~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
De hade återvänt till platsen där Erik lämnat Arya. Men, han kunde inte se henne någonstans. En oro knöt sig i hans bröst. Hade hon gått efter honom? Gömt sig? Gått iväg?
"Arya?" sade han högt och tydligt för att hon skulle veta att hon kunde komma fram ifall hon låg i en gömma. Men inget svar kom, inte ens så mycket som ett rasslande löv. Istället kom något annat, bara ett fåtal sekunder senare. Ett gallskrik som penetrerade tystnaden likt en spik genom trä.
"Arya?!" Erik var på helspänn, han lyssnade, försökte höra mer, han hade inte varit förberedd på att urskilja vart skriket kom från.
"ARYA!" skrek han ut och önskade att hon kunde höra honom, förstå att hon måste låta igen för att han skulle kunna lokalisera riktningen. Men inget kom. Vinden blåste genom träden, löven rasslade och en fågel kvittrade.

Då kom det, ytterligare ett ilande gallskrik. Erik satte av tillbaka i samma riktning som de kommit, Freja och Nordman var hack i häl men tappade efter ett par meter distans. Erik sprang så fort, lika fort som han sprungit mot Freja bara någon minut tidigare. Han var fylld av ett skrämmande adrenalin. Allt han kunde tänka var att han måste dit nu. Nu. Nu. Nu. Ännu ett skrik. Det skar genom honom som ett välslipat mongraliskt vapen. Det var värre än det han hade hört under deras förbannelse. Värre än vad hans fantasi hade kapaciteten att föreställa sig.

Han sprang. Han såg ryggarna utav flera laglösa. Saktade in trots att hans kropp skrek efter att få halshugga de vidriga människorna framför honom. Freja och Nordman hann ikapp. Freja och Erik gav varandra en enda blick och nickade sedan. Freja grep tag om Nordmans kappa och släpade med honom. De skulle omringa de vidriga varelserna som Erik inte ens ville kalla människor. Han smög sig närmre. Han kunde räkna till sex stycken, nej, där var sju stycken och de alla hade omringat hans kvinna. Hans Arya. Hans älskade. Det var oacceptabelt, oförlåtligt. Han kunde knappt se henne men i samma sekund som hon fick ta ett hårt slag utav en kvinna brast något inom Erik och han såg rött.

"AAAARGH!" vrålade han i samma sekund som han störtade rakt ut ur skogen med yxorna i högst hugg. Han högg en man i ryggen, han föll. Hans yxa svingades igen. Ett huvud kapades från en kvinnas kropp så rent att det inte föll av fören kroppen slog i marken. De andra reagerade, men de var chanslösa. allt verkade gå i slowmotion, allt saktade ner tills världen nästan stod stilla. Erik kunde se allt kristallklart. Vart han skulle hugg yxan, hur han skulle duka och snurra runt. Freja och nordman som attackerade från andra hållet. Hur de laglösa försökte skingras och fly från attacken de var totalt oförberedda på.

Erik frustade och vrålade i vrede. Han kunde inte hejda sig. Att så mycket som lägga en enda hand på hans Arya var oförlåtligt. Vreden som pulserade som en glödande eld inom honom fick det att brännas. Hans yxor flög och fyra laglösa föll. Freja tog ner två och Nordman en. Men det räckte inte. Erik stod frustande mitt bland sargade kroppar och avhuggna huvud. Marken var blodig. Blodstänk täckte hans ansikte och rann i hans hår. Han kläder var fläckade med det smutsiga, orena blodet och han kunde inte bry sig mindre. Smaken var vidrig men osade av seger. Han frustade, flåsade och världen tycktes komma ikapp, falla in i perspektiv igen. Framför honom fanns Arya på marken. Blåmärken och svullnader i hennes ansikte hade börjat växa fram och Erik visste inte vad han skulle ta sig till. Han hade aldrig någonsin tagit någons liv å annan plats än slagfältet. Det här var en smygattack bakifrån och av någon anledning så brydde han sig inte ett piss om det. Han kände ingen skuld, ingen sorg eller ängslighet över vad som just skett. För första gången kände han sig mer än berättigad till att ta andras liv.

