PRS Kkaebsong & JustAFriend

Av någon anledning så kände Zhìyuan sig extremt nöjd över deras lilla deal. Kanske han skulle slippa sitta ensam under det kommande året? Inte för att han någonting emot att vara för sig själv, men det var som sagt olidligt tråkigt. Han ville ha någon att irritera och peta på, vilket han för tillfället inte hade. Livet var jävligt ensamt när man hette Huang Zhìyuan och hade mordiska ögon och ett hånande leende. Det var inte hans fel att han såg elak ut, utan de aspekterna kunde han faktiskt skylla på föräldrarna.
”Well, då var den saken klar”, sade han och litade sig tillbaka en aning, innan han slutligen släppte Max hand. Jösses, om han hade suttit i samma sits som den jämnårige hade han inte ens tagit sin egen hand. Med ett hyfsat genuint leende, lade sjuttonåringen armarna i kors och slängde en snabb blick bort mot den andres håll. Vad skulle det här kallas för nu då? Någon slags tvingad vänskap?

"Mm, underbart", svarade han halvt ironiskt och studerade den jämnårige när han drog sig undan. Han kliade, något frånvarade, Kiwi mellan öronen. Det hela var så absurt att det typ var svårt att greppa. Fast det var väl bara positivt. Men konstigt. Fast bara bra. Typ. Eller? Kanske.
Nu hade var väl en vän? Nej, inte direkt. Men någon att spendera en hel del tid med. Oavsett om det nu var frivilligt eller ej. Men tekniskt sett var det väl frivilligt med tanke på att han greppat den Zìyuans hand och därmed gått med på det lilla avtalet?

”Alltså om jag var du så hade jag fan ångrat mig på direkten”, påpekade Zhìyuan och kom upp på fötter för att börja plocka ihop sina grejer. De började äntligen närma sig Hogsmeades tågstation och därmed var det snart dags att kliva av tåget. Sjuttonåringen hade verkligen ingen lust att fastna i kupén längre än nödvändigt, plus det faktum att han tänkte försöka smyga sig förbi alla lärare så snart som möjligt. När han slutligen kände sig redo att skjuta upp dörren till kupén, vände han sig om mot Max en sista gång.
”Imorgon, efter lektionerna i biblioteket? Behöver hjälp med typ allting jag egentligen skulle ha gjort under sommarlovet”, sade han och drog ännu en gång en hand igenom håret lätt nervöst. ”Eller du kanske också ska resa dig upp och gå? Isåfall kan vi ju lika gärna gå tillsammans.”

Okej, snart dags att stiga av. Max följde den andres exempel och började även han plocka ihop sina saker.
Han nickade lätt. Så de skulle börja direkt? Ja, det var väl lika bra att vara i fas redan från början. Det skulle de väl troligtvis tjäna på framåt slutet på terminen. Nåväl, Max hade ju inte direkt några andra planer så sure, biblioteket blev bra.
"Ja, vi råkar ju faktiskt gå på samma skola" mumlade han och bar upp alla väskorna i famnen för att sedan böja på knäna för att låte Kiwi hoppa upp på toppen av väskberget. Ja, när hon kände för det kunde hon verkligen vara enkel att ha att göra med.

Nähä? Gick de verkligen på samma skola? Det hade Zhìyuan inte haft den blekaste aning om, absolut inte. Sarkasm. Sjuttonåringen himlade med ögonen och höll upp dörren för Max, när han själv stigit ut från kupén i den smala korridoren. Om några ynka minuter skulle den säkert vara alldeles smockfull med elever, så det var bäst att gå och ställa sig vid dörrarna direkt. Annars skulle de troligen bli fast i flera minuter efter att tåget stannat - någonting som slytherineleven absolut inte hade någon lust med.
”Om vi inte hade gått på samma skola så hade vi inte vistats på samma tåg, därför var det där skämtet extremt tamt”, sade Zhìyuan tvärt. Men han kunde inte riktigt hålla sig från att le, även om han inte riktigt kunde sätta fingret på varför. Kanske för att det såg extremt gulligt ut när Max stod där med en hög väskor och Kiwi på toppen. Nej, fy. Förbjudet ämne.

Max nickade tacksamt åt dörröppnaren och steg ut i den nästintill folktomma korridoren.
"Hmm, som mig då? Mesig, feg och tam?, undrade Max skämtsamt. Ja, om Zhìyuan fick var dryg fick Max med det. Fast Max var ju inte seriös, vilket det ibland var oklart om den jämnårige var.
Han stegade iväg mot dörrarna. Eller tja, dit han antog att korridoren ledde och dörrarna var. Han såg nämligen ca noll. Några väskor och en katt i vägen liksom.

