yehet & wolfy [prs]

Med tanke på hur mycket tid familjen O'Connor nu för tiden spenderade hemma hos Fergusons, så skulle familjerna nästan kunna bo under samma tak permanent. Såvitt Matthew visste dock så letade hans mor fortfarande tillsammans med mannen hon fallit pladask för efter det perfekta huset. Kanske de hade kommit fram till något också, eller hade något annat intressant att dela med sig av, eftersom de ville att alla tillsammans skulle gå ut och äta. Inte till vilken restaurang som helst heller utan en femstjärnig. En sådan besökte man väl inte bara sådär? Matt studerade sin spegelbild en stund, rättade till kragen till den vita skjortan hans mamma lagt fram åt honom på hans säng. Precis som om han inte var kapabel till att välja passande kläder för rätt tillfälle på egen hand. Tillsammans med ett par stiligare kostymbyxor var det inget fel alls på klädseln. Det kallblonda håret var lätt stylat - han hade för bara några dagar sedan varit en sväng hos frisören och var nöjd trots att hans hår inte gått igenom någon stor förändring. Snart lämnade han Kevins rum för att gå och se efter vad Nate gjorde. Sist han sett sin bror hade han legat i soffan med näsan mot mobilskärmen. Halvvägs stannade han dock upp i korridoren och vände sig mot Charlies rum då han kunde höra två röster där inne.
"Vad gör ni?" frågade han nyfiket och lutade sig mot dörrkarmen med armarna lätt korsade över bröstkorgen.

Man skulle nästan kunna tro att de två ungdomarna druckit flera kannor med öl, med tanke på hur lulligt de beter sig. Charlie blir alltid så i Astrids sällskap, hon har alltid varit lite för rolig. Jo, hon är hans bästa vän. Charles kanske är lite halvt om halvt populär runt om i skolan, men han har alltid varit väldigt angelägen om sin egna vänkrets, snälla, omtänksamma människor som tar skolan på allvar. Astrid är en härlig blandning, en ut av de få människor som Charlie kan berätta allt för. Någon som vet i princip allt om honom. De gröna, stora och sminkade ögonen lyfts upp från mobilen medan hon tuggar på det söta godiset i munnen. Hon sväljer godiset medan en hand stryker sig över pälsen på den isländska fårhunden.
"Jag hjälper Charlie bestämma kläder!" skvallrar hon exalterat med ett litet fnitter, och Charles, som inte insett personen vid dörren åter uppfår sin uppmärksamhet. "Han har visst någon han vill imponera på.. måste vara någon riktigt tjusig person alltså. Har faktiskt inte sett honom förälskad innan." Nej, Charlie har nog aldrig varit det heller, men detta är något Matthew inte ska höra. Fan, fan, fan. En rodnad stryker sig över de puffiga kinderna, blicken glider ner på sin kropp. Kostymbyxorna sitter fast vid midjan med hjälp av ett bälte, en fin sidenskjorta kramar om överkroppen. Charles öppnar munnen bara för att stänga den igen, med blicken glider mot Matthew. Bara vida synen av honom får hjärtat att dunka likt förbannat. Han tvingar ner de mörkbruna ögonen mot sina fötter istället, vickar på tårna en aning innan han sätter sig ner i sängen för att dra in hunden i sin famn. "Visst ser han bra ut? borde bli en modeagent eller något." Hur kan hon inte inse att det hon säger är långt ifrån bra? Charlie gömmer ansiktet i Sixtens tjocka päls, granskar Matthews ansikte medan han blinkar dumt. Det är inte direkt som att han kan förklara sig själv när föräldrarna är andra sidan väggen.

Matt nickade långsamt med ett flin på hans läppar då tjejen, Astrid hade han för sig att hon hette, exalterat förklarade att de provade kläder. Det var inget fel på hans syn. Leendet bleknade dock gradvis bort då den unga kvinnan fortsatte med att det fanns någon speciell som Charlie ville imponera på, att det var orsaken till varför det låg kläder huller om buller på golvet. Charlie kunde inte bestämma sig. Om ändå denna speciella någon vore Matthew.. Men natten som de då hade spenderat tillsammans hade väl inte varit något mer än ett one night stand. Han borde inte ha förväntat sig något mer heller, det fanns ingen annan han kunde skylla på än sig själv. Hur dum fick man liksom vara? De båda hade varit onyktra, den ena mer än den andre, och det hade lett till oförväntade handlingar. Handlingar som Matthew inte ångrade sig för. Handlingar som han hade känt mer för än vad han borde. Tillslut harklade han sig. Han ville inte skämma ut sig mer än han redan gjort. Därför satte han näsan i vädret i ett försök att se nonchalant ut och naglade fast blicken i Charlie.
"Ja," nickade han instämmande till det som Astrid sagt och gav henne tummen upp, "han ser väldigt bra ut." Med det sagt lämnade han rummet för att gå ut till vardagsrummet där hans bror fortfarande låg i samma position som tidigare.

