Sagan om ringen (Privat Roll)

"Det var inte jag som tände elden, din idiot. Och vi ligger inte med våra hästar bara för att du inte kan hantera en häst till belåtenhet." morrade hon fram efter honom då han klättrade upp i trädet och blänger ilsket på den skrattade alven. Hon muttrar något ohörbart och ser in i elden. Visst skulle hon hålla vakt, hon var ändå för ilsk för något annat.

"Det var visst du som ledde ocherna i rätt riktning, neka det inte!", sa han retsamt och kastade en kotte i huvudet på Tamara. Han visste att det var barnsligt men hon förtjänade det. Roran slöt ögonen med ett belåtet leende, det var dags för honom att slockna. Som en ljuslåga i vinden.

Nienna satt på grenen under tystnad, och lyssnade till någon ugglas avlägsna hoande. Annars var det helt tyst, med undantag för hennes och hennes kamraters andetag. Hon undrade lite i förbifarten vart Finwë kunde ha tagit vägen, men hon var inte orolig. Han hade en förmåga att alltid hitta tillbaka till henne, vart hon än befann sig. Han skulle med högsta säkerhet stå där nere vid trädets stam och vänta på henne när dagen grydde.
Nienna måste ha slumrat till, för rätt som det var kunde hon skymta solens strålar genom lövverket. Hon gnuggade sig i ögonen och klättrade ner för trädet, så tyst hon förmådde.

Tamara ser upp när hon ser Nienna klättra ner och ställer sig upp för att sträcka på sig. Egentligen behövde hon sova att sitta vaken hela natten var inte hennes stil. Men hon skulle göra allt för att hålla sitt humör, även då Roran höll på vilket hon kände skulle bli svårt. "God morgon" säger hon tyst till alven och ser upp mot Rorans träd om han skulle vakna.

Roran öppnade sömnigt ögonen, han sträckte ljuslöst på sig och såg ner på sitt 'ny vakna' följe. De hade väckt honom ur sin oroliga sömn, och han klagade inte. Han hade faktiskt sovit bra under större delen av natten. Roran såg solstrålarna sila in mellan grenar och löv och han började genast klättra ner.
"God morgon, Nienna, surpuppa.", sa han med ett leende. Han gick fram till Quirinus.
"Eftersom att du är min ända.. vän så antar jag att jag borde behandla dig mer rättvist. Men bara för din skull, känn dig unik", viskade han till hingsten så lågt att det bara var han som hörde. Han drog sig undan och klappade den ståtliga hingsten på halsen. Den ljusbruna hingsten med mörk man och svans frustade och gnuggade huvudet emot Rorans bröstkorg. Förvånat stirrade han på hingsten, innan han började dra fingrarna genom Quirinus man. Manen kändes förvånansvärt len emot hans smutsiga fingrar och i den stunden kände han en sten lyfta ifån sitt hjärta. Quirinus var inte så ondskefull och korkad som han trott.

Nienna sträckte på sig. "God morgon", sa hon och log för artighetens skull. Hon såg sig omkring efter sin Finwë, men han syntes inte till. Hon rynkade pannan och visslade en kort melodi för att kalla till sig hästen. Hon pustade lättat ut när hon hörde ljuden från Finwës klapprande hovar. "Hallå där", hälsade hon leende när hästen kom springande.
"Ska vi ge oss av då?", frågade hon sina följeslagare. "Det borde inte vara långt kvar till dvärgstaden."

"Nämen God morgon på dig med." svarar hon Roran glatt med ett leende och bestämmer sig för att ignorera alla hans gliringar och bara vara glad och artig. Hon gick fram till Nyx och pratade lugnande med henne och som vanligt får stoet henne på bra humör. Hon ser glatt på att även Roran kommer överens med sin häst och behandlar den väl. " Vi kan väll lika gärna ge oss av som att stanna här." svarade hon Nienna och sadlade och gjorde sig och Nyx redo för avfärd.

Roran hävde upp sadeln på hingstens rygg och spände jorden. Han tyckte egentligen att det hade varit fel av honom att sadla av igår, men eftersom att det inte hade blivit anfallna eller tvungna att ge sig av hade det inte varit några problem. Roran såg sig omkring innan han satt upp. De hade inte brett ut sig på allt för stor yta och de hade lätt kunnat sopa undan spåren. De syntes inte längre att någon gjort detta till en läger plats.
"Övergivna dvärgstaden, nästa antar jag.", sa han lågt och satt upp i sadeln.
"Forð, Quirinus", sa han lågt och Quirinus började genast gå framåt.

Nienna satt upp på Finwë och manade på honom till skritt. "Jag hoppas att ni vet åt vilket håll denna övergivna dvärgstad ligger, för själv så har jag absolut ingen aning." Hon log lite och böjde sig fram för att klappa hingsten på halsen.

(Jag är alldeles för trött för att rolla, sorry. :c Ska ta och sova... God natt. ^^)

"Jag vet jag har vart där en gång förr." säger Tamara lätt svingar sig upp på Nyx och börjar rida ut ur skogen. Och red sedan mot nordöst och mot soluppgången. Solen sken dem i ögonen och bildade som en cirkel av ljus om dem. Fint tänkte Tamara fullt synliga för alla. Men de var tvungna att rida där det var enda vägen och de hade ingen plats att ta skydd på.