PRS Kkaebsong & JustAFriend

Först blev Ming lätt ställd av den äldres ord, men det dröjde inte länge tills dess att han överkommit den lilla tröskeln. Han höjde på ögonbrynen och drog genast åt sig händerna, nästan med ett ryck. Därefter reste han sig upp och borstade av kostymbyxorna med en fnysning. Nåväl, han hade ändå inga som helst planer på att bli bästis med Maximilian Fig, det var då ett som var säkert.
”Kom, du hörde vad madam Pomfrey sa..om du inte befinner dig i sjukhusflygeln inom tio minuter kommer jag att tvingas ta skiten, tro mig, det har hänt förr”, muttrade Ming slutligen och sträckte händerna mot Hufflepuffeleven. Skolsköterskan hade många gånger tagit hjälp av den yngsta Huang brodern när det kom till en viss svårhanterlig sjuttonåring. Inte hade han bara sett till att Zhìyuan befann sig på rätt ställe vid rätt tillfället, utan det var även han som tvingat brodern att trycka i sig det där vidriga elixiret. Jösses, vem var egentligen fen äldre utav de två? Han skakade lite på huvudet för sig själv och himlade med ögonen.
”Och förlåt för att jag kallade dig för mes..om någon är en mes så är det ändå Zhìyuan. Eller mes och mes, snarare problematisk. Fast det är ni ju båda två, antar att drt är därför ni passar varandra som handen i handsken”, fortsatte den yngre efter ytterligare tystnad och drog på munnen. Kanske bara en aning försent för ursäkter? En liten, liten gnutta bara.
”Så vad hände egentligen här? Madam Ponfrey fick det att låta betydligt värre än vad det är.”

Var Zhìyuan okej? Skulle han någonsin må bra igen? Var han kanske på St Mungos? Okej Max, svaret på den sista frågan är nej. Kom igen, det har gått ca ingen tid alls sedan din lilla (host) vön försvann ut genom dörren.
Trots att Max verkligen inte uppskattade den yngres fnysningar så lydde han order. Att sätta någon annan i trubbel var trots allt det sista han ville. På lätt darrande ben tog han sig upp på fötter, med hjälp av Ming. "Tack", mumlade han. Jo, Max var verkligen usel på att vara sur. Om det var en positiv eller negativ sak var upp till var och en att avgöra.
Passar som handen i handsken...det var ju snällt sagt? Fast att bli kallad problematisk var väl nästan lika illa som mes, eller? Nästan imponerande att få in både en kränkning och en snäll sak i samma mening.
"Tycker du det på riktigt, eller sa du bara det där för att få mig att samarbeta?". Max gick fram till dörren och höll upp den för Ming. Genast kom en förvirrad Kiwi och slingrade sig kring benen. Inte kunde hon veta vad som försiggick. Människor som sprang fram och tillbaka.
"Jag vet faktiskt inte helt. Zhìyuan skulle duscha men...ja, sen blev det inte så. Den där förvandlingen triggades igång av någon anledning och det såg ut att göra så ont...", Max skakade lite på huvudet. Inga tårar, men det gjorde ont inombords bara att tänka på den jämnårige och smärtan han tvingades utstå gång på gång.

”Tvivla inte en endaste sekund på att det är precis vad jag tycker. Ni är varandras absolut raka motsatser”, förklarade Ming och travade ut genom dörren med näsan i vädret, rakt förbi Kiwi utan att ge henne så mycket som en hastig blick. Under hela uppväxten hade han ju fått lära sig att husdjur bara förde med sig precis allting som var dåligt. Speciellt katter, enligt modern. Hon sprang alltid omkring och talade om hur de klöste på möbler, släpade med sig sina byten hem och så vidare. Inget av de tre syskonen hade någonsin fått ha ett eget djur, om man räknade bort familjens uggla.
”Äsch”, fortsatte den yngre och schasade ut Max från sovsalen. ”För det första är han van, så oroa dig inte för mycket över just det. Och för det andra tror jag mamma och pappa planerar att..tja, bikta honom typ. Det handlar ju förvisso om en blodsförbannelse, men det finns tydligen vissa åtgärder man kan vidta. Så snart han kommer upp på benen igen kommer de skicka honom till släkten i Kina och hålla honom där tills han har fått en gnutta disciplin”, rabblade han på och marscherade genom sällskapsrummet, med båda armarna korslagda över bröstkorgen.

