PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Det låter faktiskt som en ganska så bra plan, måste ju erkänna att blodfläckade kläder och ett blodigt ansikte inte riktigt är min stil”, konstaterade Zhìyuan och tillät sig skälv dras med mot duscharna. Nu var det slytherinelevens tur att oroa sig för vattnet - oroa sig inför smärtan som de små dropparna skulle medföra. Han hade ju trots allt en del öppna sår som troligen skulle svida en jävla massa när de kom i kontakt med det varma regnet från duschhuvudet. Det kanske var en bra sak dock? För då skulle han ju kunna sätta sig in lite mer i hur det kubde tänkas vara för Max. Inte för stt det kunde jämföra sig på någon nivå överhuvudtaget, men kanske, bara kanske, kunde det skapa någon slags förståelse.
När de klev in i det aningen duktiga rummet, rös Zhìyuan till och huden började genast knottra sig. Även greppet om hufflepuffarens hand hårdnade. Nervös? Möjligen en gnutta, men inte värre än så. Lögn, en väldig lögn faktiskt. Tänderna hackade utan dess like och hela kroppen skakade.
”Det kommer svida så in i helvete”, muttrade han och skakade frånvarandes på huvudet samtidigt som styrkan i handen minskade och slank bort från den andres, för att hjälpa till att knäppa upp den blodiga skjortan.

Det var svårt att bortse från hur nervös den jämnårige verkade vara. Det var givetvis förståeligt med tanke på det otäcka som nog väntade. Sår och vatten var sällan en bra kombination, Max om någon hade ju koll på det. Det kunde minst sagt göra ont. När greppet om handen hårdnade började Max låta tummen röra sig fram och tillbaka över den andres handrygg. Förhoppningsvis var det lugnande, eller åtminstone inte det motsatta.
"Jag önskar att det gick att säga emot men det där stämmer nog tyvärr", mumlade Max till svar med en bekymrad min. Jo, dessvärre var det nog bara att gilla läget. Eller egentligen inte ens det. Acceptera läget var nog ett mer passande uttryck.
"Fast det kommer kännas bättre efteråt. Utan allt blod och så menar jag", skyndade han sig sedan med att lägga till. Händerna vandrade upp till de resterande skjortknapparna och började snabbt knäppa upp dem. Var det för desperat? Mycket möjligt. Fast nu fanns det ju ett annat syfte så det var väl lugnt? Zhìyuan skulle vär inte få något utbrott eller så? Nej Max, ta det lugnt. Övertänk inte, det slutar ju aldrig bra. Lär av dina misstag.

Jovisst, det var väl aldrig speciellt trevligt att strosa omkring med en massa torkat blod både i håret och över kläderna. Och då hade han inte ens börjat tala om röran som vidhöll sig i ansiktet. De mörka ögonen fann däremot sig snart fästa på den kortare eleven, med de minsta lika märka ögonbrynen hopdragna samtidigt som händerna föll till sidorna. Bråkade de? Bråkade de inte? Vad var det egentligen som hände? Zhìyuan var verkligen löjligt förvirrad och hade inte den blekaste aning om vad han skulle ta sig till i en situation som denna. Skulle han säga att han klarade av att knäppa upp skjortan själv? Nej, det skulle inte sluta bra. Men vad i helskotta skulle han göra då? Han kunde ju inte gärna bara stå där och se ut som en dum gås.
”Förlåt”, viskade sjuttonåringen plötsligt och placerade kvickt händerna om hufflepuffarens kinder. ”Men jag klarar inte av att bara stå här och låtsas som om jag inte..som om jag inte..” Orden stakade sig och blicken föll genast ner mot fötterna, trots att händerna bestämt höll sig kvar. ”Bara hata mig inte, okej?” Mumlade han efter en kort paus innan de lätt darrande läpparna desperat pressade sig mot den andres. Det var väl ungefär det han suktat efter under hela dagen, inte sant?