Han pustade och frustade, försökte få sin andning under kontroll samtidigt som han stod frusen till marken. Han ville släppa sina vapen och springa till Arya, ta henne i sin famn och aldrig någonsin släppa den ljuvliga människan ur sitt sikte igen. Men... En rädsla slingrade sig in, likt en orm i ett mus-bo. Arya hade dragit fram en sida inom honom som han inte ens visste fanns där. Han hade visat sitt fulaste, sitt vidrigaste, sitt mörkaste jag. Och nu, fanns rädslan att hon skulle vara rädd för honom, att hon inte skulle springa fram till honom och begrava sig i hans stora famn. Att hon, inte skulle älska honom längre. Hans händer skakade och en tår gled ner för hans kind. Den var fylld med rädsla över att ha förlorat henne och sorg över vad hon precis hade fått utstå. Han ville bara ha henne i sin famn igen, men han kunde inte röra sig.

Arya - Ingemansland vid floden Yllwer/Radha Aansoo
Arya blödde från tre olika ställen i ansiktet. Läppen, som även svullnat upp kraftigt, näsan, som sakta men säkert var påväg att svullna den med, och pannan. Blåmärken fyllde hennes kropp, ben, armar och bitvis ansiktet var fläckiga i en blålila nyans. Hårbotten värkte efter att en av de laglösa kvinnorna verkat vara påväg att skalpera henne och i övriga delar av kroppen kunde hon känna blodet pumpas runt av ansträngning. Under misshandeln hade Arya känt sig som ett litet barn igen. Det var många år sedan hon senast blivit misshandlad, men den lilla tjugoett åriga flickan hon varit när Channa och några andra attackerat henne förra gången tycktes på något sätt ha krypt tillbaka. Ända skillnaden från tjugosju år tidigare var att det inte var någon från slottet som räddat henne och hon hade inte längre sin mosters varma famn att krypa upp i efteråt.

Då Erik och de andra Letoyanerna kommit till Aryas räddning hade de laglösa släppt sitt tag om hennes kropp och hon hade, så fort hennes trötta kropp tillät det, dragit sig så nära en trädstam som möjligt. Där hade hon suttit stilla och chockat sätt på under tiden hennes förövare slaktats. Ett illamående hade lagt sig i hennes strupe då alla de laglösas kroppar fallit. Hon såg på Channas avhuggna huvud och vidöppna ögon och svalde hårt ner en sur uppstötning. Allt hade skett så fort, Arya hade knappt haft tid att ta in alltihop. Även om det var över kunde hon inte riktigt andas ut. Långsamt sträckte hon upp sin hand till sitt ärr över örat och lät fingrarna glida över det på samma sätt som Channa gjort innan hon och de andra laglösa hoppat på henne. Arya skälvde hon vände sin blick mot Erik. Hans kläder och ansikte var fläckat av de laglösas blod och han hade fortfarande båda sina yxor i händerna. Under tiden Arya mötte hans blick föll en tår från hans öga ner för kinden. Det förvånade Arya på något sätt. Hon hade aldrig sätt Erik gråta förut och hon förstod inte varför han gjorde det. Var han ledsen över att ha mördat de laglösa?

Men Arya sade inget, utan vände istället sitt huvud mot Freja och den tredje Letoyanen hon inte träffat förut. Hon synade noga de båda, särskilt mannen, med samma misstänksamma blick hon haft första gången hon träffat Erik. Sedan, när hon försäkrat sig om att ingen av dem skulle göra något hotfullt, lutade hon tungt huvudet mot trädstammen bakom sig och andades äntligen ut.
"Tack." Nästan viskade hon fram, lutad mot trädet.

