PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Seså, ta några djupa andetag”, sade skolsystern och tog Max händer i sina, även om hennes ögon fortfarande var fästa på pälshögen som börjat gnälla. ”Han blev alltså lamslagen?” Fortsatte hon och torkade varsamt bort tårarna från elevens kinder. Det kanske inte hjälpte särskilt mycket, med tanke på att tårarna bara verkade fortsätta trilla hur många gånger hon än torkade bort dem. Sedan vände madam Pomfrey återigen mot Zhìyuan. Hon kände försiktigt över nosen, upp mellan ögonen och vidare mellan öronen. Beröringen var väldigt försiktigt och fingrarna rörde knappt vid slytherinaren, eller det car i alla fall så det kändes. Det var väl egentligen först när hon kom till revbenen son han var tvungen att säga ifrån.
Aj, aj, aj, försöker du ta död på mig eller något?. Sjuttonåringen blängde mordiskt upp mot henne med tänderna blottade, någonting som gjorde det uppenbart för skolsystern vad det var som inte stod rätt till.
”Några brutna revben, hög kroppstemperatur och en aning svårt att andas”, konstaterade hon kort och vände sig mot Max igen, med ett blekt leende på läpparna. ”Han kommer att klara sig alldeles utmärkt, men jag tror nog ändå att jag vill skicka honom till St Mungos för säkerhets skull..och någon måste ta ett snack med din kamrat..” Hennes röst klingade bort och hon greppade löst tag om hufflepuffelevens hand. ”Tror du att du vågar stanna här ensam med honom i några minuter? Jag måste få tag på rektorn och hämta någonting för de där rivsåren på din rygg. Det borde inte vara någon fara, och om du inte känner dig säker får du gärna följa med mig.”

Andas in, andas ut. Tänk att något så väsentligt som andning kunde bli till en sådan vetenskap. Inte med mening, såklart, men det innebar ju inte att det inte ställde till saker och ting. En nickning fick besvara skolsysterns första fråga. Hon var verkligen en underbar människa på så många sätt. Tänk så omtänksam och varm, samtidigt som hon var otroligt skicklig och även kunde ryta ifrån om så behövdes.
Han kommer klara sig. Snälla Max, försök förstå det. Banka in det i din lilla hjärna. Det kommer att ordna sig. Fast även om de kraftigaste oroskänslorna kanske lugnade ner sig en aning av orden, så fanns fortfarande skuldkänslorna kvar. De växte sig starkare. Nej, Max hade aldrig velat att något sånt här skulle hända. Och nej, det var inte han som orsakat de brutna revbenen. Om allt hade gått lite långsammare och kraften hade funnits, så hade han ju försökt stoppa allt. Men den delen gick inte in. Om han inte varit en sådan mes och fått panik, så hade inget av det här hänt. Den tanken hade blivit den lilla hufflepuffarens sanning och just då kändes det verkligen så. Zhìyuan ville säkert inte ha honom där. Ville säkert aldrig ha honom ens i närheten i fortsättningen. Fy. Det högg till i hjärtat, på ett sånt där hemskt smärtsamt sätt. Troligtvis inget i jämförelse med vad den jämnårige just fått gå igenom, men ont gjorde det. På många sätt.
Det var nog ingen idé att försöka sig på ett svar. Han vågade inte längre titta på Zhìyuan. Han skämdes för mycket. Men tänk om någon annan skulle komma in medans de var borta? Det fick inte hända. Då kunde ju fler hemskheter ske. Men samtidigt så ville ju, i Max värld, inte Zhìyuan ens ha honom inom synhåll. Knepig sits. Han snörvlade till som den lilla treåring han var. Dumt att inte svara? Jupp. Olikt Max? Jo...Men var var egentligen som vanligt?

Madam Pomfrey höll sig tyst i några långa sekunder innan hon reste sig. Däremot var hon fortfarande väldigt osäker på hur hufflepuffeleven ville göra. Hon skulle inte vara borta länge och Zhìyuan var ju så gott som utslagen. Visserligen var sjuttonåringen fortfarande vid medvetande, men ögonen var glansiga och andningen andfådd. Även om han fick för sig någonting dumt skulle han omöjligt kunna agera på det i sitt tillstånd. Och skolsystern var mer än väl medveten om att Mr Huang var djupt förälskad i den jämnårige eleven.
”Jag måste i vilket fall ta kontakt med pojkens föräldrar och de där såren måste defintivt rengöras..” Hon tystnade och sneglade ner mot sitt armbandsur med lätt rynkade ögonbryn. Vad skulle hon ta sig till? Snart skulle de flesta andra eleverna sluta för dagen och någon gång skulle de bli tvugna att förflytta vargen ut från slottet. Som grädden på moset var hon även tvungen att ordna med transport till St Mungos, vilket egentligen var prio ett för stunden.
”Fem minuter, jag kommer tillbaka om fem minuter”, fastslog madam Pomfrey slutligen och gav Max en klapp på axeln, innan hon försvann ut genom dörren. Låset klickade till och äntligen föll rummet i tystnad.

