Heart's On Fire [SV]

SuperBra!!
Denna ff äger

Jättebra!!

~Kapitel 12. Sista kapitlet.~
Hermione Granger:

Hermione hade svarat ja, lite för snabbt, när professor McGonnagall hade frågat henen om hon hade kunnat tänka sig att hjälpa en viss Draco Malfoy med läxor och förtrollningar. Professorn hade gett henen en misstänksam blick men hade sedan gått iväg utan vidare mot sitt klassrum.

Efter Hermiones sista lektion hade Draco kommit fram till henne.
”Ska vi gå då?” hade han frågat och försköt se irriterad ut.
Harry och Ron tappade hakan.
”Jag lovade professor McGonnagall att hjälpa honom med hans skolarbete.” mumlade Hermione innan de gick i riktning mot biblioteket.
Hon kunde känna deras förvånade blickar sticka i nacken tills de hade kommit fram till första kröken. Där pustade Hermione ut, men behöll sitt neutrala ansiktsuttryck.
Många elever som passerade dem i korridoren gav dem konstiga blickar. Draco blängde surt på alla som stirrade på dem, tills de skräckslaget pipande sprang iväg.
”Slytherins Stolthet i korridoren med Smutskallen Granger.” Hermione kunde inte låta bli att tänka så. Det var i alla fall vad alla Slytherin elever skulle tänka trodde hon.
Klumpen i hennes hals växte sig starkare och starkare ju närmare biblioteket de kom, och ju mer konstiga blickar de fick.

Tillslut kom de i alla fall fram till biblioteket och Hermione kände klumpen släppa. Här kunde de i alla fall gömma sig bakom böckerna.
När de kommit bakom en bokhylla med böcker tillhörande McGonnagalls ämne, Förvandligskonst, gav Draco henen en snabb puss på kinden och hon rodnade. För att dölja det började hon snabbt att leta fram några böcker medan han plockade fram några pergamentrullar, bläckflaskor och fjäderpennor ur sin väska.
Hermione smällde ner några böcker på bordet. Hon ar lite irriterad på honom.
”Vad är det med dig så?” frågade han flinandes. ”Har du svalt staven eller?”
”Nej det har jag inte!” fräste hon. ”Sluta babbla och sätt ingång att jobba istället!” fräste hon.
Han såg lite sårat, lite förebrående på henne, men doppade pennan i bläcket och började skriva.

Hur länge de satt där visste hon inte, men länge var det, minst tre timmar.
Hermione kollade på klockan. ”Okej, du kan gå och äta nu.” suckade hon. ”Men vi möts här efteråt.” Hon skulle just gå då han tog hennes hand i sin.
”Är du sur på mig, Hermione Granger?”
”Nej, det är jag inte!” fräste hon. Irriterande nog kändes det som om tårarna skulle börja rinna när som helst.
”Bevisa det då.” Han var läskigt nära nu, ändå så kände hon ett behagligt pirr i mellangärdet. Biblioteket var tomt. Helt tomt, så när som på dem och böckerna.
Han kom närmare och närmare. Tillslut stod hon tryckt mot väggen och hans läppar nuddade nästan vid hennes.
”Rädd, Granger?” Han flinade sitt typiska Malfoy leende.
”Är du, Malfoy?” Hennes hjärta höll nästan på att hoppa ur bröstet på henne, så rädd var hon. Hon visste att han inte skulle göra henne illa, men hon var ändå rädd.
Han flinade.
”I dina drömmar.”
Sen kysste han henne. Intensivare än någonsin förut. Hela hon var uppfylld av honom och hans tunga trängde sig in i henens mun.


