Not what I wanted [PRS]

Var det där menat som en komplimang eller var sjuttonåringen helt ute och cyklade? Hetare än du tror. Orden studsade omkring innanför pannbenet på honom, fram och tillbaka. Betydde det att han var hetare rent utseendemässigt eller att huden faktiskt var het likt glödande kål? Nej, så jävla varm var han inte, då hade Joshua sagt ifrån. Än en gång tryckte Zihao tankarna åt sidan och fokuserade uteslutande på pojkvännen - på hjärtslagen och andningen, svalkan från den perfekta hyn och de små lätena. Alla rörelser var så otroligt naturliga men samtidigt kalkylerade.
Med ett förnöjt litet stön nafsade slytherinaren återigen till sextonåringens underläpp, alldeles förlorad i euforin mellan de två. Kyssarna var djupa och varma, passade verkligen bra ihop med resten av atmosfären. Månens sken dansade över dem, lågorna från ljusen prasslade och deras kroppar var komplett intrasslade i varandra. Hela kroppen sjöng av lycka, psyket likaså. Desto mer tid som passerade, desto mer intensiva blev rörelserna. Han ville ha mer av den andre, främst då det var omöjligt att få nog. Men det var väl ändå inte särskilt konstigt med tanke på omständigheterna. Allt var liksom perfekt och de hade inte haft chansen att ägna sig åt något liknande på flera dagar. Flera dagar.

Det verkar lite som att de där orden fortfarande susar runt i skallen på Zihao, hetare än du tror. Hade det varit svårt att förstå sig på? Kanske med tanke på omständigheterna, de hade ju faktiskt konverserat om kroppsvärmen innan.. hur som helst var det en komplimang, den äldre är helt klart glödhet utseendemässigt, och den unga gryffindoreleven kan inte riktigt hålla ögonen borta från honom. Vilket man märker med synen av de två, de kan verkligen inte få nog av varandra. Spelar ingen roll hur utmattad kroppen är, hur han nått punkten av absolut eufori redan, utan de fortsätter ändå. Armarna klamrar sig fast runt bröstkorgen på den ett år äldre, får ett bättre grepp om de breda axlarna medan kropparna rör sig i takt med varandra. Rörelserna blir allt mer intensiva, läpparnas dans allt mer djupa.. lite som en kärleksfull brottningsmatch mellan deras tungor medan kropparna njuter något förskräckligt. Joshua pressar sig närmre pojkvännen, han kan liksom inte få nog trots att andningen blir lite tafatt. Kroppen klarar bara av så mycket, men ändå vill ingen av de två lägga av. Det känns bra för lilla Joshua, att han kan få ut de där små lätena ur Zihaos läppar, att hans fysik inte är fullständigt värdelös. Fingrarna stryker sig över de välbyggda armarna, låter de små, lätta naglarna gripa ett försiktigt tag. För även om han är borta där och då, så vill han inte direkt lämna märken i huden på den andre med sina naglar. Nej, någon gräns finns det.

Hur länge hade de egentligen hållit på? Det var svårt att säga, med tanke på att det inte direkt fanns någonting som vittnade för tiden. Månens sken strök sig fortfarande över både dem och väggarna, ljusen fladdrade på och prasslade hemtrevligt. Atmosfären i rummet var verkligen härlig, ungefär som ett personligt litet paradis. Kropparna var sammanpressade, läpparna i en harmonisk takt med varandra och händerna sökandes efter rätt position. Kunde det bli bättre? Tveksamt.
Men allting underbart var tvunget att komma till ett slut förr eller senare. Fortsatte de mycket längre nu skulle väl någon av dem dö av utmattning - och det, det fick inte hända. Zihao drog sig undan en gnutta så att han kunde betrakta Joshua i lugn och ro, för att så småningom skifta på höftbenen och dra sig ytterligare bakåt. Händerna kupade sig runt ansiktet på den andre och han lämnade en lång, utdragen kyss på de beroendeframkallande läpparna. Så varma, mjuka och röda. Återigen, han ville nästintill äta upp dem. Nej, fy fy. Sådär fick han faktiskt inte tänka. Dumma Zihao. Fast självfallet gjorde han det ändå, som den massiva tönt han var.
”Någon gång kommer jag äta upp dig”, mumlade slytherinaren, vars ögon var stora som tefat. Han kunde liksom inte riktigt sluta glo på pojkvännen. Det var ju trots allt den bästa utsikten i hela universum, ingenting kunde få honom att ändra den åsikten. ”Jag älskar dig”, fortsatte han tyst och gnällde till, bara för att börja tigga ännu fler kyssar. Sjutton år med beteendet av en övervuxen hundvalp, jösses. Ögonen skiftade lätt i guld, glittrade halvt farligt.

