The ship of Pirates

”Vilket söt flicka ni har”, sade Mr Crage, Johans chef och gav mitt yngre jag ett leende.
Även om Al inte ville le så var hon tvungen att göra ett gott intryck annars skulle hon få stryk.
’Du ska inte höras utan bara synas och frågar man dig något ska du svara på ett mycket respektfullt sätt.’ Det var vad Johan hade sagt.
Jag kunde se att det inte fanns en gnutta av respekt i mitt yngre jags ögon och de hade fortfarande inte förtjänat respekten, för varför hade jag annars inte hälsat på min gamla mamma?
De vuxna och även ibland Jack pratade med varandra medans lilla jag satt där livrädd över att jag skulle göra något fel. Tydligen så hade jag gjort det.
“ACHOO!” nös lill Ally högt. “ACHOO!”
Alla i bordet hoppade till av det höga ljudet och stirrade på lilla Ally. Snabbt som satan tog hon en servett och tog bort snoret som syntes runt hennes näsa.
“Ursäkta mig!” man kunde se oron i mina stora grå ögon. “Kan jag få gå på toaletten och snyta mig?”
Susen nickade hastigt och lilla Ally ställde sig upp och kunde se ilskan i Johans ögon. Det var då hon visste att efter den här middagen och hans Chef och fru lämnat så skulle det hända något dåligt.
När mitt yngre jag kom tillbaka så satt hon på sin plats knäpptyst och rörde knappt maten bara för att hon var så himla orolig.
Spring. Det är bättre att springa!
Fast det gjorde jag inte såklart. Det är synd att jag inte riktigt kan ändra ödet. För det var då det sämsta ögonblicket i mitt liv.

När Mr och Mrs Crage tackade för maten och gick ut. När dörren stängdes och Johan vände sig om så hade leendet försvunnit. Snabbt som satan så stod han framför korta Ally och såg vettskrämd ut.
SMACK!
Styvfaderns hand hade knutit sig till en boll och mötte mitt yngre jags ansikte. Jag låg på golvet med med en röd kind och lite blod kom ut ur näsan. Jack stod på och flinade och Susen stirra bara på scenen uttråkat som hon såg på reklam.
När det här uppdraget är över ska jag leta efter dem och kasta dem i Tartys och inte låta dem dö där utan de får vara där för alltid!, tänkte jag ilsket. Känslorna kom tillbaka och det var inte roligt att känna ilskan, besvikelsen, förödmjukelsen och sorgen att inte ens min egna mamma gillade mig. Fast det var ju inte min mamma på riktigt.
En spark i magen, och en till och en till. Mitt yngre jag spottade ut blod och hostade hela tiden.
“Sn-snä-la sl-u-u-u-ta…” kom en viskning från lill Allys mun.
“Sluta? SLUTA? DU KAN HA FÖRSTÖRT MIN KARRIÄR! DIN LILLA-” Johan hade sparkat Ally igen om det inte var för Susen som tog tag i hans arm. Han vände blicken ilsket på henne.
“Var inte en idiot nu, John. Din karriär är slut om du dödar den här lilla skitungen. Ta det lugnt och sätt dig och kolla på din fotbollsmatch.” Min mamma sade det som om hon prata med ett lejon hon försökte lugna ner. När Johan gick ut ur hallen vände hon sin kalla blick mot mig. “Kolla som du blodar ner golvet. Du får torka upp det där.”
Hon vände på klacken och Jack såg sitt ögonblick när han såg hur Ally försökte ställa sig upp genom att trycka ner sin fot på min lilla rygg och spotta på lill Ally.
“Du kan lika gärna gå och dö. Ingen vill ha dig.”
Det var den idén som fick henne att rymma. Det skulle aldrig bli bättre och hellre leva fri än att vara en persons marionett.

Jag vaknade och kände hur blöt jag var. Snabbt ställde jag mig upp och insåg att jag legat på en strand. Himlen var mörk och fylldes med en massa stjärnor.
“Min död var intressant.”

