Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip såg på henne och suckade, slog lätt ut med händerna.
"Borde du inte känna mig så pass väl vid det här laget att du vet att jag inte skulle göra nåt sånt? Och visst, vi bråkar hela tiden och det är något jag hatar. Men jag har ingen aning om vad jag ska göra för att vi inte ska göra det, för jag saknar dig. Men jag vet inte längre vad jag gör för fel eller någonting. Men jag älskar fortfarande dig lika mycket för det, hur mycket vi än bråkar kommer jag aldrig sluta göra det", sade han och suckade igen, ärligt talat så hade han ingen aning om vad han skulle ta sig till längre.

"Precis som om du aldrig beskyllt mig för saker." Aubrey himlade med ögonen och gick fram till honom, ställde sig så nära att hennes kropp nästan rörde vid hans. Hon blev tvungen att luta huvudet bakåt för han var betydligt längre än henne.
"Du får det att låta som om jag, precis som vanligt, är orsaken till att vi bråkar. Lägg allting annat galet i den här världen på mitt samvete också när du är i farten."

Philip suckade igen, såg på henne och fick verkligen lägga band på sig för att inte kyssa henne eller något, för hon var lika snygg som vanligt. Han skakade lätt på huvudet.
"Jag lägger det inte på dig att vi bråkar. Det kan säkert vara mitt fel, men jag vet inte vad jag har gjort för att orsaka det och jag vet inte hur jag ska kunna ställa saker till rätta heller", sade han.

"Inte jag heller." Aubrey visste inte varför de bråkade, när det hade börjat eller hur de skulle få det att sluta. Hon stod fortfarande tätt intill Philip, sneglade mot hans bröstkorg som höjdes och sänktes innan hon såg upp på honom igen.

Philip suckade, såg snabbt ner och upp på henne igen sedan.
"Kan du åtminstone lita på mig med att jag inte har varit otrogen?", frågade han tyst, ville inget hellre än att allt skulle vara okej emellan dem två igen.

Aubrey gjorde sitt bästa med att ignorera hennes hjärta, som bultade hejvilt, för hon tänkte inte ge in till det hennes kropp ville. Eller hon skulle i alla fall försöka med den saken.
"Kan jag väl," svarade hon med en axelryckning, som om det inte var någon stor grej att glömma bort alls.

Philip såg på henne och andades lättat ut av hennes ord, även om det ryckte i mungiporna på honom. Det var trots allt ett något roande svar. Han log retsamt, såg på henne med en blick som var lite full i fan. Såna blickar kunde vara lite typiskt honom.
"Kan jag väl? Bättre än så kan du nog", sade han retsamt, lade en hand på hennes höft. Han försökte intala sig att det var för att retas, men sannningen att säga så var anledningen nog en helt annan.

Hon bet sig i läppen för att hålla tillbaka ett leende, det var kanske lite roligt ändå. Men det ville hon inte medge högt. Än i alla fall. Hon mötte hans blick med en minst lika utmanande, visste mycket väl hur det hela kunde sluta.
"Tror jag inte att jag kan," mumlade hon med en axelryckning, spelade dum.

Philip kunde inte låta bli att flina lite retsamt emot henne.
"Åh, det tror jag allt du kan", sade han retsamt, tog sin andra hand för att mjukt stryka undan lite hår ifrån hennes ansikte.

Aubrey skakade envist på huvudet och sög på sin underläpp. Han hade mer än rätt i att hon kunde bättre än så, men hon var en smula butter ännu. För att inte tala om barnslig. Men det kunde man väl få vara ibland, så länge hon bad honom ordentligt om ursäkt senare.