[PRS] LadyGhoost & yehet

Det den andra mannen säger är helt korrekt, inser Jae. Våld förekommer för det mesta hos unga, dumma människor. Han tycker ändå inte att det är en ursäkt. Han är inte mycket bättre själv dock, mord, misshandel, lagning av droger, han har gjort allt det där. På något sätt finner han det inte lika avskyvärt som sexuellt våld, kanske för att han har en större personlig koppling till ämnet. Därför bestämmer han sig för att inte svara någonting på det, han skulle bara slänga ur sig ännu mer personlig fakta som han nästa dag antagligen kommer ångra sig för. Dock känner han sig förvånansvärt bekväm runt den äldre, som att han skulle kunna babbla på om precis vad som helst, och han skulle fortfarande lyssna. Jae brukar aldrig babbla på om någonting med någon. Han har inte haft någon liknande diskussion med någon alls innan.

När den andra ledaren öppnar munnen på nytt, kan han inte undgå att få ögonkontakt med honom. De stadiga ögonen och det lugna, vänliga leendet, det är som att han på något sätt försöker trösta honom. Jae nickar enkelt. Han vet att sex ska vara någonting fantastiskt, och visst har han känt njutning i det när han blev äldre. Dock är han säker på att det han känt inte ens är hälften ut av den njutningen man oftast känner, med rätt person då. När han var yngre hade han avskytt det med hela sitt hjärta, hatat sig själv efter varje gång, känt sig smutsig. När han blev äldre lät han bara folk göra som de ville med honom, utan några invändningar, även om han lätt kunnat slå ner dem. När han blev nitton, och officiellt blivit den nya ledaren, så vågade ingen lägga ett enda finger på honom. Men han märker fortfarande blickarna, och ibland kan de vara lika smutsiga som händerna. Och när det händer, fylls han med självhat på nytt. Sex är bra för honom så länge det varar, men när de sedan är klara, känner han sig smutsig och avskyvärd. Någonting ingen dusch kan tvätta av. Så istället för att berätta det här för den andra mannen, bestämmer han sig för något annat.
"Och har du mött rätt person?" undrar han och lyfter upp sin blick på nytt, för att sätta den på den andra ledaren.

När de kommer in i kaféet känner han hur kinderna bränner pågrund av kylan, och näsan svider. Jae har alltid lätt blivit rosig om ansiktet när han är ute, något han vant sig vid. Hans mor brukade alltid säga att han blev ännu sötare då, men nu tycker han nästan att ordet söt är förnedrande. Han drar sina kalla händer snabbt mot varandra, för att försöka få upp värmen i de röda fingrarna där de står i kön.

Uta såg på den yngre mannen och ville nästan skratta åt frågan, men han mindes smärtan ifrån tidigare, och utan något att försöka lindra den med, ville han inte uppleva det igen. Utan istället log han mot den yngre mannen, ett halv tomt leende.
"Det är något som är svårt att göra, med tanke på mitt jobb, tycker du inte?" frågade han "Men det betyder inte att jag inte vet vad det innebär. Jag skulle inte vara på den nivån, om jag inte visste vad mina kunder kräver. Så mitt fall är lite annorlunda, men vem vet, jag kanske kan träffa någon utöver det vanliga, someone who can sweep me off my feet"
Uta fnös åt det sista. Han var inte en drömmare, och han tvivlade på att detta någonsin skulle ske. Han visste att han hade kunder som försökte, men Uta inledde aldrig något med sina kunder, utan valde att ha ett strikt affärsförhållande till dem. Inte för att han direkt inledde förhållande med andra, för den delen heller. Nej han undvek allt sådant, som om det var en skriven regel. Men han var dock förvånad över att han delgivet den informationen med den unga mannen. Kanske var det för att få honom att inte ta honom som exempel. Uta var ingen förebild, och ingen skulle sträva att bli som honom. Det var åtminstone vad han själv ansåg. Han visste att han hade medlemmar i sitt gäng som såg upp till honom, ville bli som honom. Men Uta uppmuntrade dem inte till det. Inte för att han talade om för dem att låta bli heller. Han hoppades snarare att hans frånvaro ifrån deras liv, skulle få dem på andra tankar. Uta tittade bort ifrån den andra mannen, medan de fortsate gå mot caféet.