Jag visste inte hur lång tid det tog för mig att bearbeta vad Will sagt innan hon försvann ner med ‘ The Flying Dutchman’. Jag bara stirrade på platsen där skeppet varit för några sekunder sen.
“ Emma han är din pappa,” hennes röst ekade i huvudet men det är omöjligt, det fanns ingen jävla chans. Jag såg bort mot Svartskägg som försökte få upp så många av sina män som möjligt, försökte se likheterna mellan oss. Mörkgråa ögon men det har alla Athenabarn så det kan inte varit det hon märkte. Våra munnar är kanske lite lika varandra men det var det enda jag kan upptäcka. Det var säkert något som Will sa för att förvirra mig men ändå kände jag hur någon liten röst säger att hon kanske talat sanning. Även om jag inte ville acceptera det.
“ Kan vi prata ifred?” han gjorde inget tecken på att han hört mig men jag såg hur han gick in i sin hytt och jag följde efter honom och stängde dörren bakom mig.
Han stod bakom något som liknade ett skrivbord och såg på mig, ögonen var utmattade.
“ Vad vill du? Jag behöver se till att jag fortfarande har en någorlunda besättning kvar.” jag suckade och gick närmare skrivbordet.
“ Känner du Athena?” frågade jag, hans ögon spärrades upp och det var nästan så att jag missade för nästa sekund var hans ansiktsuttryck normalt för honom.
“ Varför undrar du?” sättet han sa det på var inte argt mer frustrerat.
“ Wilma sa något innan hon försvann ner under havet som fick mig att undra. Hon sa att du var min pappa men det är omöjligt eller hur?” sa jag men jag såg på hans blick att hon talat sanning.
Mitt liv har varit uppbyggt på en lögn. Jag såg på honom, vägrade visa mig svag.
“ Emma, jag hade inte menat att du skulle få reda på det så,” men jag avbröt honom innan han hann fortsätta.
“ Cut the crap, hade du någonsin tänkt säga något eller skulle du låtit oss döda dig och innan du dör så hade du avslöjat det, var det din stora plan?” Han drog ett djupt andetag.
“ Emma…”
“ Sluta kalla mig Emma, berätta sanningen nu.” Han gick och tog ut två glas och fyllde på de med något som liknade rom och gav det ena glaset till mig som han glömt bort att jag var 16 men åldersgränser existerade antagligen inte ännu.
“ Drick, du kommer behöva det,” sa han och jag tog en liten klunk och spottade nästan omedelbart ut det, det smakade vedervärdigt.
“ Athena och jag möttes för 16 år sen i Nassau, hon sa aldrig varför hon var där men vi pratade i några dagar och jag tänker inte gå igen vad som hände för det vet du redan hur Athena får sina barn, men plötsligt hade jag ett litet barn i min famn och Athena var försvunnen. Du kan knappt ha varit här i en månad innan Athena äntligen återvände och jag bad henne att ta med dig till en annan familj som skulle kunna ta bättre hand om dig och hon nämnde en ättling till ett av sina barn som levde ensam med sin son och som skulle vara villig att ta hand om dig. Hon glömde visst bara att nämna att de var i framtiden. Sen dess har jag aldrig träffat Athena igen och jag trodde inte att jag skulle träffa dig igen men här är vi.”
Jag såg bara på honom, det lät ärligt talat som bullshit men det stoppade jag mig själv från att säga. Sen tänkte jag på profetian, ‘Den lojala ska hitta sin sanna identitet’ Touché. Jag tog en stor klunk rom och förstod vad Svartskägg menade med att jag skulle behöva det.

