PRS Kkaebsong & JustAFriend

Att ständigt höra dunkande hjärtslag från två personer, två personer som var lätt uppstressade, kunde driva vemsomhelst till vansinne. Inte nog med att hans eget hjärta hoppade omkring inne i bröstkorgen, nej Max hjärta dundrade också på något alldeles förskräckligt. Zhìyuan orkade verkligen inte med någonting i just det tillfället. Humöret hade redan sjunkit till botten och irritationen bubblade strax under ytan. Sedan var tankarna helt bisarra, på precis alla möjliga nivåer: om du sliter ut hjärtat på honom så kommer det bli tyst eller om du sliter ut ditt eget hjärta så slipper du höra någonting överhuvudtaget.
Under några långa sekunder flackade de bärnstensfärgade ögonen fram och tillbaka, studerade golvet för att slutligen vandra bort mot hufflepuffaren - hufflepuffaren som såg väldigt olustig ut, ungefär som slytherineleven själv kände sig. Skillnaden var att den sistnämndes förmåga att tänka två steg längre hade försvunnit. Usch, han blev så nedrans irriterad på sig själv. Ännu en gång befann de sig i en såndär rutten situation där båda två hade grav panik. Okej, där var det alltså bestämt, sjuttonåringen behövde ge den jämnårige en kram. För det var ju en fantastiskt smart idé. Nåja, i alla fall bättre än att ta livet av honom för att bli kvitt de öronbedövande ljuden.
Med ett bistert, knorrande, läte tog Zhìyuan ett litet skutt rakt på Max. Vacker kram, otroligt smidig.

Med tanke på att de båda pojkarna insett att det fanns en risk att den längste skulle tappa förståndet helt, blev den plötsliga kramen något som fick Max hjärta att ge upp totalt på en normal rytm. De redan stora ögonen spärrades upp ytterligare. Sekunden innan hade tankarna om att han eventuellt kunde bli typ uppäten snurrat runt i huvudet, under alla lockar. Därmed var kanske inte en gigantisk varg över sig var som behövdes mest. Eller jo, det var det väl egentligen. Zhìyuan var ju den absolut bästa att ha nära när det blev jobbigt. Däremot gällde fortfarande det där med att ta det långsamt, för nu spreds paniken bara ytterligare i Max kropp. En sekunden, trycks mot en vägg bekymrad och besvärad - och nästa under det gigantiska pälsberg som hjärnan väntade sig eventuellt skulle slita av strupen på honom, utan flyktväg. Nej, det gick helt enkelt för snabbt. Återigen, den logiska delen av hjärnan stängdes av. Tog fikarast. Hejdå.
Förskräckt blickade den uppspärrade gröna ögonen upp på vargen, mer eller mindre ovanpå den lilla kroppen. Åh jösses, panik igen.

Kramen, eller vad man nu skulle kalla den för, verkade inte leda till några direkta underverk. Istället för att Max hjärta lugnade ner sig verkade det ha drabbats av ytterligare panik. Kanske det inte var speciellt underligt med tanke på Zhìyuans korkade beteende, men den längre av dem kunde verkligen inte tänka så pass långt. Han var fast på en nivå som låg mil under hans vanliga räckvidd. Det kändes lite som om någon greppat tag om hans redan mosiga hjärna och tryckt till, fått den att krympa till en ärtas storlek.
Den andres aura fick hela sjuttonåringen att vilja gå och lägga sig under en stor sten. Hufflepuffaren riktigt utstrålade ångest, som desperat försökte klamra sig fast vid den jämnårige. Allt han kunde tänka på var att få bort all den här rädslan, få atmosfären att bli mer rofylld så att han kunde samla sig själv. Men hur kan man lugna ner någon när denne tror att han är i direkt livsfara, vilket han på sätt och vis är, men ändå! Något måste ju fungera?
Zhìyuan, som var ganska så mycket dummare än vanligt, började klaga högljutt. Som den stora klumpeduns han var, borrade han sig envist ner i Max famn, trots att han knappast fick plats. Värt ett försök var det i alla fall. Dumma Max och hans rusande hjärta. Dumma öron som absolut ville snappa upp detta klapprande. Dumma Zhìyuan som inte kunde hantera någon situation whatsoever.

Det var inte så att Max ville vara så fruktansvärt känslig. Det var ingen image som han strävade efter. Paniken hade han gärna sluppit. Dessvärre gick det inte. Det var inget som bara gick att välja bort. En del av livet var det - eller snarare en del av Max liv.
Om hjärnan funkat som den gjorde i icke-panikfrämjande situationer, då hade han kunnat se hur Zhìyuan försökte göra det bästa han kunde mitt i all förvirring. Men återigen - det gick inte. Istället blev allt bara ännu mer panikfyllt när fluffberget kom ännu närmre. Och klagandet hjälpte definitivt inte. Förhoppningsvis var sällskapsrummet fortfarande tomt, där utanför.

