Ginny's första år på Hogwarts

Bra!!

Superbra!

wow skulle vilja ha den på bok!! bravo

Jättebra.

Bra! D

mer !

harry potter fanet, tack så jättejättemycket
Och tack ni andra med ♥
Mitt kapitel-lager håller på att ta slut, jag är nämligen fortfarande på kapitel 5, men ni får halva kapitel 5 när ni önskar!

nu, snälla?

Nuuu!
Det är jättebra ♥

Här är halva kapitel 5. Det blev nog lite kort idag, men jag har inte hunnit skriva särskilt mycket S=
------------------------------------------------------------

5. På Flourish & Blotts

När vi var klara (jag hade fått en massa fina saker, som ett trollspö och en kittel, till exempel) gick vi och köpte lite godis till oss och de andra. Jag undrade lite varför mamma lade ner pengar på det, men jag kunde inte låta bli att känna mig glad när jag tog en Bertie Botts bönor i alla smaker, och fick smultronsmak. Jag hade alltid varit lite rädd för de där bönorna sedan jag åt min allra första. Den smakade kackerlacka!
En timme senare började vi gå mot bokhandeln Flourish and Blotts. Det var väldigt många som skulle dit, verkade det som. De flesta verkade vara lika gamla som mamma. Jag hade inte trott att det skulle vara en sådan här lång kö, men så fick jag syn på något som satt upphängt mitt på fasaden:

GYLLENROY LOCKMAN
Signerar sin självbiografi
Mitt magiska jag
Idag klockan 12.30 – 16.30

Gyllenroy Lockman! Självaste Gyllenroy Lockman! Jag böjade tränga mig, men blev tillbakaknuffad hela tiden. Så fick jag syn på Ron. Han var med Harry och Hermione - jag hade kommit och tänka på brevet som Ron hade fått, och de kunde bara inte strunta i Hermione, som de skulle träffa. Alltså var det Hermione.
Mamma hade tydligen också lust att trängas, och tillslut kom vi fram.
Där satt han! Plötsligt blev jag blygare än vad jag hade trott… Nu gällde det bara att få en signerad bok, för sådant händer förmodligen bara en gång i livet.

Harry, Ron och Hermione ryckte åt sig varsin bok och sprang fram. Jag stod kvar med mamma, pappa, Percy, Fred, George och de två mugglarna och kände mig alldeles rosig om kinderna.
Så kom Harry, Ron och Hermione springandes med sina böcker. Jag gick bort därfrån, till ett hörn längre bort, jag ville inte att Harry skulle få syn på mig just nu.
Folkmassan rörde på sig för att kunna se bättre och gjorde att jag fick en liten glipa att titta igenom. Så fick jag syn på Lockman igen. Han satt vid ett litet bord omgivet av stora fotografier på sig själv och han hade på sig en blå klädnad.
En kortväxt, irriterad man trängde sig fram för att ta kort på honom (”Flytta på er, jag tar faktiskt bilder till The Daily Prophet!”) och plötsligt fästes hans blick på någon med kortpsvart hår… Harry. Lockman störtade upp från sin stol och nästan skrek:
”Det kan väl inte vara Harry Potter?”
Folkmassan drog sig undan och han grep tag i Harry och drog upp honom längst fram, till det stället han satt på.
Alla började applådera och Harrys kinder blev blossande röda när Lockman skakade hand med honom. Fotografen fotograferade för fullt och Lockman sa något till Harry ur mungipan. Han log, men det gjorde inte Harry. Jag såg hur han försöka smyga sig ner, men Lockman höll kvar honom. Jag förstod att det inte kunde vara så kul med så här mycket uppmärksamhet – själv hade jag säkert brytit ihop direkt.
Lockman harklade sig.