Värmen slog som en vägg mot honom, och Uta fann det inte direkt behagligt, inte till början med. Han knäppte upp sin jacka, något han helst hade undvikit, då han misstänkte att några av såren blött igenom tröjan. Förvisso var tröjan mörk, men han visste att blod ändå kunde vara synligt. Han var dock tacksam för att tröjan dolde hans ärmar, och att halsduken dolde halsen. Förhoppningsvis skulle ingen titta närmare på honom, och ställa till en scen. Så han fick göra en chansning, då han inte var villig att drabbas av överhättning. Uta klev fram till disken när det var deras tur, och väntade på att den yngre mannen skulle beställa, ihop om att Uta skulle slippa använda rösten.
Men Uta hade inget

Med ett svagt leende på läpparna nickar Jae och beställer två muggar med lugnande te, hans läppar kräver någonting varmt just nu.
"Vem vet, tänkte att det kanske finns någon som gjort någon speciell inverkan på dig eller så," förklarar den yngre och rycker på axlarna. Det måste vara svårt det där. Visst är han själv inte särskilt intresserad i att skaffa en partner, eller ja, han tycker helt enkelt att det inte är något han förtjänar, men det måste vara svårare för Yakamoti med jobbet han har. Det kan vara svårt att få tillit i ett förhållande om båda parter, eller ena, jobbar med prostitution.

Det känns främmande, att vara på ett kafé. Han har endast varit på ett tillsammans med sin mor tidigare i sina dagar, och ibland när han går någon shoppingrunda, men då har han livvakter runt omkring sig. Det här är nytt för honom, och han känner någon värme i bröstet han inte känt på länge när den andra ledaren pratar med honom. Och tänk att den enkla lilla konversationen lett hit, Jae har pratat om saker med den andre som han inte ens vill tänka på själv. "Är det någonting du vill då?" frågar han efter en liten stund, syftandes på att hitta den rätta personen. Han vet att nästintill alla drömmer om att finna sin livspartner, men om Jae har tänkt rätt, så är det antagligen inte så för den äldre. Jae har aldrig tänkt tanken på att bli tillsammans med någon, av flera olika anledningar. Den första är att han inte känner att han förtjänar det, han skulle aldrig kunna göra den personen lycklig. Och för det andra, vill han inte lägga sin vikt på någon annan, om den här personen sticker ifrån honom på ett eller ett annat sätt, så kommer hela hans värld att vika sig. Och för det tredje, personen skulle bara vara i fara. Precis som de mördat modern för att komma åt hans far, skulle de kunna försöka göra samma sak mot honom.

När de två kopparna blivit klara, tar han upp de i sina iskalla, värkande fingrar. Jae lämnar över en ut av dem till den äldre, och medan han gör det uppfattar han såren. Han ser bara svaga konturer ut av dem, de är antagligen större och allvarligare under klädnaderna. Jae sliter upp sin blick mot den andres ögon, han ska inte lägga sig i, han borde inte göra det. Men ändå undrar han om mannen noggrant tvätta dem.

"När det är pengar inblandat är det svårt" sa Uta "Kunden vill gärna tro det, och så länge de betalar är det mitt jobb att få dem att tro det, allt handlar så mycket om skådespel"
Uta har inget problem att erkänna det, då detta borde vara något som är uppenbart för den andra mannen. Uta uppfattade ofta att människor som såg på situationen utifrån kunde avgöra att det var skådespeleri, tala om för kunden att det inte var på riktigt. Medan kunderna ofta intalade sig själva att det var något mer än bara ett utbyte av tjänster. Uta själv lät det aldrig gå dit. Han misstänkte starkt att han inte skulle kunna göra sitt jobb om känslor var inblandade, men återigen visste han inte. Han mor hade lyckats med det, och han veterligen så hade hon älskat hans far. I den åldern kunde han inte avgöra ifall det var ett skådespel eller ej. Men så som hans föräldrar talat om varandra ville Uta åtminstone tro att det varit äkta. Kanske för att det gör hans mor till en bättre människa, om hon inte hade låtsats med hans far, möjligen utnyttjat honom för något. Och då Uta omöjligen kan veta hur det låg till, valde han att tro att det var äkta, och sluta tänka på det.

