PRS kickin' it

Kimberly

"Kommer ihåg? Jag levde för de där lapparna", jag suckar längtansfullt och blundar med ögonen. "Åhh, på den tiden var du faktiskt rolig att hänga med", skojar jag och får en lätt smäll på benet.
"Detsamma", Ben flinar och skakar på huvudet. Jerry och Jack avbryter sin konversation och vänder uppmärksamheten mot oss.
"Så... Jayden är tillbaka?", Jerry tittar frågande på Ben, som nickar försiktigt. Han måste ha hört vad vi pratade om. Jag kastar en snabb blick på Jack, som ser lite fundersam ut. Antagligen så tänker han på samma sak som jag. Colin.
"Vi är vänner, Jerry", Ben ler och försöker byta samtalsämne. "Så, vad ska ni göra ikväll?"
Jag tittar nyfiket på killarna. Jerry ruskar på huvudet.
"En het dejt med en cheerleader, du då?", säger han och lägger sig ner på gräsmattan med armarna som huvudkudde.
"Hah, you wish", skrattar Ben och himlar med ögonen. "Ni då?"
"Ja, fram tills alldeles nyss hade jag planerat in en filmkväll med dig", säger jag och rycker på axlarna. Då händer det som inte får hända. Ben får det där uttrycket som säger jag har en idé. "Ben... Vad du än tänker...", börjar jag, men det är för sent.
"Jag tror att jag vet någon vars planer nyss blev inställda och som skulle älska en filmkväll med en viss Kimberly", Ben höjer på ena ögonbrynet och vänder sig mot Jack, som direkt vänder bort blicken.
"Ben...", väser jag och ger honom min värsta mördarblick jag kan åstadkomma.
"Med nöje, Kimberly", Jack lägger ena armen om mig och drar ut på mitt namn sådär som jag hatar (och älskar). Jag vänder mig mot honom och lyfter ner hans arm från mina axlar.
"Okej, visst, kompis", skjuter jag tillbaka och lägger mig tungt på gräset.


Det blev jättekort sorry men hann ej skriva mer ikväll det hände massor som du. ska få höra om på fredag omg can't wait

Min blick flakar mellan de två ungdomarna. Undrandes på hur de blev så sams ligger jag över det den mjuka marken, lekandes med ett grässtrå.
"Så, ni två är sams nu?" frågar jag med ett kluvet ansiktsuttryck, syftandes på en pigg Kim som försöker hålla sin förtjust för sig själv, och en Jack som försöker gömma ett flin från läpparna. Så hemlighetsfulla. "Guuuud vad ni är dåliga på att ljuga."
"Åh håll käften, som att du är bättre själv," protesterar Kim och slänger en näve gräs i mitt ansikte. Jag kniper ihop ögonen för att skydda mig själv, innan jag kisar mot min bästa vän. Min hand rör sig till orört gräs, sliter loss en liten bunt och slänger tillbaka på henne. Vissa grästrån flyger med i vinden, dansar en livlig dans i takt med musiken i mina öron.
"Jag antar att vi båda var lite över dramatiska, men klaga inte. Det kan sluta upp i ett jävla blodbad!" säger Jack. Vad de pratar om senare uppfattar jag inte, antagligen inte något som kräver min uppmärksamhet. Musiken och vinden drar tag i mig, och det är det enda jag kan tänka på. Trött sluter jag ögonen, ena handen använder jag som en huvudkudde, medan den andra slingrar sig runt grässtråna. Ett litet tag ligger jag bara i tystnad, ostörd och döv. De andra har antingen inte märkt mig somna, eller så har de inte hjärta att väcka mig. Tankarna flyr till Jayden, om hur kvällen kommer gå. Om det kommer vara stelt, eller extremt roligt och uppfriskande som de vi brukade ha. En liten rynka bildas dock över min panna då ett annat ansikte försiktigt poppar upp. Colins hånleende, flin och skarpa ord. Händerna som så skickligt rör sig över vita pappren, fångar upp varje kontur av mitt ansikte. I sömnen rynkar jag enkelt på näsan, känner hur något kittlas mot min kind. Trött öppnar jag mina ögon och möts av det bekanta ansiktet. Det bekanta ansiktet som helt ignorerat mig under den första lektionen vi haft, låtit de där tjejerna göra narr av mig. Visst hade Jack varit där, samtidigt och inte gjort någonting heller. Men av någon anledning blev jag mycket mer sårad av Colins handlingar. Mina ögon möter hans, låter de sjunka in i deras mörka iris.
"Bennie, är du ledig idag?" frågar han och kollar ner på grässtråt mellan sina fingrar, försöker att kittla mig med den.
"Så du kan prata nu?" svarar jag med enkel röst, låter den låta kall och bortdragen. Diskret flyttar jag mig bort från honom. "Förlåt, men jag har inte råd att lägga tid på douche bags. Så nej, det är jag inte." Det är en väldans tur att de andra tre, Jerry, Kim och Jack är inne i sitt. För detta är ett tillfälle då jag beter mig en heldel mer dramatisk än vad jag vill, och mer än vad jag vill medge. Det är löjligt att jag blev sårad av något sådant, men jag trodde Colin skulle vara en hyfsad bra vän. Ändå lyssnade han bara på Gracies och den andra tjejens trash talk om mig. Kanske jag var dum att tro något annat. Med lätta rörelser ställer jag mig upp från marken, borstar bort gräset som fastnat på Jaydens tröja innan jag drar till mig väskan i fejkskinn. Jag säger hejdå till Kim, låter det inte bli något invecklat, innan mina ben rör sig mot bussen. Kanske jag borde prata mer med Kim om vad som händer, men jag bestämmer mig för att inte göra det. Bråket med Jack har varit mycket för henne, att slänga upp ännu mer är bara onödigt.