En vanlig dödlig hade nog inte haft en aning hur dem skulle hålla sig vid liv så länge under vatten. Men, som jag precis hade demonstrerat, så var jag inte en vanlig dödlig. I samma ögonblick vi sänktes ner i mörkret kände jag mig genast mer avslappnad. Havets bekanta rörelser blev en trygghet och kontrollen över strömmarna runt mig kändes så självklar. Jag slets tillbaks till verkligheten runt omkring mig när mannens- om han kan räknas som en- grepp om mig hårdnade. Någonting som obehagligt nog kändes som klor pressades djupt in i nacken där greppet var placerat, och jag bet ihop för att dölja smärtan.
För att jag hade en publik. Och det första intrycket hade impakt- speciellt om det var för en-gång-i-tiden-män som växt upp troendes att kvinnor inte var värt mer än skrot. Och min förklädnad som pojke var som bortblåst (precis som hatten).
varelser som såg ut att ha varit vanliga sjömän förr stirrade nu på mig med hungriga ögon. Obehaget över att ha en kvinna ombord prydde en av varelsernas ansikten, en annan flinade med svarta ögon mot mig. Jag kom på mig själv med att att försöka backa undan från besättningen som bara tycktes komma närmare och närmare. Det so skiljde dem från Svartskäggs besättning- anledningen som fick håret att resa sig på mig vid bara en blick på dem? Sättet havsvarelser hade växt sig in i deras hud, havstulpanerna som brydde någons ansikte och hur en av männen hade ett hammarhajshuvud utbytt mot ett mänskligt. korallrev prydde någon som en ofrivillig krona och en annan hade kropp som liknade en snigels. Dem var så fasansfullt motbjudande och skrämmande att jag inte skulle kunna förklara allt i ord.
Steg närmade sig oss bakifrån, steg som skiljde sig från resten av besättningen. Illvilliga flin syntes på sjöbusarna när piraten vände mig om så att jag stod öga mot öga mot Davy Jones.
"Ditt Namn, M'lady?" Hur vågar han?! Hade han inte just bevittnat mig döda flera dussintals män? Han återupprepade sig inte när jag lät bli att svara, men när piraten bakom mig vred om min arm svarade jag morrande mellan sammanbitna tänder.
"Wilma Wave"
Ett hånande skratt bröt ut på däck, och ilskan över att bli förlöjligad brann inom mig. Jones tystade dem med bara en blick. Han tog två steg fram mot mig så att jag behövde tilta upp huvudet får att möta hans ansikte. Klorna trycktes djupare in i min nacke och en flämtning silades ut genom mina tänder. "Koleniko"
Piraten bakom mig ger ifrån sig ett läte. "För ner Ms Wave till min hytt"
Han kliver åt sidan och Kolenkio* knuffar mig framåt med sån kraft så att jag snubblar. I mitt egna försök att ta mig upp lyfts jag upp och knuffas ännu en gång. Han förlöjligar mig ännu än gång och jag hatar det. När han lägger händerna på mig en tredje gång svänger jag runt och ger honom ett knytnävsslag rakt mot det som syntes av hans urholkade ansikte. Jag drar smidigt upp en dolk jag gömt i ena stöveln och pressar in den i hans mage. Vanligtvis skulle det orsaka en långsam och plågsam död, men piraten visar inget tecken på att vara sårad, bara lätt oorienterad. Jag hämtar mig snabbt från överraskningen.
"Rör mig igen-" En ström virvlar runt Kolenkios taggprydda huvud medans jag talar.
"Och det är det sista du gör" min röst är farligt låg och med en outtalad order slungas piraten in i masten med en sån kraft att skeppet rubbas ur sin balans.
Med högt huvud stirrar jag in i Jones kolsvarta ögon. Leendet är borta och munnen twistar som om han funderar på om han ska övermanna mig eller om han ska följa med mig ner i hytten och ha en civiliserad konversation.
Han valde det senare.

