Not what I wanted [PRS]

Desto mer sjuttonåringen byte skepnad, desto lättare verkade det bli. Smärtan fanns fortfarande där i hög grad men den var på något sätt lindrig. Alla ben, muskler och senor verkade ha lärt sig rörelserna utantill och intog utan problem rätt positioner. Inga tårar föll nerför kinderna som de brukade göra, inga skrik rymde de darrande läpparna som redan var väck. Höll han faktiskt på att bli van, för det kändes verkligen som det. Zihao hade fått för sig att det aldrig skulle bli lättare, däremot verkade det ha varit fel förutspående. Lättare hade det allt blivit, även om deg förmodligen berodde på att han faktiskt valde förvandlingarna själv. Nu var allt som kvarstod att hoppas på att fullmånen inte spelade in någonting i det där längre. Usch nej, det slapp han mer än gärna.
Med en gigantisk gäspning sträckte slytherinaren på sig. Världen var lätt suddig framför de bärnstensfärgade ögonen och allting kändes sådär snedvridet. Tankarna flög omkring bakom pannbenet och han var tvungen att vandra runt rummet några gånger innan det bättrade sig. Sist men inre minst skuttade han upp i sängen och stoppade nosen rakt i ansiktet på Joshua. Lukta, lukta, lukta. Den där doften gjorde alltid allting så otroligt mycket klarare.
Förlåt. Sjuttonåringen skrapade skamset i underlakanet medan blicken flackade. Men å andra sidan kanske du kan få sova utan att frysa! Fortsatte han uppmuntrande och började gå runt pojkvännen istället för rummet.

Lilla Joshua vågar inte öppna sina ögon förrän han känner en lätt våt nos upptryckt i ansiktet på honom. Nu hade de knakande lätena slutat upp en stund innan, men han hade ändå hållit dem stängda. Hur som helst kittlas det något förskräckligt, och får några fnissanden att fly mellan de fylliga läpparna. Nosen bidrar liksom till sötheten något extremt, och får hela pojkvännen att se än mer bedårande ut. Nu finner han alla djur på fyra ben bedårande, men ändå, den ett år äldre slår alla andra på något sätt. Fingrarna finner sin väg upp över pälsen, upp mot det lurviga ansiktet som stirrar honom i ögonen. Att det finns så mycket kärlek hos den filuren som är så lik en stor varg är fortfarande något som han verkligen inte vant sig vid. Det kommer nog ta betydligt längre tid för honom att kunna göra det.
”Be inte om ursäkt,” viskar den mindre med huvudet nedgrävd i den mjuka kudden. De mörka ögonen glider över det söta ansiktet ett flertal gånger, som att det ska hindra Zihao från att be om ursäkt hela tiden. Faktumet att han går igenom det där helvetet bland annat för att hålla Joshua varm är ju nästan skrattretande. Att han ens tillåter det.. Nu har nog inte sextonåringen så mycket att säga till om, men ändå. ”Jag vill bara inte att du ska ha ont,” Om skiftningen varit smärtfritt för Zihao kanske han skulle orka se på det. Men bara vida tanken att pojkvännen har så ont får bröstkorgen att värka alldeles förskräckligt.

Det är faktiskt inte så farligt, bara lite obekvämt, förklarade Zihao hastigt och slog sig ner tätt intill Joshua. Ögonen gled fram och tillbaka över pojkvännen tills de slutligen fäste sig i den andres respektive bruna. Huvudet föll därefter lätt på sned och öronen ströks bakåt över hjässan som på beställning. Han ville veta exakt vad det egentligen var den andre låg och funderade över. Tyckte han inte om att behöva dras med en övervuxen varg hälften av tiden? Var det påfrestande? Helt otroligt var det ju inte, speciellt inte då sjuttonåringen var ganska jobbig att hantera. Fast det där lilla fnissandet som nyss rymt gryffindoraren tydde samtidigt på någonting helt annat. Kanske det enkelt medförde sig både positiva såväl som negativa aspekter?
Vad tänker du på? Undrade den äldre trevande och kröp ännu närmare intill sextonåringen, så att den där gosiga värmen förhoppningsvis skulle sprida sig genom den magra kroppen - ut i varenda tå och vartenda finger. Allt Zihao ville var att människan bredvid honom skulle må bra, att han skulle vara varm och känna sig älskad. Han hoppades på att han kunde uppfylla åtminstone några av de punkterna, alltså att få den yngre att känna sig varm och älskad. För älskad var han verkligen, och inte bara av en person! Alla i hushållet älskade Joshua, inklusive Hayley. Det var ju liksom omöjligt att inte skaffa tycke för en så underbar människa. Helt jävla omöjligt. Nu hade sjuttonåringen försökt med just detta under flera års tid, men tja, det hade visat sig vara komplett omöjligt i slutändan. Uppenbarligen.