Det var bra valt av pojkvännen, att dra sig undan en liten stund. Kropparna har varit pressade mot varandra länge, tungorna sammanflätade och svetten rinner långsamt ner över de bägge två. De stora hundvalpsögonen blir om något än större, och Joshua kan inte undgå att granska den äldres rosiga ansikte. Fingrarna stryker sig försiktigt över Zihaos bara bröstkorgen, medan de drar sig ifrån varandra än lite mer. Han sjunker försiktigt ner i sängen, och drar slytherineleven med sig. Under en stund försöker han få koll på andningen, innan han lutar pannan mot den andres respektive.
”Men då kan vi inte göra det här igen,” viskar han med ett litet skratt. Nu vet han inte riktigt om sjuttonåringen varit hundra procent seriös, men förhoppningsvis är det inte fallet. Joshua vill faktiskt inte bli uppäten där och då. Liggandes på sidan stryker sig fingrarna upp över ena kindbenet och tummen börjar återgå till sina små mönster. Precis som den brukar göra. Med en liten, gullig gäspning sluter han ögonlocken en kort stund.
”Jag, äskar dig också, så himla mycket.” Och så börjar de där beroendeframkallande läpparna att tigga efter kyssar, vilket Joshua verkligen inte har någonting emot. Långt ifrån faktiskt. Han flyttar sig lite närmre, och besvarar de små, lite mer oskyldiga kyssarna.

”Nej, jag vet..det är liksom där dilemmat ligger”, svarade Zihao med ett skratt och drog på munnen. Ansiktet riktigt lös om honom, både på grund av svetten men även av andra anledningar. De guldiga ögonen var stora, kantades av en stor mängd mörka ögonfransar. Läpparna var fuktiga, lätt darrandes. Åh, han var verkligen utmattad efter vad de precis gjort. Utmattad och extremt nöjd. Kyssarna var däremot mycket välkomna, lite som en mjuk avslutning på det hela. Han slingrade armarna omkring pojkvännen och begravde ansiktet en av de smala axlarna. Det kliade i tänderna och tankarna manade på att gräva ner dem i huden. Mångalen? Förmodligen, varulvar hade en tendens att bli det. Helt ärligt visste han inre hur fullmånarna skulle påverka honom efter all tid som passerat. Var den fortfarande ett hot?
”Bra, för annars hade jag inte vetat vad jag skulle göra”, erkände den äldre och drog några fingrar genom sextonåringens mörka lockar. ”Du vet hur jag sa att vi borde skaffa ett eget hus någon gån?” Började han undrandes och höjde ansiktet för att betrakta den andre. ”Vill du fortfarande göra det?” Frågade han och bet sig själv löst i underläppen. För om något så var det något Zihao själv ville. Kanske i England, kanske inte. Så länge de var tillsammans spelade det verkligen ingen roll. Kanske de kunde flytta till Japan? Eller Kina?

Jo, för lilla Zihao är det väl ett litet dilemma. Att vilja äta upp pojkvännen samtidigt som han inte vill missa alla fina stunder där de tja.. vill ha varandra. Med ett leende strykandes över de fylliga läpparna sluter han en gång ögonlocken, för att njuta av den lätta hårmassagen som slytherineleven ger honom. Joshua har ingenting emot sådan beröring heller direkt, verkligen inte. Nu är det så att månljuset pressar mot ögonen, vilket är lite smått irriterande, men det lämnar ett vackert ljus över dem bägge två.
”Ett riktigt dilemma,” mumlar Joshua medan tummen fortsätter i sina små cirklar. Gång på gång mot den lena huden. Däremot slås ögonlocken upp igen så fort det där med flyttandet kommer på tal. Jo, i sextonåringens framtidsplaner står det helt klart att han ska flytta hemifrån, helst så snart så möjligt så att modern inte behöver lägga löjligt mycket pengar på läkarvård och sådär. Det finns dock så mycket som kommer hinna hända innan detta, krig. Den största punkten. Som även är en väldigt stor sådan. Men det är en fin tanke, att få flytta in med Zihao, gosa och mysa dag in och dag ut. Inte oroa sig över om någon kommer komma in i rummet när de håller på med.. ja, lite mindre oskyldiga saker. Han älskar trots allt Zihao, att dekorera en hel lägenhet eller hus tillsammans skulle vara ett roligt äventyr, plus kanske att adoptera en ny katt eller två. ”Det är klart jag vill. Vill du?”

Åh ja, ett väldigt stort dilemma. Det sorgliga med det hela var att han inte till hundra procent kunde säga att han skojade, för det var inte riktigt så det låg till. Monstret som låg och grodde inombords skulle nog mer än gärna sänka tänderna i allt som Zihao älskade, bara för att göra livet till ett rent helvete för stackaren. Han hatade sig själv när tänderna började klia och det sved i ögonen, för det betydde bara att en del av den mänskliga sidan tynade bort ytterligare en aning. Att spendera ett halvår utan att kunna vara med Joshua var inte direkt någonting han ville uppleva igen. Visst, de hade spenderat mycket tid tillsammans, men hälften av den tiden var omedvetet spenderad. Sjuttonåringen hatade verkligen det faktumet. Sex månader utan att kunna vara där för personen han älskade. Härligt. Inte.
”Varför tror du att jag frågade?” Undrade den äldre och höjde ögonbrynet mot pojkvännen. ”Jag menar, jag skulle nog inte ha ställt frågan om det inte var något jag ville, eller hur?” Fortsatte han med ett litet skratt och började lämna en drös med pussar över det lätt rosiga ansiktet. Hur länge hade de hållit på egentligen? Han kunde liksom inte sluga fundera över det. Kroppen kändes som gelé och sinnet likaså, typ som om gryningen gömde sig runt hörnet.
”Hur mycket tror du att klockan är? Jag är alldeles slut”, mumlade Zihao och lät huvudet falla ner mot en av kuddarna med en liten duns. ”Men väldigt nöjd..är du nöjd? Var det okej?” Återigen kom den där osäkerheten fram, dumma hjärndemoner.