Okej, nej, inget av det Zhìyuan försökte sig på verkade leda till någonting positivt. Tvärtom verkade det bara göra allting värre, precis som alltid. Slytherinaren gjorde verkligen allting fel, allting värre och i slutändan dåligt. Fan, fan, fan.
Med ett ryck skuttade han flera steg bakåt och fortsatte backa ända tills kroppen slog in i väggen på motsatt sida. Det är inte Max fel, Zhìyuan. Ta det lugnt nu, andas. Djupa andetag. Nu kvarstod egentligen bara en fråga: vad i helvete höll han på med? Tänderna var blottade och ögonen vilt uppspärrade, som om situationen de befann sig i vore hotfull. Kunde det bli mer fel? Nja, det var nog jävligt svårt att ta det en nivå högre faktiskt.
Sjuttonåringen visste inte vart han skulle ta vägen, eller hur han skulle kunna göra sig kvitt all den här ansträngda auran som fyllde rummet. Dörren var stängd, det fanns inga fönster och därmed inga flyktvägar. Det var lite som om Max känslor smittat av sig.

Stängd, men inte låst. För bara några knappa sekunder efter att Zhìyuan skuttat bak med blottade tänder, hördes ett glatt visslande och kort därpå for dörren in till duschrummet upp. In steg, eller snarare snubblade, Simon in med en stor vit handduk virad kring höften. Simon, sovsalskamraten. Simon med det glada humöret. Simon, vars duschrum de befann sig i. Även Max och de andras ioförsig, but still. Åh, jösses. Kunde en situation bli mer underlig och kaosartad? Oklart. Max, som nyss haft ögonen uppspärrade i riktning mot den till synes vilda vargen, vände snabbt fokuset i riktning mot dörren.
Simon tycktes inte ha en aning om vad han skulle ta sig till. Men vem hade egentligen vetat det? Det var kanske inte direkt en situation som en fick chans att öva på. Hitta uppjagad varulv och panikslagen jämnårig i sitt badrum - nej, det fanns nog betydligt mer tippade scenarion. En att tiden tycktes ha stannat upp ett par sekunder, störtade han dock iväg, för att sedan vara tillbaks inom ett par sekunder. Med trollstaven i handen. Det gick snabbt, men snacka om en riskfylld sak att göra. "Lamslå!", det blixtrade till i rummet, vilket fick Max att vakna upp något ur sin lilla bubbla. Ingen fara, ingen fara. Simon mer eller mindre kastade sig ner mot Max.
"Är du okej? Varför- varg? Hur då? Va?". Max svarade inte, utan försökte istället ta sig till Zhìyuan, med bristande framgång. Var han okej? Blev han skadad? Funkade ens den typen av formler på varulvar? Skulle han gå till attack? Överlevde han ens med en kropp som var så i obalans? Åh nej nej nej, Max tankar var i princip så ostruktererade som bara möjligt. Paniken hade knuffats undan. Hur hade han kunnat vara så dum? Bli rädd för sin egen vän? Mer än vän? Ughhh, dum dum dum Max.

Allting hände så jävla snabbt efter det att den andra eleven råkat snubbla in i duschrummet. Zhìyuan kände vagt igen honom från klassrummen och korridorerna, men han kunde inte placera namnet för fem öre. Hjärnan kändes fortfarande mest som en enda stor sörja och hela sinnet släpade sig fram ytterst långsamt. Inte ens när dörren flög upp igen fann han sig själv reagera, utan stod fortfarande kvar med svansen mellan benen och tänderna blottade. Förmodligen insåg ingen förutom sjuttonåringen själv att det inte var menat att vara hotfullt - att det egentligen berodde på att han kände sig trängd och förvirrad. Men så kom den där bländande blixten, som flög från trollstavsspetsen på den okände elevens trollstav. Den flög rätt in i sidan, vid revbenen på slytherinaren, och slängde honom barskt rakt in i väggen. Aj.
Tankarna tog återigen fart och började susa omkring, men den här gången på ett helt annorlunda sätt. Varför hade idioten ens fått för sig att skicka iväg den där besvärjelsen mot honom? Han hade ju inte rört en muskel, ännu mindre varit i närheten av att gå till attack eller liknande. Men nu? Nej nu försvann all vett från lilla Zhìyuan som till en början inte kunde röra en endaste lem. Det enda han förmådde göra var att fortsätta andas, med andetag som pep till av smärta. Revbenen hade fått sig en rejäl smäll och kanske något till och med spruckit? Med tanke på smärtan som gnolade i kroppen på honom skulle han inte bli förvånad om det var fallet.
Däremot var han, efter bara någon minut, uppe på benen igen. Öronen låg bokstavligen platta på huvudet och de små gnällande ljuden blandades med dova morranden som gång på gång trängde sig upp genom strupen. Han förstod inte vad han hade gjort för fel riktigt, även om han troligen mer än väl insett det om situationen spelat sig annorlunda. Fast nu hade den ju inte gjort det och inkräktaren befann sig fortfarande i rummet, vilket drev slytherineleven till komplett vansinne. Som tur var gav benen upp innan han faktiskt hann göra någonting dumt, och kroppen föll ihop i en enda stor hög av päls och ben. Det här var väl ungefär det sista någon som Zhìyuan behövde genomgå efter allt som hänt.