Uta tittar förvånat på den yngre när han frågar honom om han vill finna den rätta. Uta visste inte riktigt vad han skulle svara den andra mannen. När han varit yngre hade det som hänt modern varit så nära inpå att Uta aldrig ville finna någon, för rädslan att detta kunde hända den personen. Förvisso var det en rädsla som fanns kvar, men kanske inte lika påtaglig, den känslan fanns snarare kvar som en svag påminnelse. Nu när han var äldre visste han att han skulle ha svårt att finna någon som accepterade det han gjorde, då Uta visste att han inte tänkte sluta över en natt. För att han skulle pensionera sig, som han antagligen fick uttrycka det, behövde det vara någon väldigt speciell. Men det som gjorde att han var mest tveksam var att han inte skulle veta om det vore äkta. Om personen genuint brydde sig om honom, eller om denna person utnyttjade honom, utan betalning. Så tillslut ryckte Uta på axlarna åt den unga mannen.
"Det är inget jag strävar efter, låt oss lämna det vid det" svarade han endast vagt. Uta ville inte säga ett blankt nej, nej han höll dörren öppen på glänt, om det än var en liten springa.
"Är detta något du strävar efter? Att finna den rätta som så många önskar?" Frågade Uta innan han tog emot den varma drycken ifrån mannen, och förde den till läpparna.

Han kände den varma vätskan rinna ner längs strupen, och för en sekund lindade det åter smärtan. Smaken av ingefära och citron, var också uppskattad. När han sänkte sin kopp såg han att den yngre mannen granskade hans sår, innan han mötte hans blick.
"Nu oroar du dig igen" sa Uta med ett vänligt leende. Trots att mannen inte yttrat några ord, kunde Uta se det i hans blick. Uta vände sig om och styrde stegen emot ett bord, inte villig att samtala mitt i salongen. Utan när de slagit sig ner, såg Uta på den andra ledaren.
"Gör inte det. Det finns inget att oroa sig för. Det läker i sinom tid, så som allt annat. Det är inte första gången det sker, och det brukar bli utan ärrbildnad, och om inte, då ger det mig en ursäkt till en ny tatuering" sa Uta med ett svagt leende. Det var sällan Uta behövde dölja några ärr med tatueringar, de flesta på hans kropp fanns där för att han behagade det, men det fanns några som kommit dit för att dölja större ärr.

"Jag vet, men någon kan fortfarande ha gjort en inverkan på dig. Även om mycket är skådespel," säger Jae och tar en klunk av den varma drycken. Lite för varm är den när han når hans tunga, ett brännsår kommer att bildas förstår han redan. Den varma drycken får dock kylan att lämna hans kropp lite i taget. Det känns skönt, tillfredsställande, att vara ute med någon som inte jobbar för honom. Någon som inte förväntar sig någonting, vilket han är mycket tacksam för.

Det kanske varit en underlig fråga att ställa den äldre mannen, men det är försent för att ta tillbaka den. När mannen sedan ställer Jae samma fråga, så tittar han upp från sin mugg. Hans händer är kupade under den, medan hans läppar försöker blåsa lite för att få den att svalna en aning. Att åka tillbaka hem med en helt bränd tunga låter inte som något bra alternativ för honom.
"Det kan jag inte säga att jag gör," berättar Jae och skakar långsamt på huvudet. Som sagt, att skaffa någon partner låter inte särskilt frestande för tjugofem åringen. Visst har han ingen aning om hur det känns, men han kan inte tänka sig att någonting skulle bli bättre ut av det. "Jag klarar mig bra utan någon själsfrände."

Den yngre följer efter honom till ett ut av borden i hörnen, glad över att de inte behöver stiga ut i kylan på direkten. Han låter sig själv öppna sin vinterkappa, vilket visar den vita skjortan och den svarta slipsen. De flesta i kafét är inte särskilt propert klädda, har han märkt. Jae kollar på den äldre när han börjar prata om såren. Han bestämmer sig för att inte svara på det där med oro, det känns konstigt att prata om det med den andre just nu.
"De skulle läka snabbare om du tog väl hand om dem," berättar han och blåser lite mer på teet i koppen.