Bara lite obekvämt.. nu kan Joshua verkligen inte sätta orden i mun på sin pojkvän, men efter alla skrik och gråt är det verkligen svårt att tro på det. Nu kanske den ett år äldre vant sig lite mer vid skiftningen. Men ja, för den lilla sextonåringen är det svårt att kunna förstå sig på det. En jämförelse som går runt i skallen på honom är hur han vant sig vid att bli lämnad, retad och slagen. Nu är det verkligen inte lika farligt eller lika brutalt, men det är en liten liknelse som fungerar till ett viss mått. Teoretiskt fungerar det någorlunda iallafall. Pekfingret stryker försiktigt över den lilla nosen, fram och tillbaka, upp och ner.
”Inget speciellt,” påbörjar han med en liten gäspning och glider längre ner under täcket, bara för att dra slytherineleven tätare intill sig. Värme, kroppen kräver värme i stora mängder. Täcket och kuddarna bör kunna på det här jobbet gjort åt honom, men icke. Kroppen är naturligt hemskt sval, men lurvbollen över honom får värmen att sprida sig från bröstkorgen och över resten av kroppen. Sakta men säkert. Efter en liten stund gräver Joshua ner ansiktet i pälsen på Zihao, precis som han har en vana att göra, och sluter ögonlocken. Det är inte bara kroppen som är alldeles fysiskt utmattad, utan även mentalt. Det är nog de bägge två vid det här laget. ”Tänker på hur bedårande du är, så bedårande. Du då?”

Det där fingret som ströks över den lätt våta nosen fick sjuttonåringen att pipa till. Förr eller senare skulle det sluta med att han nös och tja, det var ingen vacker syn. Värmen i kroppen intensifierades när Joshua drog honom närmare. Svansen levde för tillfället sitt egna lilla liv, där den gång på gång drogs över madrassen i en väldans fart. Förut hade Zihao förmodligen skämts över beteenden som dessa, men efter alla löften om att vara snällare mot sig själva insåg han att det inte var annat än naturligt. Och vad spelade det för roll om sextonåringen fick reda på att han var överlycklig? Om något så var väl det ändå bara positivt?
Bedårande? Upprepade den äldre och sneglade diskret mot det där vackra ansiktet intill. Det är någonting positivt va? Undrade han fortsättningsvis och började varsamt lämna små pussar över den ljusa hyn, över kinderna och den lilla nosen. Därefter föll huvudet tillbaka ner mot kudden med en liten duns, samtidigt som ytterligare en gäspning trängde sig fram. Jo, det verkade som om de båda två var utmattade till det yttersta, på alla olika nivåer.
Jag? Jag tänker på hur otroligt tacksam jag är över att ha dig..över att du står ut med mig. De bärnstensfärgade ögonen flackade till innan sjuttonåringen gömde ansiktet i pojkvännens bröstkorg, ihoprullad till en liten (massiv) boll. Du är mitt liv, glöm aldrig det.