Kimberly

Jag känner Jacks arm snudda vid min, varje gång han rör sig så snuddar vi vid varandra. Inte för mycket, inte tillräckligt för att det ska märkas. Gräset kittlar mina fingrar, och jag blundar nöjt. Det är fortfarande varmt ute, så solen värmer skönt mot ansiktet. Plötsligt skuggas mitt ansikte och jag öppnar förvånat ögonen och stirrar rakt upp och in i Jacks bruna ögon.
"Flytta dig", väser jag tyst och vänder oroligt på ansiktet för att se om någon har sett oss. Det är inte förrän då jag märker att vi är ensamma, eller nästintill i alla fall.
"Vart tog alla vägen?", frågar jag undrande och reser mig halvt upp i sittande position.
"Jerry stack med Milton, Ben gick ju förut och resten av skolan har väl slutat", Jack flinar och låter hans hand leka med mitt hår. Jag känner hur rodnaden stiger om kinderna och biter mig hårt i läppen.
"Det är fortfarande folk här", viskar jag och han nickar, men verkar inte riktigt koppla ihop det jag säger med vad jag menar.
"Vilket betyder att...", jag försöker få honom att förstå, men han bara skakar på huvudet åt mig.
"De enda människorna här är vaktmästaren, två vägarbetare och den där konstiga hemlöse gubben som brukar stjäla skolans tomma vattenflaskor ur soptunnorna", säger han och nickar bort mot människorna som verkar sköta sitt eget, och inte alls intressera sig av vad vi gör.
Jag tar ett djupt andetag och låter kroppen ramla bakåt, lutad mot Jacks ena arm.
"Så", Jacks fria arm fortsätter leka med mitt hår, och jag ser in i hans väldigt bruna, väldigt fina ögon. "Vart vill du vara ikväll?". Jag stirrar på honom, han vet hur min mamma är, och han skrattar mjukt. "Det var ett skämt, Kimberly"
"Jättekul", suckar jag och slår lätt till hans axel. "Så, vilken tid ska jag komma?"
"När det passar dig, prinsessan", säger han och låtsas buga för mig. Jag fnissar och lutar mig fram för att ge honom en snabb kyss innan jag stelnar till och vänder på huvudet.
"Det är okej", mumlar Jack samtidigt som hans läppar snuddar vid mina.

Okej, jag är ingen "tjejig" tjej, och det har jag aldrig varit, men Jack får mig att känna mig som om jag ska explodera. Jag fnissar, slänger med håret och ler okontrollerbart bara jag tänker på honom. Och här ligger jag nu, mitt på en gräsmatta och fnittrar medan han leker med mitt hår. Att kärleken gör en galen är då ingen underdrift.