"Prova att ha mitt jobb för en dag och du skulle förstå att få människor gör intryck på dig, det gör snarare motsatsen" sa Uta och tänkte på hur ofta människor gjort honom besviken när han börjat din karriär. Eller när man fick se den verkliga fasaden bakom människors leende. Uta visste att människor skulle bli förskräckta ifall de visste hur deras högt uppsatta tjänstemän, politiker, ämbetsmän och andra betedde sig mellan han och hans underordnades lakan. Inte för att det var något Uta skulle avslöja för invånarna i staden. Men att se dessa förändringar hos människor, var en av anledningarna till att han misstrodde människor. Särskilt om han skulle inleda någon form av relation med dem. Uta undrade hur mannen framför honom skulle ta det ifall han fick se den sidan han såg av personer. Men sedan tänkte Uta på vad han misstänkte hänt den yngre mannen.
"Förresten, testa inte" sa han halvt leende, medveten på hur mannen. Framför honom sannolikt skulle reagera och känna, om Uta's misstankar ni var sanna.

Uta log sedan.
"Det är vad de flesta människor påstår tills de finner, just sin själsfrände" sa han till mannen "Du är fortfarande ung, ni ungdomar hittar alltid någon"
Uta sa orden skämtsamt, han var förvisso endast två år äldre än den andra ledaren, men han kände sig betydligt äldre. Kanske för det ansvar han hade, eller på grund av sitt yrke.
"Men vårt yrke gör det inte lättare" sa Uta, och fann det tillfredsställande att tala med den andra ledaren, någon som kunde förstå i viss mån, hur han hade det. Hans mannar skulle aldrig förstå, oavsett hur mycket de försökte. Så att kunna nå prata om det fritt, någon som han också inte betalade för att vistas runt honom.

Uta granskar den andra mannen när han tar av sig ytterkappan, under är han, i vad Uta uppfattar som den vanliga klädseln. Den andra mannen var alltid ordentligt klädd, något som Uta ansåg, hade någon form av charm. Han visste inte varför han fann det charmigt, men han hade börjat inse att det var mycket han inte visste när det rörde den andra mannen, och för stunden. Hade han ingen vidare lust att försöka få till botten med det. Istället ville han bara ta vara på situationen och njuta.
När mannen fortsätter tala om hans sår, ler Uta en aning.
"Är det vad du tror? Att jag inte sköter om dem som jag skall?" Frågade han en aning road "Din tanke är god, och jag uppskattar den, även om jag kanske inte borde, men det finns ingen grund för din oro. Jag sköter om dem, dock betyder det inte att det inte uppstår komplikationer på väg, som en och annan förstörd tröja" sa Uta och tog en klunk av teet. Trots att halsen smärtade talade han mer än gärna med den andra mannen. Antagligen mer än han borde också. Normalt vara inte Uta den pratglada personen, men med den yngre mannen flöt det på väldigt naturligt. Och Uta log åt det, precis som åt tanken att den andra mannen tydligen kände någon form av oro för honom, även om mannen ville dölja det, inte för att Uta klandrade honom för det. Men Uta kände att det värmde inombords när den andra mannen oroade sig för honom.

Eftersom att både männen och kvinnorna som tagit honom mot sin vilja, gjort brutala saker saker mot hans kropp under akterna, så kan han nog känna igen sig en aning. Såren blev oftast inte lika djupa som mannen framför honom utsätter sig för, men det fick honom att avsky människor helt generellt, och sig själv.
"Jag tror har en aning," påpekar han och snuttar lite på det varma teet. Hans paranoida uppförande har upphört i den andres sällskap, och Jae vet hur dåligt det är. Mannen kan mycket väl ha män runt om sig, väl förklädda. Även om han inte ser någon anledning till att de skulle vilja få bort honom, så kan man aldrig vara för säker. Mannen framför honom kanske försöker få ut mer från honom, fakta som kan användas till någonting, vad vet han inte. Tjugofem åringen tittar in i den andres ögon, letar efter något tecken på att samtalet kanske är en fälla.

