Not what I wanted [PRS]

Det verkade lite som om Joshua hade en del annat att fundera över och det dröjde inte länge förrän Zihao också fick det. Inte bara pågrund av öronen eller svansen, utan det grundade sig framförallt i alldaglig hyfs. Nej, det skulle vara lite av ett brott att gå och lägga sig där och då. Gjorde de det skulle det bara sluta med att det stank om dem båda två under morgondagen. Usch, nej tack. Sjuttonåringen drog däremot täcket tätare omkring sig och försökte göra sig till en så liten boll det bara gick. Lyckades han? Någorlunda.
”Vad är fel? Vad är fel?.” Ögonbrynen drog ihop sig och plötsligt slängde slytherinaren av sig täcket. Minen som strök sig över det annars stiliga ansiktet var trumpen och han hade satt händerna i sidorna. Jösses, det fick verkligen inte saker och ting att se mindre lustigt ut. Tvärtom, han såg ännu dummare ut.
”Det är den där jävla månens fel, jag svär på mitt liv”, gnällde han med underläppen putande och pekade anklagande mot fönstret. Läppen började snart darra och han sjönk ihop med axlarna. ”Bra, nu ser jag ut som ett komplett skämt.” En liten suck letade sig fram och de mörka ögonen sneglade diskret mot pojkvännen. Zihao kunde inte låta bli att känna sig extremt fånig i den stunden. Han såg verkligen ut som någonting från en såndär mugglar komedi. Usch. Fingrarna pillade smått med ett av öronen. Mjukt och fluffigt, troligen precis som det brukade vara - han hade ju egentligen ingen aning eftersom de inte brukade finnas där samtidigt som händerna.

Åh.. Det är väl en utskällning som Joshua förtjänar. Att fråga något så korkat.. dumma, dumma honom. Men till hans försvar så går det liksom inte att vänja sig vid något liknande. Det går liksom inte att förstå sig på varje liten sak som har med fullmånen att göra, praktiskt taget omöjligt.
"Du ser inte ut som ett komplett skämt.. Det är faktiskt väldigt gulligt." Påpekar sextonåringen innan han tvingar sig upp i sängen, och försöker envist att balansera på sina små fötter. De är fortfarande ärrade, med djupa sår och blåmärken från torteringen, men som sagt är han envis. Om det är en charm eller ej vet han inte riktigt. "Du är väldigt gullig. Vill du ta en dusch? Öronen och svansen kanske försvinner när du får vila lite?"

”Du är gullig”, muttrade Zihao och fingrade nervöst på täcket. Ögonen följde Joshua när denne krånglade sig upp på fötter, trots alla blåmärken och ärr. Det kunde inte direkt vara skönt att ha alla de där skråmorna över kroppen. Bara tanken fick sjuttonåringen att rysa till.
”Duscha? Visst, det kan nog vara en bra idé”, mumlade han efter en stunds tystnad och slängde benen över sängkanten. Nåväl, han hade i alla fall inte fått en massa päls över kroppen på det stora hela, så det var väl i alla fall någon typ av framgång. Slytherinaren kom slutligen upp på fötterna och drog fingrarna genom håret. De hade ju båda två duschat tidigare under dagen vilket betydde att det förhoppningsvis räckte med att skölja av kroppen. Dörren till badrummet stod öppen, ledde in mot en stor dusch och badkaret som för tillfället var tomt. Rummet var vagt upplyst av månljuset, fick allting att se betydligt mysigare ut.
”Vill du ta ett bad eller en dusch?”

Gullig har Joshua hört att han är ett flertal gånger, särskilt med de puffiga kinderna och enorma, glansiga ögonen. Däremot kan han inte se sig själv som en jämförelse med pojkvännen. Den äldre har trots allt ett par lurviga öron ovanpå sitt lilla huvud tillsammans med en ivrig svans som stryker sig fram och tillbaka i luften. De två är väl söta på två olika sätt. Storebrodern brukar alltid jämföra honom med en perfekt marshmallow, en gräddbakelse som man inte kan sluta klämma lite på då och då.. men det är typ samma gullighet som han ser i Zihao, lurvig och gosig. Precis som Haru och de tre katterna. Efter att ha sträckt lite på ryggen tassar han långsamt fram till slytherineleven, och slingrar armarna om midjan på honom. Nej, han tänker inte börja pilla med svansen, han har ett litet hum att det inte skulle uppskattas. Men det betyder inte att de inte kan krama varandra, eller hur? Joshua verkar vara lite väl beroende av närheten, vilket är någorlunda underligt med tanke på att deras kroppar slingrat runt varandra för någon minut sedan. Men förhoppningsvis klagar Zihao inte. Deras kroppar är ju gjorda för varandra, och de är hormondrivna ungdomar, klart att de inte kan få nog av varandra.
”Åh.. jag hade glömt att ett bad är ett alternativ,” medger han och ler glatt, som ett litet barn på julafton. Ett litet bad men doftljusen och ljuset från månen, plus Zihaos sällskap.. jo, det är nog den bästa julklappen han kan tänka sig. ”Vad röstar du på?”