Jag ställde mig upp och borstade reflexmässigt bort sanden på mina kläder, trots att det omöjligt skulle gå bort. När jag insåg att sandkornen skulle fortfarande sitta kvar på mina blöta kläder började jag gå närmare skogen.
Det skulle vara bra om jag gjorde en eld, tänkte jag då jag kände att hårstråna på armen reste sig upp.
Att hitta torra pinnar var väldigt lätt då det troligen inte regnat här på flera dagar. När jag äntligen lyckades göra eld, satt jag mig så nära som jag kunde för att få kläderna att bli varma.
Det var konstigt. För två år sedan var jag, Emma och Will bästa vänner. Vi hade våra olikheter, men vi var trots allt bästa vänner. Efter det där uppdraget med herr idiotiska Blonis hade allt förstörts. Jag som låtsas förråda alla, Will, som förråder alla, Emma som blir galen över att vi förråder henne. Uppdraget i Narnia hade lett till Emmas förstörda mun, Wills förlorade öga och mitt självmord som lett till 100 års straff. Och allt för att jag ville bevisa att jag faktiskt är ond. Jag hade på någon galet sätt lyckats få någon dold ond sida, kanske har jag alltid haft det. Det kanske kommer från ett av mina tidigare liv. Vad tusan vet jag? Jag fick trots allt reda på det här nu!
Elden som sprakade fick mig på något sätt att känna ilska. Det var dumt av mig att inte berätta för Will och Emma om min plan! Väldigt dumt! Efter att ha verkligen förrått dem och inte sett de på två jävla år och inte ens gett något tecken på att jag fortfarande lever. Det var rent av idiotiskt! Emma hade dödat mig! Jag kunde fortfarande minnas hennes ögon som var full av hat. Nu bryr sig Emma och Will inte om uppdraget utan är i Svartskits skepp. Tack vare min bra plan!
Jag ställde mig upp och sparkade på en sten.
“Jag är en jävla idiot!”
Plötsligt så fick det mig att tänka på hur länge jag varit här. I den här världen så går tiden mycket snabbare än i den andra. Så jag har fortfarande en chans att slå Svartskägg, och jag gör då det troligen ensam. Jag måste då ha en plan… en vältänkt plan som skulle se till så att jag inte dödar Will och Emma.
Jag fick inte tänka mer då jag kände att någon iakttog mig. Min blick for mot mitt armband, ett svärd skulle sitta fint. Jag fortsatte agera som vanligt för att inte vara misstänksam. Ur ögonvrån kunde jag se hur en lång figur kom springandes mot mig och jag gjorde snabbt mitt armband till ett svärd innan jag blockera främlingens slag. Personen var väldigt snabb och stark och efter att inte ha haft särskilt mycket träning på två år så kände jag att jag snabbt blev andfådd. Jag kunde använda mina fulla krafter men det skulle aktivera Black, så bättre att inte göra det.
Jag tog ett steg tillbaka och fick ännu ett hårt slag som jag blev tvungen att blockera. Det var bäst om jag drog mig till skuggorna, det var ändå där som jag var starkast. Jag parerade slaget innan jag tog flera steg bak, längre bort från elden och stjärnorna och mer in i skogen. Till min dåliga tur så snubbla jag på sten och ramlade bak. Främlingen satte sig på min mage och hade en liten kniv mot min strupe.
“Vem fan är du, och vad fan gör du på min ö?”

“Vem fan är du, och vad fan gör du på min ö?”
Främlingen stirrade upp på mig fientligt. Jag svär att det inte hade något att göra med att jag hade en kniv mot främlingens strupe. De där ögonen visade ett åskmoln mot vem som helst som lyckades komma nära. Jag knep ihop mina knän hårt mot främlingens armar, något jag lärt mig då Kapten Williams besättnings favoritsysselsättning var att brottas. Främlingens utseende var oroande. Jag flyttade min kniv från halsen till strax under hjärtat vinklad upp så jag lätt kunde stöta till under revbenen.
"Är du pirat? Har du koppling till pirater? Känner du Davy Jones. Ljug inte. Jag dödar dig om jag inte tror på dig"
Främlingen låg kvar. Tyst. Lugnet före stormen. Det var något som inte stämde. Det var som om främlingen inte tog i sitt yttersta. Som om... Det fanns en kraft den inte vågade utnyttja. Ett halvblod.
"Är du ett halvblod? Svara mig nu"
Främlingen log snett, retsamt.
"Jag vet vem Davy Jones är, ja."
Jag slöt ögonen. Försökte tänka. Blixtsnabbt blev jag vänd ned på rygg. Positionerna byttes.
Helvete.

