PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Mhm?” Svarade Zhìyuan frånvarande utan att riktigt inse varför Max sagt hans namn. Han var så borta i den stunden att han inte ens försökte tänka vad det hela kunde bero på, varför den andre inte valt att låta det underbara ögonblicket fortsätta utan några ord. Men efter det så slog det honom slutligen in, trots att det var alldeles för sent. Naglarna hade redan hunnit bryta igenom den sköra huden på vissa ställen. Bra, de kunde inte ens kyssas utan att slytherineleven gjorde bort sig fullständigt. Däremot handlade det inte bara om sjuttonåringens vanliga klumpighet, utan det gick längre än så.
Med rynkade ögonbryn pressade han hufflepuffaren ifrån sig och tog några steg tillbaka. Det hade kanske varit lite väl bryskt och hårdhänt, men någonting kändes grovt fel. Allting gjorde ont, huden var varm och det kändes återigen som om huvudet skulle sprängas i tusentals små bitar.
”F-förlåt”, stammade Zhìyuan skamset, utan att höja blicken från händerna där benen börjat knäppa och vrida på sig. ”Jag vet inte vad det är för fel på mig..eller vad det är för fel på dig heller för den sakens skull”, fortsatte han innan rösten bröts. ”Helvete.”

Egentligen kunde nog Max bara skylla på sig själv för det var inte något helhjärtat försök att avsluta det hela. Att huden så småningom skulle brista av den jämnåriges kloliknande naglar, ja det var ju egentligen ingen överraskning. Ändå kändes det både oväntat och olustigt när han pressades ifrån den längre. Blödandes. Med stora ögon blickade han upp på Zhìyuan. Vad nu? Okej, blodet kändes dock som det minst viktiga just då. Det olycksbådande knakandet var betydligt mer väsentligt. Ursäkten ignorerades därmed.
"Är- är du okej?", fick han fram samtidigt som en obehaglig känsla spred sig i kroppen. Troligtvis ingenting i jämförelse med vad Zhìyuan upplevde i stunden, men det var helt klart något som kändes fel. Var ännu en skiftning pågång? Stackars stackars Zhìyuan.

Det spelade ingen som helat roll för Zhìyuan om han var okej eller inte - i alla fall inte nu när blodet slingrade sig ner i små strimmor för Max rygg.
”Jag m-mår alldeles u-utmärkt”, svarade han ansträngt och slängde en skygg blick bort mot den andre, samtidigt som han torkade svetten från pannan. Okej, det där var en ganska dålig lögn, men helt klart värt ett försök. För tillfället var det snarare hufflepuffeleven han oroade sig för, åtminstone betydligt mer än han oroade sig för sig själv. Ännu en gång skulle det brista för sjuttonåringen, precis på samma sätt som det gjort under gårdagen. Den enda skillnaden var att han kände sig betydligt mer fysiskt sjuk, typ som om han skulle kräkas vilken sekund som helst. Lyckligtvis gjorde han inte det, vilket var lite av ett mirakel.
”K-kan du gå? J-jag vet inte vad som k-kommer hända o-och..och jag vill inte göra dig mer i-illa än vad jag r-redan gjort”, viskade han och sjönk ner på golvet med en lätt duns. ”S-snälla?” Shit vad dramatisk han var, som trillade omkull på golvet om och om igen som om han var helt hjälplös. Patetiskt, det vsr vad det var.

Var det där verkligen ett helhjärtat försök till att ljuga? Tja, i sådana fall kunde det väl en gång för alla konstateras att både Max och Zhìyuan var totalt urusla på det. Verkligen kassa. Lite oklart om det skulle ses som någonting positivt eller ej, dock.
"Jag bryr mig inte Zhìyuan, det spelar inget roll", svarade han tyst och stirrade ner på den andre. Rörde sig dock varken framåt eller bakåt. Ville inte riskera att göra något värre än det redan var.
"Vi pratade om det här för mindre än en minut sedan, be mig inte att gå så fort det blir jobbigt, snälla? Jag behöver inte röra dig om du inte vill men vi är trots allt i mitt duschrum, tror inte det blir så bra om någon hittar dig ensam och jag vill inte lämna dig här...", fortsatte han. Egentligen ville han ju bara springa fram till den jämnårige. Krama om honom och säga att allt skulle lösa sig, men någonting sa Max att det nog inte hade varit så klokt, så han stod kvar. Kände sig dum. Som vanligt, alltså.