Kramen som smög sig på honom från baksidan fick honom att rycka till. Han kanske var lite extra på sin vakt av någon anledning? Fast det var egentligen bara ologiskt eftersom han mer än väl visste att det bara var han själv och Joshua i rummet. Ett litet leende kröp över läpparna på honom och han snurrade runt på stället, bara för att utan problem fiska upp pojkvännen. Jodå, sjuttonåringen tyckte om att gå omkring och kånka på den yngre, någonting han påpekat många gånger innan.
”Hm, jag skulle inte ha något emot at ta ett bad..men det är mest eftersom jag inte orkar stå upp”, erkände Zihao med ett skratt och styrde stegen mot badrummet. Öronen vickade fram och tillbaka och svansen verkade leva sitt egna lilla liv. Ett som var säkert var att han inte uppskattade det det minsta. De mörka ögonen fäste sig på sextonåringen samtidigt som han höll honom tätare intill sig.
”Går det bra om vi inte tänder lampan? Det är ändå så pass ljust härinne”, konstaterade han och vred hastigt till en av kranarna, så att stora mängder med vatten började spruta ner i badkaret. Återigen, det var väl egentligen lite mer som en pool, men han föredrog att kalla det för bakar. ”Kolla på månen”, fortsatte sjuttonåringen efter ett slag och nickade mor fönstret som sträckte sig mot taket borta vid den grunda delen av badkaret - borta vid den lilla avsatsen. ”Den är ganska vacker, eller hur? Jag har liksom aldrig kunnat uppskatta den innan”, erkände han med ett blekt leende innan han ännu en gång sneglade ner mot Joshua. ”Saker och ting förändras antar jag..”

Med en lätt putande underläpp låter Joshua pojkvännen bära upp hans nätta kropp i sin famn. Nu gillar han närhet, ingen fråga om saken, däremot är det lite förnedrande att han är så lätt att kånka runt på. Kroppen är mager, men också otroligt svag vid det här laget. All muskelmassa som han byggt på sig under sin ortorexitermin har försvunnit, och han kan knappt bära upp lilla, söta Haru. Nu är det ingen i huset som dömmer honom för detta, men han själv vill kunna kånka runt på slytherineleven precis lika mycket som han själv blir uppburen. Vilket är korkat med tanke på hur kort han är. Men ändå. Man kan ju alltid drömma. Hur som helst är det smått förnedrande för honom.
”Skulle faktiskt föredra att ha den släckt,” instämmer Joshua och glider långsamt ner ur greppet som pojkvännen har hos honom, för att sedan glida ner i det varma badet. Jo.. att ta ett litet bad precis innan de ska sova känns helt perfekt. Såren svider förvisso av kontakten, men efter han vant sig lite vid det känns det bara skönt, rengörande. De mörka ögonen glider mot fönstret, månljuset stryker sig över hans rosiga ansikte med ett litet leende, innan han glider mot avsatsen där han kan vila armarna, för att sedan placera kinden mot den svala handflatan. Däremot glider blicken tillbaka till Zihao strax därefter. ”Inte ens innan du blev riven?”

Att gå omkring och kånka runt på Joshua för jämnan kanske inte var någon vidare smart idé. Den yngre brukade inte ha något emot det, men den här gången hade det liksom känts annorlunda - som on det inte varit uppskattat. Zihao virade armarna omkring sig själv när sextonåringen försvann ner i det varma vattnet, med båda ögonen fästa på fönstret. Inte ens innan du blev riven? Han rynkade lite på ögonbrynen och skakade långsamt på huvudet, medan tänderna gnagde febrilt i underläppen.
”Helt ärligt tänkte jag nästan inte på att den fanns innan jag blev infekterad”, svarade sjuttonåringen tyst och ryckte på axlarna. Därefter bestämde han sig för att också glida ner i badkaret. Vattnet var varmt och behagligt mot den lätt klibbiga, svettiga kroppen och månljuset som glimrade över ytan fick det hela att kännas på snudden till magiskt. Med en liten gäspning slängde han upp armarna bredvid pojkvännens och sneglade diskret mot honom. Vad rörde sig bakom det där perfekta lilla pannbenet egentligen? Det skulle han mer än gärna vilja ta reda på.
Svansen gled fram och tillbaka bakom Zihao, lite som en väldigt irriterande pendel. Den såg betydligt mindre fluffig ut när den var blöt. Uppenbarligen. Han kvävde ytterligare en gäspning som ville fram och började tvekande pilla med en test mörkt hår. Joshuas hår var så fint, precis som resten av honom.
”Månljuset får din hy att glittra”, viskade han och lutade sig lite närmare med ansiktet. ”Du är vacker.”