"Max?!", fortfarande mer eller mindre i chock höll Simon frustrerat tag om Max handled. Sneglade över axeln för att konstatera att monstret verkade ligga kvar.
"Vad har du gjort?! Gå gå gå!". Om tårarna forsade nerför de fräkniga kinderna? Svaret var ja. Allt som nu tyckes kunna tänkas var hemska tankar. Tänk om Zhìyuan var död? Då var det Max fel. Om han inte varit en sådan mes så hade det inte slutat såhär. Åh, nej nej nej.
Simons ansiktsuttryck speglade alla möjliga känslor. Han hade trott att han räddat sin rumskamrat från att bli attackerat av en gigantisk varg, men blev nu bemött av det här?
"Max? Vad håller du på med?!", Simon höll fortfarande kvar greppet kring handleden. Trotts att Max försökte allt vad han kunde med att komma loss, så hårdnade greppet bara ytterligare. "Har du på riktigt blivit galen? Du kan inte gå fram till en var- monster eller vad det där nu är! Det är ju farligt!".
"Släpp!!! Gå! Hämta Madam Pomfrey!", var det ända Max fick fram till svar. Blicken fortfarande fäst på Zhìyuan, som ramlat ihop där intill andra väggen. Åh, varför hade han inte låst dörren. Så dumt så dumt.

Andas in, andas ut och sist men inte minst upprepa den processen. Vartenda andetag fick det att hugga till inom Zhìyuan, som snart var tvungen att knipa ihop ögonlocken och bita sig i tungan för att inte börja tjuta. Den där dumma, dumma idioten hade verkligen klippt till honom tvärs över ansiktet - rent metaforiskt sett alltså. Däremot repade smärtan sig en aning allt eftersom tiden passerade, vilket tillät sjuttonåringen att slå upp ögonlocken och stirra rakt på Max istället. Varför satt han bara där? Satt och såg ut som ett spöke utan att röra ett finger. Slytherinaren hade nämligen inte uppfattat hur den jämnårige försökt slita sig från den okände elevens grepp. Fan. Han vek undan med blicken och gjorde en grimas. Den här dagen var verkligen ingenting annat än kaos och plågeri, kyla och djup smärta. Smärta som letade sig in både i psyket och kroppen.
”Men kära nån!” Utbrast snart en uppskärrad röst och inom några sekunder satt madam Pomfrey på huk bredvid Zhìyuan. Den där andra hufflepuffeleven hade tydligen väldigt snabba steg. Eller så hade kanske det mest passerat mycket tid? Han hade liksom tappat tidsuppfattningen mitt i alltihop. Nu var det betydligt viktigare att dra in luft i lungorna så att han inte dog eller något. För vem visste? Hans kropp var ju inte direkt på topp för tillfället.
”Vad hände egentligen här?” Frågade skolsystern vara händer nu befann sig över sjuttonåringens brännande panna. ”Allt, jag vill veta precis allt.”

Som bekant var inte Max en person som särskilt ofta sa ifrån. Än mer sällan gav order. Därmed blev Simon ställd och Max kunde på så sätt glida ur greppet.
"Snälla hämta Madam Pomfrey!", upprepade han vänjande och efter ett par långa sekunder av tvekande och en stressad blick, så stack rumskamraten iväg. Förhoppningsvis till sjukhusflygeln och inte för att hämta mer publik.
Att fråga om Zhìyuan var okej, kändes inte så värst lämpligt. Nej, uppenbarligen stod ingenting rätt till. Tankarna på att han haft ihjäl sin vän fortsatte att eka, där under fågelboet. Och kanske var det det som hindrade sjuttonåringen att krypa närmre personen han oroade sig så mycket för. Kanske av chock. Kanske av skam. Kanske för att rädslan för att råka skada honom mer, var starkare än modet att röra vid den andre.
När Madam Pomfrey så småningom kom instörtande genom dörren så brast det bara ytterligare. Våta kinder, minst sagt. Det var dock det sista som spelade någon roll. Bara Zhìyuan var oskadd, eller åtminstone skulle må bra igen. Sjuksystern gav Simon, i dörröppningen, en menande blick och inom loppet av någon sekund var de tre andra ensamma i duschrummet.
"Han...duscha...men...ont...jag...rädd...morra...lamslå-", en sörja av ond stöttes snyftande fram ur hufflepuffarens mun. Madam Pomfrey var ju minst sagt en förstående kvinna, så förhoppningsvis förstod hon på ett ungefär. Allt, var det väl dock inte så om det krävdes fick han väl ge talförmågan ytterligare ett försök. Stämbanden ville bara inte samarbeta. Inte känslorna eller något alls för den delen.