Flaskan med rom stod mellan mig och Svartskägg den var nästan tom och jag kände definitivt effekterna av den, hur fan kunde människor frivilligt vilja känna så här?
“ Du sa att jag varit här en månad,” jag rös vid hur min röst lät, visste inte att den kunde låta full i huvudet också, “ Hette jag Emma då? Eller hade jag ett annat namn?” Svartskägg suckade och verkade inte alls påverkad men jag antog att det berodde på att han haft några år längre att vänja sig och han var större än mig.
“ Nej, du kallades alltid Emma här också, det var något än i besättningen kallade dig och det hängde kvar.” Så jag har iallafall mitt namn kvar, halva iallafall, andra halvan är oklar.
“ Tack..ehm,” jag visste inte vad jag skulle kalla honom. Magnus Clare är mer min pappa än honom. Han såg mitt obehag och suckade än en gång, han gjorde ofta det.
“ Du kan kalla mig Teach eller Kapten.”
“ Teach,” jag provade hur det lät. Emma Teach? Nej, det har inte samma klang som Emma Cole.
“ Ja och gör dig av med masken, den passar inte in här och kommer leda till oönskade frågor.” Jag stirrade på honom, göra mig av med masken? Den kändes som en del av mig nu och det kändes som något hemskt skulle hända men jag nickade bara, kände inte för att argumentera. Den kan ligga i min väska så länge, tills det här är slut.
“ Visst, får jag gå?” jag försökte resa mig upp men snubblade, varför skulle jag få för mig att dricka så mycket? Svartskägg- Teach såg ut som han log men han dolde det med en gäspning.
“ Det finns en tom hytt, tvärs över från här, den låses från insidan och ingen utifrån kan öppna den,” jag nickade och försökte gå så stadigt jag kunde förmå men det hjälpte inte att skeppet gungade men jag lyckades. Jag stängde dörren till hytten, det var i princip bara ett förråd med en hängmatta och en dammig trasig spegel.
Jag stirrade på masken, skitful men den var viktig, jag suckade inombords och tog sakta av den. Visste inte riktigt vad jag hade väntat mig där bakom men mitt ansikte var precis som det alltid varit, definitivt blekare där masken varit men annars såg jag ut som jag gjort innan allt drama hände. Det fanns inte ens ett ärr, munnen såg normal ut, men ändå när jag försökte prata så kom det inga ord och jag grimaserade när jag såg ett ärr längst bak i munnen, lika stort som hålet från ett skott skulle vara.
“ Nå vad ska du göra nu? Ally är död och Wilma är hos Davy Jones så hon är så gott som död” Jag ignorerade den envisa rösten i huvudet. Ville inte tänka på det, hur kallblodigt vi mördat Ally och hur snabbt jag varit villig att byta sida bara för att jag hade en relation till Svartskägg, det var inte likt mig… men ändå gjorde jag det.
“ Spelade det ens någon roll? Uppdraget var att döda Svartskägg, det är bara du kvar nu. Klarar du verkligen det?”
“ Shut up” snäste jag till rösten som tystnade även om jag visste att den fortfarande var kvar.
Skulle jag verkligen klara det?

Det var något bekant med Davy Jones djupt marinblå ögon. Känslan av att vara iakttagen var jag alltför van vid och det hade tagit hela min självkontroll att inte visa obehaget. Utan hans medgivande hade jag med stadiga steg gått ner under däck, struntat i scenen jag precis skapat. Hans hytt var stor, och en gång i tiden hade det antagligen varit en ståtlig syn. Men havstulpanerna och havets växte hade tagit över och det som funnits kvar var nästintill äckligt. Kusligt. Som ett skelett.
Jag hade tagit mig friheten att slå mig ner. Bakom hans arbetsbänk, på hans ställe. Hans ena träben dånar som åska när han kommer in i hytten, raseriet målat tvärs över det slemmiga ansiktet. Rädslan är inlåst och begraven inom mig. Det vore dåraktigt att inte vara rädd. Men istället för att visa den flinade jag mot honom, ger honom en utmanande blick. Längtandet efter att få visa vad jag går för gnagde i mig, men jag var utmattad. Trots fasaden vissre jag inte om havet skulle svara om jag kallade på den. Nu var det renarama basen i mig som hindrade luften i lungorna att slungas ur mig.
”Dina krafter utplånade dussintals män. Men ändå… kan du inte hantera en simpel kniv mot strupen.”
Jag bröt min tystnad med ett väsande. ”Hundra män, och så som jag minns det drog han sitt svärd när jag var som svagast. Endast en ynklig drar ett sånt drag.” Ur ögonvrån ögnade jag utgången, som nu var blockerad av två stora… Varelser. Båda med svärden dragna.
”Endast en skarpsinnig gör sådana dåd” Hans leende sänder ilningar längst ryggraden, får mig motvilligt att vilja vända ut och in, bort fån honom men… Nej. Aldrig att jag skulle låta någon ha den kontrollen över mig. Hans leende förvrängdes till en grimas. Strömmarna under skeppet förändrades, förvreds och kylnade ner. Omgivningen var iskall. Sen tömdes hela kaptenshytten på vatten i en flodvåg. Men plötsligt kunde jag inte andas. Plötsligt fanns det inte tillräckligt mycket syre och… det var inte naturligt. Davy Jones blick avslöjade vad han gjorde. Det var inte syre utan… vatten han ströp mig med. Desperat tog jag tag om strupen, ville få ur vattnet ur lungorna som tycktes fräta sönder mig inifrån. Vatten täcker ögonen och det är inte tårar utan… Havsvatten. Min syn borde inte förvrängas och jag ska kunna andas i vatten. Borde kunna… Borde… Paniken och ilskan bubblar inom mig, tycks koka vattnet. För vad jag än gör, hur jag än försökte nå mina krafter för att få ur vattnet funkar det inte. Han strippade mig på mina krafter utan en blinkning. Och hur jag än vred och vände på det kändes det som om han straffade mig. Frågan var bara varför.

