Yehet och Kkaebsong [PRS]

Att förstå sig på varför Joshua tänkte i de där banorna var ju inte speciellt svårt. Den andre hade ju tvingats genomgå någonting så hemskt att det knappt gick att sätta ord på det hela, så det var inte konstigt om minnena hängde sig kvar och spred sig över allting som skedde där i nuet.
”Men du”, började Zihao och drog försiktigt på munnen, medan händerna ändrade riktning tills dess att de fann de där trevliga kinderna. ”Du kan ju titta på mig, eller hur? Så ta det hela med myrsteg, Joshua. För i längden så tror jag att du kommer att inse att alla i den här lägenheten är komplett ofarliga. Förutom jag då, så du har helt klart valt fel person att vara kär i, dumbom”, sade han därefter och betraktade artonåringen med samma lilla leende strykandes över läpparna. ”Ge det hela lite tid och var ärlig med din familj. Jag tror att det är bäst så faktiskt..och ja, vi har quorn”, tillade nittonåringen med ett litet skratt. Quorn och potatis? Sure, vad som helst för Joshua. Punkt slut.

Joshua skakar på huvudet, men kväver en suck. De värmer dock, samtidigt som han lägger händerna om Joshuas brinnande kinder. Ja, mycket riktigt kan han titta på Zihao. Men det hade tagit ett tag, artonåringen hade tvingat sig själv att se på honom, röra vid honom. Mest för att det inte varit rättvist mot nittonåringen.. visserligen var det inte rättvist mot Joshua heller, men han måste gå igenom det. Och han kan göra det lite lättare för Zihao, kanske.
"Jag vet att de är orfarliga, precis som du egentligen är också. Men du vet, hjärtat klappar så hårt och snabbt även om jag är runt folk jag är säker med." försöker han att förklara innan han gömmer sig mot den andres bröstkorg. Armarna slingar sig om Zihaos midja i en varm kram, som en desperat litet småbarn klänger sig fast vid sin mamma. Han borde berätta för Samuel och sin mamma, de måste väl få reda på det förr eller senare. Fokusera på maten, god varm mat. Quorn och potatis kanske inte är den bästa blandningen, men det är vad han är sugen på. Och han är riktigt jävla hungrig för närvarandet. "Kan jag ta det? Potatis och quorn?"

”Hm, men då får du väl se till att kolla på mig lite extra mycket?” Föreslog Zihao och vände sig slutligen om, för att plocka fram både potatis och quorn. Som sagt, en väldigt underlig blandning. Han hade faktiskt aldrig testat quorn, så det var inte omöjligt att han tänkte stjäla en bit eller två från grytan. Eller tre. Om det var gott, det ville säga. För annars fanns det ju inte någon mening med det hela. Varför äta mat som inte var god om det inte var absolut nödvändigt?
”Nejmen jag vet inte, Joshua”, sade nittonåringen och hällde i en gnutta olja i kastrullen. ”Jag antar att det, som sagt, bara är att vänta?” Mumlade han och hällde i en ganska redig mängd med quorn, varefter han plockade fram en skärbräda och potatis. Riva, riva, riva. På så sätt gick den ju betydligt snabbare att tillaga. Zihao var nämligen hungrig, precis som även Joshua verkade vara. Och det, det var helt klart en framgång! Förr hade den yngre knappt kunnat äta någonting och det hade verkat som om han aldrig varit hungrig. Men men, framsteg i alla fall.