Jovisst hade de talat om precis det där för bara några minuter sedan. Men det här var på en helt annan nivå! Och den här gången fanns det ingenstans att fly, speciellt inte då han bokstavligen satt som fastbränd i golvet.
Ett litet, bistert skratt rymde de darrande läpparna och sjuttonåringen drog en hand genom de svarta lockarna. Vad skulle han göra nu då? Som sagt fanns det ingen flyktväg och Max verkade ju inte ha några planer på att låsa dörren om sig och hålla för öronen.
”V-vad kommer du göra om j-jag tappar förståndet då? Sätta d-dig ner på huk och b-be om nåd till någon som i-inte kan höra dig? D-dålig idé Max”, flämtade Zhìyuan och spände blicken i hufflepuffarens respektive gröna. Nu fanns det ingen återvändo, ingenstans att ta vägen, ingenstans att gömma sig. Fy fan för den andres envishet. Kanske det skulle sluta någorlunda bra om han drömde huvudet i golvet tills han tappade medvetandet? Jo, det vad ju en alldeles fin fin plan det. Absolut inte. Någon hjärnskakning ville han minsann inte ha, men samtidigt ville han inte göra Max liv till ett ännu större helvete genom att slita strupen av honom.

Kanske var det en vettig fråga att ställa sig? För vad skulle han egentligen ta sig till i en sådann(inte helt orimlig) situation? Max hade inget bra svar på den frågan. Egentligen fanns det nog bara två alternativ. Antingen skulle han försöka sitt bästa med att lugna den andre. Dumstridigt? Ja, absolut, men också väldigt Max-igt. Det andra alternativet var dessvärre ännu troligare. Det vill säga panik. Att Max skulle gripas av samma panik som i sjukhusflygeln första gången han fått se bytet av skepnad. Om förståndet riskerades att förloras, ja då var ju Max helt klart körd. Trots det backade han inte undan. Sprang inte därifrån.
”Se bara till att behålla dina ögon”, svarade han tyst halvt på skoj och halvt allvar. Det sades dock med en allvarlig röst och ett knappt synbart leende. Nej, Max skulle inte gå. Slutdiskuterat. Bara blunda. Kanske. Jo, om ögonen skulle trilla ut igen så skulle det nog bli så. Men den saken skulle väl bara hända en gång, inte sant?

”Ha..” andades Zhìyuan och skrattade ofrivilligt till. Han kunde ju alltid försöka med det, men det troliga var att de satt där de skulle. Även om han verkligen saknade sina mörkbruna ögon ville han inte genomgå något så vidrigt igen. Aldrig. Påtal om det där så var han tvungen att se till att skylla rejält på sina föräldrar under det nästkommande lovet. Det var ju deras dumma gener som försatt honom i den här ruttna situationen. Här fanns det minsann ingen mer respekt för sina äldre inte. Den hade nog försvunnit i samma sekund som han insett vilken jävla röra släktet Huang befann sig i.
”De..de s-sitter nog där de ska”, försäkrade slytherinaren och kupade händerna bakom nacken. Andas, Zhìyuan, andas. Efter den lilla tanken stelnade han till och gjorde den raka motsatsen till vad han precis intalat sig själv. Med andra ord så slutade han dra in luft i lungorna och vek sig dubbel. Äh, tänk positivt! Du blev i alla fall inte bränd levande som Max. Jösses vilken bisarr tanke. Inte ett gott omen med tanke på rädslan som vidhöll sig inombords.
Som tur var hann det braka till på riktigt innan sjuttonåringen hann utforska de där funderingarna närmare. Smärtan tog helt enkelt över och medvetandet började svikta. Det värsta var inte smärtan, utan en obehagligt varma huden i kontrast med det svala kakelgolvet. Härligt.