Harry Potter:

”Vart kan Hermione vara?” Ron började se nästan sjuk ut av oro.
”Hon är säkert kvar i biblioteket med Malfoy.” svarade Harry lugnt. ”Du hörde ju vad Hermione sa, hon hade lovat att hjälpa honom med läxorna.”
”Ja men jag gillar inte tanken på att hon ska vara ensam med honom, tänk om han gör henne något!” Nu såg han panikslagen ut.
”Strunta i det Ron, du minns ju när Hermione smashade till honom under vårt tredje år, Malfoy hade ingen chans. Och hon råkar ju bara vara den smartaste häxan i sin ålder.”
Ron såg lugnare ut, men inte helt lugn. Trots det verkade han acceptera att deras Hermione faktiskt kunde klara sig själv.


Hermione Granger:

Dracos hand slank in innanför hennes tröja och letade sig upp för hennes ryggrad.
”Malfoy!” väste hon. ”Vi är i ett bibliotek!”
Han flinade i mörkret. ”Tror du inte att jag vet det, Granger?”

Nästa morgon hade Hermione en konstig känsla i magen när hon vaknade upp i Gryffindorflickornas sovsal. Hon hade stannat i biblioteket med Draco intill sena natten, det hade sina fördelar att vara en högpresterande elev, när allt kom omkring. De hade fått tillåtelse av professor McGonnagall att vara där ensamma långt efter den normala stängningstiden. Hon tänkte på gårdagens kväll och rodnade. Han hade verkligen varit ivrigare ä vanligt och hon hade inte stoppat honom. Hennes kinder hettade och hon bestämde sig för att gå till badrummet och skölja ansiktet med kallt vatten. Hon kollade på klockan. Den var halv nio. Snart skulle resten av Gryffindortornet att vakna, så hon kunde lika gärna gå ner till Stora salen.
Efter en stund började salen långsamt fyllas av elever i alla åldrar och från alla elevhem. När Draco kom ner såg han inte alls lika stöddig ut som föregående kväll, men han fångade hennes blick och flinade. Hon flinade tillbaka.
De båda måste ha ätit väldigt snabbt, för de vart klara lika fort.
Hermione skyndade sig mot utgången när alla elever hade kommit ner i salen. Hon såg i ögonvrån att Draco gjorde detsamma.

De möttes utanför och det första han gjorde var att kyssa henne länge på munnen. Hon kysste honom tillbaka, lagom passionerat och lagom intensivt.
”Resten av eleverna kommer att komma snart.” viskade hon.
”Vem bryr sig?” suckade han.
Hon slet sig snabbt loss från honom.
”Draco Malfoy, menar du vad jag tror att du menar?” hon såg förvånad ut.
Han fick ett retsamt leende i på munnen. ”Varför inte?”
Ja, varför inte? Hon fnissade.
”Vi gör det!”
Ett skrapande av stolar hördes och de båda blev nervösare och nervösare.
Hon och Draco stod i korridoren, de stod mycket nära varandra, när dörren öppnades och en massa andra elever kom ut genom porten som ledde ut och in till Stora salen. I täten av skaran stod Harry, Ron, Ginny, Pansy, Blaise, Crabbe och Goyle. Alla såg lika förvånade ut. Både Draco och Hermione gav publiken och varandra en osäker blick, men när Dracos ögon mötte hennes igen, så log han. Hon visste vad han tänkte göra, och lutade sig närmare hans ansikte för att ta emot de kärleks fulla kyss han tilldelade henne.
Publiken av elever visade blandade uttryck. Någon avsky, någon triumf, andra glädje, vissa oberördhet, och blicken som gjorde Hermione mest glad var blicken som Ron gav henne. Först hade den en antydning till besvikelse och förvåning, men sedan endast förvåning och en beslutsam glädje, som om han ville visa henne att hon fick kyssa vem hon ville, hon skulle alltid vara hans vän ändå.