Ben

Det tar längre tid att komma hem än jag förmodat, busschauffören tar extra lång tid på sig, skäller på trafiken och skäller på passagerarna som kommer instaplandes. Ingen trevlig atmosfär kan jag väl säga. Än en gång höjer jag volymen på musiken i mina hörlurar, Never say never av the fray dånar in i öronsnäckorna. Jag lutar tillbaka huvudet mot fönstret, sluter mina utmattade ögon för att kunna sjunka in i musiken. Bussresan kommer ändå iallafall ta ytterligare tio minuter. Låten låter minnen strömma in i huvudet, hur Jayden tagit med sin utslitna akustiska gitarr dagen jag först blev sjukskriven. Eftersom att Jayden faktiskt varit den personen som fick mig att börja lyssna på the fray, - och älska dem, - så blev det never say never som han först lärde mig på gitarr. Ett litet leende sprider sig över läpparna när jag tänker på det, hur hans fingrar hjälpt mig att hitta rätt, hur han spelade och jag sjöng till låten. Det blev vår sång. Jag tar ett djupt andetag, tvingar mig att sluta tänka på den äldre och istället ta mig ut ur bussen.

Det blev lite stressigt, att hinna göra mig i ordning på bara en halvtimma. Jävla sjuka bussjävel. Snabbt slänger jag av mig min ryggsäck och springer till badrummet. Kläderna hamnar i tvättkorgen medan jag sätter på varmt vatten för att kunna ta ett snabbt litet bad.
"Ben ben?" hör jag den så bekanta rösten säga vid dörren tjugominuter senare. Badet är avklarat, med en vit badrock och en ansiktsmask öppnar jag badrumsdörren på glänt. Jayden kollar aningen förvånat på mig, innan han genast börjar skratta. "Herregud jag kan aldrig vänja mig vid att se dig med en grön ansiktsmask, något ut av det gulligaste jag vet!" utbrister han och hänger av sig sin jacka.
"Förlåt.. jag ska skynda mig," mumlar jag, aningen besviken på mig själv att jag inte skyndat mig ännu mer. Nu kommer han ju behöva vänta.
"Det är lugnt, jag kom ändå tio minuter än vad jag sa, så om du skyndar dig så blir du inte sen alls." påpekar han och går in i köket, rotar i kylskåpet för att sno en ut av Felix energidrycker. Med ett nöjt leende skyndar jag mig till mitt rum på andra sidan den lilla korridoren. "Du borde ha min tjocktröja på dig också!" hör jag Jayden ropa från köket, och än en gång känner jag hur kinderna blir alldeles varma. Känner för att hoppa ner i sängen och dra täcket över mig, men jag ignorerar den tanken och börjar byta om. Efter jag tagit på mig de svarta jeansen kollar jag på tjocktröjan som ligger utsträckt över sängen. Jag tar sakta på mig en tunn t-shirt innan jag drar den gråa tröjan över huvudet. Tröjan är till mitten av mina lår, en aning förnedrande att vara så kort. Men, det är Jaydens och sjukt bekväm, så jag ångrar inget. Ett par ringar trär jag över mina fingrar, sätter i nya örhängen i öronen innan jag drar en mörkröd beanie över huvudet och går ut till den andre.

Kimberly

"Måste vi gå?", mumlar jag mot Jacks axel medan jag drar med handen längs hans arm. Han flinar och lägger sin fria hand på min kind.
"Det blir strax mörk och snart kommer nog vaktmästaren tvinga oss att gå och han ser inte glad ut", påpekar Jack och nickar diskret mot den gamla vaktmästaren som inte lika diskret slänger irriterade blickar på oss från andra sidan gräsmattan. Jag fnissar och reser mig halvt upp.
"Du har rätt", suckar jag och ser mig omkring. Solen är påväg ner och temperaturen har sjunkit betydligt på bara någon timma. "Ska vi gå till bilen?"
"Efter dig, madam", Jack reser sig upp och sträcker ut handen för att hjälpa mig. Jag skakar skrattandes på huvudet.
"Du är så...", börjar jag men blir snabbt avbruten.
"En gentleman, kallas det", säger Jack och blinkar till mig. Vi börjar gå mot bilen, hand i hand.
"Hm, konstig var det ord som dök upp i mitt huvud", skrattar jag och får en lätt knuff.


