Not what I wanted [PRS]

Även om det inte alltid var speciellt mysigt att bo i ett stort hus så var det torts allt någonting sjuttonåringen uppskattade för tillfället. Ingen annan skulle höra dem så länge de inte pressade örat mot någon av dörrarna - och varför skulle de göra det? Alla ungdomar visste definitivt bättre och föräldrarna skulle nog inte ens komma på tanken. De behövde alltså inte oroa sig speciellt mycket, även om det var bättre och stanna på den säkra sidan. Nåväl, de där små ljuden som rymde Joshuas läppar var inte speciellt högljudda. Ingen skulle höra någonting, än mindre se. Den här gången var ju dörren faktiskt både stängd och låst. En mycket bra början.
Händerna fortsatte sin väg ner längsmed den andres beniga rygg tills de stannade upp, gled under det tunna tyget och började lirka. Multitasking. Läpparna var fortfarande hungriga efter uppmärksamhet, precis som resten av kroppen. Han kunde inte få nog av sextonåringen och hans perfekta lilla..allt. Ja, allt. Allting hos Joshua var absolut perfekt. Punkt. Tänderna började löst gnaga i underläppen på den yngre, men snart var läpparna på jakt igen och tungan nergrävd hos den andre.
Återigen skiftade Zihao lite på höftbenen och sneglade slutligen mot gryffindoraren. Andetagen var tunga, nästan lite flåsiga, och svetten riktigt rann om honom. De mörka ögonen sökte efter den andres respektive, som om be om lov. Det där skulle nog aldrig ändras, åtminstone inte i det första taget. Sjuttonåringen var halvt livrädd över att råka göra någonting pojkvännen inte ville och tja, det kändes bättre att vara helt på den säkra sidan. Händerna hjälpte tvekande till att dra av det tunna lagret med tyg från den mjuka huden, långsamt just in case.

Hela atmosfären har eskalerat på bara några minuter. Det oskyldiga gosandet de hållit på med under middagen hade blivit till något mer.. ja, inte lika oskyldigt. Fingrarna som vilat på pojkvännens ena höft glider försiktigt ner över svanken på pojkvännen, och börjar även han att pilla med det tunna tyget som skiljer dem åt. Läpparna kröker upp i ett litet leende av nafsandet i underläppen, innan läpparna kommer i kontakt med varandra igen, och tungorna likaså. De stora, mörka ögonen slås upp, och möter blicken den ett år äldre ger honom. Andetagen är tunga hos de bägge två. Sättet som Zihao ber om lov, ser till att allt är okej är gulligt, väldigt rart. Det är något som den lilla gryffindoreleven verkligen uppskattar, att han inte är med någon som bara tar saker förgivet, någon som vill se till så att allt står bra till. Med ett lyckligt litet leende lämnar han en lång kyss på de där värmande, välkomnande läpparna. En kärleksfull kyss, innan han höjer lite på höfterna så att det tunna tyget ska bli lättare att få bort. Och puff, så är han spritt språngandes naken. Därefter pressar han läpparna mot Zihaos, för att sedan fortsätta ner över nacken. Samtidigt börjar Joshuas egna händer att börja dra av tyget runt pojkvännen.

