Julbal, kärlek och vänskap

^This

YESS

Nu kommer nästa del. Tack för er väntan. Detta är förmodligen det näst sista kapitlet..

Kapitel elva:

Juldagen

Lucys perspektiv:
Lucy vaknade upp vid Poliakoffs sida i Durmstrangskeppet. Ingen av de andra ungdomarna hade märkt att någon mer än Poliakoff låg i hans hängmatta. Ja, alla pojkarna sov i hängmattor. Durmstrangskeppet var nämligen inrett som vilket annat skepp som helst. Allt var av trä på insidan och hängmattorna var på en lång rad genom skeppet. Karkaroff hade sin egen lyxiga kajuta längst fram och man skulle inte ha märkt att det var trollkarlar om inte skeppet hade varit mycket större inuti än vad det såg ut som på utsidan. Det fanns gott om plats under däck och det var inga problem för ens en så lång pojke som Poliakoff att stå upprätt. En stor flagga satt på den innersta väggen. På den syntes Durmstrangs vapen: Två gula örnar och en myskoxe i blodrött.

Lucy låg en lång stund med Poliakoffs arm runt sin midja och hörde på de andra pojkarnas och flickornas snarkningar runt henne. Ingen hade vaknat än och det verkade ännu inte ha blivit morgon. Lucy klädde snabbt men tyst på sig och gav Poliakoff en kärleksfull kyss på kinden. På sin väg ut såg Lucy en fjäderpenna, bläck och pergament. Hon tog de och skrev: Älskar dig. Vi träffas vid frukosten. Din Lu. Sedan smög hon sig fram till Poliakoff som fortfarande sov på sidan. Hon lade lappen där hon själv hade varit för någon sekund sedan. Efter detta gick hon ut ur skeppet med ett par klackskor i varje hand. Ett par svarta och ett par mörkgröna.

Alices perspektiv:

Då Alice vaknade morgonen efter var hon mycket lycklig. Hon skyndade sig att klä på sig och sminka sig. Dock var hon lite orolig. Tänk om William skulle ha ångrat sig sedan gårdagen? Tänk om han inte riktigt hade varit sig själv eller om han hade fått i sig något konstigt från någon annan elev som ville skämta eller förstöra? Hon blev dock på bättre humör då hon såg den lilla högen av julklappar vid hennes sängkant. Alice satte sig upp och såg att också Jessica gjorde desamma. Alice var orolig ifråga om Jess. Hon hade bara försvunnit dagen före. De hade inte talat med varandra på kvällen.

Alice öppnade första paketet. Det var från hennes mor och innehöll Bertie Botts bönor i alla smaker. Alice såg tveksamt bort mot Jessica, som hade fått en betydligt mindre hög julklappar än vad hon hade fått. Alice hade hört att Jess inte hade det särskilt lätt hemma och att hennes föräldrar inte brydde sig om henne. Därför bestämde sig Alice för att vara vänlig mot flickan och försöka bli hennes vän. hon ville inte att de skulle gnabbas mer. De skulle ju trots allt bara gå ett och ett halvt år till tillsammans på skolan. Alice tassade över och satte sig på Jessicas säng. Hon höll fram påsen med godis.
"Vill du ha?" Jess såg lite häpen ut men log sedan.
"Tack, Alice. Schysst." Jess sträckte fram handen, men inte för att ta godis utan för att skaka Alices. "Vänner?" Frågade hon tveksamt och Alice kände på sig att de båda hade tänkt samma sak och att William var ett avslutat kapitel för Jess. Alice skakade hennes hand.
"Vänner", sade hon med ett leende. Då Alice senare återvände till sina paket insåg hon att hon hade fått mycket godis. Trodde verkligen alla att hon åt så mycket godis? Nu var det bara en present kvar. Den var inslaget i rött papper men mycket slarvigt gjord och inte särskilt vacker. Alice skrattade lite då hon såg Wills klottriga handstil på utsidan. Vad kunde det vara i? Alice tog ett djupt andetag och öppnade sedan presenten. Innanför det röda pappret låg det ett hjärtformat litet album med bilder på Alice och Will genom alla år de hade känt varandra. Det första kortet var från Hogwartsexpressen då de var elva och det sista från gårdagen. Alice undrade hur William hade hunnit framkalla bilderna så snabbt och dessutom om han ens hade haft med sig en kamera. Det var inget hon mindes. Alice uppskattade iallafall mödan han måste ha lagt ner på det samma natt, om han nu inte hade förberett albumet förut och lämnat lite plats i slutet utifall att. Flickan gav albumet en puss innan hon lade det under kudden. Det hade fortfarande Williams doft och det var ingen tvekan. Will hade definitivt inte ångrat sig. Han gillade fortfarande Alice.