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Erik tittade på Arya där hon satt lutad mot en trädstam. Han var som förankrad i marken. Det kändes som rankor vuxit kring hans ben, krälade sig långsamt upp för hans kropp för att dra ner honom.
"Tack." hördes som nästintill en viskning komma från Aryas mun och något brast inom honom. Yxorna föll till marken, gled ur hans händer. Han sjönk ner på knä och verkligheten slog honom hårt. Han hade varit bara några sekunder från att på riktigt förlora Arya för all framtid. Det var en obeskrivlig känsla och det gick inte att undkomma kylan från den. Den krälade sig runt i hans kropp, tick-tack, tick-tack sade den medan verkligheten övertog och han satt där på knä med tårar strilande ner för hans kinder och det salta vattnet beblandades med det söta blodet.


Freja - Ingenmansland vid floden Yllwer:
De frustade, sargade kroppar och avhuggna huvud strödde marken som ett täcke. Fullbordat av det röda blodet som fortsatt flöt ur de öppnade kropparna. Hon tittade på Arya en kort sekund men hennes blick övergick till Wilheim som stod vid hennes sida. han var rakryggade och tyddes opåverkad av vad som skett. Kring vad som fanns framför dem. Styrkan i honom, lojaliteten och känslan för rättvisa var något som lös klart som månen en molnfri natt under vintern. Det tilltalade henne på en nivå som hon inte tidigare trott fanns.

Hennes ögon gled vidare, landade på Erik som sjönk ner till marken och slog i knäna med en vibrerande duns. Hans yxor låg vid var sida om honom och över honom vilade en aura. Ett energifält av sorg och kyla. hon förstod honom. Han hade aldrig tidigare tvingats ta liv från någon som inte fanns på ett slagfält och det visste hon. Det hade varit Mongraler han tidigare bestulit på liv. Inte människor. Hon halstrade sitt svärd och sin yxa innan hon gick fram till honom. Hennes hand landade på hans breda axel. något hon inte gjort på länge, att trösta Erik.
"Erik..." hon sjönk ner bredvid honom, "de var laglösa, de var banditer, våldsamma människor. Känn ingen skuld." sade hon och försökte söka ögonkontakt med honom.

"Tror du jag bryr mig?" Hans ögon var uppspärrade, han såg ut som den krigare han bar i sitt hjärta.
"Witte jo echt tink ik dat ik sa giet oer dizze echt fiksje minsken?!"
( "Tror du verkligen jag bryr mig om de här vidriga jävla äckliga människorna?!" ) Erik stirrade på Freja och det hon såg var någon helt annan än den Erik hon tränat med, den Erik hon red upp i Vita Berget med sena vinterkvällar.
"Ja, ik tink dat."
( "Ja, det tror jag." ) svarade Freja med undrande blick. Erik tycktes torna upp sig från insidan långt innan han reste sig från marken. Som ett vilt djur som slitit sig ur dess kedjor.
"Ik net. Se koe stjerre. Ik koe har ferlieze. Ik soe wat dwaan foar har. Just foar har! Se wiene om har hinne fuort te nimmen, tige ferneatige minsken dy't net fertsjinje om itselde loft as har te reitsjen!"
( "Det gör jag inte. Hon kunde dött. Jag kunde förlorat henne. Jag skulle göra vad som helst för henne. Bara för henne! De höll på att ta henne från mig, vidriga jävla människor som inte förtjänar att andas samma luft som henne!" )

Freja stirrade på mannen framför sig och hon kände en viss glädje. Erik brydde sig så mycket om den här kvinnan att han villigt mördade för henne. Villigt fläckade sina kungliga nävar med smutsigt blod. Bara för att hålla henne säker. Det var som en uppenbarelse för Freja. Erik hade vuxit upp, blivit en man, en krigare och en rättfärdig sådan. En man som älskade och blev älskad. Freja förstod, hon förstod honom verkligen då hon sneglade på Wilheim och kände exakt samma sak inom sig vid åsynen av honom där han stod och försökte torka av sin klinga från det röda blodet.


Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Hon hade fått honom att resa sig, att räta på sig och inse vad det var som hände och pågick. Freja, som alltid hade funnits där, fanns där återigen för att väcka liv i honom och få honom att fungera igen. Kort efter att han yttrat orden förstod han att de liv han tagit inte hade spelat någon roll. Det enda livet som spelade någon roll var livet som satt vid trädstammen.
"Ik hâld fan har."
( "Jag älskar henne." ) sade han och i samma sekund färdades han nästan omedvetet på halvt joggande ben bort till Arya. Han föll på knä och stirrade på henne. Den spruckna läppen, blåslagna ansiktet. Ilska pulserade inom honom vid synen av henne men samtidigt andades hon, hon var vid liv.
"Jag älskar dig." sade han utan några krusiduller eller extravaganta dekorationer i sitt språk. Det enda han ville säga var att han älskade henne, det var det enda han behövde säga. Det enda hon behövde höra från honom just då. Den råa, oborstade och glödande kärlek han bar för henne. Erik tittade på henne, han vågade inte röra vid henne. Han ville att hon skulle röra honom, visa att hon älskade honom fortfarande, att hon inte var rädd för honom. Han åtrådde hennes beröring i den stunden som en utsvulten man suktade efter mat. Som en svulten varg suktade efter den möra kaninen. Han var den utsvultna mannen som inget annat ville än att bli berörd och älskad utav den mörbultade kvinnan som satt framför honom.


Wilheim - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Hela situationen var bisarr. De hade alltså mördat bannlysta (inte för att det egentligen gjorde något att rensa upp bland avskummet i slummen) för att röda en Garudiska. En Söderlänning. Tre Nordlingar för en Söderlänning. Det hela var befängt i Wilheims tankar. Men när han såg Freja och Erik tillsammans, deras konversation, deras band och hur Erik inte kunde hantera allt enbart av anledningen att Garudiskan var involverad fick honom att förstå lite mer. Blicken som Freja gett honom efter att ha talat med Erik sade allt. Eller kanske sade den inget, men där fanns något av mening.

Han såg på medan allt hände. Erik som sprang till kvinnan, Freja som stirrade på dem för att sedan le och nu hur hon var på väg mot honom. En kvinna som var mer kvinna och krigare än vad Wilheim någonsin tidigare fått uppleva.
"Tack." sade hon till honom medan Eriks kärleksförklaring hördes i bakgrunden. Han nickade mot henne och i samma stund kände han en överväldigande känsla av välbehag, från, ja - att bara ha Freja vid sin sida.
"Du slogs väl."
"Jag hade något att slåss för." sade Freja tyst och de tittade sedan på varandra.
"Jaså?"
"Ja. Deras kärlek." Wilheim förstod henne, han hade gjort det samma som Erik om det varit för Freja. Det visste han nu. Att han ville gifta sig med henne, ta henne som hustru och älska henne för evigt. I hemmet, i bergen, i skogen, på slagfältet, i träningsringen... Ja, överallt. Det var han lika säker på som att det fanns en himmel ovanför och jord under dem.

Arya - Ingenmansland vid floden Yllwer/Radha Aansoo
Arya hade suttit med slutna ögon då hon hörde ljudet av Erik som föll ner på knä på marken. Hon ville springa fram till honom, vara nära honom, men kroppen vägrade lyda i brist på energi och pulserande smärta. Istället satt hon tyst kvar vid trädet och såg på medan Freja gick fram och lade sin hand på hans axel. Hon lyssnade till deras samtal men kunde inte förstå ett ord av vad som sades. Det ända hon kunde uppfatta var att något tyngde Erik mycket hårt, hans tonfall och tårarna som glänste på hans kinder vittnade om det. Det sved inom Arya att hon inte kunde resa på sig och springa fram till sin älskade som hon hade velat göra. Hon ville vara där för honom, trösta honom då saker tyngde hans hjärta, vara anledningen till att han log. Men nu kunde hon inte det och det gjorde ont inom henne.