"Hur kommer du till mig sen?", Jack har vevat ner rutan och jag gör mitt bästa för att dölja vem det är som sitter i förarsätet, ifall om att mamma skulle stå och spionera i köksfönstret.
"Jag tar bussen eller cykeln, det är ingen fara", säger jag och viftar avfärdande med handen. "Vi ses sen"
"Ring om det skulle vara så att du behöver...", börjar han men jag avbryter honom med en kyss.
"Jag klarar mig", säger jag och vinkar hejdå när han rullar ner för gatan. Därefter springer jag glatt in för att göra mig iordning och äta något snabbt, och jag försöker undvika mamma till varje pris. Om hon frågar vart jag ska så skulle jag bli tvungen att ljuga, och det blir inte kul för någon utav oss. Jag är precis påväg upp för trappan, när jag stannar tvärt. Mamma står högst upp med ett höjt ögonbryn.
"Vem är han då?", frågar hon och nickar mot ytterdörren.
"Vem?", säger jag och försöker spela oskyldigt, men det går hon inte på.
"Kimberly, vi har pratat om det här, killkompisar är okej såklart men det där såg ut som mycket mer", säger hon med en menande blick. Fan, dålig idé att kyssa honom precis utanför fönstret när man han en psyko-mamma några meter bort.
"Vill du kanske förklara dig?", hon stirrar rakt på mig och jag släpper ut en djup suck.
"Helst inte?", säger jag och biter mig i läppen. Hon suckar åt mig och går åt sidan så att jag kan springa förbi henne.
"Middag om 10", säger hon innan hon går ner för trappan och in i köket.

Kalifornien, hemskt och olidligt varmt under dagen när det inte spöregnar, och det perfekta vädret på kvällarna. Luften är lagom kall och sval, uppfriskande så att säga. Jeansen och Jaydens tröja som jag snott till mig håller värmen uppe över hela kroppen. Den äldre hade varit noggrann med att säga att det inte var en dejt, att han bara vill prata. Men ändå går vi på bion, skrattar ihjäl oss under de sorgliga delarna, gråter under de roliga. Vi äter på pizzerian vi mer än ofta besöker, och sommarkvällens atmosfär är så väldigt kärleksfull och varm, det gör mig både nervös och lugn. Hur nu det går ihop, fråga mig inte för jag har verkligen ingen aning.
"Du, vi har inte pratat någonting.." mumlar jag och lutar mig mot staketet om bron, stirrar ner i den lilla, söta sjön med beundrande ögon. Hamnen, det är alltid lika mysigt där. De små, upplysande husen, lamporna som får vattnet att gnistra, stjärnorna som speglas i sjöns vatten. Bron som pryds med lås, tomma löften från par runt om i staden. Inte alls lika stor som den Paris en gång haft, men det är stadens egna lilla kopia. Mycket sötare, och mycket finare. Alldeles för uppsluken i att granska min omgivning märker jag inte Jaydens hänförande ögon som vilar på mig, kärlek och omtycke skrikandes i dem.
"Hmh... du har rätt. Du får mig alltid att glömma bort de tunga grejerna." berättar han med ett magert leende, innan även han lutar sig mot räcket och stirrar ut till ingenstans. Jag biter mig i underläppen, funderar över den andres ord. Jag är inte redo för ett till förhållande, och jag har gjort det klart för Jayden... plus så kommer Colin konstant in i mina tankar, som att han förföljer varje lilla tanke min stackars hjärna tar till med. "Jag tänker inte ljuga för dig Ben, jag har fortfarande starka, överbeskyddande tankar för dig. Jag kommer nog alltid att ha det på ett eller ett annat sätt, och jag vill fortfarande vara din vän. Dock kan jag nog gissa mig fram till hur förvirrande det kan vara för dig..."