Så bra skrivet. ♥

Jätte bra

WOW!!! More!!!

Jättebra! Hoppas att det blir ett bra "ending"! ;D jag vill inte att det ska ta slut! ;(

Super! JÄTTEBRA!
PS. Håller med emmielou!

Tack. Ni gör min dag Detta är tyvärr sista kapitlet guys and girls. Hope you enjoy it

Kapitel tolv:

Att ta adjö av någon man tycker om

Thomas perspektiv:

Thomas hade pratat med Alice mycket sedan julbalen och de var goda vänner. Nu när hon var tillsammans med William hade hon dock inte så mycket tid för sina vänner, men det hade Thom förståelse för. Idag hade han dock tagit henne åt sidan efter en mycket spännande lektion i trollformellära där Thom hade lyckats få sina öron illgröna. Thom hann ikapp henne då Alice gick ut från hennes lektionssal med strömmen av elever påväg ner mot lunchen.
"Hej", sade han tyst. Alice log mot honom.
"Hej." Thomas såg på henne med ett leende och en liten blinkning som sade Alice att Thomas var ärligt lyckligare än hon någonsin hade sett honom.
"Vad är det, Thom?" Frågade Alice med nyväckt intresse. Något bra hade hänt, det förstod hon.
"Jag har träffat någon jag tycker om, Al" Sade Thomas medan han gick hastigt ner för trappan. Alice skrattade åt honom och Thom blev sur.
"Vad är det? Är det fel eller?" Alice slutade tvärt att skratta men kunde inte hålla inne fnissattackerna. Hon pekade på hans öron.
"Dina öron! De är ju gröna!" Thomas slätade håret över öronen.
"Har precis haft trolldomskonst", muttrade han och försökte dölja sina öron.
"Så vem är det?" Frågade Alice som nu hade slutat fnissa. Thomas viskade i hennes öra. Han ville inte att de runt omkring skulle höra utifall någon hade tjuvlyssnat.
"Han heter Kenneth Towler. Han går i Gryffindor." Alice såg med spänning på honom och log ivrigt.
"Är ni tillsammans?" Thomas skakade på huvudet.
"Jag vet inte om han gillar mig." Alice såg ärligt på honom.
"Chansa. Om du inte chansar så kommer det ju aldrig bli något."
Thomas nickade. En dag skulle han chansa. Då han fick ett bra tillfälle, men frågan var bara när han skulle få ett sådant om han någonsin skulle få det.

Lucys perspektiv:

Samma eftermiddag samlades alla elever utanför skolan i ett hav av svarta klädnader. Detta var dagen då de alla skulle åka hem. Det var dock inte det värsta. Det värsta var att hon nu skulle separeras från Poliakoff. Hon skulle inte längre få se det älskade ansiktet vid frukosten, middagen och inte heller under natten då hon hade spenderat många sådana i Durmstrangskeppet och han många i hennes sovsal. Lucys rädsla och saknad var inte likt något annat- det brann i henne då hon kysste Poliakoff hejdå. De hade bestämt att de skulle skicka ugglor till varandra och hälsa på varandra under sommaren. Trots detta var det sorgligt att skiljas från honom. Lucy ville att tiden skulle stanna så att hon skulle bara få stå där i hans famn förevigt. Hon visste dock att detta var omöjligt och när hon slet sig från Poliakoffs famn var hon helt upplöst i tårarna som rann över hennes kinder. Lucy skulle sakna honom något helt fruktansvärt nu när han hade blivit den som betydde mest för henne. Lucy hade aldrig varit så lycklig att hon hade gått in i en korridor förrän nu. Om hon inte hade gått in i korridoren på fjärde våningen den där dagen för över ett halvår sedan, hade hon inte träffat på Poliakoff och hon hade inte insett att han var den rätta för henne. Lucy såg Durmstrangskeppet förvinna nästan lika hastigt som det hade kommit och hon gav ifrån sig en sista vinkning innan hon bara stod och betraktade vattnets ringar efter båten. Då även ringarna var borta gick Lucy mot vagnarna som skulle föra henne till tågstationen. Året på Hogwarts var slut och också hennes tid med Poliakoff. Iallafall för nuet.

Alices perspektiv:

På tåget var det fullt av elever som skulle tillbaka till London. För Alice hade detta varit ett perfekt år. Hon hade fått många nya vänner, och dessutom hade Will blivit hennes på ett helt annat sätt än förut. Nu satt hon här, i kupén och skrattade tillsammans med William som nu hade blivit sams med Jessica, Jessica som var mycket vänligare och gladare än förut, Lucy som verkade vara i sina egna tankar medan hon förstrött tittade ut genom fönstret, Thomas som skrattade mest och satt hand i hand med Kenneth Towler. Han hade vågat chansa och lyckats. Alice var lycklig för deras skull. Kenneth var mycket trevlig och Thom var värd en sådan bra kille, tyckte Alice.

Plötsligt kom en liten svarthårig flicka in i kupén och såg på de sex personer som satt därinne. Hon vände sig mot sin bror.
"Vi är framme snart, Will." Sedan gick hon snabbt ut ur kupén. Ungdomarna där inne tystnade. Det var dags att ta adjö tillsist. Alice bet sig i läppen.
"Vi träffas ju igen nästa år." Alla nickade och Jessica yttrade sig.
"Ja, men det är så långt tills dess. Ni får gärna komma till min sommarstuga och hälsa på allihopa. Det skulle vara jättekul."
William log. Han insåg att Jess var en mycket roligare person att vara med nu.
"Vi kör på det!" Sade han innan han tog Alice under armen och gick ut ur kupén. Alice såg tillbaka på de andra.
"Vi skickar ugglor under sommaren, eller hur?"
Thomas ställde sig också upp.
"Det är klart att vi gör."

Då alla hade gått igenom det som såg ut att vara en massiv tegelstensvägg och tagit adjö till varandra stod bara William och Alice kvar på Kings cross station. Alice gav honom en lång och inlevelsefull kyss.
"Jag kommer att sakna dig i sommar", sade hon konstaterande. Will höjde bara på ett ögonbryn.
"Jag hoppas att jag får komma och hälsa på som jag har gjort varje sommar, annars kommer jag nog och våldgästar ditt hem tror jag." Han gav Alice en puss.
"Där står mina föräldrar, Al. Jag tror jag måste dra." Han gav Alice en kram och lämnade henne väntades på att hennes mamma och pappa skulle komma och hämta henne. Alice satte händerna i fickorna. Då kände hon en lapp som låg i botten. Hon plockade upp den med tanken att det nog var den där läxan om häxbränningar hon hade rivit sönder då hon blev arg för en stor bläckfläck som hade förstört hela uppsatsen. Det var inte en liten lapp fullklottrad med text om Vettlösa Wendelin, nej. Det var bara fyra ord på lappen och den var skriven med Williams klottriga handstil.

Jag älskar dig // William.

Alice log. Hon hoppades att även nästa år på skolan skulle bli lika bra som det här, men för nuet var hon trött på allt som hade med rivalitet och kärlekstrubbel att göra. Nu skulle det bara bli skönt att komma hem.