Not what I wanted [PRS]

Precis som innan ville Zihao protestera. Jodå, han hade visst stött på tillräckligt många andra människor för att ha all rätt till att slänga ur sig något sådant, åtminstone enligt honom själv. Nu kanske inte det rent tekniskt sett var sant, men det tänkte han absolut inte medge. Nope, nope, nope. Fast i hans ögon så var han tvärt övertygad om att Joshua var den vackraste, mest perfekta människan han någonsin lagt blicken på. Däremot kunde han inte för sitt liv lista ut varför det tagit över fem år för att få honom att inse detta. De hade gått i samma skola, tassat nerför samma korridorer och suttit i samma matsal i fem hela år och lite till, men ändå hade sjuttonåringen lagt ett blint öga till. För det måste ju vara så det låg till? Att han typ lyckats intala sig själv en jävla massa strunt i ett försök att förtrycka känslorna? Jo, något annat lät inte vettigt.
”Varför måste du säga emot hela tiden? Kan du inte bara låta mig tycka att du är underbar och vacker och älskvärd på alla sätt och vis?” Knorrade slytherinaren missnöjt mellan kyssarna. Som tur var lyckades de så småningom få honom på andra tankar. Vart var han någonstans i tankebanorna egentligen? Juste - perfekt, allting var perfekt. Kyssarna var så mjuka och varsamma att hjärtat så sakteliga började smälta i bröstkorgen på Zihao. Hela kroppen fylldes med värme, precis som den gjort innan men på ett komplett annat sätt. Det gick inte riktigt att jämföra de två tillfällena. Läpparna strök försiktigt över sextonåringens, omslöt de respektive fylliga, röda. Kanske han inte var mångalen? Den var så otroligt oskyldig, kyssen alltså. Deras händer slingrade sig inte direkt över varandra och de var inte hårt ihoptryckta. Nu var det helt enkelt bara läpparna som strök sig mot varandra, varsamt och i en lugn takt. Mysigt, väldigt mysigt.

Okej, så kanske det är något i det som Joshua kan lära sig av. Att ta en komplimang. Nu är det väl självhatet som ligger och gnager, som inte låter de små öronen lyssna på de fina orden och ta in dem, lyssna. Nu kommer han inte riktigt kunna göra det på en gång, han kommer nog fortfarande förneka alltihop ett bra tag innan han godkänner dem. Däremot kan samma sak sägas om pojkvännen. Den äldre av de två turturduvorna är inte direkt den bästa på att ta komplimanger heller, det är ju därför de envisas med att skjuta dem fram och tillbaka. Vem som är finast, snyggast, bäst.. ja, underligt, väldigt underligt. De två är helt enkelt väldigt dåliga på det där, och kanske det är någonting som de bör träna lite på.
”Mhm… förlåt. Och tack, men du är också underbar, vacker och älskvärd på alla sätt och vis.” Förhoppningsvis kommer Zihao att godkänna komplimangerna. De bör ju lära sig någon gång och sluta hamna i samma konversation gång på gång. Men men, Joshua trycker bort de där funderingarna, och fokuserar istället på läpparna framför sig. Varsamma, kärleksfulla och lätt långsamma. Det känns fint, att läpparna rör sig mot varandra i en inte så intensiv takt. Fingrarna flätar ihop sig med Zihaos egna, och kramar om den varma handen.

Hjärnemonerna manade som vanligt på Zihao att säga emot, men för en gångs skull gjorde han inte det. Det kändes ju bara bra att det var så Joshua kände, väldigt bra. Sjuttonåringen lät orden sjunka in samtidigt som leendet på läpparna växte sig större. Okej, han kunde nog acceptera det där trots allt, speciellt om det betydde att den yngre blev nöjd.
”Vi kan väl komma överens om att båda är underbara på sitt eget sätt?” Föreslog han och förde upp den andres hand mot läpparna, bara för att börja lämna små kyssar över de små fingrarna. Vattnet var behagligt varmt, fortfarande lätt ångande då resten av rummet var svalt. Temperaturen i slytherinarens rum var alltid på den lite kallare sidan. Han var ju sådär olidligt varm att det inte gick att ha alldeles för varmt. Det kanske inte var särskilt bra med tanke på att pojkvännen var frusen av sig, men å andra sidan hade de ju varandra. Zihao var ju faktiskt lite av en värmekudde - varm och gosig och mjuk. Öronen vickade fram och tillbaka, lyssnade uppmärksammat på vinden som blåste utanför fönstret och deras dundrande hjärtslag.
”Tror du att Hayley vill följa med oss på picknick imorgon? Du vet att du får bjuda med dig vem du vill, eller hur? Det känns nästan som om jag försöker stjäla dig från omvärlden ibland”, mumlade den äldre och höll upp den betydligt mindre handen mot en av de egna kinderna.