Kanske det inte var den bästa sortens tystnad, då den var ansträngd och påträngande. Fast just där och då spelade det ingen roll för Zhìyuan, vara andetag mest lät som väsande ljud vid det laget. Men trots det lyckades han, bokstavligen, släpa sig upp på de darrande benen och stappla fram till Max. Varför vek han undan med blicken hela tiden? Varför verkade han inte kunna kolla på slytherinaren? Det om något fick allting att kännas tusen gånger värre.
Långsamt och försiktigt närmade han sig den andre, med steg som inte var större än en myras. Och så gjorde han någonting dumt - lutade sin panna mot hufflepuffarens utan någon förvarning. De skulle inte bråka igen, punkt slut. Allting hade ju ändå bara varit ett enda stort missförstånd och precis som vanligtvar allting klumpiga lilla Zhìyuans fel. Därför var det också personen i fråga som skulle be om ursäkt, även om smärtan nästan fick honom att tuppa av.

Åh nej, ensam med Zhìyuan igen. Det i sig var ju inte dåligt på något sätt egentligen. Men just då, i den situationen, kändes det otroligt olustigt. Max fortsatte att vika undan med blicken. Skulle det gå i fem minuter? Kanske, fast det skulle definitivt bidra till en ännu mer ansträngd stämning. Så när de släpande stegen kom närmre blickade han ytterst skamset upp på den jämnårige.
Ojoj, så nära. Inget att klaga på egentligen. Något han älskat(och egentligen fortfarande älskade) för bara ett par minuter sedan. Men nu blev det obekvämt. Eller snarare hände det för plötsligt, trots släpandet dit. Allt var för hastigt och plötsligt för Max i de där paniklägena. Med uppspärrade ögon lutade han sig bakåt i ett par sekunder, tills dess att han insåg vad han egentligen sysslade med. Nu var det ju inte panik-panik, utan mer stressad/skamfylld/nervös-panik. Det var stor skillnad. Nu gick det ändå att tänka någorlunda klart och då var inte det här ett okej beteende från Max sida - skamfylld eller ej.
Försiktigt och tvekande vände han återigen upp de blanka ögonen. Nu var de sådär riktigt klargröna. Vad skulle han säga? Göra? Åhhhh, du är så dum Max. Och elak. Och patetisk. Jadå, bara ös på med självhat. Det förtjänar du.
”Förlåt...”, snyftade han och vågade efter ett par sekunder låta fingrarna försiktigt gräva ner sig i pälsen. Hoppades på att det var okej trots att Max var övertygad om att han nu var hatad av den andre.

Benen började snart darra något alldeles förskräckligt vilket ledde till att Zhìyuan var tvungen att sätta sig ner med en duns. De blanka, bärnstensfärgade ögonen betraktade fortfarande Max stillsamt. Det var egentligen först när den andre började snyfta igen som han vaknade till liv och bestämt ruskade på huvudet. Ingenting av det här var ju hufflepuffarens fel och bara faktumet att han verkade tro det, gjorde sjuttonåringen både förtvivlad och frustrerad på samma gång. Försiktigt petade han till den andre elevens näsa med sin egen nos och gav honom en menande blick. Eller, åtminstone så menande den nu förmådde att vara när smärtan var så pass påtaglig som den var.
Minuterna tickade långsamt förbi, men trots det vägrade slytherineleven att vika undan med blicken. Den var liksom fastbränd för tillfället och skulle nog vara det tills medvetandet gav upp. Inte ens när låset i dörren klickade till, slet den sig.

Madam Pomfrey skyndade tillbaka in i duschrummet följd av rektor McGonagall och en viss Ming. Ming såg inte alls lika uttråkad och slätstruken ut som han brukade göra, utan det syntes att han var orolig för sin äldre bror. Håret var rufsigt och de mörkbruna ögonen vidgade till dess yttersta. Snart hade han slängt sig ner bredvid storebrodern och därmed lyckats slita den andres blick från Max.
”Jag trodde att du var död eller någonting!” Snyftade han och slog löst till Zhìyuan mellan öronen. ”Varför lyckas du alltid ställa till det så förfärligt?” Fortsatte han argt vilket fick den äldre att frusta till, följt av ett plågsamt gnyende. Aj, aj, aj.
”Mr Huang, jag har meddelat dina föräldrar och de kommer möta dig på St Mungos”, Insköt professor McGonagall varefter hon slängde en blick mot Max. Madam Pomfrey hade glidit ner på huk bakom honom där hon nu undersökte såren som en viss varg bidragit till. Jösses, allt var bara absolut kaos.