Bara att vänta? Joshua rynka ihop sina nyplockade ögonbryn innan han blickar ner mot sina fötter. Än en gång lägger han alldeles för mycket tanke på alla ord som den äldre säger. Men det är väl en stor nackdel som artonåringen har, ingenting mer att göra åt det.
"Ja, det är väl bara att vänta," mumlar han upprepande innan hoppar upp på diskbänken, blicken fortfarande fäst på sina fötter som glider fram och tillbaka, fram och tillbaka. Kanske Zihao bara tycker att han är löjlig med alla tankar, minnen och analyseringar. Skulle inte förvåna Joshua, det är väl precis vad han är. Töntig, en riktig mes. Ryggen lutar sig mot väggen medan huvudet glider på sniskan, granskar måltiderna framför sig som Zihao fixar. Joshua kanske förtjänar en riktig utskällning, eller bli ignorerad. Han borde sluta tycka synd om sig själv och vara riktigt tacksam över att de inte tagit död på honom kvällen innan. Dumma, dumma Joshua.

Det där med att bara vänta var kanske inte det absolut bästa rådet Zihao gett någon, men han visste inte vad han annars kunnat sagt. Han hade nämligen ingen aning, speciellt inte då han själv aldrig tvingats genomgå någonting i den stilen med det Joshua varit med om. Usch, varför skulle saker och ting vara så jävla komplicerade för? Snart skulle väl nittonåringens psyke ge vika och vem visste vad det kunde resultera i?
”Eller jag vet inte..du borde kanske prata med någon som har lite bättre koll? Förmodligen är det bättre att prata om det och försöka bearbeta allting, om du förstår hur jag menar”, sade han och slängde ner den rivna potatisen i kastrullen. ”Vad säger du om det? Antingen kan du ju prata med mig, Euijin eller bara någon helt annan som är proffesionell”, föreslog Zihao därefter och log försiktigt mot artonåringen, som bosatt sig uppe på diskbänken. ”Är det extra skönt att sitta där eller? Du vet att det finns väldigt bekväma stolar typ två meter bort.”

Det är väl svårt för Zihao att veta hur det är artonåringen ska handla i ett sådant här tillfälle. Det är bara Joshua själv som kan lista ut det bästa sättet för honom själv, även om han bara önska att allt kunde gå därifrån. Allt. Bilderna, känseln. Med en lätt suck dunkar han huvudet mot ett av skåpen bakom sig, slutna ögonlock och lätt rynkade ögonbryn.
"Jag vet inte," svarar Joshua med en knappt hörbar röst. Nej, vem vet? Skolan lär inte ut hur en ska hantera dessa traumatiska händelser, och just nu önskar han definitivt att de lärt honom ett och annat. Men precis som Zihao säger är det nog bäst att inte hålla det alldeles för sig själv, våga prata om det, våga bli hjälpt. Tyvärr är inte Joshua så värst modig av sig, kanske i hans drömmar.. men i verkligheten är han en riktig fegis. De chokladbruna ögonen slås upp av nittonåringens kommande ord, och Joshua petar sin pojkvän i midjan med sin stortå. "Men om jag sitter i de stolarna måste jag vara två meter bort från dig.. och det är två meter för mycket."

”Men lilla gubben, det går ju faktiskt att flytta på stolen”, påpekade Zihao med en kuttrande stämma som inte alls passade honom. Nej, det var svårt för honom att kunna vara till någon större hjälp för Joshua, även om han verkligen ville vara det. Men vad skulle han säga? Hur skulle han bete sig? Det var nog bäst att inte fundera alldeles för mycket över det där och helt enkelt fortsätta som vanligt. Åtminstone så länge det var vad artonåringen ville.
”Nåja..i vilket fall”, fortsatte han efter en kort paus och slängde en hastig blick mot den yngre, innan de mörka ögonen göed ner mot kastrullen och stekpannorna igen. ”Jag tycker att det är väldigt trevligt att du är ett år yngre än mig”, konstaterade nittonåringen och skrockade lätt för sig själv. Jo, det var ett faktum han från tid till tid njöt av. Att vara äldre betydde att Joshua var tvungen att tilltala honom med respekt på scenen, även om han nu kanske inte gjorde det för övrigt. Men det var inget konstigt med det, helt ärligt hade det bara blivit stelt. Precis som det var stelt att tilltala Jun på det sättet. Ja, fy fasen för det!