Det var plågsamt bara att titta på Zhìyuan. Inte så att det var synd om Max egentligen. Nej nej. Men det kröp sådär obehagligt i kroppen. Dels smärta, från att bara iaktta scenen på golvet, men även en obehagligt stark rastlöshet i och med att han inte kunde göra något åt saken. Det gick inte att hjälpa till. Återigen, Stackars stackars Zhìyuan.
Inte många sekunder därefter började världen snurra för den lilla hufflepuffaren. Snacka om patetiskt med tanke på vad den jämnårige klarade av. Men men, det gick ju inte att styra över sånt. Max tvingades dock titta bort. Svimmade inte, men tvingades glida ner längs väggen. Sitta var nog klokare. När det kom till yrseln, alltså. Om det var så klokt när det som höll på att hända med Zhìyuan, skedde - Ja, det kvarstod att se.

Återigen - dumma, dumma gener. Fan vad Zhìyuan önskade att han kunnat åka tillbaka i tiden och hindra sig själv från att välkomnas till världen. Det här var ju inget riktigt liv. Tänk om det skulle vara lika förjävligt varje gång de kysstes, eller varje gång känslorna bubblade i magen och fjärilarna fladdrade omkring. Och ungefär där kom alla tankar angående deras förhållande tillbaka, som i ett rejält slag. Alla funderingar flög för tillfället likt pilar, fram och tillbaka, i hjärnan på sjuttonåringen. Koncentrationen som redan var obefintlig, hade redan tassat iväg någon annanstans. Fast å andra sidan var det väl ganska bra att han inte satt och koncentrerade sig på varken smärtan eller de obehagliga ljuden. Åh, och på tal om det där - att han lyckligtvis inte lagt märke till att Max fått nog och glidit ner intill väggen. Dumma pojke, varför lyssnade han aldrig? Tänk om det här slutade illa? Vad skulle de göra då? Eller rättare sagt, vad skulle Zhìyuan göra med hufflepuffarens utspridda kroppsdelar. Underbar tanke! Inte.
Efter vad som bokstavligen kändes som en halv evighet, avtog smärtan så sakteliga. Golvet, åh det stackars golvet. Slytherineleven stirrade blankt nee mot kaklet under tassarna och gjorde en grimas. En myclet trevlig överraskning väntade Max kamrater. Inte ironiskt alls. Bra att det var det första han kom att tänka på också, golvet. Men det var väl troligen för att han var alldeles för feg och skamsen för att våga ens snegla bort mot den andre.

Nej, usch och fy. Om att bli bränd levande var trevligt? Nej. Men att tvingas gå igenom det där gång på gång...Just då kändes det i Max ögon nästan ännu värre. Visst hade han ont konstant, vilket var jobbigt men Zhìyuan var ju inte direkt smärtfri han heller. Det där knakandet, skulle det någonsin gå att vänja sig vid? Tvek på den. Det här med att jämföra vem som hade ondast var egentligen en otroligt korkad sak att göra. Vad spelade det för roll liksom? Fast det var väl inte det i sig som var anledningen till tankarna. Max behövde något att distrahera sig med. Ljudet var nästintill olidligt. Kanske borde han bara börja lyssna när Zhìyuan bad honom att gå? Hah! Nej nej, självklart skulle han envisas och stanna kvar. Egentligen var det ett ganska o-Maxigt beteende med tanke på hur försiktig och konflikträdd den lille hufflepuffaren kunde vara, men när det kom till Zhìyuan var det en annan sak. Och just det där med att lämna och bli lämnad tillhörde lite samma kategori - en väldigt känslig sådan.
Så han blev sittandes där i någon form utav halvtrasslig hög. Typ sittandes. Tänk om Zhìyuan verkligen tappar förståndet?! Då är du körd Max. Borta. Död. Åhhh, ibland är du verkligen dum.