Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip drog precis på sig tröjan när det knackade på dörren, bara av att personen gick in direkt förstod han att det måste vara Aubrey. Hon var nog den enda som bjöd in sig själv hos honom på det viset. Han log först mot henne, ett leende som genast försvann av hennes fråga. Istället ersattes det av en förvånad men främst sårad min. Var det därför hon varit sån det sista, för att hon trodde det? Hur kunde hon ens tro något sådant om honom efter allt dem gått igenom, var i hela friden hade hon fått det ifrån?
"Nej! Tror du verkligen det om mig?", utbrast han genast.

"Hur skulle jag kunna veta det?" frågade hon och slog lätt ut med händerna, "det enda vi gör är att bråka. Kanske du tröttnat." Aubrey svalde klumpen i halsen och fäste blicken på honom. Hur skulle hon kunna veta vad som egentligen pågick? En man hade väl behov, precis som en kvinna också, och fick han det inte av henne så kanske han gett sig av till någon annan? Det var fel av henne att tänka så men Haileys ord hade skapat en storm av känslor inom henne.

Philip såg på henne med en sårad blick, fick erkänna att han blev rätt sårad - och sur - på att hon faktiskt verkade tro det om honom.
"Litar du inte alls på mig? Jag gav dig ett löfte, med meningen att hålla det löftet", utbrast han genast, sucakde lite.
"Efter allt vi gått igenom, du glömde ju fan till och med bort mig i flera månader men jag släppte dig inte för det. Och så tror du jag tröttnar nu?", sade han kort, hade svårt att tro det.

"Det var inte mitt fel och det har ingenting med den här saken att göra!" utbrast hon då han tog upp det faktum att hon glömt bort honom. Klaven hade tagit alla hennes runor ifrån henne, även hennes minnen från skuggvärlden och alla personer hon träffat där, det var inte hennes fel.
"Eller tycker du att det är mitt fel? Att jag själv satte mig i den knipan för att ha dödat sju skuggjägare?" fortsatte hon sedan och blängde på honom.

Philip suckade igen, det var inte alls så han hade menat. Varför skulle kvinnorna alltid vränga till det sådär? Jösses, såsom hon blängde på honom skulle han nog vara glad ifall han ens tog sig ut härifrån levande. Och han hade ju inte ens gjort något.
"Nej, det sade jag ju inte?! Men jag har aldrig gett upp hoppet om dig, och ändå tror du att jag går och är otrogen?", sade han kort och misstroget.

"Jag frågade dig om du varit otrogen, det betyder inte automatiskt att jag faktiskt tror det om dig," påpekade hon surt och himlade med ögonen innan hon lutade sig mot väggen, la armarna i kors över bröstkorgen. Hon kunde välja att tro på Haileys ord eller Philips. Det logiska skulle ju givetvis vara att tro på att hennes make talade sanning.

Philip förstod ingenting. Varför frågade hon om det ifall hon inte trodde det? Argumenterade alla kvinnor såhär konstigt? Jösses, var det såhär dem tänkte var det kanske inte så konstigt att de bråkat så mycket det sista iallafall.
"Varför frågar du då om du inte tror det?", frågade han oförstående.

"Du är hopplös," fnös hon och strök tungan över tänderna innan hon vände upp blicken till taket. Det var det enda svaret hon hade att komma med för stunden vilket frustrerade henne något enormt, hon ville ju ha en bra comeback att slå till med.

Philip suckade, drog handen genom håret.
"För vadå? Den sista tiden har vi bara bråkat, och jag vet inte ens varför. Vad jag än försöker göra så verkar det inte hjälpa, och jag saknar min vanliga Aubrey som inte blir irriterad på allt jag gör. Och nu kommer du och anklagar mig för att ha varit otrogen, något jag aldrig någonsin skulle göra mot dig? Du borde veta bättre än så vid det här laget hur mycket jag älskar dig", proteseterade han.

"Kanske du vill ta ut skilsmässa då och hitta någon som inte är lika irriterande som jag?" Aubrey gick fram till dörren och slet upp den innan hon lämnade rummet, muttrade för sig själv samtidigt som hon gick mot sitt rum. Hon skulle högst antagligen återvända till hans rum om några minuter men hon behövde tänka ut något klokt att säga ifred först.