Hmh.. jo, det är väl kanske något som de kan vara överens om. Eller så kan de godkänna att de bägge två har en dålig självsyn och bör träna lite mer på det där. För Joshua kan verkligen inte se hur han kan vara perfekt på något som helst sätt, men han tvingar sig själv att inte påpeka detta genom att bita hårt i underläppen. Han ska inte protestera, det är nog nyttigt för dem bägge två. Efter ett tag, ett långt tag det vill säga, kanske de faktiskt kan se på sig själva som den andre ser på dem. Detta är något som de bägge två behöver och förtjänar efter alla år med ilsket självhat. De mörka ögonen vilar på deras sammanflätade händer, som sedan finner sin väg upp mot Zihaos läppar, där en liten kyss placeras. Det känns fint, oerhört fint. Rummet ligger i tystnad bortsett från ljusens prasslande och de små plaskande som uppstår medan sextonåringen vickar på sina fötter. Med sin kind lutad mot sin biceps granskar han pojkvännen, hur handflatan finner sin väg upp mot den varma kinden. Trots att vattnet är oerhört varmt så är Joshua oerhört frusen, precis som alltid. Lite oskyldig närhet är något som kroppen behöver. Zihao är ju praktiskt taget ett mänskligt element.
De välplockade ögonbrynen rynkar ihop sig en aning av nästa fråga, Hayley?
”Jag tror hon skulle uppskatta sällskapet, men hon gillar inte att gå utanför huset, bortsett från er trädgård.” Berättar han trevandes. Nej, efter alla dryga blickar som flickan fått är det väl förståeligt att hon inte vill synas utomhus, Joshua kan relatera till det. Inte på precis samma sätt, men många brukar finna de magra benen äckliga trots att han bär byxor. Precis som Hayley brukar de döma honom, vilket är anledningen till att de två vännerna funnit det lite lättare att vara inomhus. Rynkan mellan ögonbrynen blir än större, bjuda med sig vem han vill? Slytherineleven vet mycket väl att Hayley och Aeron praktiskt taget är de enda vännerna han har. Förutom internet vännerna som inte bor i London. Så vem skulle han ens bjuda med sig om inte Hayley? Med ett litet skratt skakar han på huvudet, och sluter ögonlocken en kort stund. ”Jag tror du överskattar mitt socialliv.”

Det hade kanske bara varit konstigt av Zihao att fråga om det där med vännerna? Till hans försvar kändes det däremot lite som om han svept tag i Joshua och stötte bort alla som ville njuta av dennes underbara sällskap. I hans ögon gick det inte riktigt att förstå sig på att den yngre egentligen bara hade ett fåtal vänner. Enligt sjuttonåringen själv borde ju hela världen stått på kö, men det var uppenbarligen inte riktigt så det var. Nåväl, det var fan så det borde varit. Förmodligen var slytherinaren en såndär faktor i pojkvännens liv som stötte bort allt och alla, vilket på många sätt var förståeligt. Han var ju trots allt mer än överbeskyddande, extremt underlig på alla sätt och vis och på dåligt humör för jämnan. Nu skulle nog sextonåringen protesterat om de där orden faktiskt blivit sagda..men tänk om det faktiskt var så det låg till? Jobbig tanke. Usch. Stålbommarna kikade som tur var snart fram och stängde ute hjärndemonerna. Hayley hade ju faktiskt bott under samma tak i en halv evighet och hon verkade bara ha nästan allting emot Zihao. Plus att hon kanske till och med skulle uppskatta att följa med ut i trädgården under morgondagens gång. Det var väl ändå något positivt? Jo, det var det allt!
”Vadå överskattar det? Du har ju både Aeron och Hayley”, påpekade den äldre och putade med underläppen. ”Jag menar, du har väl inte sett Aeron på hundraåttioelva evigheter?” Fortsatte han undrande och lät huvudet falla en gnutta på sned. De mörka ögonen hade återigen fäst sig på fönsterrutan där de nu glodde stint mot den nästan fulla månen. Aerons lillebror var väl också en varulv om han inte mindes allting helt fel? Stackarn. Tanken skickade en liten rysning längsmed ryggraden på sjuttonåringen som snart slängt armarna omkring Joshua.
”Är du kall?” Frågade han tyst och försökte stöta bort resten av rysningarna.