Tankarna stökade något alldeles förfärligt inuti Max huvud. Allt var ju hans fel, varför var Zhìyuan så pass lugn? Varför attackerade han inte? Det verkade ju snarare som att han ville lugna den upprörde hufflepuffaren. Det hade inte förvånat i vanliga fall, men nu var allt bara så konstigt och allt Max kunde tänka på var hur lite han förtjänade någon som Zhìyuan, eller någon alls för den sakens skull.
När den lilla skaran med människor kom in i duschrummet kröp Max trots allt närmre Zhìyuan. Gömde ansiktet i pälsen. Och om Max nu var så hatad som han först misstänkt, ja då var det ju inget som hindrade den fluffigare av dem, att typ slita av nacken på den lille hufflaren. Då fick det bli så helt enkelt. Det var värt det. Lite trygghet var värt en hel del. Speciellt när madam Pomfrey började pilla med såren längs med Max rygg. Aj aj aj, i och med allt annat så hade Max nästan lyckats förtränga hur mycket det sved. När fingrar var där och störde gick det dock inte att ignorera med. Rivsår + brännskador = Aj. Enkel ekvation.
Han kved till och borrade ner sig ännu närmre intill Zhìyuan.
"Såja vännen, vi gör rent det här och sätter på förband så ska det nog läka". Skolsystern gjorde ett försök att lugna ner sjuttonåringen. Däremot så förstod nog de båda att det där inte skulle läka på en dag eller två. Nej, upprivna brännblåsor höll sig länge. Och de gjorde fruktansvärt ont. Men det var inte värt att nämna. Nej, ingen mening med att grotta ner sig ytterligare i allt det där.
St Mungos? Visst hade madam Pomfrey nämnt det tidigare, men det var först nu som Max begrep vad det innebar. Han skulle bli lämnad ensam på slottet. Hur länge då? Han hade ju själv erfarenhet av månader innanför de där väggarna. Dessutom var han ju där på behandling varje månad, och ibland innebar även det övernattningar. Men att Zhìyuan skulle plågas där, ensam, nej nej nej. Återigen, tankarna om att allt var Max fel fanns där, men...nej. Det där kändes verkligen inte bra på något sätt.

När Max kved till drog Zhìyuans knasiga instinkter igång och han placerade sig bryskt mellan madam Pomfrey och hufflepuffaren. Med tanke på att hans kropp bokstavligen höll på att ge upp totalt, en gång för alla, var detta mer än en bedrift. Han blängde stint mot skolsystern och skakade på huvudet, trots att benen i nacken var ömma och blåslagna. Nej, de skulle inte få dela på dem. Antigen skulle han bli kvar på Hogwarts eller så skulle en viss Maximilian Fig tvingas med till St Mungos. Varför han nu var så fast besluten om detta visste han inte riktigt, men det hade väl troligen någonting att göra med det mest simpla faktum av dem alla - att han älskade den där klumpedunsen med hela sitt hjärta. Det hade kanske bara gått några dagar, but what so? Hade folk inte hört talas om kärlek vid det första ögonkastet? Inte för att det var riktigt så allting börjat, men äsch då. Detaljerna behövde ju ingen få reda på.
”Vad-”, började madam Pomfrey, först irriterad, innan hon verkade få en liten uppenbarelse. ”Åh..Minerva, jag tror nog att det är bäst om vi låter dem kolla på båda pojkarna”, sade hon och lade kvickt om de färska såren, lindade dem med bandage som fästes vid framsidan av Max bröstkorg. ”Skador från varulvar kan hålla i sig och med tanke på Mr Figs tillstånd är det bättre att ta det säkra före det osäkra”, förklarade skolsystern och slängde en hastig blick mot Zhìyuan, vars ögon precis rullade upp i bakhuvudet på honom innan kroppen blev alldeles lealös.
”Mr Huang!” Utbrast de två kvinnorna i kör, när de slutligen insett vad det riktigt var som skett. Däremot hade Ming redan slängt sig fram mot den äldre brodern, där han nu letade efter både puls och kollade andningen. Äh, han hade nog bara blivit lite överhettad. Med en liten, lättad suck lutade han sig tillbaka och torkade sig i pannan - innan de mörka ögonen fäste sig på Max.
”Varför ska han med? Jag tycker han ser ut att må fin fint”, snäste Ming och lade armarna i kors över den slanka bröstkorgen. ”Är det för övrigt inte hans fel att den här röran ens uppstod? Jo, jo det är det.”