Nu hade Max syftat på att det skulle göra ont, men det där med blodet stämde väl med överens. Inte supermysigt. Dock inget som fick den lilla hufflepuffaren att rygga tillbaks. Blod var okej. Hanterbart.
När Zhìyuans händer nuddade Max hud spred sig en rysning genom dennes kropp. Inte av obehag direkt. Nej. Men inte direkt av njutning heller. Allt kändes bara så konstigt. Inte fel, men inte heller rätt. De stora gröna ögonen blickade upp på den jämnårige. Knäppandet fick vänta.
Kyssen var inte direkt oväntad, men hela situationen var liksom bisarr. Var Max fortfarande arg? Jo, det var han egentligen. Men han tyckte ju om Zhìyuan så förfärligt mycket och dennes läppar pressade mot sina egna kändes så rätt. Det blev svårt att fokusera på något annat. Väldigt svårt. Trots att det bara blev mos i hjärnan och varningsklockor ringde inombords, stod han kvar. Puttade inte bort den längre, men bidrog inte heller med särskilt mycket action. Händerna höll löst tag om skjorttyget.
Snart drog han sig dock undan. Blickade in i bärnstensögonen framför och kände hur hans egna, gröna blev blankare. Inte gråta Max. Nej. Ta. Dig. Samman.
"Jag hatar dig inte. Det kommer jag aldrig göra", viskade han tyst och sjönk sedan ihop en aning med axlarna. Såg sådär förfärligt liten ut igen. Därefter lutade han pannan, mot Zhìyuans nu i princip bara bröstkorg. Brydde sig inte om blodet som troligtvis kladdade ner lockarna. "Jag vet inte ingenting Zhìyuan. Inte vad jag känner eller vad jag vill. Jag var arg, men nu vet jag inte. Du har sagt flera gånger att det här aldrig kommer funka och varje gång så har det slutat typ såhär. Och nu idag sa du åt mig att dra och lämna dig ensam, men nu står vi här och-", Max snyftade till. Jupp, nu rann tårarna ännu än gång. Perfekt. "Varje gång känns det som att allt rasar samman och hjärtat gör ont och jag hatar att det. Bara under de här få dagarna har det ju blivit så om och om igen. Jag tycker om dig så förskräckligt mycket och-", fortsatte han. Orden blev svårare och svårare att urskilja från varandra, så det var nog bäst att avsluta den lilla ranten där. Förvirring var väl sammanfattningen. Förvirring.

Tårar? Sedan när var de involverade i bilden? Skammen sköljde med ens över Zhìyuan som inte kunde hålla en liten ful grimas borta. Lyckligtvis såg Max med största sannolikhet inte denna, men den befann sig ändå strykande över det stiliga ansiktet i några korta sekunder. Fan. Varför var han alltid tvungen att höra saker och ting värre? Varför öppnade han ens munnen överhuvudtaget? Någonsin alltså. Hade det inte varit bättre om han bara hållit käften för resten av livet, kanske skaffat en munkorg också. Gör kontroll var ju helt klart någonting som sjuttonåringen inte besatt för fem öre. Han ville tro att han gjorde det, ville övertyga sig själv om att han inte agerade impulsivt och djuriskt - att det inte var det som drev honom. Men uppenbarligen så var det precis det som fick honom att fortsätta framåt, vilket inte var ett trevligt faktum.
”Max”, började slytherinaren slutligen bestämt och fingrade försiktigt med de bruna lockarna. Jo, de började nog redan bli lätt kladdiga av blodet som bokstavligen smält igenom tröjan. ”Du vet redan att jag typ är den mest korkade människan..eller alltså, du vet vad jag menar..på hela den här sunkiga planeten”, fortsatte han och slöt ögonlocken, försökte koncentrera sig på orden han så gärna ville få ur sig. ”Jag är bara rädd att det ska brista och..o-och att jag ska råka göra dig illa. Eller fan vet jag? Det kanske blir du som tvingas att göra mig illa bara för att jag får för mig någonting dumt.”
De bärnstensfärgade ögonen slogs upp igen och han pressade varsamt den kortare ifrån sig, så att han trevande, med darrande fingrar, kunde stryka bort tårarna som slingrade sig nerför de älskvärda kinderna. Allting var bara så otroligt förvirrat och han förstod definitivt varför hufflepuffeleven kände som han gjorde. Zhìyuan var ju också förvirrad till bredden och bara det var en rejäl underdrift. Sedan var han ju tvungen att tänka på alla de andra faktorerna som spelade in för hans egen del, alla instinkter och driv som aldrig borde finnas i en människa.