När sjuttonåringen varit liten, under barndomens dagar, hade han jämt och ständigt fått höra hur ingen någonsin skulle älska honom. De hade sagt att han skulle förbli ensam för resten av livet, att ingen skulle vilja ha honom. Såhär på efterhand kunde Zihao åtminstone säga att de haft fel hela bunten. Det fanns visst någon som älskade honom och den personen var Joshua Lewis, som han älskade tillbaka hundrafaldigt om inte ännu mer.
Han slängde underkläderna åt sidan, någonstans mot resten av högen med kläder som låg på golvet. Äsch, det där kunde de städa upp senare. Kläder var ju inte direkt svåra att plocka upp. Värre var det helt klart med till exempel spilld mat eller annat kladdigt. Kyssarna hade blivit en gnutta mindre försiktiga och varsamma, mer passionerade. Andetagen var tunga och hastiga på samma gång, hjärtslagen likaså. Med ett litet, nästan otydbart stön, skyndade slytherinaren sig att räta lite på den undre delen av kroppen. Han lyfte på höftbenen och grävde ner händerna i den andres märka lockar. Månljuset speglades återigen i de svarta ögonen, fick de små kristallerna bakom irisen att glittra som guld. Faktiskt en ganska bra beskrivning av hur han kände i den stunden. Däremot var resten av kroppen otålig, jävligt otålig. Händerna gled ner längsmed den magra ryggen och placerade sig efter svanken. Det hade helt klart varit smart att inte bara stänga dörren, utan även låsa den.

Fingrarna som rör sig ner över den tunna ryggen får huden att brinna på Joshua. Han hade nyss varit iskall, alldeles knottrig i jämförelse med pojkvännens höga temperatur, men nu? Kroppskontakten känns som hettande lava mot varandra, inte brännande eller farlig, utan bara väldigt väldigt bra. Han har saknat det här, kropparna som pressar sig upp gentemot varandra, läpparna som fortsätter med sin egna dans och de små, skyldiga ljuden som lämnar bådas munnar. De senaste dagarna har de varit varit lite mer sociala med resten av ungdomarna, och föräldrarna nedanför. De två turturduvorna har liksom inte haft tid till det här. Eller jo, det har varit nära och de har haft sina stunder en del gånger, men däremot har de inte fått lega med varandra. Kanske det är det som gör det hela lite mer intensivt, passionerat. Saknaden har varit så stark att de inte kan bärga sig. Nu, med tanke på att dörren är låst och ingen kan komma in på dem, känns det mycket lättare och friare för den nätta sextonåringen. Han känner sig inte lika nervös över att något liknande kan hända, att någon ska komma in och se dem. Vilket även leder till att han inte är lika blyg. De små händerna greppar ett stadigare grepp om de starka axlarna, höjer underkroppen en aning medan tänderna försiktigt nafsar i Zihaos underläpp. Små, nöjda läten sipprar emellan de fylliga läpparna, innan läpparna än en gång kommer i kontakt med den äldres. Kroppen pressar han närmare, han vill verkligen känna varje liten del av slytherineleven, värmen, kropparna som rör sig i synk.

Händerna slingrade sig över Joshuas rygg, letade efter ett bekvämt grepp som de snart fann. Det kändes på något sätt ännu bättre när den yngre tog initiativet. Läpparna rörde sig i takt med varandra och hjärtslagen verkade nästan hamna i synk. Pulsen var väldigt hastig, studsade fram och tillbaka som likt en gasell. Att vara så nära sextonåringen kändes absolut euforiskt, och ännu bättre skulle det tydligen komma att bli. Hur detta var möjligt kunde någon så enfaldig som lilla Huaze Zihao inte förstå sig på, men det var helt enkelt så det var.
När den yngre höjde underkroppen för att därefter låta kropparna smälta ihop efter det där lilla bettet i underläppen, slogs ögonlocken upp. De svarta ögonen betraktade det vackra ansiktet medan höfterna rörde sig i takt med den yngres. Greppet om den smala kroppen hårdnade en gnutta medan en av händerna gled upp mot en av de gulliga små kinderna. Andningen var fortfarande tung och svetten rann nerför ryggen.
”Sluta inte”, bad han med en viskning och började lämna små kyssar vid käkbenet. Kyssarna blev så småningom djupare när läpparna återfanns den pojkvännens respektive. Det enda som hade kunnat göra det hela mer perfekt var om de befunnit sig i den spökande stugan, långt borta från Londons bullriga gator. Där lös månen ännu klarare och omgivningen var bara allmänt mysigare. Och så kändes det mer som deras egna tillfälle. Men men, det här var i princip perfekt det också, så klaga gjorde han absolut inte.
Zihao sköt fram höftbenen en smula och lät ena handen placera sig högt upp vid ett av de smala låren, som han försiktigt lyfte på en gnutta. Rörelserna var inte direkt varsamma och försiktiga längre, utan började gå mer och mer mot det instinktiva. Inte för att han var direkt hårdhänt eller så, snarare mer entusiastisk.