Nej, att ta upp det samtalsämnet om det inte är något man själv vill är ju definitionen av korkat. Men Joshua ville fråga iallafall, bättre att vara säker än osäker, eller hur? Ja, definitivt. Tänk om det varit någon gåtfull fråga, och pojkvännen egentligen ville att han skulle säga nej.. Det är ju en möjlighet, så det är alltid bra att ställa frågan tillbaka. Eller så är det bara Joshuas dumma huvud som har tankar som ingen annan skulle ha. Någonsin. Konstiga huvud, konstiga hjärna, konstiga Joshua.
"Man vet aldrig," mumlar han trevandes. Nej, han tänker inte medge för sig själv att frågan varit korkad. Nehej då. Tankegångarna försvinner däremot, hans dumma fråga spelar ingen roll när Zihao öppnar den där beroendeframkallande munnen. Inte underligt alls det där. De magra armarna sträcker på sig, och fångar upp mobilen för att se hur mycket klockan är.
"Halv tio.. Men jag vet inte vad den var förut," jösses vad korkat. Hur kan de inte ha hållit koll på det här? Hade de hållit på så pass länge? Sen sjunker han ner bredvid Zihao igen, och lutar huvudet mot den bara bröstkorgen. "Det var toppen, klart jag är nöjd!"

”Nej, det kanske man inte gör”, medgav Zihao och rynkade lätt på ögonbrynen. ”Men du inser väl att jag aldrig skulle fråga något sådant utan att själv vilja det? Så jävla korkad är jag inte”, fortsatte han och frustade till. Nej, om något så ville sjuttioåringen skaffa ett eget ställe tillsammans med den yngre. Då skulle de kunna bestämma allting helt själva och inte behöva oroa sig över små skitsaker som att stänga dörren. Fan, om de bodde tillräckligt avlägset skulle de kunna göra det utomhus till och med.
”Halv tio? Det måste ha gått ett tag då”, konstaterade han med en fnissning och drog sextonåringen närmare intill sig, så att han kunde pressa ansiktet med en av kinderna. ”Jag vill gosa”, gnällde han därefter och började stryka näsan över den mjuka huden. ”Och sova”, tillade han med en liten gäspning och borrade ner ansiktet ytterligare. Öronen knakade till och flyttade sig upp på huvudet samtidigt som de blev betydligt spetsigare, pälsigare och allmänt gulliga. Det gjorde ont men av någon underlig anledning tänkte han inte ens på det, utan fokuserade uteslutande på gosandet. Ögonen hade blivit ytterligare lite större och mer djuriska, på samma sätt son svansen snart tryckte sig fram. Åh. Med ett litet skri slängde han händerna över ansiktet och gömde sig kvickt under täcket. Vad fan var det där? Varför? Nej, fy fan vad pinsamt.

I Joshuas stora ögon är pojkvännen inte det minsta korkad, det är väl mer hans egna hjärna som tvivlar lite grann och kokar ihop en massa dumt. Ja, det är väl klart att den andre inte skulle ha frågat något liknande utan att vilja det själv. Men än en gång, han skyller på sin dumma hjärna. Det hade varit knasigt av honom att känna behovet att ställa den där frågan, men kontrollbehovet är än en gång och spökar. De bör vara lite mer vana vid det vid det här laget kan man tycka.
”Det kan vi fixa,” försäkrar sextonåringen kvickt med ett rosigt litet leende. Att gosa och sova vill han mer än gärna, men riktigt så enkelt är det inte för gryffindoreleven. Han är svettig, kladdig och skulle behöva en stor avsköljning. Med tanke på deras aktiviteter som slutat strax innan så behöver han en dusch mer än någonsin. Det är liksom inte bara tvångstankarna som spökar, utan faktumet att han inte kan tillåta sig själv gå till sömns i det här skicket. Moraliskt fel helt enkelt. Joshua sätter sig upp med ett kvidande, känner hur hela kroppen gör ont. Inte bara av deras långa.. dans, utan också för de flertal blåmärken som sträcker sig över kroppen på honom. Ögonbrynen skjuts däremot upp i pannan på honom, och ögonen blir stora som tefat när Zihao plötsligt får ett par lurviga öron på toppen av huvudet, och en lurvig svans.
”Vad är fel?” Korkad, korkad film.