Charlie gömmer ansiktet mesigt mot Sixtens mage, blinkar upp mot Matt som fäst sin blick på honom. En brinnande blick, som inte gömmer hans dömande tankar. Jisses. Astrid hade verkligen öppnat sin mun vid helt fel tillfälle. Okej, så han kanske inte berättar allt för henne, tillexempel att han legat med sin styvbror. Men varför, eller frågan kanske är hur han skulle kunna berätta något sådant. Flinet på Matthews beroendeframkallande läppar försvinner, och hjärtat som skuttat omkring i bröstet på Charlie sjunker snabbt. Sjuttonåringen hoppar snabbt upp från sängen och följer efter honom ut ur rummet.
"Matthew." påbörjar han, men det verkar som att universum bestämt sig för att vara mot honom under dagen. Fadern lägger en hand på hans axel, får den nätta ungdomen att stanna upp.
"Säger du hejdå till Astrid nu? Det är dags att bege sig!" det sista var mer riktat mot alla i lägenheten, och inte endast den yngsta sonen.

"Nate, nu räcker det!" Eleanor tog mobilen ur hennes yngsta sons händer och gick iväg med den, ignorerade protesterna som vällde ur munnen på killen. Han fick klara sig utan den under middagen. De skulle umgås med varandra, prata och ha det trevligt, inte ha några som helst objekt som störde. Inklusive mobiler. Matthew gick ut till hallen där han tog på sig sina skor, drog handen genom sitt hår en sista gång innan han lämnade lägenheten för att gå ut och vänta på resten av sällskapet. Han behövde lite frisk luft.
Ungefär en fyrtiofem minuter senare var de framme. Det hade tagit nästan en kvart för dem att faktiskt komma iväg, trafiken spelade sin roll i det hela och till på köpet visade det sig vara en utmaning att hitta en ledig plats där de kunde parkera bilen. Slutligen hade de ändå kommit in till restaurangen där sällskapet välkomnades av en hovmästare som visade dem till det reserverade bordet. En kypare dök upp kort därefter för att hälla upp kallt bubblande vatten i deras glas innan han räckte alla varsin meny.

Ja, så allt hade gått åt helvete i loppet av en sekund. Det är inte så att Charlie förväntat sig att de två sjuttonåringarna skulle bli något mer.. men han hatade blicken han fått av Matt. Den dömande, besvikna blicken. Hade han varit avundsjuk, eller önskar Charles alldeles för mycket? Han sluter ögonlocken, svär åt sig själv. Dock vet han inte hur han ska bete sig, han är så ovan vid sånt här. Visserligen har han haft fysisk kontakt med andra, men det har aldrig känts likadant som med Matthew. Han har aldrig haft en löpeld inom sig förut, varje gång ögonen landar på den jämnårige. Det är så krävande. Charlie gnager sig i underläppen och stryker en hand genom sina mörka lockar. Det enda som dyker upp i hans huvud var hur det kändes med den andres hand över lockarna. Jepp, Charlie är beroende. Helt jävla beroende, flera dagar under lektionerna har han funnit sig själv dagdrömma om den andre. Efter att ha beställt en vegetarisk lasagne låter han sin blick vila på Matthew mittemot sig, granskar det bekanta ansiktet, smilegroparna, ögonen, de blonda lockarna. De andra vid bordet pratar för fullt, men Charlie kan inte koncentrera sig. Nepp, blicken är fastfrusen, och den skulle nog ha stannat där om inte Kevin nypt till honom i benet.