Nej, det är väl förståeligt med tanke på att Zihao bara varit sju år när han blivit infekterad.. att han sedan inte funnit intresse i månen och hur vacker den kan vara är också väldigt förståeligt. Fullmånen är ju trots allt anledningen till att han tvingas skifta, och det är mycket möjligt att det väcker upp en drös med oönskade minnen. Varför pojkvännen inte kunnat uppskatta det förrän nu är dock lite av ett mysterium för Joshua. Varför precis nu? Månen har stått uppe på himlen varje natt i alla år, varför hade det hänt precis nu?
”Varför uppskattar du den nu?” Frågar han efter en stunds tystnad. Den mörka blicken stryker sig över det vackra ansiktet. Månljuset platsar så fint över de skarpa konturerna över slytherinelevens ansikte. Blicken stannar där, gladeligen. Varje liten millimeter av den äldre är så vacker, och värd att betrakta flera gånger om. Det lätta prasslandet av doftljusen gör hela atmosfären varm, men det får även ett mjukt ljus att glida över dem bägge två tillsammans med månens svala. Att de inte legat såhär vid avsatsen tillsammans innan är ett vidunder för lilla Joshua. Det är så vacker, fridfullt. När Zihao sedan börjar luta sig lite närmre med ansiktet, ja då blir kinderna än lite mer rosiga. Plus komplimangerna.
”Du är ännu vackrare.”

”Jag vet inte”, erkände Zihao och fortsatte pilla med de mörka lockarna. ”Kanske för att jag aldrig kopplat ihop den med något positivt innan? Det är svårt att förklara”, fortsatte han och höjde ett ögonbryn när den andres kinder blev rosiga. Shit, han ville verkligen nypa tag i dem och klämma på dem, men det skulle Joshua absolut inte uppskatta. Till och med sjuttonåringens valnötshjärna insåg detta, och därför lät han bli. Någon form av självkontroll hade han allt, även om det kanske lät halvt fabricerat för stunden - vilket det också var. Skämtade han med sig själv eller? Han hade fan ingen självkontroll, knappast ens en gnutta.
”Fast nej, det är jag inte..inte ens i närheten”, protesterade den äldre och placerade slutligen några fingrar under hakan på pojkvännen. ”Du är den vackraste människan på hela det här jordklotet, försök inte ens säga emot.” Med samma lilla leende på läpparna som innan slöt han den där distansen mellan dem och pressade försiktigt läpparna mot Joshuas. Återigen kändes det sådär ruskigt perfekt, fast på ett helt annat sätt. Det var liksom inte samma hets i det hela, utan betydligt mer mjukt och allmänt lugnt. Definitivt en bra aspekt med tanke på hur de båda två troligen var utmattade värre vid det laget.

Egentligen är det inte så svårt för Joshua att förstå vad det är den äldre av de två menar, en förklaring behövs inte direkt. Nu är det inte så att han kan relatera till det hela, men med tanke på att Zihao gått igenom helvete och tillbaka pågrund av fullmånen blir det väl en negativ koppling till självaste månen. Helt förståeligt. Det som den lilla sextonåringen däremot vill få reda på är varför det är just här och nu, men han låter det glida undan till någon annan gång. Att försöka pressa fram svar ur den andre kommer ändå inte leda till någonting bra, så att han håller sig i skinnet är nog bra så länge han kan. Istället fokuserar han på det andra samtalsämnet, som kommer kunna pågå i all evighet. Jösses, de kommer verkligen aldrig att enas om det här. Vem som är vackrast. De två turturduvorna verkar finna sin väg tillbaka till det samtalsämnet oavsett vilken slags dag det varit, och helt ärligt finner Joshua det gulligt. Gulligt att slytherineleven finner honom vacker och söt, att han inte är det minsta dömande.
”Jag tror inte du träffat tillräckligt med människor för att påpeka något sådant," mumlar han, som den lilla valnötshjärna han är. Han är dock rörd av komplimangen, och bröstkorgen alldeles varm. Kinderna rosiga. Men hans rationella sida sticker väl fram då och då, trots den romantiska stämningen. ”Oavsett.. du är vackrare, punkt slut.” Sen försvinner den smala distansen mellan de två, och läpparna kommer i kontakt med varandra en gång. Mer lugn, mjuk och varm än de intensiva kyssarna innan, båda lika fantastiska men av helt olika anledningar. Joshua kan inte undgå att le in mot kyssen, innan han besvarar den. Romantiskt, väldigt romantiskt.