Det är verkligen inte så att Joshua tycker att de två guldvärda vänner han har är överskattade, verkligen inte. Han hade uppfattat pojkvännens påpekande som att han tror att han har en hel sjö med människor som vill vara med honom. Som att han har många olika personer att välja emellan, vilket han inte har. Nu ser han inte det som något negativt, han har vant sig vid det. Hayley och Aeron hade han börjat känna för ungefär ett år sedan, och är de bästa vänner han har. Däremot har hans liv innan det varit väldigt bristande när det kommer till jämnårig sällskap. Förut tyckte han att det var pinsamt, att folk inte verkade gilla honom och bara såg honom som en slagpåse, vilket han innerligt trott att han förtjänar. Nu däremot.. även om han är oerhört självkritisk så orkar han inte längre bry sig om mängden vänner eller hans sociala liv. Det kan få honom nedstämd ibland, men han är gladare över att ha två otroligt fina, nära vänner istället för en drös med folk som knappt känner honom. Nu kanske han blir sådär nedstämd ibland, ledsen och dömer sig själv som många andra gjort, men han blir inte lika ledsen. Blicken fastnar på Joshuas egna små händer, innan den glider ut genom fönstret. Himlen är alldeles stjärnklar, vacker medan strålarna blygt lyser upp det porslinslena ansiktet.
”Nej, Aeron har jag inte sett på ett tag,” medger han med ett magert litet leende. Han må inte ha träffat sin bästa vän på ett bra tag, men det har inte Zihao heller. Joshua har turen att ha Hayley här, trots att omständigheterna kanske inte är helt optimala. Pojkvännen har ingen av sina nära vänner hos sig. Det får skuldkänslor att växa hos Joshua, och hjärtat att skava. ”
”Iskall.”

”Bjud hit honom då”, föreslog Zihao med en liten axelryckning och lämnade en drös med kyssar över de mörka lockarna. Doften som drogs in genom näsborrarna var underbar och kändes hemvan. Det var en fin kontrast mot alla andra dofter som svävade omkring dem, lugnande och bara allmänt rogivande. Han skulle nog kunna sitta och sniffa på Joshua dagarna i ända utan att bli ens det minsta uttråkad. Armarna var slutna omkring pojkvännen, höll honom intill den varma kroppen medan händerna rörde sig upp och ner längsmed ryggen. Hur i helskotta kunde den yngre vara kall när de badade i vatten som var allt annat än kyligt? Tvärtom, det var varmt, riktigt varmt. Och inte nog med det så hade han en glödhet slytherinare bredvid sig. Nej, det gick helt enkelt inte att förstå sig på. Den enda gissning han hade som inte lät helt skum var att det berodde på den dåliga ätningen. Sextonåringen åt praktiskt taget ingenting, så kanske det var därför han var så pass kall? Kroppen hade ju inte direkt något att ta från, det var ett som var säkert.
”Vill du gå upp? Jag kan agera filt om du vill? Den bästa filten i hela universum”, sade Zihao och skrattade till. Vem visste, det kanske var sant? Alltså att han var den bästa filten i hela världen. Det skulle förhoppningsvis vara omöjligt för lilla Joshua att frysa när en pälsig värmekamin täckte honom. Värmekaminen i fråga hade absolut ingenting emot det hela heller, utan stod mer än gärna till tjänst. Jodå, det lät fånigt men samtidigt var det helt sant. Hellre att gryffindoraren kunde känna sig varm och bekväm än att ha två ben och händer. Japp.

Trots att Joshua mer än gärna skulle vilja ha Aeron hos sig, gosa ihjäl honom och få lyssna på alla hans klagomål ansikte mot ansikte, så går det inte direkt. Vännen är för det första bortrest till sitt hemland, och för det andra.. ja, han skulle bara få ännu mer skuldkänslor om båda hans vänner skuttar runt i det stora rummet, men ingen av pojkvännens. Hur som helst, den jämnårige gryffindoreleven har det lite bättre ställt hos sin familj än vad Hayley har. Om flickans föräldrar skulle acceptera henne, och inte känna skam över den växande magen skulle hon nog vara hemma hos dem där och då.
”Jag skulle ha gjort det om han inte varit i Italien,” påpekar Joshua trevandes med en lätt ryck på axlarna. Han bjuder in båda sina vänner varje lov. Eller ja, varje lov som de haft tillsammans än så länge. Första gången hade de hoppat ner i sjön vid stugan under sommarkvällen, med Haru i täten. De har haft det riktigt mysigt tillsammans, och Ms Lewis är alltid lika välkomnande gentemot dem. Hon har ju tagit sig tiden att bli Hayleys egna lilla läkare så här pass, så den lilla bebisens hälsa behöver de då inte oroa sig över. Med en liten hundvalps gäspning gömmer han ansiktet mot Zihaos varma bröstkorg. Värme, åh han behöver verkligen värme. Spelar ingen roll om han sitter i ett kokhett bad eller har ett levande element mot sig, kroppen kommer ändå att huttra. Men detta är än en gång något som lilla Joshua vant sig vid.
”Jo.. du är den bästa filten i hela universum. Men det är så skönt här,” gnällandes slingrar Joshua de taniga armarna om den breda bröstkorgen, och lämnar en liten kyss vi Zihaos nyckelben innan han sluter ögonlocken en kort stund. Såja, få upp värmen nu.