Då Erik reste på sig från marken och kom emot henne var det nära på att Arya log. Men hon höll det tillbaka då det inte kändes rätt för stunden. Han föll ner på knä intill henne och stirrade på hennes ansikte. Hon mötte hans blick.
"Jag älskar dig." sade han plötsligt, vilket förvånade Arya, det var inte vad hon hade väntat sig att han skulle säga. Men orden värmde hennes hjärta och leendet hon tidigare försökt hålla tillbaka fick läppen att spricka ytterligare. Men det brydde sig inte Arya om. Istället lyfte hon en blålila och skakande hand och förde den till Eriks ansikte. Hon torkade bort hans tårar och lät sedan tummen stanna kvar och smeka hans kind.
"Jag älskar dig också." orden var knappt hörbara och Erik skulle vara tvungen att läsa dem från hennes läppar för att förstå vad hon sade, men hon var glad att hon lyckades få dem ur sig innan handen föll och synen blev grumlig.

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Hennes hand var mjuk mot hans ansikte och trots att orden hon yttrade inte var hörbara så förstod Erik vad hon sade. Men när hennes hand lämnade hans ansikte och hennes blick tycktes tappa fokus blev han skrämd. rädd att han kanske hade förlorat henne trots allt. men, hon tycktes inte tappa medvetandet.
"Erik, hon är allvarligt skadad. Låt mig hjälpa dig." Erik såg upp på Freja som stod vid hans sida. Han nickade och Freja sjönk ner på knä bredvid honom. De tog varsin utav Aryas händer och deras blå magi började långsamt pulsera, lysa om dem. Den seglade mjukt över från dem till Arya.
"Mei de krêft fan 'e hilligen. Mei de krêft fan it dragen. Hieltyd en sterk."
"Mei de krêft fan 'e hilligen. Mei de krêft fan it dragen. Hieltyd en sterk."
( "Med kraften av de heliga. Med styrkan av de bärande. Hela och stärk." )

Erik och Freja upprepade orden flertalet gånger tillsammans för att förstärka deras magi genom varandra och på så sätt kunna hela Arya bättre. Erik tittade på hennes ansikte, blåmärkena började sina undan, läppen började självmant läka och svullnaden gav vika, långsamt. Eriks hjärta lättade, han visste att de inte kunde ge så mycket mer av sin magi utan att själva bli uttröttade, och vilken nytta skulle de vara då i Ingenmanslandet?
"Erik," Freja tittade på honom och han kunde se att hon började nå gränsen. Han nickade och Freja släppte Aryas hand. Erik fortsatte ytterligare någon minut, tills Aryas ansikte nästintill inte bar några yttre bevis för händelsen men då kände även han hur energin tröt inom honom. Han släppte hennes hand och den blå magin försvann som en dimma.
"Arya?" Erik strök undan en slinga hår från hennes panna och försökte söka ögonkontakt.

Arya - Ingenmansland vid floden Yllwer/Radha Aansoo
Hon såg allt som genom vatten. Eriks silluett var otydlig och tycktes flytta sig i sidled hela tiden. Någon sade något men Arya kunde knappt höra det, ljudet kändes avlägset och svagt. När Erik och Freja tog hennes händer kände hon det inte, att Freja var där märkte hon inte ens fören de helat henne en liten stund.

Men efter ett tag började dosigheten försvinna och Arya blev medveten om vad som hände runt omkring henne igen. När Freja släppte hennes hand kände hon sig mycket starkare, även om mycket av smärtan fortfarande var kvar. När även Erik efter en liten stund släppte var nästan allt borta.
"Arya?" sade Erik och strök undan en slinga hår från hennes panna. Arya fångade utan problem hans hand då den sänktes undan från hennes ansikte och såg honom i ögonen.
"Tack." sade hon med ett litet leende.