Samtidigt uppe i sjukhusflygeln hade madam Pinfrey och rektor McGonagall anlänt med en ytterst tung Zhìyuan. Även om de använde magi för att hålla honom svävandes verkade det vara något som tyngde ner det hela, och därför var de båda två alldeles utmattade när eleven slutligen låg på en av sängarna. Sjuttonåringen var inte helt medvetslös, nej inte efter en sådan resa med de två kvinnornas klagomål över hur förbaskat tung han var.
Ögonlocken fladdrade till men höll sig ändå stängda. Han orkade inte så upp dem, i alla fall inte så länge det inte fanns någonting som var värt att kolla på. Typ som Max. Bara ett exempel. Då kunde han lika gärna hålla dem stängda tills han anlände hos St Mungos.

Vänta nu lite, var det där tänkt som...lugnande? Tje, oavsett om det var så eller om orden bara sluppit ur Mings mun, så var det inget Max bara kunde släppa sådär. Bli skickad till Kina för uppfostran? Nej, nej och åter nej. Förutom att Max personligen inte ville lämna Zhìyuan ens för några minuter, så var det väl också så långt ifrån vad det jämnårige behövde som det bara gick. Slytherinaren behövde kärlek, trygghet, té och förståelse. Och den där förfärliga drycken, såklart. Att åka till något som lät som en mindre uppfostringsanstalt, utan Max. Nej. Bara nej.
”Men va? Så kan ni inte göra?! Ni får inte skicka iväg honom!”, Max mer eller mindre snubblade efter Ming genom sällskapsrummet och vidare ut i slottet.
”Han behöver någon som är snäll mot honom och hjälper till, inte bli inlåst hos några släktingar på andra sidan jordklotet!”, Max fortsatte sin lilla protest, med Kiwi hack i häl. Troligtvis bara onödigt, då Ming med största sannolikhet inte kunde påverka Zhiyuans öde ett dugg, men värt ett försök var det allt. För plan B skulle ju annars behövas tänka ut och det var inget självklart. Att bara acceptera det där var hur som helst inte ens något alternativ.

Ming svängde just runt ett hörn när Max påbörjade sin lilla våg av protester. Vad trodde människan egentligen? Att den yngsta medlemmen i familjen kunde höja på ett ögonbryn och få föräldrarna att ändra sig på just den punkten? Knappast.
När de nådde fram till korridoren som ledde rakt mot sjukhusflygeln, där dörren in till salen även skymtade längst bort, stannade den yngre till och vände sig mot hufflepuffaren. De mörkbruna ögonen borrade in sig i de gröna och huvudet föll lätt på sned. Hur kunde två så pass olika personer bli så galet besatta i varandra? Och inte nog med det så verkade ju deras relation vara absolut kaos.
”Om du skulle kunna lätta på smärtan som de där brännsåren ger dig, hade du inte gjort precis allt du kunnat för att göra just det?” Frågade han och vek slutligen undan med blicken. ”Eller i alla fall ge dig ett försök?” Fortsatte han undrande och slängde ett hastigt ögonkast bort mot de öppna dörrarna.
Ming grävde ner händerna i fickorna på munkjackan och drog en lätt suck. Kanske det var ett dåligt exempel? Brännsåren var ju någonting den andre eleven var tvungen att leva med hela tiden, vilket var en av de många aspekterna som skilde honom från Zhìyuan. Förhoppningsvis hade han förstått vad den yngre ville ha fram.
”Och de är faktiskt inte så hemska därborta! Jag menar vi växte ju bokstavligen upp däromkring..du får väl gömma dig i hans koffert eller något om du så ogärna vill slitas från honom, eller hur?” Bra förslag där. Genomtänkt.

