tanken att ha Aidan med sig gör det hela mycket, mycket lättare att ta sig ann. Även om det kommer bli förjävligt för Aidan i vissa stunder. Kommer Earendil förväntas bli pappa också? Naej usch.

"Precis, av alla möjliga släkter väljer de att gifta bort mig till dem. De, helt generellt, är förskräckliga." berättar han och sluter ögonlocken en stund. Tänk att bo där, i Kings Landing. Med de stora samhällsklyftorna, all fattigdom och all kriminalitet. Alla mord. Earendil kommer inte kunna sitta tyst och bara titta på, det måste väl Fearenduil och fadern ändå ha förstått? Så, Lannister familjen, åtminstone modern, kommer att avsky honom. Det är nästan uppenbart vid det här laget. "De har gjort en del saker som bara går att ifrågasätta." Han vänder blicken mot den andre och skakar lite på huvudet med rynkad näsa. "Om du följer med Aidan, så kom ihåg att det kan vara rätt otäckt, riktigt otäckt. Jag menar barn som svälter till döds och konstanta våldtäkter - otäckt."

De kunde väl gå och vara hur avundsjuka de nu ville på varandra, men i slutändan skulle det inte förändra någonting. Earendil skulle gifta sig med en av Lannister kvinnorna, troligen få barn med henne och förhoppningsvis leva ett lyckligt liv. Samtidigt skulle Aidan bli kvarlämnad i Rivendell och aldrig kunna fly sin kos. Det fanns kanske inte direkt någonting att fly ifrån - förutom det tråkiga vardagslivet som befann sig där från varje soluppgång till nedgång. Han ville se någonting nytt, uppleva nya saker och se nya landskap. Tänk att få segla över havet och att få gå i land vid Kings Landing. Däremot kvarstod ju det där som alven precis sagt om svält och misär, våld och misshandel. Ingenting av det var ju vidare trevligt, men det kunde väl inte vara allt? Eller?
”I hela mitt liv har jag levt i en slags bubbla och det enda hemska jag har upplevt var under min första fullmåne”, erkände tjugotvååringen trevande och vände blicken upp mot taket. ”Det känns som om jag halvt om halvt berövats verkligheten, trots att många människors liv fortfarande lever under dessa förhållanden och jag vill veta..jag vill veta hur världen egentligen är och hur den fungerar”, fortsatte han tyst och slöt ögonlocken med en liten suck.

Tankarna lämnade det ämnet ett slag och övergick till att fundera över giftermålet istället. Varför blev någon så omtyckt person bortgift till en sån hemsk familj? Earendil förtjänade ju bättre femhundra gånger om, om inte ännu mer det vill säga. Om Aidan haft möjligheten till att hindra det hela så had han helt klart gjort det. Tyvärr var hans ord ungefär lika mycket värda som en stens i alvens fars öron, så i slutändan skulle det inte tjäna någonting till. Och även om det gjort det..hade någonting ens blivit annorlunda? Hade han inte redan konstaterat att hans underliga små fantasier alltid skulle vara just fantasier? Jo, det hade han. Kom igen, Aidan, sluta tänka på allt det där nu och kom på bättre tankar. Du kanske till och med får chansen att följa med Earendil, så ryck upp dig!
”Lannister släktet har väl ganska mycket makt, eller? Antar att det är därför han vill gifta bort dig till just dem”, konstaterade den yngre och slängde en hastig blick mot sin kamrat. ”Men det betyder ju inte att det är rätt på någon nivå.”

Jo, det är väl en betydlig stor skillnad mellan de två när det kommer till livsupplevelse. Aidan har blivit skyddad från otäckheter länge, bortsett från de markerade såren över hans bröstkorg. Earendil däremot.. ja, han har sett lite för mycket för att fortfarande må bra och kunna le åt världen. Naturen kanske fortfarande är vacker, men han vet hur livet är för vissa vilket har förstört hans syn permanent. Om han kunde gå tillbaka till tiden då han var lika oskyldig som Aidan, och ögonen inte var skadade, då skulle han definitivt göra det. De bor verkligen vackert dock, och det finns nästintill inga samhällsklyftor i Rivendell. Fadern har varit väldigt duktig på att hålla det snällt och jämställt. Det är annorlunda på arbetena och familjer, men det är ändå förståeligt. Det är däremot en väldigt stor skillnad mellan Rivendell och nästintill alla andra under the seven kingdoms, alver har alltid varit mer förstående och fredliga. Även om de går i krig. Att sälja och köpa sex, olagligt. Dödsstraff, olagligt. Mycket lagar har de.
"Om du vill det tänker jag inte hindra dig," berättar Earendil. Kanske det är nyttigt för tjugotvååringen att komma ut i verkligheten, se hur världen ser ut för många andra. Men åh, Earendil skulle göra allt för att gå tillbaka till tiden han inte vetat något om världen. "Jag kan hålla dig i handen om du blir rädd, däremot."