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Hon hade fångat hans hand och yttrat ett tack till honom. Det värmde honom och han började långsamt slappna av. Hon var okej, hans Arya skulle bli okej. Det kändes med ens som om världen var lite ljusare, lite värmare.
"Hur känner du dig?" frågade han samtidigt som blicken synade Arya med skarphet. Men en annan röst följde så tätt inpå att Eriks uppmärksamhet togs.
"Vad ska vi göra med de här?" Det var Wilheim Nordman som stod med blicken på de döda kropparna. Erik såg sig omkring och kände bara hat och avsky för de nu avlidna människorna.
"Låt dem ligga. Naturen måste ha sin gång, de kan säkert bli föda till någon utsvulten räv eller varg under natten." Erik var distanserad på rösten, nordman ryckte på axlarna.
"Låter bra. De förtjänar inget bättre oavsett." Erik vände tillbaka sin uppmärksamhet till Arya,
"Förlåt, hur mår du?" frågade han upprepande medan hans röst var ursäktande för att hans uppmärksamhet vandrat från henne.

Arya - Ingenmansland vid floden Yllwer/Radha Aansoo
Arya var precis påväg att svara Erik då den tredje Letoyanens röst ljöd. Hans ord påminde henne om verkligheten och kallade fram hennes vanliga skygga natur. Den tid hon spenderat ensam med Erik hade hon känt sig ovanligt trygg, nästan glömt bort sitt vanliga, misstänksamma jag. Men nu var de inte ensamma längre, nu var de i sällskap av två andra Letoyaner varav en Arya inte ens kunde namnet på. Den vetskapen gjorde henne genast mycket mer allvarlig och taggig. När Erik vände sig emot henne igen och upprepade sin fråga var hon redan ifärd med att ta sig upp från marken. Det gick nästan utan problem, lite vinglig var hon i början, då hennes kropp inte riktigt hängt med på det snabba hälso skiftet.
"Jag mår bra." svarade Arya Erik samtidigt som hon vände sig mot den främmande mannen.
"Vem är du?" frågade hon rakt ut.

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Erik kunde inte annat än småle för sig själv vid Aryas beteende. Han hade, faktiskt, saknat hennes taggar lite. Pytte-lite. Att se henne vara mer aggressiv och misstänksam, hur hon skiftade i kroppsspråk och tonläge lika hastigt som en attackerande Bergakatt ändrade taktik då dess byte gjorde något oväntat. Men han hade inte råd att se nöje i situationen länge. Wilheim Nordman var en högt uppsatt general och Erik hade sett honom tilltala folk han fann på något sätt hotande, icke tilltalande eller ej rättfärdig att tilltala honom.

Så Erik tog ett steg framåt, i samma sekund som Freja gjorde det samma. Erik smålog mot henne, hon kände tydligen den andra generalen väldigt väl hon med.
"Arya, detta är General Nordman. General Nordman, detta är Arya. Prinsessa av Söder." sade Erik med lugn röst och stillsamma rörelser.
"Jag önskar jag kunde säga trevligt att mötas, men det vore en lögn." sade Wilheim med torr röst och Erik såg hur Freja knuffade honom i revbenen med sin armbåge. Men Erik kunde inte göra annat än förstå Wilheim då han var medveten om vem som mördade Wilheims föräldrar. Men samtidigt tyckte han inte att Arya förtjänade mer elaka ord, blickar och verkligen inte att sona för någon annans brått.

Arya - Ingenmansland vid floden Yllwer/Radha Aansoo
Arya brydde sig inte det minsta om Generalens oförskämdhet, hon var mer än van vid sådant. Nordmans förolämpning var till och med ganska anständig i jämfört med vad hon fått höra tidigare. På något sätt blev Arya nästan glad över att någon betedde sig illa mot henne, det hjälpte henne att hålla sin taggiga skyddsbarriär uppe utan att hon behövde skämmas något över det.
"Erikk, jag är inte någon prinsessa." rättade Arya Erik innan hon gick över på sin nästa fråga hon tänkt ställa, "Vad gör ni här?"
Frågan var riktad lika mycket till Freja som till Nordman, ett av Aryas sätt att visa att hon inte brydde sig om vad Generalen tidigare sagt.