Jae försöker kväva ett skratt, vilket gör att han enkelt frustar till.
"Du är inte mycket äldre än mig, vet du." säger han och skakar roat på huvudet. Tanken att han själv ska hitta någon själsfrände får honom att rynka lite på näsan, han kan inte se det framför sig. Jae har inte lagt något större intresse i människor, och han kan definitivt inte se sig själv i ett förhållande, pågrund av de tre självklara orsakerna. "Visst, men att ha ett förhållande med någon intresserar mig inte, inte för närvarandet iallafall. Även om jag nu hittar någon själsfrände."

Såklart den andra ledaren tar hand om sina sår, han har jobbat med sitt arbete i år, vilket antagligen lätt till att han vet hur han ska ta hand om såren över hans kropp. Jae känner sig lite dum, det är ju uppenbart egentligen.
"Förlåt, det är klart du vet hur du ska sköta om dem," säger han tillslut. Den lilla brasan bredvid bordet de satt sig i, låter värmen slå hårt mot hans frusna händer. De är alldeles röda, och när han försiktigt rör vid dem värker det något förfärligt. Vantar är något han måste fixa åt vintern, medger han. Han ser på fingrarna som han sakta vecklar in, och sedan ut, in, ut. Kylan hade fläktat något ordentligt mot de smala fingrarna, kinderna och näsan. Kanske hade han satt där ute längre än vad han tänkt sig. Blicken glider sedan upp mot den äldre igen. "Jag glömde att fråga det innan," börjar han, syftandes på när den andre mannen frågat honom vad det är han gör där. Jae blev en aning nyfiken under tiden de pratat vad Yakamoti själv gör ute. "Vad gör du här?"

"Ja jag tror tyvärr du gör det" sa Uta och mötte den andra mannens blick, med ett, nästan kanske tröstande eller beklagande leende. Något han inte hade avsett att göra. Han ville inte heller att den andra mannen skulle tro att han såg ner på honom, på grund av det, eller känna sig som ett offer. Uta visste att det inte var vad man ville, efter sådana händelser.
"Ber om ursäkt ifall det lät som om jag victimized you. Det var inte min avsikt" förklarade Uta, av någon anledning kändes det viktigt för honom att säga det till den andra mannen. Han kunde inte förklara varför, det enda han visste var att han inte ville såra den andra mannen, en underlig känsla för honom. Uta tog sällan notis om vem han sårade, eller hur, så varför var det viktigt för honom, att den andra mannen inte blev sårad. Åter igen kunde Uta inte förstå sitt egna handlande.

Uta ler en aning, när den yngre mannen försöker kväva ett skratt, men inte lyckats tillfullo.
"Det må så hände att jag inte har många fler år levde, än vad du har. Men faktumet kvarstår, jag är äldre än dig" Sa Uta endast och log sedan.
"Med det livet vi lever är det mer än förståeligt. Men sagorna beskriver det som att, när den rätta skrider in så förändras allt, inte sant? Och vad vet jag, kanske är det så" sa Uta en aning roat. Han hade tidigt slutat tro på sagor, om han någonsin gjort det.

"Det finns inget att be om ursäkt för" säger Uta vänligt. Att den andra personen hade medlidande med honom, fann han ingen anledning till att be om ursäkt för. Uta granskade den andra mannen, en aning förvånad över att se honom utan handskar. Uta hade trott att den andra mannen bar handskar så när på alltid, och särskilt vinterhalvåret. Men kanske hade inte den andra avsett att vara utomhus någon längre tid. Uta granskar honom under tystnad tills den unga ledaren möter hans blick, och Uta ger honom ett svagt leende.
"Jag hade för avsikt att undvika några längre konversationer" började Uta och tog en klunk av teat "Men det var en plan som misslyckades grovt"
Trots att Uta uppskattade den andra mannens sällskap, så fick han påminna sig själv om vem mannen egentligen var. Därav att han inte kunde avslöja för mycket för honom, och absolut inte gällande arbetet. Men han misstänkte att detta var något som mannen skulle ha förståelse för.

