One Way Out. [SV]

♥

SKRIV MER!!! >:0
DET ÄR EN BEFALLING!!! SKRIV MEEEEER!!!!! :@

Jag ska bara pyssla ihop en sak, träna liite mer på läxan, men sen försöker jag skriva ett, KANSKE två kapitel ikväll! Hur som helst blir det minst tre imorgon.

*like*

åååh jag är helt förälskad !
du är super duktigt ♥

Kom ihåg bara, jag vore ingenting utan er! ♥


Kapitel 13.
Draco Malfoy:
(Hopp i tiden)

Vintern hade äntligen nått sitt slut och den efterlängtade våren hade äntligen tagit sin början. Den kärlek som bara växte sig starkare mellan Draco och Hermione värmde honom djupt i hjärtat. Att få se henne le, att få höra henne skratta och att få vara tillsammans med henne över huvudtaget var allt han någonsin kunnat önska sig.
En solig lördag i sena april låg de tillsammans i vårgräset och tittade upp mot de vita fluffiga molnen som i sakta mak seglade fram över himlen. De skrattade tillsammans och letade efter olika former och figurer på molnen.
Resten av skolan hade sakta vant sig vid att se dem tillsammans, och ingen gav dem elaka blickar längre. Alla hade lärt sig att acceptera att Draco och Hermione var kära i varandra.
Tillslut somnade Hermione på Dracos axel, och han låg kvar och lät henne göra det. När han var helt säker på att hon sov lutade han sig fram och viskade,
”Du förstår inte hur vacker du är för mig Hermione.”
Om det var för att hon bara halvsov eller för att hon kände på sig vad han sa, eller helt enkelt bara drömde något vackert, så log hon. Och det leendet värmde honom mest av allt.

Nästa dag hände någonting hemskt. Någonting som förstörde allt. Uppenbarligen hade Pansy inte glömt sina känslor för Draco. Eller sin avsky för Hermione.

Draco var ivrigt på väg till stora salen. Efter frukosten skulle han och Hermione ta en promenad, och han hade tänkt berätta någonting viktigt för henne. Det var då det hemska inträffade.
Pansy kom gående i korridoren och när hon fick syn på honom så log hon. Utmanande.
”Du var just den person jag hoppats på att få träffa, Draco.” sa hon silkes lent.
Han log nervöst mot henne, utan att riktigt förstå vad hon menade.
”Vad menar du, Pansy?” frågade han och tvingade sig själv att låta stadig på rösten.
Hon tog några snabba steg tills hon stod alldelens intill honom.
”Glöm Granger, Draco.” viskade hon och lutade sig närmare honom tills deras näsor nästan snuddade vid varann. Hon hade trängt in honom mot väggen, så han kunde inte fly.
Hon såg honom i ögonen och slöt upp de sista centrimetrarna som skiljde dem åt.
Just då hände det som inte fick hända.
Harry, Ron och Hermione hade tydligen också tänkt gå och äta frukost, för i samma stund Pansy lutade sig fram och kysste honom, kom de in dit, alla tre.
Det de såg var förstås inte vad som verkligen hände, att Pansy kysste Draco. Det de såg var att Draco kysste Pansy.
Han slet sig loss precis i tid för att se hur Pansy gav Hermione ett elakt flin och hur Hermione rusade iväg med tårarna strömmande ner för ansiktet.
”Nej, Hermione, vänta!” han såg bestört efter henne. Draco vände sig om och blängde argt på Pansy. ”Det är ditt fel, alltihop!” väste han innan han rusade iväg efter Hermione.

Herregud!!! I hate Pansy Parkinson
DU MÅSTE SKRIVA MER!

Gah mer!

IIIHHHH!!! Vad händer?! o.o
Sluta inte när det är sååå spännande att jag döör.... IHHHH!!!!! O.O

MEN SLUTA LÄSA SÅ FORT!!!!
Jag kommer ju aldrig hinna med allt om ni är så snabba på att komentera.