Kimberly

Jag stänger snabbt dörren bakom mig och tar ett djupt andetag. På tre dagar så har mitt liv förändrats mer än vad jag trodde var möjligt på så kort tid. Jag ser mig omkring i rummet och blicken fastnar på sängen, som fortfarande doftar svagt av Jacks parfym. Försiktigt börjar jag gå runt i rummet, medan tankarna vimlar runt i mitt huvud. Jag ska hem till Jack ikväll igen, och även fast jag har spenderat nästan varje minut med honom de senaste dagarna så fladdrar fjärilarna till i magen när jag tänker på honom. Mobilen plingar till och jag vänder mig om och tittar på den upplysta skärmen.
saknar dig redan. Jag ler för mig själv och slänger mig på sängen.
"Kimberly! Maten är redo", Lilly bankar på dörren och jag reser mig hastigt upp. Jag skickar iväg ett snabbt svar till Jack innan jag reser mig och pallrar mig nerför trappan till min familj som sitter i köket och väntar på mig.
"Kimberly, gumman, dig har man inte sett på ett bra tag. Vad hade du för dig i veckan?", pappa, som är lite mer icke-psyko än mamma nickar mot mig medan han lastar upp pasta på sin tallrik. Mamma suckar och Lilly tittar förbryllat runt i rummet, uppenbarligen omedveten om att jag inte kom hem häromdagen och igår sov bort hela kvällen.
"Inget speciellt. Det vanliga, dojon och...", började jag men blev avbruten av mamma.
"Det beror väl lite på vad man klassar som speciellt", fnyser hon innan hon vänder uppmärksamheten mot att försöka fylla på med grönsaker på Lillys tallrik. Jag suckar och börjar sakta tugga i mig maten medan pappa tittar bort och döljer ett leende.

"Jag ska träffa en kompis ikväll, men jag är hemma innan 12", säger jag snabbt i förbifarten medan jag ställer ner tallriken i diskmaskinen och snabbt skyndar ut ur köket och mot hallen.
"Ursäkta mig, unga dam, men vart tror du att du är påväg?", mamma ställer sig i dörröppningen och ser menande på mig. "Efter dina små utageranden de senaste dagarna så ska du ingenstans."
"Men mamma, jag lovade...", börjar jag men hon skakar på huvudet.
"Det enda du ska göra ikväll är läxor", säger hon bestämt innan hon återvänder in i köket. Jag släpper ut en högljudd och arg suck innan jag klampar upp för trappan och smäller igen dörren in på mitt rum.
Jag slänger mig på sängen och tar upp mobilen och slår Jacks nummer.
"Kimmie", han svarar efter två signaler.
"Jack", suckar jag och sätter mig upp i sängen medan jag pillar på mina byxor. "Jag kan inte komma ikväll"
"Va? Vad har hänt? Du vet att jag kan hämta dig om det är det...", han låter oberörd och jag suckar återigen.
"Nej, det är mamma. Hon är lite upprörd efter allt som har hänt de senaste dagarna och insisterade på att jag skulle stanna hemma idag."
"Åh, jag fattar", jag kan inte riktigt tyda Jacks ton, men jag antar att han blir besviken.
"Förlåt", säger jag och biter mig i läppen. Han skrattar till och jag kan nästan se hans leende framför mig.
"Det är lugnt, jag fixar det", säger han innan han lägger på, mitt i konversationen. Jag stirrar frågande på mobilen som nu visar hemskärmen och att samtalet avbröts. Innan jag hinner fundera vidare på vad som precis hände så kikar Lilly in i mitt rum.
"Kim?", hon tassar försiktigt över golvet fram mot min säng och sätter sig bredvid mig.

Kroppen faller ner mot sängen, jag sträcker på mina kostymklädda ben som jag håller upp mot taket. Lägenheten står i tystnad, Felix hade beslutat sig för att stanna hos en av sina andra vänner.. antagligen super han skallen av sig precis nu, något jag lärt mig att hantera. Den konstanta oron över min brors närvaro och liv har liksom blivit en vardaglig känsla, hur sorgligt det än är. Men nu, nu kryllar min hjärna med andra tankar. Fan, varför hade han gått ut med Jayden? Vad hade han trott att det skulle leda till? En ny, ren och oskyldig vänskap? Jisses vad skrattretande, Jayden är allt annat än ny, ren och oskyldig. Precis som storebrodern själv. Men snäll är han, och oerhört romantisk när han vill det. Tyvärr. Jag stönar högt i rummet, sträcker mig efter min mobil och lägger mig ner på mage. Tummen glider över skärmen, letar efter namnen.. Colin har skrivit, han som inte hjälpt mig ett dugg efter den där tjejens nedtalande ton och skitsnack om homosexuella. Tummen stannar upp vid Kims namn, och jag bestämmer sig för att ringa upp henne en kort stund, be henne om råd.
"Halloj Kimberly," påbörjar jag kluvet, hör hur någon annans röst ekar i rummet, Lilly? Jo, definitivt Lilly. "Och halloj Lilly. Har du tid att ge din kära vän lite råd eller?"