Hjärtat bultade för fullt inne i bröstkorgen. Max var verkligen talangfull när det kom till att stressa upp sig. Dags att lugna ner sig kanske? Hmm, jo det var nog smart. Han fortsatte hasta efter Ming utan att säga något mer. Tills det kom fram till rätt korridor, det vill säga. Då stannade han givetvis till. Att fortsätta gå när den andre stannat hade nog bara bidragit till en väldigt stel stämning. De där protesterna var nog ganska meningslösa trots allt.
Och sedan kom brännsåren på tal...Vad hade dem ens med saken att göra? Jaja, en liknelse, men det kvittade. För det var inte samma sak. Dessutom gick det väl inte alls att bara bli av med en blodsförbannelse sådär? Det hade inte Max hört talats om tidigare. Det i sig kanske inte sa så mycket, då väl alla förbannelser fungerade annorlunda men, ja det lät bara konstigt. Eller så var det oviljan att skiljas från Zhìyuan som gjorde att hjärnan liksom övertygade sig själv att det där lät som en dålig idé. Suck, inte lätt det där. En sak som var säker var åtminstone att Max inte skulle acceptera det.
"Jo...", mumlade han tankspritt till svar.
Ming hade nog inte varit seriös med sitt förslag. Dessvärre tog Max det bokstavligt och väldigt på riktigt. För han var väl tillräckligt liten för att kunna krypa in i en koffert, right? Jo, så länge den inte var fylld med allt för mycket annan packning så borde det vara lugnt. "Jag får klura ut något...", fortsatte han och plockade upp Kiwi från marken. Hmm, på något sätt skulle det väl gå...

Det var ju borderline sorgligt att Max verkade ta det där oseriösa förslaget seriöst till hundra procent. Ming kunde inte undgå att sucka för sig själv, samtidigt som han vände på stället och fortsatte mot sjukhusflygeln. Dörrarna stod öppna och man kunde tydligt se hur madam Pomfrey sprang omkring med McGonagall hack i häl. Vad höll de egentligen på med? Lekte kull? Lustig teori, även om det med största sannolikhet inte var det de höll på med.
Stegen förde slutligen fjortonåringen in genom dörrarna och han tassade hastigt fram till Zhìyuan. Var det ens möjligt att se mer ynklig ut? Han himlade med ögonen och lät huvudet falla på sned, osäker på hur han skulle reagera inför scenen framför honom. Skulle han vara sympatisk eller börja gräla med den äldre? Båda alternativen lät ju fruktansvärt lockande.
”Jag förstår verkligen inte hur du lyckas”?ä, började han tillslut och skakade på huvudet. ”Du förstår väl att mamma och pappa inte kommer ta lätt på det här? De kommer troligen ta med dig hem, alltså Qingdao”, fortsatte han uppgivet och strök försiktigt genom den svarta pälsen. ”Och din pojkvän, eller vad fan han nu är, kommer troligen försöka följa efter dig. Han har väll abandonment issues efter att hans bröder dog i den där branden..fast betyder det att han ser dig som en bror?”
Dumma Ming, varför var han tvungen att bete sig lika jävla illa i precis alla situationer. Zhìyuan öppnade ett ögonlock, med vissa svårigheter, och stirrade blankt på honom tills den där handen lämnade den tjocka pälsen. De bärnstensfärgade ögonen var minst sagt mordiska. Väldigt mordiska. Hade han inte vetat bättre hade han nog försökt bita den yngre.

När Ming vände på klacken kom Max snart efter. Kiwi jamade och lade sig till rätta i famnen. Mentalt stöd. Bra.
Väl inne i sjukhusflygeln möttes hufflepuffaren av en scen han inte väntat sig. Zhìyuan? Va? Nej, nu hade Max missförstått allt igen. Han trodde ju att den andre redan var på St Mungos och att han skulle vara borta ett bra tag. Vad innebar ens det här? Inget dåligt va? Max vågade inte gå fram. Hjärtat bultade på för fullt i bröstkorgen. Åh, den här idén om att han var irriterande och ivägen fanns ju kvar, men samtidigt var det så svårt att inte bara försöka låtsas att allt var som för något dygn sedan. Ett ögonlock öppnades. Okej, det är lugnt Max. Chilla.
När Ming fortsatte pladdra på blev inte direkt tankarna lättare att ignorera. Pojkvän? Det ordet kändes så ovant. Var de ens tillsammans? Hmm, de hade ju sagt att de var varandras men...äsch, det spelade ingen roll just då. Max kände sig bara sådär fruktansvärt skyldig igen. Långsamt närmade han sig Zhìyuan, men stannade en bit ifrån, men inom synhåll. Skulle han våga sig fram? Kommentera Mings lilla predikan? Röra den jämnårige? Nej. Nej, nej och åter nej.