Huvudet faller lätt på sniskan av frågan som dyker upp. Positivt? De dunkande ögonlocken slår upp, lätt svullna av tröttheten, innan han fäster blicken på pojkvännen tvärsöver sig. Att vara söt som en liten sockerbit är väl positivt? Jo, Joshua ser det som något alldeles utmärkt, och faktumet att den ett år äldre är så bedårande får värmen att växa innanför bröstkorgen, och gör honom ytterligare lyckligare. Det är som man ser en liten hundvalp som börjar skutta med tungan hängandes utanför och svansen viftandes alldeles förskräckligt, vem skulle inte bli glad över det? Ingen.
”Klart det är något positivt!” Tjuter Joshua och klamrar sig ytterligare fast vid lurvbollen, bara för att undermedvetande börja gnaga i ett fluffigt litet öra. Jösses, han kan göra en del knasiga saker när han praktiskt taget redan sover. Joshua skulle aldrig medvetande gnaga på ett lurvigt öra bara för att få en massa päls i munnen. Nej usch, sånt uppskattar han inte. Men just nu uppskattar han bara värmen och allt mysigt som försigår. Plus svansen som glider fram och tillbaka mot madrassen och försiktigt slår över de magra smalbenen. De små pussarna är även något som han skulle hålla sig borta från i vanliga fall, men nu kan han bara fnissa. Mysigt, gulligt och värmande. Det är väl hans utmattande kropp och psyke som pratar, men men.
En djup rodnad dyker upp över de smått puffiga kinderna, och de trötta ögonen bosätter sig än en gång på Zihao. Orden som når hjärnan får hjärtat att dunka, och orden att fastna i halsen på honom.
”Dito,” rösten är viskandes, men fortfarande hörbar för endast de två turturduvorna. ”Jag älskar dig..”

I vanliga fall brukade Joshua ha en tendens att dra sig undan när Zihao fick för sig att hålla på som han för tillfället gjorde, men den här gången verkade det inte riktigt som om den yngre orkade lägga någon större tanke vid det hela. Förmodligen var han väl hög trött för att orka protestera mot mängden med blöta pussar och allmänt klängande. Sjuttonåringen klagade däremot inte över detta, snarare tvärtom. Det betydde liksom att han kunde fortsätta pressa den våta nosen mot de där puffiga kinderna och låta svansen leva sitt egna lilla liv. Och det, det var ganska skönt. Att hålla tillbaka alla instinkter blev jobbigt i längden och ibland var det helt enkelt skönt att släppa loss. Sedan var det ännu bättre att sextonåringen inte verkade ha något emot det, vilket agerade som någon form utav försäkrande - att den andre älskade honom trots alla dessa underliga små fasoner.
Tankarna kom till ett hastigt stopp när ett par tänder började gnaga i ett av de pälsiga öronen. Usch och fy, det där kunde inte smaka speciellt gott eller kännas vidare härligt i munnen. De var trots allt täckta av päls och troligen fulla med öronvax. Slytherinaren rynkade på nosen och nafsade till löst i pojkvännens respektive öra. Sådär.
Det där kan inte smaka speciellt gott, påpekade Zihao och knorrade högljutt. Han var verkligen en jättebebis, eller hur? En jättebebis med stora, runda ögon och världens mjukaste päls. Den där lätt förundrande, buttra uppsynen rann däremot snabbt av mär de där små orden yttrades. Det kändes kötid lika bra när de sades högt. Hjärtat tog ett litet extra skutt och ögonen blev med ens varma som glödande het lava.
Jag älskar dig också..även fast du beter dig som en hundvalp hälften av tiden och går på jakt efter mina stackars öron.