Åhh, hur patetisk gick det egentligen att vara? Well, väldigt patetisk. Sen när hade Max blivit en sådan med konstant våta kinder? Tja, sedan han börjat släppa fram allt kaos på insidan. Alla känslor. Eller släppa fram och släppa fram, det var ju inte direkt frivilligt. Snarare sedan känslorna börjat tvinga sig på. Tränga sig ut. Vägrat stanna begravda där, under sjuttonåringens skadade hud. Han blickade upp mot Zhìyuan igen och försökte blinka bort ett par tårar till.
"Jag kan hantera fysisk smärta för det är jag van vid...", började Max snörvlande. "men du vet hur rädd jag är för att bli lämnad och nu blir det ju som att jag blir det gång på gång och jag vet aldrig om det blir den sista och det gör mig så förvirrad och jag vet inte om jag ska vara arg eller ledsen eller glad eller...jag vet inte", fortsatte han frustrerat och drog ena handen genom, de nu lätt blodiga, lockarna.

Fast att lämna Max var ju aldrig någonting som riktigt slagit Zhìyuan in. Visst kunde det hetsiga temperamentet kanske fått det att låta så, men i verkligheten skulle det aldrig hända. Sjuttonåringen hade ju ganska starka tendenser till att gå och fästa sig vid personer, även om det inte skedde särskilt ofta. Skulle man försöka sig på och jämföra honom med någonting så passade väl ändå definitionen av en igel in ganska så bra. Inte för att han bokstavligen drack hufflepuffarens blod, men för att han på sätt och vis verkade suga all energi från honom.
”Om jag hade varit du så hade jag nog gett mig en rejäl örfil”, erkände slytherineleven med ett ynkligt litet skratt och började stryka bort de blodiga lockarna från den kortares ansikte. Hm, till och med när håret var halvt nerblodat var den andre fortfarande fullkomligt perfekt. Nej! Skärp dig nu och följ den röda tråden istället.
”Du är rädd för att bli lämnad och jag är rädd för att..tja, egentligen samma sak”, fprtsatrw Zhìyuan efter ett slag. ”Det värsta är väl att jag inte förstår varför någon så underbar skulle vilja dras med någon som bokstavligen inte hör hemma i sitt eget skinn. Men å andra sidan gör väl du inte heller det, så vi är väl ganska lika på det planet? Eller?” Jodå, nu rann minsann allt ut, som på beställning.