”Du har faktiskt rätt..du verkar ganska tam, feg och mesig, men jag ska inte säga någonting”, sade sjuttonåringen och följde efter Max. Ett litet elakt flin letade sig åter över de smala läpparnanoch Zhìyuan skrockade lågt för sig själv. På många olika nivåer var han nog ganska sarkastisk, samtidigt som han inte var det. Troligen väldigt förvirrande för alla som förde en konversation med honom. Stackars Max, han måste känns sig otroligt osäker.
”Går det bra att gå förresten? Det är bara att fråga om du behöver hjälp. Kommer faktiskt inte att bitas. Eller inte nu i alla fall..” påpekade slytherineleven och knackade den jämnårige på axeln. ”Blir nervös av att se dig gå omkring och vingla, uppenbarligen utan att ha någon aning om vart du befinner dig.”

"Ja tack", muttrade Max och fortsatte vingla framåt i den lilla tågkorridoren. Det där med att banka in hur feg han var var både Max själv och Zhìyuan rätt så duktiga på. Bra samarbete där, grabbar.
"Äh, du har ju egen packning att bära men ja, skulle uppskatta om du inte bet mig", fortsatte han mumlandes samtidigt som Kiwi grymtade till, där på toppen av tornet.
Plötsligt for en dörr upp framför dem. På något mirakulöst sätt for bara några böcker och Kiwi ner på marken. Fluffbollen for iväg som ett skott. "Se dig för", snäste någon uppretad slytherintjej medans hennes vänner log ursäktande och stängde till dörren så att han kunde gå förbi. Max mumlade ursäktande.
"Kiwi, förihelvete!", han såg sig stressat omkring. "Kan du plocka upp böckerna?", frågade han Zhìyuan innan han störtade iväg efter katten med väskorna fortfarande ostabilt staplade på varandra.

Jisses, Max var verkligen en magnet när det kom till att locka till sig olyckshändelser. Eller, det verkade åtmsintone som det.
”Du är skyldig mig en gentjänst”, ropade Zhìyuan efter den jämnårige innan han satte sig på huk framför böckerna, med sin egen packning snett bakom sig. Dumma fanskap som slagit upp dörren mitt framför någon på det där sättet. Och nu stod de och fnittrade en bit bort också, vilket inte gjorde det lättare för sjuttonåringen att släppa det hela. Visst var Max mesig och feg och i princip allting däremellan, men han borde inte ha bett om ursäkt för något som han själv inte orsakat. Med ett bistert ansiktsuttryck reste slytherineleven sig upp och borstade av sina svarta mjukisbyxor, för att sedan placera böckerna i en prydlig hög över sin egen packning. Därefter marscherade han bort mot den lilla gruppen och stannade till några millimeter ifrån den som slagit upp dörren på ett så förbaskat vårdslöst sätt.
”Det var du som slog upp dörren mitt framför honom, inte tvärt om”, började Zhìyuan lätt giftigt och lutade lite på huvudet, med uppspärrade ögon. ”Om jag ser dig skylla ifrån dig på samma sätt igen, över någonting som du orsakat, kan du förvänta dig en blåtira”, avslutade han kallt och vände på klacken. Att hota folk, det var han faktiskt riktigt bra på.

Det var mycket Max var bra på. Övertänka. Få panik. Bli stressad. Tja, det fanns definitivt bra egenskaper med, men han tenderade att glömma bort dem ganska ofta. Typ hela tiden, rättare sagt. Hur som helst hade både övertänkandet och stressen kickat in, samtidigt som paniken började sprida sig inom honom.
Andas. Ta det lugnt. Igen fara. De kommer inte hata dig, det var en olyckshändelse. Zhìyuan plockar upp böckerna. Du kommer hitta Kiwi. Gråt inte. Fan fan fan. Var kom de där tårarna ifrån? Helvete.
I slutet av korridoren, vid dörrarna satt lyckligtvis Kiwi. Blängandes. Max fiskade upp henne under ena armen samtidigt som han lätt panikartat försökte torka av tårarna med tröjärmen. Det hela resulterade med ansiktet täckt av tårar och kattpäls i en enda sörja. Bra jobbat där Max. Lyckat.