tippest & yehet prs

Fullers hand är definitivt tröstande. Så pass tröstande att Roman tar upp den igen efter att prefekten egentligen dragit sig undan. Skumt? Ja. Fan. Det spelar ingen roll nu längre, Rom. Han kan bara nicka som svar till den kortares fråga. Ja, bara systrarna. Som att de är de enda barnen i familjen. Ouch.
”Tack men... Jag vet inte om jag ska fira. Jag kan öh..”, börjar han osäkert. Visserligen ett otroligt fint erbjudande från Fullers sida, men Rom är inte så sugen på det. Det är för fan miserabelt att sitta och fira jul med någon annans familj. På Hogwarts. Nej, då är han nog hellre utan. ”Jag ska nog träna istället. Typ... Hela tiden. Det... Är ett bra tillfälle att fokusera.” Jisses vilken dålig lögnare man kan vara då, Rom.

Huvudet faller på sniskan efter Elijah nickat försiktigt. Det är förståeligt, vem skulle vilja fira med en ny familj? Ögonen glider ner till de sammanflätade händer och kramar om den hårt. Inte för hårt.. Men ja. Tillräckligt för att vara försäkrande.
"Om du ändrar dig så går det alltid." Med ett leende lutar han huvudet mot väggen och låter ögonen glida från deras händer till Romans ansikte. "Vi ska inte vara på hogwarts dock, vi kommer vara hemma iallafall." När Roman sedan börjar ta upp quidditch så höjs de välplockade ögonbrynen. "Mina bröder spelar, du kan nog träna med dem.. Om du vill, alltså."

Hemma hos Fuller? Wow, Fuller verkar inte bry sig om vilka han bjuder in till sitt hem. Nej, Rom har ju tagit strypgrepp på killen och ändå blir han inbjuden till att fira jul hemma hos honom. Är det normalt att göra så? Okej, tänk inte så Rom. Döm inte. Du ska vara tacksam. Och det är han. Väldigt tacksam över att någon bryr sig.
”Åh”, yttrar han. Vad ska han nu säga? ’Nä du Fuller, jag tränar bäst ensam’. Öh nej, ingen tränar quidditch bäst ensam. Åh. Ja, åh är rimligt. Inga andra ord låter rimliga.
”Det... Jag vet inte”, säger han sedan.

Kan det anses som konstigt att bjuda in Roman till sitt hus när de knappt pratat med varandra, och varje konversation de haft har fått Elijah att börja gråta? Hmh jo, och nu är det ju så att han är rätt underlig av sig, alldeles för snäll och omtänksam för sitt egna bästa. Edmund skulle skratta åt honom, kanske slå till Roman en eller två gånger. Adrian hade kollat på honom med besvikelse i sina ögon och skakande på huvudet. De två tvillingbröderna är verkligen olika varandra.
"Du får säga nej, det förstår du va?" påpekar han och skakar på huvudet innan han ställer sig upp från bänken med ögonen fäst på händerna. Romans händer nästintill slukar hans egna, storleksskillnaden är väldigt rejäl. "Förstår om det skulle känna konstigt, men erbjudandet står kvar om du skulle ändra dig."

Roman nickar. Erbjudandet står kvar. Och... Tja, förmodligen kommer han inte ändra sig, men om han skulle göra det... Det känns bra. Fint. Att han kanske, möjligtvis ska fira jul även detta året. I vilket fall som helst skulle det inte bli en vanlig jul. Det var väl bara mängden sorg som skulle förändras beroende på om han stannar på Hogwarts eller om han följer med Fuller.
”Okej”, säger han med tyst röst och tittar upp på Fuller som rest sig upp. Ja, hans egna händer var verkligen större än prefektens. ”Jag ska tänka på det. Tack, Fuller.”

Elijah vill inte släppa taget om de stora händerna som får hans egna att drunkna, av någon konstig anledning. De känns för fint dör att släppa taget om dem, för han vet mycket väl att de inte kommer hamna i liknande scenarion. Som många gånger innan låter han ögonen glida från händerna till de där beroendeframkallande ögonen.
"Tack själv." Ja, det kan inte ha varit lätt för Roman att dela med sig av det. "Elijah, kalla mig Elijah är du snäll." Fuller har aldrig varit något han gillat att bli kallad, det är faderns efternamn och han vill bara slänga den mannen i sjön.

Roman förstår inte varför Fuller tackar. Eller varför Elijah tackar. Elijah. Hade han någonsin använt sig av prefektens förnamn? Nej. De var ju inte vänner. I Romans ögon är de fortfarande på efternamnsbasis med varandra. Eller inte nu längre, egentligen. Nej nu är de definitivt vänner. Eller något liknande. Bekanta nog för att använda varandras förnamn. I och för sig har ju Fuller gjort det hela tiden. Vilket är bra, för Roms efternamn är ju inte det charmigaste. Babcock, I mean...
”Okej Elijah”, han låter prefektens namn långsamt rulla över tungan. Ja, det känns myclet bättre att säga Elijah än Fuller. ”Nu måste jag dra.” Men han står kvar där, dumt nog. Blickar ner på deras händer (dock kan han nästan bara se sin egen hand) innan han möter den andres mörka blick. Åh, herregud. Vad är det som händer?

Jepp, det låter mycket bättre när den längre säger förnamnet istället för faderns dumma efternamn. Egentligen borde familjen byta till moderns namn, för att slippa alla människors dömande blickar av endast efternamnet. Men då fadern är psykiskt sjuk, trodde hans psykologer att det skulle göra honom värre. Usch. Elijah ser upp mot den jämnårige som nu också ställt sig upp, vilket får honom att känna sig ännu mindre. Händerna liksom drunknar, och Roman påminner honom ännu mer av ett torn. Ett väldigt långt torn. Nästan lite skrattretande. Och faktumet att Roman sagt att han måste gå, men inte rör på sig får en rodnad att stiga över kinderna.
"Måste du?" upprepar Elijah och blinkar ett par gånger innan han nickar för sig själv. "Okej.."

Ful- Elijah, är som en distraktion. Distraherar Roman från att gå därifrån, gå till Stora Salen och möta upp sina faktiska vänner, som de hade bestämt. Rodnaden som stiger över den mindres kinder gör inte det hela bättre. Nej. Verkligen inte. Rom, som trots allt funnit prefekten måttligt söt tidigare, tycker ju att han är ännu sötare nu. Sockersöt. Jisses.
”Japp”, säger han, men fötterna rör fortfarande inte på sig. Fasiken. Lyft. Bara lyft på fötterna och gå därifrån. Men det är nästan omöjligt. Ja, omöjligt. För Elijahs ögon är oemotståndliga och bara tanken på att släppa dem med blicken känns farlig. Åh, du är hopplös du Roman. Vad håller ditt huvud på med?
Ett brak lite längre bort får honom, efter allt för många sekunder, att komma tillbaka till verkligheten. Stora Salen var det ja. Han drar tillbaka sin hand från Elijah och låter den falla längs sidan.
”Vi ses”, säger han och vänder sig om. Börjar gå. Äntligen i rätt riktning.

De står där i tystnad ett tag, med händerna sammanhållna och ögonen i kontakt. Även om nu Roman sagt två gånger att han ska bege sig, men så står de kvar där. Det är inte någon stel tystnad som man skulle kunna tänka sig, nej den är behaglig. Elijah skulle inte ha något emot att vänja sig vid det. Dock hör de bägge två en duns längre bort, som förstör den lugna stunden totalt.
"Du, om du vill prata med någon om det igen, eller inte prata om det, så finns jag här." Du är så klyschig Elijah. Usch. "Ja.. Vi ses."