Jag hade nu kontrollen över situationen. Personen under stirrade på mig med sina blåa ögon och hon tycktes inte vara särskilt arg utan mer frustrerad över att inte ha varit särskilt försiktig. Hennes ansiktsuttryck när hon prata om Davy Jones måste betyda att hon inte gillade honom. Det är bra. Jag behöver allierade om jag ska döda Svartskägg och som betalning kan jag även döda Davy Jones.
“Du gillar inte Davy Jones eller hur?” frågade jag och log, inte ett riktigt leende, men utan ett leende som visade att jag hade något på gång.
Hon fnös. Måste vara en underdrift, tänkte jag. Bra.
“Jag antar att du har en historia med Jones och hans pirater. Vi kan prata mer om det, fast på ett mer...anständigt sätt. Lovar du att inte försöka slita halsen av mig?”
Främlingen sade inget utan iakttog mitt ansikte. Det kändes som att hon såg varendaste lilla detalj av mig, varendaste lilla hårstrå och det gav mig gåshud. Jag skulle inte bli förvånad om hon förstod vad jag menade. Tillslut så nickade hon och jag reste mig upp. Jag sträckte ut handen i ett försök att hjälpa henne upp men hon tog inte den.
“Jag är Ally. Och jag skulle nog inte riktigt säga att jag är ett halvblod. Jag är typ ett fast ändå inte.”
Främlingen rynkade på ögonbrynen, tycktes troligen inte förstå vad jag menade. Ärligt talat så var det inte konstigt. Jag visste fan inte det förens för några minuter sedan.
“Jag är Hedvig och jag vet inte vad du menar med det. Jag har whiskey. Kom.”
Hennes namn var Hedvig? Det fick mig att tänka på att jag har en mor som också hette Hedvig och de liknade varandra. Kanske så var det där min mamma, men har ännu inte blivit det. Skulle inte vara särskilt förvånande, men det fanns säkert många blonda Hedvigs.
Hon lade iallafall sin kniv i sitt bälte innan hon fortsatte gå in i den mörka skogen. Jag följde efter och jag tyckte det var ganska svårt att gå in i en skog när det är mörkt och man knappt kunde se något. Under hela resan till Hedvigs ställe så ramlade jag fyra gånger och jag kunde höra Hedvigs fnissande till min förlägenhet. Vi var framme när vi stod vid en glänta. Det fanns en hängmatta mellan två träd och stället var ganska stökigt med mat och kläder överallt. Hedvig gick och böjde sig fram vid en sten och drog fram en flaska som troligen innehöll whiskey.
“Så, du har en plan att döda Davy Jones, men du vill ha något i gengäld?”
Jag log. “Jag visste väl att du var tillräckligt smart för att räkna ut det.”