Aidan har rätt, Lannister har väldigt mycket makt. Den mesta. Trött lägger han sig på sidan så att han kan se på den andre utan att vrida på huvudet en massa gånger.
"Jo, vi är redan vänner med Tyrell, Baratheon och Stark. Hyfsat iallafall, antar att Fearenduil vill komma bra överens med alla för att hindra eventuella krig. Lannister har stor makt, så det är väl de man behöver vända sig mot." berättar Earendil med en suck och gnager sin i underläppen, får huden att lossna och en strimma blod att ta plats. "Så om man ser det objektivt så är det väl ett rätt självklart beslut, men nu kan inte jag direkt göra det. Tyvärr."

“Hålla mig i handen?” Upprepade Aidan och kunde inte låta bli att höja lite på ert av ögonbrynen. ”Jag är över tjugo år, Earendil..det kanske inte låter som så mycket i dina öron, men jag är en fullvuxen man”, fortsatte han och skakade på huvudet, med ett litet leende växandes på läpparna. När de först hade träffats hade tjugotvååringen defintivt inte varit någon fullvuxen man, utan han hade varit ganska kort och spinkig. Vad hade han varit? Runt tio år kanske? Armarna hade varit smala, benen kraftlösa och ögonen stora och bedårande. Hela Aidan hade faktiskt sett ut lite som en söt gräddbakelse. Det hade inte ändrat sig alldeles fullständigt, men nu var han betydligt längre, ganska muskulös och inte alls lika söt. Ögonen som förut varit bedårande hade smalnat av, käkbenen var skarpa och näsan rak. Alla växte ju upp förr eller senare, så det var väl ingenting att göra åt saken, och helt ärligt så tyckte han inte att han såg illa ut på något sätt. Förutom ärren då och det där jävla varg tjaffset som han inte orkade lägga någon större vikt på. Hur han såg ut under de olika månfaserna hade han inte den blekaste aning om, och så fick det gärna stanna tills vidare.

Den yngre betraktade Earendil under den stillsamma lilla tystnaden som sjönk ner emellan dem. Återigen hade han världens lust att sträcka fram handen och röra vid alvens vackra ansikte, men bestämde sig för att det var en grymt kass idé. Det skulle ändå aldrig funka, punkt slut.
”Varför kan du inte se det på ett objektivt sätt?” Frågade Aidan tyst och knöt händerna, försökte att motstå den extrema frestelsen som bara verkade bli större och större. ”Är det för att du helt enkelt inte vill lämna Rivendell och din familj?” Undrade han fortsättningsvis och nöjde sig slutligen med att pilla lite med Earendils ljusa lockar. Varför skulle den äldre vara så jävla närgången för? Allting blev ju genast betydligt svårare för Aidan och hans brist på självbehärskning.

Även om nu Aidans ord är långt ifrån ett skämt kan den äldre inte undgå att fnissa till, låter läpparna spricka upp i ett leende. Det där leendet som spricker upp i ljus, ögonen som är lika stora som vanligt. Nej, den andre är definitivt inte ett barn längre. Inte bara utseendemässigt, utan hela personligheten har blivit lite mer.. ja, mogen. Det borde väl Earendil ha förväntat sig, alla människor gör ju det. Dock är han inte lika van vid det som Haemir, att någon kan ändras så snabbt. Förut hade Aidan haft ungefär lika stora ögon som alven själv, med ett rätt sockersött sätt. Hans fräknar och mörka, tjocka lockar bidrog en hel del till det bedårande utseendet. Nu, ja nu tolv år senare ser tjugotvååringen definitivt helt annorlunda ut.
"Det var ett skämt Aidan, jag behöver inte hålla dig i handen." försäkrar han och lutar huvudet mot kudden, blicken fäst på sin barndomsvän.

