Motsatser dras väl till varandra? (Privat)

"Förlåt." Ursäktar sig Will på det första uttalandet. Men svarar bara med att sätta sig ned på det andra. Till hans förvåning så var de bara 5-6 hyllor bort från tidsmaskinshyllan. Men han ids inte riktigt gå och hämta någon bok nu.

"Vad fick dig hit då? Ska inte du vara med Robin och de andra idioterna?" ler Amy och höjer på ena ögonbrynet. Will, i biblioteket? Aldrig. Förresten, hur kunde hon vara säker på att hon inte bara hade slumrat till i sängen och drömt allt det här? Bultandet i huvudet påminde Amy om att allt var på riktigt.

"Jag tänkte kolla upp saker om tidsmaskiner." Säger Will blixtsnabbt för att han inte skulle låta allt för nördig. "Dessutom är de inga idioter, de har bara hamnat i fel sällskap." Fortsätter han avfärdande.

"Okej, för projektet eller? Kommer inte Robin döda dig om han ser dig här?" säger Amy. Värst vad hon har blivit pratglad då!
"Men hur mår du annars då?" fnissar Amy, med tanke på att det inte alls var länge sedan de träffades sist.

"Ja, för projektet och, ja, det kommer han. Fast det är bättre än att bli tvingad att berätta allt om en viss tjej." Säger Will menande till Amy.
"Ganska misslyckad eftersom jag fastnade med en serietidning och inte gjorde det jag skulle." Säger han simpelt. "Hur är det själv?"

"Vem? Jag?" frågar Amy förvånat. Sedan inser hon vikten av det hon nyss sa och börjar rodna. Igen.
"Jag mår bara bra, fast jag har väldigt okt i huvudet" mumlar hon tyst och biter sig i läppen.

"Förlåt för det." Säger Will igen.

"Det var inte ditt fel. Jag borde ha sett mig för. Så skulle det här aldrig ha hänt, jag skulle inte ha tagit upp din tid med något prat om att jag har ont i huvudet hela tiden. Förlåt själv" svarar Amy tyst.

"Vi säger att det var halva vårt fel var." Skrattar Will till svar.

"Det låter bra" ler Amy.