Kimberly

Lilly satt tyst en stund och pillade på kanten av örngottet.
"Ville du...?", började jag och hon tittade upp på mig med gnistrande ögon.
"Vem är pojken? Mamma sa att det inte var något men jag såg att du...", hon tystnade och såg sig om för att försäkra sig om att ingen lyssnade. "Pussade honom", viskade hon och fnissade till. Jag suckade och stötte till henne på armen.
"Lägg av, Lilly, du såg i syne", jag himlade med ögonen och gjorde mitt bästa för att dölja rodnaden som smög sig uppför mina kinder.
"Jag såg!", utbrast hon och flinade stolt mot mig som om hon avslöjat min största hemlighet. Vilket hon kanske hade, för tillfället. Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
"Jag vet inte vad du pratar om", sa jag och spelade dum. "Jag fick skjuts hem av Ben, som vilken vanlig dag som helst"
"Jag trodde att Ben var kär i killar", sa Lilly och såg uppenbart förvirrad ut, tydligen såld på min lögn.
"Jo, det är han", jag försökte komma på något trovärdigt som inte skulle få min lillasyster att tro att jag 1. var kär i min gay bästa vän eller 2. var kär i någon annan för övrigt. "Jo, men det var på kinden!", utbrast jag, lite för glad för att ha kommit på idén. Men Lilly verkade inte lägga märke till entusiasmen, och precis när hon öppnade munnen för att svara så började min mobil surra. Snälla, snälla var inte Jack, tänkte jag medan jag plockade upp mobilen och kollade på displayen.
"Ben, hej", suckar jag lättat och knuffar bort Lilly som börjar göra pussljud i bakgrunden.
"Halloj Kimberly", säger han glättigt och är tyst en stund innan han tillägger: "Och halloj Lilly. Har du tid att ge din kära vän lite råd eller?"
"Självklart", säger jag och gestikulerar åt Lilly att det är dags för henne att gå ut. Jag reser mig snabbt och föser henne mot dörren, och stänger den efter henne. "Vad händer?"

Med en hopplös suck rullar jag runt på sängen medan jag väntar på att vännen ska få ut sin lillasyster ur rummet.
"Du hade inte behövt kicka ut henne vet du.." mumlar jag när dörren stängs i andra änden av luren.
"Inte? Säger du mig att du vill dela med dig av dina kärlekstrubbel med min lillasyster?" retar Kimberly, vilket gör att jag gnäller högt. Jisses, nej det vill jag verkligen inte göra. Om Lilly får höra om det jag nu ska dela med mig, kommer jag aldrig få sluta höra det. Lika bra att inte fortsätta den konversationen, Kim vet ändå redan precis hur det är min stackars hjärna. Min stackars hjärna som går nonstop, som grubblar över allt och alla. Stackars, stackars hjärna. "Nej, jag trodde väl det." påpekar hon finurligt, nöjd över att ha haft rätt än en gång. Jag himlar lätt med ögonen innan jag drar åt mig en kudde för att vara lite mer bekväm, drar en djup suck. Jag vet redan att min bästa vän kommer att göra en stor sak över det, men hon är alltid väldigt bussig och hjälpsam, förstående och rolig. Det kan man behöva när ens egna hjärna inte verkar komma till något vettigt beslut.
"Du vet hur jag skulle ut med Jayden ikväll? Tja.. jag har varit det nu, det slutade med att han kysste mig. Och han lovade att han skulle försöka att bara vara min vän." frustrerat drar jag en hand genom mitt silkeslena hår och sjunker ner mot sängen igen. "Och det är inte det värsta Kimberly, nej utan hela jävla kvällen tyckte min hjärna att det var en bra tid att tänka på Colin, varenda dumma sekund."