De vuxna pratade glatt på, de verkade inte märka av den spända stämningen som vilade över ungdomarna. Eller så brydde de sig helt enkelt inte: de kanske trodde att det var typiska humörsvängningar som tonåringar hade och att det inte var något allvarligare än så. Matthew var hur som helst lättad över att ingen frågade någonting: han ville inte tänka på saken, än mindre behöva komma på någon dålig ursäkt om varför han inte glatt deltog i samtalet likt en solstråle. Då kyparen var tillbaka med maten började han äta. Något fel på maten var det inte men hans aptit hade definitivt gott och gömt sig eftersom han kände sig mätt bara av att se på portionen. Det var ingen enkel utmaning att tvinga i sig maten men han lyckades. Det var nästan så att han förtjänade ett pris för denna kraftansträngning.
"Jag ska bara besöka toaletten," ursäktade han sig efter att ha suttit och vilat sig en stund, lämnade bordet då hans mor nickat åt honom och försvann iväg i riktning mot badrummen. Väl där inne såg han mot wc-båsen innan han vände sig mot spegeln istället, studerade sin spegelbild under några korta ögonblick innan han öppnade kranen och lät vattnet rinna. Då det var tillräckligt behagligt för honom sköljde han sitt ansikte med det svala vattnet i hopp om att det skulle få honom att piggna till lite.

Det verkar inte som att Matt har så lätt att delta i samtalet heller, än en gång önskar Charlie att han kunnat läsa tankar. Lista ut vad det är den jämnårige tänker och tycker om honom, om han är besviken på vad som hänt tidigare under kvällen. De mörka ögonen följer efter den blonde när han stiger åt sidan påväg till badrummet. Även om nu fadern försöker inkludera honom i samtalet så går det inte helt, nej Charlie är alldeles för långt borta i tankarna för att kunna det. Ms O'Connor ställer de två bröderna ett par frågor, samtalet flyter på. Verkar som att det glider på väldigt snabbt, som att Charlies önskningar för en gångs skull går i uppfyllelse. Kanske universum inte avskyr honom helt hundra procentigt. De tar en liten desert, drycker, innan kvällen blir sen och det är dags att betala.
"Jag tror jag ska gå hem.." berättar Charlie medan de ställer sig upp, drar på sig sin lena kappa med den lurviga huvan. De chokladbruna ögonen vandrar ut genom fönstret, den mörka kvällen med svagt duggregn. Rätt mysigt ändå.
"Själv?" frågar Ms O'Connor medan fadern betalar för dem allihop. Charlie ler svagt mot henne innan han ser mot Matthew igen.
"Matthew kanske kan hålla mig lite sällskap?"

Kvällen flöt i stort sett på bra. Det var aldrig tyst vid bordet utan någon höll alltid diskussionerna vid liv. Matt ansträngde sig för att skärpa sig och deltog bäst han kunde i samtalen, lät bli att titta på Charlie mer än nödvändigt. Han var så arg på sig själv för att han lät sig påverkas så starkt av sina känslor. Han borde ha vetat bättre. Han borde aldrig ha tillåtit sig att falla för en person han aldrig skulle kunna få. En person han aldrig skulle få kalla för sin. Då notan var betald reste han sig upp och drog på sig en kappa, vände blicken till den jämnårige som meddelade att han skulle gå hem. Varför ville han göra det? Ensam i mörkret? Kanske han skulle träffa den här personen han försökte imponera på. Bara tanken gjorde Matt frustrerad men lyckligtvis höll han sig lugn och oberörd utåtsett. Eleanor undrade samma sak som Matt tänkte, ensam? Charlies svar kom som en överraskning för Matt.
"Det är väl en bra idé, eller hur Matt? Det är så kul att ni kommer så bra överens med varandra," kvittrade Eleanor och Matt log snett och nickade instämmande.

De mörka ögonen granskar Matts ansiktsuttryck, försöker att läsa av vad det är den jämnårige tänker på, hur han känner. Tyvärr är inte Charlie så värst duktig på att läsa tankar, visserligen kan han läsa ansiktsuttryck som öppna böcker.. men tyvärr är Matthew mycket bättre på att hålla dem för sig själv än många andra. Ett litet leende smyger sig över de fylliga läpparna medan Charlie drar på sig sina vantar, ser ner på sina fötter medan de rör sig ut ur restaurangen. Kommer bra överens? Jo.. Charlie och Matt kommer väl bättre överens än vad föräldrarna egentligen vill, iallafall fysiskt sett. Däremot har sjuttonåringen inte umgåtts med Nathan och Matthew lika mycket som Kevin gjort.. kanske bara Charlie är dålig på det där, även om han är rätt duktig på att socialisera sig. Ögonen följer de andra när de stiger in i bilen, Kevin hade kommit med ursäkten att han inte palla, och inte vill bli blöt av snön. Nathan följer även med bilen, vilket lämnar honom lyckligtvis ensam med Matthew.
"Du vet.." börjar Charlie och rör på benen, kängorna låter sött mot snön. "Han jag ville imponera på är väldigt fantastisk.. snäll, rolig. Du skulle gilla honom." Att skoja lite gör väl ingenting... eller?