Jae granskar den andres ansikte och skakar på huvudet. Han har aldrig gillat hur folk kollar sorgset på honom, de som vet vad det är som hänt honom. Jae vill vara stark, vilket är svårt när de ser honom som ett offer. Därför är han glad att han har den positionen som han har, det brukar oftast överväga. Tjugofem åringen är precis påväg att påpeka det men den andre hinner ursäkta före. Jae skakar på huvudet åt honom och tar en liten klunk av teet. "Nej nej, det gjorde det inte," det känns underligt, hur han så lätt lät den andra ledaren veta någonting som ärrat honom så. Visst har han inte uttalat det rakt ut, men han förstår att mannen vet en liten del ut av sanningen. Iallafall om han lyssnat på det han så ovårdat sagt.

"Om jag är en ungdom så är du också det," förklarar Jae och sjunker ner på den mjuka lilla soffan. Han skulle inte kalla sig själv som ungdom, det känns som en stor gräns mellan nitton och tjugo, för honom. Han rycker på axlarna och låter huvudet falla till sidan. Kanske han kommer träffa någon, kanske inte. "Jag tror ju dock inte på sagor."

Jae hade själv blivit en aning förvånad när han bett om ursäkt, det är sällan de orden kan komma från honom. Oftast brukar det vara med ironi i rösten, men inte nu. Men det kändes som att han behövde det, om mannen framför honom trott att han dumförklarade honom eller något liknande. Vilket han verkligen inte gör, och det har inte kommit honom till tanken.
"Du kan gå om du vill," berättar han när den andre berättar att han inte velat hamna i någon lång konversation. Den andra ledaren har hade inte riktigt svarat på hans fråga, vilket får honom att känna sig en aning ignorerad. Dock känner han inte att han har rätten till det, de är inte nära varandra, utan bara började prata. Han har inte direkt någon rätt att förvänta sig ett mer detaljerat svar från den andre, deras familjer ska ju trots allt, i teorin, avsky varandra och absolut inte småprata.

Uta var inte säker på huruvida den andra mannens påstående var sant eller ej, ifall han tagit illa upp. Men Uta fann ingen mening med att vida kommentera det. Han ville inte prata om något som med största sannolikhet gav mannen, smärtsamma minnen. Uta kunde endast föreställa sig det, han hade själv aldrig upplevt något åt det hållet. Eller kanske hade han känt annorlunda ifall han inte taget emot pengar för att göra det han gjorde. När han började var han trotts allt väldigt ung, yngre än vad de flesta ansåg acceptabelt, så kanske det också spelade in i hans sett att se det hela. Uta reflekterade väldigt sällan över sitt yrkesval, hur det blivit som det blivit, eller vad han sysselsatte sig med. Hade modern varit vid liv, han hade med största sannolikhet gjort något annat.

"Det var många år sedan någon kallade mig ungdom" sa Uta en aning fundersamt. "Men jag antar att jag fortfarande räknas dit, åldersmässigt"
Uta visste inte när han slutat se sig själv som ungdomlig, om han någonsin hade gjort det. Kanske hade han aldrig gjort det, kanske just på grund av det han sysselsatt sig med. Det var svårt att känna sig ungdomlig när man valde att sälja sin kropp. Inte för att han beklagade sig för det. Men att tänka på ungdomen var för honom främmande.
"Nej, vi är för gamla för sagor" säger Uta och ler lite. Han kunde inte dra sig till minnes om några sagor ifrån barndomen, kanske hade hans mor läst några för honom, kanske inte.

Vid den andra mannens ord skrattade Uta till, utan att kunna hejda sig. Men slutade snart för att inte göra smärtan värre.
"Jag är väl medveten om att jag kan avlägsna mig, ifall jag skulle känna för det" började han och log sedan. "Och hade jag velat det, hade jag knappast suttit framför dig med en kopp tea, det är inte så att jag har någon skyldighet att stanna kvar. Utan jag gör det av egen fri vilja"
Uta log emot den andra mannen, medan förde koppen till läpparna, och lät den varma vätskan rinna ner för halsen.