Max hade helt klart tolkat det som att han blivit lämnad. Han kunde helt klart gå till överdrift med saker och ting men det var kanske inte så konstigt trots allt. Om en hade varit med om det som den lille hufflepuffaren varit med om, ja då var kanske inte reaktionen så konstig. Att rädslan för att aldrig få se eller vara nära Zhìyuan, blivit starkare än förmågan att tänka logiskt.
Ett litet, ynkligt men genuint leende kunde skymtas på Max läppar. Han nickade lite. Nu skulle ju Max aldrig slå någon...eller vänta, det var väl just det han hade gjort? Var det inte delvis därför de befann sig i just den situationen? Ouch, skuldkänslor.
"På sätt och vis var det väl typ det du fick även om det inte var meningen", svarade han och lutade lätt på huvudet. Kinderna var fortfarande våta, men forsarna med tårar hade mer ersatts av små porlande bäckar. "Det kanske var mitt undermedvetna", lade han till med ett litet skratt. Tänk om det var så? Det vore ju faktiskt hyfsat rimligt ändå...eller? Kanske. Som sagt, tankarna var lite all over the place, så att säga.
Det andra var väl med sant. Och kanske var det just därför de två hade dragits till varandra? Även om de till synes var varandras motsatser så fanns det en förståelse på ett plan som nog ingen kunde förstå sig på helt och hållet. Det var väl det som madam Pomfrey också konstaterat, där i sjukhusflygeln någon dag tidigare, inte sant?
Efter ännu en nickning gjorde Max ytterligare ett försök till att ta sig samman. Vilket för en gångs skull resulterade i något hyfsat positivt. Tårarna lugnade ner sig. Istället för att svara på frågan ställde han sig på tå och drog den längre lite närmare för att därefter pressa sina läppar mot den andres. Nyss hade ju Max själv dragit sig undan men det där med att agera logiskt var väl något de båda två gett upp för länge sedan. Zhìyuans nacke var betydligt mer oroande i sådana fall. Hmm.

Max första ord fick Zhìyuan att frusta till. Jo, han hade väl på sätt och vis fått sig en fin liten örfil när den andre av misstag klippt till honom. Och någon direkt liten käftsmäll hade det ju inte heller varit, då näsan troligen var bruten och med tanke på att blodet fortsatt forsa väldigt länge. Plus det slutgiltiga faktumet att det gjorde förbaskat ont.
”Ditt undermedvetna har ett väldigt kraftigt slag isåfall, tror inte att jag blivit så hårt slagen i ansiktet innan”, sade han och besvarade leendet. Kanske det där inte var helt sant eftersom han funnit sig mitt i en massa andra slagsmål innan, men det var inte långt ifrån sanningen! Innan hade det åtminstone inte fortsatt att göra ont lika länge. Den här gången kändes det liksom lite som om näsan skulle trilla av vilken sekund som helst - någonting som han kanske borde uppfattat som ett litet varningstecken. Men som vanligt var sjuttonåringen alldeles för dum och frånvarande för att tänka ett steg längre.
Fast helt plötsligt kunde ingen klandra honom, inte ens om de så ville. Vem i helskotta har tid att tänka när man befinner sig mitt i en trevlig kyss? Trevlig och framförallt efterlängtad, även om de befunnit sig i precis samma position under gårdagen. Äntligen fick Zhìyuan chansen att slänga armarna omkring hufflepuffaren och förlora sig själv i ögonblicket. Måtte detta ögonblick vara i längre än några sekunder, måtte ingenting komma emellan dem och förstöra allting. Däremot gick det väl nästan att ana redan i förväg att det var just så det hela skulle sluta. Det är nämligen inte lätt att tänka efter två gånger när man är alldeles förlorad i en annan person. Så med andra ord var det nästan som på beställning när de grova naglarna borrade ner sig i Max hud.

Så. Underbart. Men ack så förvirrande, från de bådas håll. Var de inte osams nyss? Var de fortfarande det kanske? Fast då skulle de väl inte kyssas, eller? Fast det fast väl inga regler om sånt egentligen. Om nu regler skulle betyda något. Äsch, det var bara att ge upp med analyser.
Om det Max tidigare åstadkommit var ett hårt slag i den jämnåriges ansikte, så hade Zhìyuans tidigare kommentar varit ett hårt slag i magen. Kanske inte lika hårt, men det kändes i alla fall inte bra.
Det gjorde inte heller naglarna som nu trängde ner i Max tunna och skadade hud. Det var verkligen allt annat än behagligt. Skulle även Max börja blöda nu? Nej usch, om det gick att undvika så vore ju det att föredra. Den lilla kroppen vred på sig lite.
"Zhìyuan...?", mumlade han utan att riktigt bryta kontakten med den längres läppar. Det var liksom svårt att avbryta något som hela kroppen skrek var helt nödvändigt.