Lovely brothers [PRS Skorpa & Beben]

Jimin försöker att tänka bort den äldre eleven, speciellt när han snabbt går mot Jimin. Innan han känner någons hand försöker han att intala sig själv att den mörkhåriga killen inte är på väg hit men när han blir dragen till ett hörn av den äldre eleven ger han upp på att ens inbilla sig något annat. Den blonda killen ser på Yoongi, hjärtat dunkar hårt i bröstet. Alltså hårt, det känns som att det ska hoppa ut ur bröstkorgen och landa på marken nedanför dem och ändå fortsätta banka för kung och fosterland. En grovrodnad sprider sig över den yngres kinder och han märker hur den äldre är påväg att säga något, men när han hör en lärare springa bakom honom förstår han varför det inte kommer ut något ord från den äldres mun. Jimin får en bit papper i sin hand, och nickar åt det Yoongi sa åt honom om att prata senare, innan han snabbt skyndar efter läraren så att han inte kommer försent. Den blonda ser hur Taehyung har sparat en plats bredvid honom och Jimin sätter sig där, samtidigt som han får en "Du måste berätta för mig vad det där handlade om"-blick från eleven i glasögon.

Det är fan skrattretande hur löjlig Yoongi beter sig, det är i alla fall vad han tycker. Han hade inte ens vågat säga ett skit, helvetes jävla skit.
Han står kvar där ett tag, hur länge vet han inte riktigt. Men när han kommer tillbaka till bänken så har de två yngre killarna hunnit köra två hela rundor. Yoongi slår sig utmattat ner på bänken mittemot, även om han inte har ansträngt sig ett skit. Bara hans hjärta, som måste ha sprungit ett långt maraton.
"Vad var det där om?" frågar Namjoon och ser bak mot klassrummet där Jimin tidigare gått in.
"Ingenting, vi kör en gång till." säger han och börjar blanda kortleken, medan han innerst inne längtar till samtalet med den blonda.

Den blonda suckar lågt och mimar att han säger det sen, men förhoppningsvis har den andra eleven glömt bort det då. Jimin tar fram ett anteckningsboken och en penna, det känns lite bättre när Yoongi faktiskt pratade med honom. Dock har den yngre ingen aning om vad den äldre hade tänkt säga ... Tänk om han kommer att be Jimin att aldrig mer prata med honom igen, att han ska lämna den äldre ifred. Sextonåringen biter nervöst i hans läpp ... Han vill inte att Yoongi ska vara arg på honom. Men han kan ju faktiskt säga att han skämtade, att han trodde att det den mörkhåriga hade sagt var ett enkelt skämt som han sedan hade fortsätt på. Det låter väl ändå lite mer naturligt än att berätta att en kanske har känslor för en person som du har känt i mindre än ett dygn.

Axlarna sjunker sakta medan Yoongi står vid sitt skåp för att lägga ner psykologiböckerna i den lilla tomma plats som finns kvar. Han vet mycket väl att han behöver prata med Jimin förr eller senare, så det är lika bra att vänta tills hans lektion är klar. Vilket borde vara snart.
Den mörkhåriga artonåringen låter Same Love av Macklemore spelas in i hans öron medan han drar väskan över sin ena axel. Till sin förvåning så har regnet stannat till, solen skiner bakom molnen medan en regnbåge syns i fjärran. Det är vackert, han börjar fundera om han kanske ska prata med Jimin medan de går mot caféet, så att himlen är synlig för dem. Visst skulle det göra det hela mycket mer romantiskt, men han skulle kunna andas friskluft om han känner att han får en panikattack. Jackan som hänger över hans arm är fortfarande fuktig från morgonen, och eftersom att han inte vill bli förkyld så är det antagligen bättre att inte ta på sig den.
Efter Yoongi väntat i ungefär tio minuter, så ser han det bekanta ansiktet komma gåendes till sitt skåp. Han tar tillfället i akt att slå igen skåpet, låta hörlurarna trilla ner runt hans nacke som förut, och gå mot den yngre. Hjärtat dunkar hårt medan han lutar sig mot skåpet bredvid den blondas, men han måste ignorera det så länge det går.
"Hej.." säger han nervöst och kliar sig bakom huvudet när han ser på den yngres vackra ansikte.

