Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip såg snabbt på Jonathan och nickade lätt tillbaks, synbart riktigt nervös. Genast då musiken började lyfte han blicken till dörren, och i samma stund som han fick se Aubrey var det som om världen slutade snurra för några sekunder. Alla andra tankar var plötsligt som helt bortblåsta och han såg på henne med stora ögon och ett brett leende. Herrejäklar, hon var verkligen något fantastiskt vacker. Han tyckte alltid att hon var vacker egentligen, men det här... Jösses. Han kunde inte annat än stirra på henne. Men väldigt lyckligt, han kunde knappt fatta att hon verkligen valde honom när hon kunde få vem som helst. Tänk att han äntligen skulle få gifta sig med henne, det kändes helt overkligt.

Väl framme vid altaret räckte Aubrey sin bukett med blommor till Isabelle innan hon vände sig mot Philip. Det kändes som om hon skulle spricka av lycka. Hade någon för ett år sedan sagt att det var här hon skulle stå idag, skulle hon nog ha skrattat gott och avfärdat tanken. För om hon skulle vara ärlig, så hade hon inte trott att hon vid så ung ålder skulle gifta sig. Men hittade man den rätta personen så fanns det väl ingen orsak att vänta: om de båda delade den starka önskan om att för alltid höra ihop. Aubrey såg upp på Philip med ett brett leende innan hon kastade en blick på prästen som började sitt prat. En silent brother stod bredvid prästen och förberedde sig inför hans jobb.

Philip log strålande brett emot henne, lyckligare än någonsin tidigare. Tänk vad dem båda hade utvecklats ihop, när han först träffat henne så hade han först långt ifrån gillat henne. Och nu var hon den personen han älskade mest i världen, och de hade gått igenom en hel del tillsammans. Men trots en hel del så tyckte han åtminstone att hans kärlek för henne bara blivit starkare, vilket också gjorde honom helt säker på att det var det rätta att gifta sig med henne. Hon betydde allt för honom. Och han kunde inte slita blicken ifrån henne, hon var så fantastiskt vacker och han kunde inte längre hålla tårarna tillbaka. Strax rullade tårar av lycka nerför hans kinder, han hade aldrig trott att han ens skulle hitta någon att dela livet med. Och hon... Hon som var helt otrolig och kunde få vem hon ville hade valt just honom.

Isabelle hade åtminstone femtioelva gånger sagt åt Aubrey att inte gråta, men det visade sig vara betydligt svårare att låta bli än hon hade räknat med att det skulle göra. Nu när hon såg hur tårar trillade nerför Philips kinder ville hon själv också börja gråta. Inte för att hon var ledsen utan så obeskrivligt lycklig.
"Sluta gråta," viskade hon åt honom innan hon gav ifrån sig ett ljud som nog var en blandning av ett skratt och snyftning, förde upp fingrarna till sin ögonvrå för att stryka bort en envis tår som trängt sig fram.

Philip kunde inte ens riktigt sätta ord på hur lycklig han var. Åtminstone betydligt lyckligare än han någonsin tidigare varit. Uppriktigt sagt så var han alltid som lyckligast när han var med henne, och att nu få gifta sig med henne... Det var en obeskrivlig men fantastisk känsla. Han log brett mot henne, kvävde ett litet skratt.
"Du är så fantastiskt vacker", viskade han tillbaks, fortfarande helt betagen utav hennes skönhet och tog försiktigt hennes hand för att fläta ihop deras fingrar med varandra. Han hade bara ögon för henne, och även om prästen pratade vidare och det nu var dags för dem att faktiskt göra något också - dem skulle strax rita runorna - så kunde han ändå knappt slita blicken ifrån henne.

Aubrey tog ett djupt andetag innan hon vände sig mot tyst brodern som räckte henne steken. Därefter sträckte hon sig efter Philips arm, för att rita äktenskapsrunan som skulle binda dem tillsammans. Skuggjägarna utbytte, till skillnad från mundäner, inte ringar med varandra.
"Jag älskar dig med alla celler i min kropp, och det kommer jag göra ända tills döden skiljer oss åt. Finns det ett liv efter det här, så vill jag spendera det livet tillsammans med dig," sa hon och såg upp på honom med ett leende. Då hon var klar med runan gav hon stelen tillbaka till tyst brodern, som istället vände sig mot Philip eftersom det nu var hans tur.

Philip log fortfarande brett, det kändes nästan overkligt att äntligen få stå här och för alltid bli sammanbunden med Aubrey. Han blev milt sagt rörd av hennes ord, det var inte ofta som han faktiskt blev tydligt rörd av saker och ting men idag var verkligen en speciell dag. Och att få höra sånt ifrån henne skulle nog alltid få hans hjärta att smälta till en blöt klump, vare sig han ville erkänna det eller ej. Då den tyste brodern vände sig emot honom så tog han stelen, tog varsamt Aubreys arm för att rita runan på hennes arm.
"Du betyder allt för mig, och jag trodde inte ens det gick att älska någon såhär mycket. Men du har tagit mig med storm och vi har tagit oss igenom allt tillsammans. Jag vill för alltid vara vid din sida, för ett liv utan dig är inget jag vill vara med om", sade han med ett brett leende emot henne samtidigt som han blev klar med runan och gav tillbaks den till den tyste brodern.

Puff

Hailey var rätt ny på institutet, men inte ny skuggjägare - hon kom egentligen från frankrike, men efter några händelser så hade hon flyttat till New York istället. Hon hade visserligen bara varit här i någon vecka, men rätt snabbt lärt sig hur det funkade här och lärt känna åtminstone några utav de andra. Och hon hade särskilt ögonen på en utav dem, för Philip var sannerligen en godbit. Det var bara det där irriterande lilla saken att han var gift, men hon hade sina planer kring den saken. Hon hade visserligen försökt prata med Philip iallafall, som till hennes besvikelse varit totalt ointresserad. Så nu fick hon använda andra medel istället. Hon hade hört av någon att Aubrey var och tränade, så nu begav hon sig ditåt i hopp om att finna henne.

Aubrey var på sämre humör än vanligt. Philip hade gått henne på nerverna en hel del den senaste tiden, och hon var övertygad om att han kände detsamma om henne. De hade inte ens delat säng med varandra på grund av att de ständigt tjafsade om småsaker. Men hon var inte bara arg, hon var också sårad och orolig. För tänk om det låg någonting större bakom det hela? Tänk om han hade träffat någon annan?