Till en början var Max oerhört tacksam över Zhìyuans agerande. Visst kanske det var lite överdrivet då det ju egentligen inte fanns något eller så, men kändes ändå betryggande. Kanske sa det en del om de båda två och deras lilla oklara relation, att den pälsbeklädde lyckades med det där trots sitt tillstånd. Hade det gått om det hade gällt något annat? Troligtvis hade Max gjort det samma om det var ombytta roller. I alla fall försökt.
När den jämnårige föll ihop backade Max genast undan. Hade ansträngningen haft ihjäl honom? Då var ju det Max, och bara bara Max fel. Ooooch, där var de tankebanorna dominerande igen. En liten lättnad spred sig inombords när det visade sig att slytherinaren var någorlunda okej. Den känslan fladdrade dock iväg med det samma när kommentaren fann sin väg till Max medvetande. Ja du Max, varför ska du med? Ditt fel ditt fel ditt fel.
"Jag- det behövs inte. Jag klarar mig ändå. Bara-, bara se till att Zhìyuan mår bättre snart". Utan att tänka sig för så for det första bästa ur. Det blev nog bäst så ändå. Han var ju trots allt bara en belastning. En börda. Allt var hans fel. Allt allt allt. Vem kunde tro att en liten hufflepuffare kunde ställa till med så mycket? Well, uppenbarligen gick det. Så det var nog bäst att hålla sig på avstånd, hur ont det än gjorde inombords. Max vände upp blicken mot madam Pomfrey. Han försökte att inte se så sorgsen ut. Bryta ihop kunde han göra senare, ensam. I sovsalen med...de andra. Just det, Simon och dem. Åh, vad stelt. Men det var så det fick bli. Smällar man får ta.

Till en början betraktade madam Pomfrey Max utan att säga någonting. Hennes ögonbryn var lätt rynkade och de ljusblåa ögonen flackade mellan de två sjuttonåringarna. Sanningen låg ju i att hon gärna ville få hufflepuffarens sår ordentligt omlagda och omhändertagna, men hon kunde ju inte direkt tvinga iväg honom. Skadorna var inte livshotande och de kunde inte göra mer på St Mungos än vad hon själv kunde åstadkomma i sjukhusflygeln.
”Nåväl, då stannar Mr Fig”, konstaterade hon slutligen och satte sig på huk bredvid Zhìyuan. Pulsen gick stadigt, om aningen svagt. Men den var åtminstone jämn och andningen var acceptabel för tillfället. Han skulle klara sig. De båda två skulle klara sig.
”Hallå, borde vi inte typ..jag vet inte, allt annat än att sitta här?” Frågade Ming efter att tystnaden blev alldeles för påträngande. Skolsystern och rektorn delade en kort blick sinsemellan innan de, med hjälp av lite trix och fix, eskorterade slytherineleven ut från duschrummet.
”Mr Huang, ser du till att Max kommer till sjukhusflygeln?” Bad madam Pomfrey som hastigast innan de två kvinnorna försvann ut genom dörren, med den halvt gigantiska vargen svävandes i luften som en stor klump av päls.
”Jag-..nej, hallå!” Ropade Ming efter dem för att snart ge upp. Det var ingen mening att försöka protestera nu när situationen var som den var. De mörka ögonen gled långsamt mot Max, de mörka ögonen som var så otroligt lika Zhìyuans riktiga ögon.
”Jaha, då var jag fast med mesen också, vilken underbar dag”, muttrade han bittert och himlade med ögonen. ”Gjorde han dig illa eller?” Frågade han fortsättningsvis och satte sig på huk bakom den äldre, där han började pilla med bandaget. Ingen hyfs här inte.

Varför hade hon sagt sådär? Tidigare hade Max haft uppfattningen om att madam Pomfrey litade på honom till fullo, men den tanken sprack i samma sekund som Ming kom på tal. Kom igen, en yngre elev som dessutom verkade hata hufflepuffaren mer än något annat?! Tja, det var åtminstone Max uppfattning. Vad skulle det ens vara bra för? Gå kunde han ju. Det var ju Zhìyuan som saknade den förmågan för stunden. Åh, Zhìyuan. Hur kunde allt bli såhär? Så fel.
Tankebanorna avbröts dock då den yngre började pilla med bandaget på ryggen.
"Rör mig inte", nästan väste Max och flyttade åt sidan. Där gick faktiskt en gräns. Att först kalla någon för mes och vara allmänt otrevlig, för att nästa sekund börja röra och plåstra om, nej, det gick inte hem. Särskilt inte när han satt där med överkroppen och alla dess sår mer eller mindre blottade. Det var ju känsligt. Och så gjorde det ju förbaskat ont med. Och en miljard tankar snurrade omkring. Trots att det inte kunde ha gått mycket längre än en minut sedan svansen försvunnit ur synhåll så växte sig en stor saknad inom Max sig större och större. Fast hela tiden försökte han tränga bort det. Allt var ju hans fel. Han förtjänade det här. Zhìyuan ville ändå inte ha med honom till St Mungos. Ville inte ha med honom att göra över huvud taget, utan hade bara varit för omtänksam tidigare för att våga säga emot. Nej, fy fy fy.