Jaså, Aeron kom alltså från Italien? Det måste varit skönt att kunna rymma till ett varmt, välkomnande land. För tillfället var hela Storbritannien bara en allmänt grå plats, med mycket moln och regn. Hälften av tiden kunde man riktigt känna hur någonting låg på lur, som om det närsomhelst skulle vakna till liv och göra världen till ett komplett helvete. Om det bara varit en känsla hade det varit okej, någonting som gick att överkomma, men nu? Alla visste att det faktiskt var någonting som låg på lur och att sker och ting skulle komma att förändras. Det var ingen trevlig vetskap att gå omkring och bära på. Däremot var ingen av dem ensamma - alla tänkte nog ungefär samma sak.
”Åh, har du hälsat på honom där någon gång? Har alltid velat åka till Italien men varje gång vi reser någonstans är det till Kina”, sade Zihao, vara ögon glittrade längtande i månskenet. Han hade mer än gärna åkt till Kina i nuläget också, men Italien var någonting nytt och annorlunda. Precis som Japan. Egentligen ville han väl mest fly från allt det gråa och obehagliga som Storbritannien medförde.
Armarnas grepp blev en smula hårdare och hakan vilades mot de mjuka lockarna. Sjuttonåringen slöt ögonlocken med en liten suck och njöt av den lilla scenen de båda två medverkade i, tillsammans med månljuset och ljusen som prasslade.
”Du tycker alltså att det är skönt här även fast du fryser?” Undrade Zihao och kunde inte riktigt låta bli att höja ett av de mörka ögonbrynen. ”Jag misstycker inte när det kommer till att stanna, men vill inte att du ska frysa, dumbom”, fortsatte han i ett försök att förklara och drog sig undan, med händerna placerade på de taniga axlarna. ”Om du vill kan jag bädda ner dig under alla täcken jag har och begrava dig bland kuddar? Kanske också kan sno Haru och katterna?” Föreslog han därefter med ett litet leende på läpparna.

Jo, första sommaren för de tre vännernas vänskap hade de varit både hos Joshua i stugan, men även i familjen Rinaldis paradishus i Italien. Joshua har inte riktigt tänkt tillbaka på den sommaren särskilt ofta, men nu när han väl gör det kan han inte undgå att le. Veckorna tillsammans med de två hade varit rätt galna, i princip sextonåringens ”ungdom” upplevelse.
”Jag var där i två veckor under sommaren, de har det riktigt vackert där.. du kanske kan följa med någon gång?” Inte helt osannolikt. Nu hade den tanken skrämt ihjäl dem alla tre för ett år sedan, men nu har Joshua fallit pladask för slytherineleven, och Hayley verkar inte lika varsam gentemot honom längre. Det är väl bara Aeron som behöver värmas upp inför den tanken. Men om de kan få Yaosu att följa med, så kanske både Joshua och Hayley kan knäcka deras vän. Ingenting är omöjligt åtminstone, och den nätta killen skulle inte ha något emot att ge det ett försök.
Kanske Zihao inte riktigt förstår dilemmat den kortare av dem befinner sig i. Trots att kroppen är knottrig och sval så finner den vattnet otroligt avslappnande. Precis som han kan finna sig mysa med pojkvännen ute i leran medan han fryser ihjäl, men det spelar ingen roll då det är otroligt gosigt.
”Men jag vill gosa med dig,” gnäller Joshua med en putande underläpp, och granskar ansiktet framför sig. Månljuset är verkligen vackert mot Zihaos hud, lyser upp hela honom. Nästan som en vampyr, otroligt vacker. Efter vidare eftertanke blir ögonen ytterligare större, att gömma sig under Haru, katterna, täcke och pojkvännen skulle ju faktiskt sitta riktigt fint. Dock är det inte säkert att det kommer få huden att bli mindre knottrig, tyvärr.