Varför kan han inte se det objektivt? Visst är det pågrund av hans familj, hans döda mamma. Men hela Rivendell är hans hem, bäckarna, fåglarna, kaninerna, människorna. Alla små vrår. Det är så vackert, behagligt. Hur ska han kunna bli van vid något annat? Det är en väldigt bra fråga.
"Jag antar det. Kings Landing är väldigt annorlunda från Rivendell, och jag vet inte.. efter tvåtusen år blir det rätt svårt att lära känna en stad lika bra." påpekar Earendil med ett litet skratt, tvåtusen år. Jisses. Det lilla leendet försvinner dock när han känner ett par grövre fingrar mot de blonda lockarna och en rosig liten färg tar plats över kinderna. Vart kom den ifrån? "Plus känns det lite som att jag lämnar det som hör till min mamma, hur löjligt det nu än låter."

Hade det verkligen varit ett skämt? För Aidan tvivlade starkt på det av någon underlig anledning. Det skulle bara vara naturligt för Earendil att behandla honom som en skräckslagen, ovetande liten unge, eftersom det var precis vad han var i jämförelse med den andre. Insikten om detta var självfallet ingenting han uppskattade, men samtidigt någonting han kunde acceptera då det var fakta.
”Du kan ju alltid låtsas som om det var ett skämt, men jag tror inte att det är hela sanningen”, knorrade tjugotvååringen och tvinnade en av de blonda lockarna mellan tummen och pekfingret. Han kunde verkligen inte bringa sig själv till att slita bort blicken och bete sig som en vanlig människa. Det var ju för fan nästan komplett omöjligt med tanke på omständigheterna; för det första kunde han inte tänka ordentligt ännu, vilket gjorde det betydligt lättare för alla förbjudna ord och tankar att smyga fram. För det andra var Earendil relativt närgången och doftade löjligt gott. När alla dessa små delar sedan gick ihop och bildade en massiv aspekt, då gick det liksom inte att följa sin egen vilja. Hans kropp och sinne ville tydligen någonting helt annat än resonemanget. Två mot en, en mot två. En mycket tuff match.

”Vadå löjligt? Det är inte alls löjligt!” Utbrast Aidan när den andre talade om hur han lämnade det som tillhört modern. Nej, i hans ögon var det verkligen inte löjligt alls, utan bara ärligt och djupt. På något sätt fick det Earendil att framstå som mer mänsklig, vilket den yngre uppskattade något enormt. Men det gjorde det självfallet även svårare för honom att hålla sina små lömska känslor i styr.
”Det finns ju bara ett Rivendell, och när det har varit ens hem i flera tusen år, så förstår nog alla att det kan vara hemskt jobbigt att slita sig”, fortsatte han förnuftigt och log försiktigt, samtidigt som de såriga fingrarna fortsatte med sitt pillande. Såhär på efterhand insåg Aidan att han troligen känt precis på samma sätt om han tvingats till att lämna sitt hem. Däremot skulle han troligen aldrig bli det och om han någonsin far långa vägar bort så berodde det på att han själv valt det ödet. Föräldrarna var inte mycket för att gifta bort sina barn och de hade inga anledningar till att göra det heller.

Kanske nu Aidan inte tror att det varit ett skämt, men Earendil hade varit uppriktig med det. Visst skulle han inte ha något emot att hålla den yngre i handen om han blir skrajsen, eller behöver lite omtycke. Men det är inte så att alven ser ner på honom för hans ålder, inte det minsta. Om nu Earendil varit född människa själv, hade han varit tjugo. Yngre än Aidan. Så han tror definitivt inte att rädsla är en egenskap som endast finns i unga åldrar. Nej, Aelene har gjort det klart för honom att även de yngsta kan vara riktiga krigare, utsätta sig för stor fara.
"Hmh, om du inte tror på mig så. Men helt ärligt Aidan så får du gripa tag i min hand när du vill. Om du följer med så att säga." berättar han med ett glatt leende och gömmer ansiktet under täcket precis som den andre. Det täcker över de rosiga kinderna, så att endast de stora, blåa kinderna kikar upp. Tittut. Men vem kan döma honom? Det är väl klart att man blir generad när någon som Aidan pillar med ens hår. "Vill du gå ut någon gång, om några dagar kanske? Titta till gungan, klättra upp i träden igen?"