Det hade den ett år äldre faktiskt rätt i. Nu är det lyckligtvis så att Joshua inte direkt gnagde i örat där all öronvax hör till, äckliga tanke usch. Utan bara i lurvet. Trots att han är tillräckligt borta för att gnaga i ett öra så finns det tillräckligt mycket Joshua kvar för att inte gnaga i den där lilla delen. Han har fortfarande sina begränsningar, vilket är riktigt bra det. Annars skulle han nog aldrig kunna förlåta sig själv inom några minuter.
”Det är mysigt,” plus rätt äckligt. Det må inte komma någon smak, men däremot kommer det definitivt in lite päls i den stackars munnen. Men uppenbarligen kan Joshua göra allting som är gosigt i det här skicket. Han vet inte riktigt om det kan ses som gulligt eller om det är fullständigt knasigt. Sen så börjar Zihao nafsa till i hans egna öra, vilket får honom att rycka tillbaka. Det är ju inte lika roligt att ha ett par vassa vargtänder i sina öron när han kan nafsa i pojkvännens lurviga. Med putande underläpp börjar fingrarna istället att pilla med den tjocka pälsen, om han inte ska tugga så ska fingrarna allt få leka. Att bli kallad för en hundvalp är väl förtjänt. Att gnaga i lurviga öron är väl en av aspekterna som får folk att se honom som det.
”Men det är inte mitt fel att dina stackars öron är så gulliga,” mumlar Joshua och blåser försiktigt mot Zihaos ögon. Retas retas, mycket roligt.

Inte ditt fel? Det är förvisso sant, men det är inte mitt fel heller att de är så gosiga, knorrade Zihao, vars kropp blev alldeles slö i samband med att sextonåringen började dra fingrarna genom pälsen. Han kunde inte rå för det, utan det skedde praktiskt taget som på beställning. Ögonlocken var tunga som bly och han fick riktigt kämpa för att hålla dem öppna. Nu blev detta genast hundra gånger lättare när Joshua fick för sig att blåsa in i de där otroligt känsliga öronen, men tröttheten försvann absolut inte helt. Däremot tillräckligt för att överläppen skulle dras bakåt och blotta tänderna. Inte för att sjuttonåringen var sur på riktigt eller så, utan mest som en grimas.
Varför är du så jobbig när du är trött? Gnällde den äldre klagande och började putta till den andres ansikte med nosen. Är det verkligen bättre att sitta och blåsa i mina öron än att sova? Zihao himlade med ögonen och nafsade till pojkvännen försiktigt i nosen. Bitandet verkade liksom ge effekt och det var ju inte direkt så att han var speciellt hårdhänt. Nej, nafsandet var väldigt varsamt faktiskt. Han skulle aldrig göra illa gryffindoraren medvetet, troligen inte ens omedvetet nu när han började bli mer komfortabel i sitt eget skinn.
Du vet..vi borde nog försöka sova om vi ska orka imorgon. De varma ögonen föste sig återigen på Joshua innan sjuttonåringen klamrade sig fast ytterligare vid den magra kroppen. Värmekudde, nallebjörn och allting däremellan.

Jobbig? Ögonen växer sig till dubbelt så stora av orden, och hans putande med underläppen fortsätter. Nu skulle nog Joshua själv finna det hela aningen jobbigt själv, om någon gnagde honom i öronen hela tiden och blåste luft in i ansiktet på dem, irriterande. Men nu är han lite för uppnosig för att medge detta för sig själv. Ur ett självhatiskt perspektiv skulle han väl hålla med om de orden, jobbig och lite för knasig. Men nu är även hans hjärndemoner allt för utmattade för att förstå sig på det där, och att lägga än mer ved i elden. Det är bra, riktigt bra. Tänk om han bara kunnat vara så utmattad hela tiden och inte behövt utstå alla hatiska tankar. Gud vad skönt.
”Jag vet inte.. du är rolig att irritera bara,” mumlar han pådragande och fortsätter med sitt pillande i den varma, tjocka pälsen. Däremot skulle det vara mycket skönare att sova ut sig lite grann. Ögonlocken är alldeles uppsvullna, och glider ihop gång efter gång då han inte orkar hålla dem öppna hela tiden. Armarna är fortfarande fast omslingrade om den lurviga kroppen men huvudet faller värdelöst ner mot sin axel. Vid det här laget kan han inte ens hålla det stackars huvudet uppe, rätt patetiskt ändå.
”Jo.. jag är alldeles för trött,” med en stor, gullig gäspning klamrar han sig ytterligare fast i Zihaos kropp, lägger sig till rätta och gömmer ansiktet i den tjocka pälsen. ”Vi får träffa igelkotten imorgon.. det blir mys.”