Dagen fortsätter gå, och Jimin berättar kort vad som hände för Taehyung men långt ifrån allt. Han fick också träffa en av glasögonkilles kompisar, Jungkook som gick några klasser under dem. Om Jimin förstod det rätt så är den yngsta av dem en av Taehyungs föräldrars kompis son, vilket gjorde att de två killarna också blev vänner vid ganska ung ålder. Men det som Jimin har spenderat det mesta av dagen till är att tänka på samtalet som han ska ha med Yoongi. De två eleverna har inte träffats något mer under skoldagens gång, och den blonda är inte säker på om den äldre hade undvikit honom eller om deras scheman bara inte funkade ihop idag. Iallafall så är hans sista lektion slut nu, så han går ut med Taehyung till sitt skåp och han ser Yoongi vid sitt men säger ingenting till den mörkhåriga utan fortsätter bara till sitt eftersom han är för nervös för att kunna prata med honom ändå. Sextonåringen känner den äldres blick på honom medan han tar ut sin jacka ur skåpet och ska precis stänga när han hör den nu välbekanta rösten säga hej till honom.
"Eh ... hej", säger Jimin lågt till svar och tar ett djupt andetag innan han försiktigt stänger och låser sitt skåp för att sedan vända sig till den äldre eleven som står vid hans sida.

Det är första gången tystnaden mellan dem är en aning obekväm, Yoongi har absolut ingen aning om vad det är han ska säga till den yngre. Han får helt enkelt bara bita igen och fixa det här.
"Ska du sticka hem, kan jag hålla dig sällskap?" han måste trycka sina naglar mot handflatorna för att få ur sig frågorna, men förhoppningsvis tycker inte den yngre att han är konstig. Medan han väntar på ett svar tittar han mot Taehyung som håller på att dra ur sina saker från sitt egna skåp. Yoongi har märkt att de två hänger lite mer med varandra, så han antar att de är hyfsat bra vänner. Det är därför han känner sig ännu mer generad när han får ögonkontakt med honom, eftersom att den yngre killen varit vittne till att han dragit med sig Jimin.

Jimin nickar långsamt som svar till den äldres fråga och sätter nervöst på sig sin jacka som fortfarande är lite blöt, men det är bättre än inget. Han hänger väskan över axlarna och går försiktigt fram till Taehyung och säger ett lågt hejdå till honom innan han ställer sig vid Yoongi igen.
"Ehm, vill du gå eller ta buss?" Den yngre biter nervöst i sin läpp efter att han har ställt frågan, eftersom han helst vill åka buss eftersom han inte är så säker på vägen hem men vill den äldre gå skulle de ju bara kunna ta vägen förbi caféet och sen gå mot Jimins lägenhet efter det.

Yoongi ser mot utgången medan Jimin går och säger adjö åt sin vän, men vänder tillbaka den så fort han kommer tillbaka.
"Gå?" frågar han och drar upp remmen lite längre upp på axeln, då han inte vill tappa den. Han väntar inte på ett svar, utan går direkt ut ur skolan tillsammans med den yngre. Luften utanför lyckas lugna ner honom en aning, det gör honom lite mer lättad. Den äldre andas ut och drar händerna över ansiktet. "Jag var en idiot förut, jag borde inte ha sagt det där."
Ja, han går lite rätt på sak, men han orkar inte med att det ska vara awkard emellan dem.

Jimin tänker precis nicka, men den äldre är redan på väg ut då vilket gör att den blonda killen snabbt måste springa efter honom för att hinna med. Jimin ser på Yoongi när han drar händerna över sitt ansikte medan den yngres hjärta bankar lika hårt, om inte hårdare än innan, när han ser att den mörkhåriga gör sig redo för att prata.
"Jag borde inte ha sagt det där." Den delen får Jimins hjärta att sluta slå, iallafall för någon sekund. Av någon anledning hade han inte varit beredd på att höra det, och av någon anledning gjorde det ont av att höra det. Sextonåringen gör sig själv redo för att svara men han vet inte riktigt hur han ska formulera sig, och han litar inte riktigt på att han kommer att säga rätt ord. Efter hela händelsen imorse är han kanske säker på att han skulle säga något dumt som egentligen inte ska bli sagt.

Yoongi stannar upp en liten stund för att komma på vad han ska säga här näst.
"Jag har aldrig varit kär förut.. inte vad jag vet i alla fall." berättar han med en tyst stämma, han vill inte skämma ut sig alldeles för mycket. Den mörkhåriga killen börjar att röra på benen igen för att fortsätta. "Jag är inte bra på relationer heller, alla som dyker in i mitt liv lämnar mig förr eller senare, på något sätt. Och jag har ingen jävla aning om varför jag bara stirrade på dig, det var idiotiskt." Idiotiskt är en rätt bra beskrivning på det hela. För bara tjugofyra timmar sedan skulle han skratta ihjäl sig om något sånt här hände i hans liv. "Men med dig, kan jag prata utan att må dåligt, jag vettefan varför."