”Wow, okej”, muttrade Ming och lät blicken glida mellan de två sjuttonåringarna. ”Antar att ni har en hel del att ta upp, för med tanke på den där distansen och att du inte har sagt någonting..så antar jag att inte ens ni själva förstår vad ni håller på med”, konstaterade han och vände sedan blicken mot professor McGonagall, bort från Max och den äldre brodern.
”Okej, så jag har tagit kontakt med era föräldrar”, började hon raskt och nickade mot Zhìyuan och Ming. ”Och Mr Huang ska inom kort transporteras till St Mungos”, fortsatte hon och gav Slytherineleven en menande blick. Det var så jävla uppenbart att det inte alls var vad han själv haft i åtanke, även om han förstod vart de kom ifrån. Brutna revben, punkterade lungor och kroppslig utmattning var ingen bra kombination. Men samtidigt som han mycket väl insåg detta, visste han att föräldrarna skulle skicka iväg honom till födelseorten i Kina efter att allt det där andra läkt.
”Du, Mr Fig”, sade rektorn efter en stunds tystnad och vände sig mot Max istället. ”Du blir kvar på Hogwarts och fortsätter enligt givet schema, precis som du, Ming”, fastslog hon och tog ett steg åt sidan, då madam Pomfrey hastigt skyndade fram mot hufflepuffeleven. Hon kunde ju inte lämna de där rivsåren att läka utan någon som helst bedömning. För det första var det inte ens säkert att de kunde läka på egen hand, och för det andra var det extremt olägligt placerade över brännsåren. Nej, det gick inte att ignorera.
“Ni förstår väl att mina föräldrar aldrig kommer låta honom återvända hit om han lämnar skolan nu?” Frågade Ming och betraktade skolsystern, när hon skyndsamt började undersöka såren på Max rygg. Korrekt. Zhìyuan hade redan insett det lilla faktumet för längesen, och det var just därför han var så ovillig att följa med. Och så kvarstod ju även att han och Max verkligen behövde reda ut allt det här jobbiga. För just i den stunden var han ganska säker på att den jämnårige absolut avskydde honom, med tanke på avståndet och det där.

Var Ming alltid sådär bitsk? Då, för några dagar sedan i stora salen, då de pratat med varandra för första gången, hade det väl varit annorlunda? Ja, vad Max kunde minnas hade den yngre varit betydligt tystare även om han varit lite av en buttergök. Fast det hade varit på morgonen och...äh, det spelade ingen roll. Kanske var det bra att någon pladdrade på. Zhìyuan gjorde det ju inte, fast han hade ju sina anledningar och Max...ja, han var bara Max. Mesig.
Han svalde hårt när madam Pomfrey började pilla med såren. Usch och fy vad det gjorde ont. Så han skulle alltså bli kvar där trots allt? Åh nej. Fast hallå, det var ju du som sa att du inte ville stanna?! Äh, egentligen ville han ju bara vara med Zhìyuan. Ingen ville ju ligga på sjukhus liksom. Han kände ju sig bara så förskräckligt skyldig. Som att allt var hans fel. Och det var väl egentligen det enda som stod ivägen och gjorde allt så förfärligt mycket svårare.
"Är det inte bättre om han stannar här då?", frågade han efter att blicken vandrat fram och tillbaks mellan alla personer i rummet. Jo, om Zhìyuan inte skulle komma tillbaks så visste inte Max riktigt vad han skulle ta sig till. Att den jämnårige skulle få må bra var ju högsta prioritering såklart, men madam Pomfrey var trots allt väldigt skicklig och kanske var Hogwarts den enda platsen som kunde hålla honom kvar i landet. Nu hade ju Ming påstått att det inte alls var så farligt men Max hade en magkänsla, en rätt så stark sådan, att de nog hade olika uppfattningar om den saken.