Sluta? Nej, det vill nog ingen av de två turturduvorna göra vid det här laget. Deras kroppar är i förvånansvärd synk, alldeles uppslukade av varandra och varandras kroppar. Jösses, de två kan verkligen bete sig som kaniner ibland, men det klagar Joshua verkligen inte på. Förvisso är det utmattande, men här och nu är det bara den tjocka euforin som spelar någon roll. Höfterna rör sig fortfarande i takt med pojkvännens respektive, medan läpparna är öppna och tungorna slingrandes runt varandra. Det är underligt hur de kunnat hålla sig så, hur de inte smugit in hos varandra under kvällstimmarna och gjort det de nu håller på med. Med tanke på bristen av självbehärskning så skulle det mycket väl ha tänktas vara något de två skulle syssla sig med. Joshua är nästan lite stolt över dem som hållit sig i skinnet, tills nu det vill säga. Den nätta killen tvingar däremot bort de där tankarna när rörelserna blir allt mer intensiva från vardera part, och greppet om Zihao hårdnar en aning, Handen om de smala låren gör det inte direkt lättare, det är lätt att säga att Joshua verkligen gillar de där grova händerna mot sin hud. Särskilt vid låren och höfterna.. överallt egentligen. Med slutna ögon känner han hur värmen nästan blir för mycket för den annars svala kroppen, brännande het på något sätt. Men kroppen kan inte få nog, läpparna fortsätter att röra sig mot slytherinelevens respektive passionerat, och kropparna slås samman gång på gång.

Joshuas kropp var verkligen sval, nästan som en isbit i kontrast med Zihaos egen. Det kändes nästan lite läskigt, som om han förr eller senare skulle råka bränna den yngre. Om han inte mindes helt fel hade det ju faktiskt hänt innan, eller hur? Jo, den där hemska kvällen för mer än ett halvår sedan. Då hade han lyckats lämna ett litet brännmärke på sextonåringens hud, ofrivilligt såklart. Nu kändes det förvisso inte som om det var påväg att hända igen, men vem visste?
Höfterna började med ens röra sig lite mer varsamt och försiktigt, medan händerna kupades runt de älskvärda kinderna. Ögonen var lätt frånvarande, då sjuttonåringen fortfarande var på tok för upptagen med vad de för tillfället höll på med. Däremot lyckades han uppbåda åtminstone en gnutta självbehärskning.
”Du måste säga till om det blir för mycket..jag vill inte typ råka ge dig brännskador”, mumlade den äldre och lämnade några dröjande kyssar längsmed den smala halsen. Tänderna gnagde försiktigt i en av axlarna, försökte envist hålla de där små stönen inombords. Nej, brännskador ville han absolut inte att Joshua skulle råka få. I en annans öron lät det nog förfärligt löjligt. Hur kan en människa ge en annan människa brännskador genom bara kroppskontakt? Det lät ju helt vrickat. Zihao visste däremot att det var mer än möjligt och tog hellre det säkra före det osäkra.