Kanske det inte är löjligt för vissa, och Earendil är tacksam att den andre inte tycker det. Väldigt tacksam. Dock trodde han att han inte var så självisk. Som bara tänker på sin mor, sina egna minnen, sin familj, sitt hem. Det är väl normalt i o för sig, men alven hade hoppats att han kunnat kontrollera sig själv bättre än så. Inte tänka på dessa saker, ignorera dem.
"Jag antar att det är normalt att tänka så.." erkänner Earendil med en liten rynka mellan ögonbrynen innan han försiktigt duttar den lilla trasan över Aidans ansikte, ser till så att hans kroppen håller en bra temperatur. "Men jag hade hoppats att jag lärt mig tillräckligt väl att inte tänka på mig själv, och folk runt omkring mig i dessa stunder." Kanske det är ett konstigt resonemang, men han vill av någon anledning verkligen att tjugotvååringen ska förstå hur det är han tänker. Precis vad han tänker, utan några gömda hemligheter.
"Plus finns det bara en av dig också... och Ilbryn, Aelene, Haemir, Delunia, Fearenduil, Jaenya." lägger han till och skakar lite på huvudet. Det är så många människor han kommit nära, och han har ingen lust eller tanke på att lämna någon av dem. "Kanske han trycka ner er alla i en liten väska innan jag sticker?"

Gå ut? Vadå gå ut? Inom loppet av några enstaka sekunder hade Aidan redan lyckats uppfatta frågan på helt fel sätt. Han höjde på ögonbrynen och såg frågande på den äldre, försökte klura ut om det verkligen så han hade menat eller om han totalt missuppfattat precis allting. Det skulle ju inte direkt vara den första gången det hände, så förvånad skulle han defintivt inte bli. Men nu var det så att han önskade att Earendil menat frågan på ett väldigt specifikt sätt, vilket fick resonemanget att svikta en hel del.
”Vadå gå ut? Eller alltså jag vet vad det betyder, mem på vilket sätt?” Undrade Aidan och studerade alven med skygga ögon och kinder som stod i brand. Och så var han ännu en gång tillbaka där igen, med sina dumma förhoppningar och drömmar. Hur mycket han än försökte att tränga bort dem gick det ju inte riktigt, utan de studsade nästan genast tillbaka och satte roten ännu hårdare än förut. Om han bara hade dragit upp den så snart han insett att den ens existerade hade det inte blivit så krångligt. Klok kan man ju däremot vara på efterhand, både på gott och ont.

Tjugotvååringen slöt ögonlocken och gömde så mycket av ansiktet som möjligt under täcket. Rodnaden låg fortfarande utbredd över kinderna och ett litet leende hade börjat gro på läpparna. Det finns bara en av dig också. Självklart var Aidan genast tvungen att börja överanalysera orden, trots sina föregående varningar mot sig själv.
”Det finns bara en av dig också, så det kommer bli jävligt tomt här igen om du beger dig”, viskade han och tillät det sorgsna leendet att titta fram. ”Och det där med att gå ut..det är fullmåne om en vecka ungefär, så det är nog bäst att ta det så snart som möjligt...och vem vet när du far iväg? Det kanske sker mycket snarare än vad du tror, så det är väl ingen riktig idé att dra ut på saker och ting. Eller vad tycker du?” Undrade han fortsättningsvis och sneglade mot alven. Ögonen- de där blåa ögonen fick hjärtat att fladdra likt förbaskat. Fan.

Nej, nej, nej.. Earendil har lust att slå sig hårt i huvudet. Klart Aidan skulle ta det på det viset, gå ut på någon sorts dejt. Jösses, alven måste verkligen hålla mer koll på sitt ordval. Han vet inte riktigt vad han ska svara, han vill ju inte göra den andre besviken. Men det hade inte alls varit det som han haft i åtanke.
"Alltså.." påbörjar han, alldeles trevande på orden. Jadu, hur ska du rädda upp det här prinsfjompen? Dumma klant. Visserligen kan han inte ha allt i åtanke på en och samma gång, men de hade faktiskt haft en konversation om Aidans känslor för bara någon minut sedan. Så hur är det möjligt att det gled från minnet? Earendil gnager sig i den fylliga underläppen, som om det ska få hjärnan att arbeta snabbare. Istället gör det bara ont, och om något så saktar det ner processen. "Bara för att ta en trip down memory lane," är det någon bra förklaring? Ja, det visar iallafall att det inte varit en dejt han haft i åtanke. Vilket var det viktigaste att förmedla. "Jag har saknat att gunga, och klättra i träden. Även om det inte är så vanligt att se två fullvuxna killar att göra det, så kan det bli rätt roligt. Inte sant?"