~Epilog~

”Gick det bra för dig att parkera?” frågade Ron Harry. ”Jag klarade det fint. Hermione trodde aldrig att jag skulle kunna ta ett mugglarkörkort, eller hur, Hermione? Hon trodde att jag skulle bli tvungen att använda en Confundousbesvärjelse på körkortsinpektören.”
”Nej, det gjorde jag inte” sa Hermione. ”Jag hade fullt förtroende för dig.”
”Faktum är att jag faktiskt kastade en Confundusbesvärjelse över honom” viskade Ron till Harry att han inte trodde att Hermione skulle höra honom. Hon log och skakade på huvudet. Sedan vände hon sig till sin enda dotter, Rose, som stod bredvid sin yngre bror, Hugo. Hermione log mot dem och gav dem båda en kram.
”Lova att du sköter dig nu.” hon rätade till Rose tröja som hade hamnat lite på snedden.
”Ja, mamma, jag lovar.” svarade Rose för femtioelfte gången.
”Och inte spränger några toaletter i luften.” Ron flinade åt Harry. Harry skrattade åt något Hermione inte visste vad. Men hon var ganska säker på att det hade någonting med de före detta tvillingarna, Fred och George.
”Ser du vem det där är?”
Hermione vände sig snabbt om och hennes hjärta tog ett skutt när hon fick syn på Draco Malfoy, Astoria Malfoy och deras lille son, Scorpius. Astoria kramade Draco, men han verkade ha uppmärksamheten på ett annat håll. Hans blick hade fastnat på Hermione. Han log diskret mot henne, ett leende som hon besvarade.
Hon hade inte glöm sina känslor för den blonde Slytherinpojken han en gång varit, trots att hon numera var lyckligt gift med Ron. Hon bröt deras ögonkontakt och vände sig om mot sin familj igen, lagom för att få en sista kram av Rose, som nu klev ombord på Hogwartsexpressen, precis som Hermione och hennes vänner gjort för första gången för precis tjugosex år sedan. Tänk vad tiden gick.
Tårarna var nära att börja rinna, men hon höll dem inom sig när hon vinkade till Rose som glatt vinkade tillbaka från en av kupéerna inne på det klarröda tåget.
”Lova att skriva!” skrek Rose just som tåget började rulla.
”Vi lovar!” ropade Ron och Hermione i korus.
När det välbekanta tåget försvunnit runt kröken viskade Ron i Hermiones öra,
”Kom nu, nu åker vi hem.” Och Hermione tog tag i lilla Hugos hand och de gick tillbaka mot mugglarbilen de lånat.

Hugo valde att följa med Ron när han lämnade tillbaka bilen till företaget som lånat ut den till dem.
Hermione däremot stannade hemma, och när hon gick in i det luftiga lilla sovrum som hon delade med Ron, låg det ett brev på hennes nattduksbord.
”Hermione.” stod det bara på framsidan. Säkert var det bara Ron som hade lämnat en notis om något hon skulle minnas, men varför hade han bara inte lämnat den på köksbordet.
Hermione rev nyfiket upp kuvertet och drog fram pergamentbiten som låg där inne.

Kära Hermione,
Läste hon.
Jag vet att vi båda numera är lyckligt gifta, men jag ville bara berätta för dig hur mycket jag saknar vårt femte år på Hogwarts. Du är den mest underbara person jag någonsin haft lyckan att träffa. Jag saknar dig,
Föralltid din,
Draco.

Nu kom tårarna. De svämmade över hennes ögon och började rinna nerför hennes kinder.
”Åh, Draco” viskade hon tyst ut i mörkret som omslutit rummet när hon släkt den lilla sänglampan som täckte hennes nattduksbord. ”Jag saknar dig också.”
-------------------------------------------
Sådär! Där var det sista kapitlet!
Fast jag kan lova att i inte har sett det sista av mig när det gäller fanfictions, jag skriver ju fortfarande på en annan Dramione; http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=15549&page=1 och nu kommer även en annan ganska speciell historia att påbörjas här; http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=15872&page=1#p838386
Jag vill också säga TACK! för att ni har varit så underbara!♥

Åh, den var så bra att jag inte ens blev arg för att det inte kommer mer! :'D

naw, tack! ♥

Synd att den tar slut! Men en jättebra historia!

Den var fantastisk! ♥

Så.. jag tar och slutar bevaka nu då...

underbart!

En utav dom bästa! ♥

Nämen guuuud vad bra! Du är jätteduktig på att skriva!