Joshua för kroppen mot den äldres, nästintill allt mörknar framför ögonen på honom. Det som ligger i centrum här och nu är stönen som rymmer deras läppar och hud pressad mot hud, det som ligger i centrum är pojkvännen, vars läten bara gör den nätta gryffindoreleven än mer förvirrad. De magra höfterna rör sig i takt tillsammans med Zihaos, och han gnager sig själv i underläppen för att inte låta allt för högt. Där och då har han ingen riktig verklighetsuppfattning, euforin som sträcker sig längs ryggraden på honom, genom varje liten del av kroppen, skjuter liksom undan det. Kanske greppet om pojkvännens axlar är för hårt, kanske de små nöjda ljuden är lite högre än han tror uppfattar det som.. men det spelar absolut ingen roll när de är så tätt intill varandra.
”Du.. du ger mig inte brännskador,” viskar sextonåringen trevandes. Den lilla tanken får ett leende att stryka sig över läpparna. Att han skulle få brännskador av det här.. nu har det förvisso hänt lite grann för över ett halvår sedan, men det är fortfarande en väldigt lustig tanke. Samtidigt som Zihao börjar gnaga försiktigt i en av axlarna, glider ena handen upp mot de mörka lockarna. Lena, mjuka och välkomnande. Sen kommer han till det där stället där hela kroppen ryser av alla känslor som strömmar över den svala kroppen, och ett förnöjt stön sipprar ut genom läpparna, innan de kommer i kontakt med sjuttonåringens egna. Allt det här kan han verkligen vänja sig vid.

Kanske det där med skillnaden i kroppstemperatur inte var något större problem? Troligen var det bara Zihao som överreagerade, precis som han alltid hade en tendens att göra. Äh, det spelade väl ingen roll så länge Joshua inte typ smälte av värmen. Plus att alla de där lätena inte verkade uppbådas av smärta, utan snarare av njutning. Därmed släppte sjuttonåringen alla de där störande tankarna och besvarade kyssen medan händerna ännu en gång slingrade sig runt den magra kroppen. Alla de där ljuden som lämnade sextonåringen var nästan som små bekräftelser - att han gjorde åtminstone någonting rätt.
”Betyder det att jag inte är lika het som jag själv tror?” Andades den äldre och lyckades hinna ta ett flyktigt andetag. Lungorna skrek efter luft men snart var läpparna ännu en gång sammankopplade med pojkvännens. Det gick liksom inte att få nog. Ja, det var euforiskt och underbart på alla sätt och vis, men samtidigt gav det även någon form av frigörelse som kroppen suktade efter. Svetten rann fortfarande över den bara, muskulösa kroppen, däremot var det inte samma vattenfall som innan. Händerna greppade tag om höftbenen på Joshua och pressade honom bestämt närmare samtidigt som kyssarna blev djupare. Merlin, de var verkligen hopplösa båda två. För Zihao vägrade att ta på sig hela skulden alldeles själv, nope. De var båda delaktiga och därmed var det bådas fel, eller vad man nu skulle kalla det för.

Jodå. Det är uppenbart vid det här laget att de två turturduvorna inte kan få nog av varandra. Tänderna nafsar försiktigt i slytherinarens underläpp, håller kvar det lilla greppet medan kropparna fortsätter i sin synkade dans. Den tunna kroppen har förvisso redan nått absolut eufori, men ingen av de två verkar riktigt vilja sluta. Ett leende stryker sig över de vinröda läpparna av de små orden som sägs, tätt intill Joshuas egna lilla öra.
”Du är definitivt hetare än du tror,” viskar han med tunga andetag. Huvudet faller lätt på sniskan, och han för läpparna mot pojkvännens nacke för att börja lämna små, varma kyssar över den sköra huden. Svanken värker samtidigt som kropparna suktar mer och mer efter varandra. Jo, Zihao är definitivt definitionen av het. Särskilt i tillfällen som denna, de stora rådjursögonen kan inte få nog av synen mitt framför honom. Det kommer han nog aldrig kunna få. Månljuset som stryker sig över den andres ansikte, över deras kroppar. De smått prasslande ljuden från doftljusen, och ljuden som sträcker sig från varderas läppar. Så himla vackert, så himla beroende. Däremot kommer han på andra tankar så fort Zihao pressar honom närmre mer beslutsamt. Det får honom själv att fortsätta med samma beslutsamhet, och kyssarna blir återigen allt mer intensiva när de glider upp från den ömma nacken.