Faktumet att Aidans kinder blir allt mer röda smittar bara av sig, får den fullvuxna alvens kinder att bli alldeles glödheta och magen att kittla till. Hur kommer det sig? Under tvåtusen år har han inte känt något liknande. Det kan vara frustrerande, att vissa känslor fortfarande kan överaska en efter sån lång tid.
"Jag börjar hoppas på att du följer med Aidan, ett familjärt ansikte skulle vara väldigt lättande. Dock spelar det förstås vad dina föräldrar, och min pappa tycker om det. Tyvärr." Earendil putar med underläppen, puffar upp de rosiga kinderna och skakar besviket på huvudet. Som en söt liten fågel, eller en kanin. Tankarna finner sig tillbaka till farandet, resemålet och människorna i den staden. Ja, hur snart kan det tros vara? Förhoppningsvis inte alldeles för snart. "Mm, jag skulle inte ha något emot att göra det så snart som möjligt. Men jag tror inte vi åker jättesnart, de måste ju se till att ett telegram kommer fram till den familjen först."

Självfallet hade Aidan uppfattat frågan helt fel, och även om det inte var den andres fel på något sätt kunde han inte undgå att känna sig en gnutta besviken. Men vad hade han egentligen väntat sig? Att Earendil skulle kastat armarna kring halsen på honom och gett de smalare läpparna en stor, fet kyss? Nej, så illa hade fantasierna faktiskt inte hunnit bli och nu skulle de förhoppningsvis inte bli det heller. Svaret var rakt och omöjligt att misstolka, så därmed var det bara att släppa allt det där andra och omfamna deras vänskap istället.
”Det låter perfekt”, svarade tjugotvååringen tillslut och pressade fram ett gulligt litet leende, trots att hjärtat fällde en ensam tår. Det var däremot sant - att idén lät helt underbar. Hur många år var det inte sedan han faktiskt släppt loss och haft en helt felfri dag? Ett år? Två? Om sanningen nu skulle fram så var det nog sist de två vänner hängt tillsammans och hur längesen var inte det? Mer än fem år sedan, kanske till och med sex? Han hade tappat räkningen efter bara några få månader och efter att den gränsen passerat hade han låtit blingat ens fundera över saken. När man väl började ge sig ut på sådana stormiga vatten kunde ju vad som helat hända. Hade Aidan inte haft något bättre för sig hade det kanske varit precis det han gjort, men nu hade han både ett jobb och ett pälsproblem att oroa sig över. Kanske det bara var bra att han blivit överfallen den där natten för fem år sedan? Snacka om att ha någonting att fördriva riden med, även om det nu inte var på ett speciellt trevligt sätt.

”Mina föräldrar kommer nog inte att ha något större problem med det, så länge jag lovar att komma tillbaka hem om inte allt för många år”, sade den yngre och skrattade till, med frånvarande ögon. ”Eller de kommer inte ha någonting emot det så länge den där ringen faktiskt uppfyller sitt syfte, för annars kommer mamma blankt att säga nej och helt ärligt måste jag nog hålla med henne”, fortsatte han och blinkade till några gånger, försökte återvända tillbaka från alla minnen som spelades framför ögonen på honom.
Inte ens Aidan var så självisk och dum att han tänkte utsätta en massa oskyldiga människor i fara bara för att få följa med ut på äventyr. Han skulle aldrig ens få för sig någonting så korkat. Det spelade ingen roll hur mycket han ville följa med, allting hängde ju i slutändan på ringen och Earendils far - som med största sannolikhet skulle säga nej. Och nu när han väl tänkte på det hela, skulle han verkligen våga följa med? Jo, men då skulle han vara tvungen att släpa sig efter Earendil för jämnan. Usch vad komplicerat det blev hel plötsligt. Fy fy fy.