Jag hatade mig själv för att jag litade på den här främlingen. Att lita på folk är det värsta man kan göra. Stor risk att bli sårad och förrådd. Jag funderade.
”Men jag är också tillräckligt smart för att inte gå med på något förens jag vet hela dealen”
Jag drack upp halva flaskan och räckte över den till främlingen. Hen log torrt.
”Jag har kanske också en pirat som behöver dödas”
”Vem?” svarade jag. Jag hoppades djupt att hen inte skulle svara kapten Williams. Inte för att det spelade någon roll, hon var död, och det gjorde inget om någon ville döda henne, men jag skulle förlora min ända eventuella allierade. Jag kunde inte alliera mig med någon som ville döda Kapten Williams, även om hon var död, bara för att döda den som faktiskt dödade henne.
”Svartskägg”
Det var inte bra. Jag kände inte till Svartskägg. Jag ville inte gå med på att döda någon som Williams kanske hade varit vän med. Ioförsig visste jag mer om Kapten Williams än någon annan av besättningen. I 50 år seglade vi tillsammans, och även om jag var nykomlingen så hade de femtio åren suddat ut min nyhet. Dessutom så hade jag mer att förlora än Kapten Williams så hon vågade anförtro sig åt mig. Helvete vad jag saknade henne. Jag saknade hela Silvers besättning, men skeppets kapten var det viktigaste. Jag kunde inte råka alliera mig med någon som kanske var emot någon av Kapten Williams allierade, även om det innebar mindre chans att lyckas med att förgöra Davy Jones.
”Vad händer om jag går med på det här... men sedan ändrar mig?”
Främlingen, Ally, satt tyst. Jag såg hur hen funderade.

Jag och Svartskägg- nej Teach satt i hans hytt, vi bara stirrade på varandra, ingen av oss visste riktigt hur vi skulle agera runt varandra. Jag såg på maten som stod uppdukad, tog en tugga av ett äpple och hade jag kunnat så hade jag suckat belåtet, istället log jag fånigt, vilket fick Teach att se konstigt på mig.
“ Jag har inte haft fast föda på två år, låt mig njuta. Smoothies är inte gott.” Teach såg frågande ut och jag förklarade så kortfattat som möjligt.
“ Det är typ en dryck av mosade frukter tillsammans med kanske nötter men eftersom jag enbart kunde äta smoothies så fick jag experimentera lite. Du har inte smakat misslyckande förens du har prövat en kycklingssmoothie,” han sa inget utan gick ut på däck för att göra upp planer att få tag i en större besättning eftersom halva rök ner på havets botten, tack vare Wilma.
En sak jag undrade var om Teach rymde ensam från Underjorden och isåfall skulle det här innebära att hans nuvarande besättning bestod av män han nästan precis träffat. Ändå försökte han rädda så många som möjligt. Det borde väl betyda att han inte är ond som det står nedskrivet.
Nu förstår jag hur Luke kände sig i Star Wars. Varför finns det ingen manual för sånt här: Så du har upptäckt att en familjemedlem är ond? Och du vet inte vad du ska göra? Oroa dig inte vi hjälper dig! Jag skulle behöva den boken nu, de borde ha någon crash course på Camp om det här.

~Tidshopp~

Jag gick ut på däck och såg hur Teach pratade med någon som stod vid rodret, antagligen planerade det för hur de skulle få en större besättning.
“ Är det sant att du bara pratar i folks huvud?” jag ryckte till och såg på någon ur Svartskäggs besättning, han var nog en av de yngsta.
“ Japp, vill du ha demonstration? Vänta du fick precis den.”
“ Freaky,” jag blängde ilsket på honom. “ Men coolt freaky, men har du inget annat sätt att kunna kommunicera på? Det är väl inte så praktiskt att prata i folks tankar om de inte vet om det?"
Duh, som om jag inte visste det redan, det var liksom något jag försökt hitta en lösning till att prata med icke halvblod och mytiska varelser. Liksom pap- Magnus, nej pappa, fortfarande min pappa, bara för att han inte är min biologiska så uppfostrade han ändå mig, han och Simon hade reagerat mycket i början men sedan vande de sig men liksom något alternativt sätt.
Vad finns det liksom för stumma? Att skriva? Det är opraktiskt om man ska säga något mycket. Blinda har blindskrift, döva har teckenspråk.
Vänta där är det- teckenspråk. Det är genialt, jag kan lära mig teckenspråk och teckna istället då skulle ingen dödlig tycka det var konstigt.
“ Fuck, teckenspråk, jag är en idiot.” piraten såg förvirrad ut, varför finns inga saker som jag är van vid här “ Istället för att använda ord så kan man använda gester som betyder olika saker. Jag kan redan hej”
“ Hur?” Jag gav honom fingret.