Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Det kändes hopplöst att ens försöka behärska sig när hon var så sjukt snygg och retsam, det var som om varenda cell i kroppen skrek efter henne. Han besvarade genast intensivt hennes kyss, lade ena handen om hennes höft.

Senare på kvällen låg hon bekvämt utsträckt på sängen, vilade sitt huvud mot Philips bröstkorg. Med slutna ögon lyssnade hon till hans hjärtslag som alltid hade samma effekt på henne: det fick henne att känna sig lugn och avslappnad. Aubrey trevade med handen efter hans för att sedan fläta samman deras fingrar, älskade att bara ligga tätt intill honom och mysa. De behövde inte ens prata för tystnaden var mer än bekväm.

Philip låg med armen om Aubrey, lät fingrarna rita små mönster på hennes rygg. Han log mjukt då hon tog hans hand, kramade lätt hennes och gav henne en lätt kyss på huvudet. Han var egentligen sällan tyst, men med henne var en annan sak. Med henne var han otroligt lycklig, hon fick honom att känna sig hel på något sätt. Att bara få vara såhär nära henne och bara få vara betydde mycket.
"Du?", sade han mjukt, det var en viss sak han tänkt en del på det sista.

Ett litet leende spelade på hennes läppar då hon fick en liten kyss på huvudet. Philip var bara för gullig. Då han avbröt tystnaden öppnade hon ögonen för att se upp på honom. Att utbyta några ord med honom hade hon aldrig emot, trots att hon också uppskattade tysta stunder.
"Mm?" mumlade hon tyst, lite nyfiken över vad det var han kunde ha på hjärtat.

Philip log mjukt emot henne, handen han haft mot hennes rygg lyfte han för att istället leka med fingrarna i hennes hår. Han lade huvudet lite på sned, hon var något otroligt söt där hon låg.
"Vi har ju ändå varit förlovade ett rätt bra tag nu. Vad tror du om att vi till slut skulle göra slag i saken och gifta oss?", sade han mjukt, efter allt dem gått igenom hade han inte vetat om han skulle våga föreslå det nån gång. Men hans kärlek för henne hade bara blivit starkare av deras motgångar. Och visserligen hade han blivit av med sina runor, men han var ju fortfarande välkommen på institutet och var han inte helt ute och cyklade hade han åtminstone för sig att man kunde gifta sig och få den runan iallafall.

Det kändes som om hennes hjärta slutade slå för en stund. Av alla saker hon trott att han skulle säga, så var orden som lämnade hans läppar bland det sista hon förväntat sig. Men hon kände sig positivt överraskad. För att inte tala om glad och lycklig. Hon hade inte trott att det var någonting han skulle vilja göra än, än mindre att han faktiskt skulle vilja spendera resten av sitt liv tillsammans med henne. Det fanns en liten elak del av henne som alltid med jämna mellanrum gnagde, menade att Philip förtjänade mycket bättre än henne.
"Det vill jag gärna." Aubrey såg på honom och log rart. Deras bröllopsdag var definitivt något hon såg fram emot.

Philip log genast brett emot henne av hennes svar, hade ju självklart hoppats på det. Och trott på det också, för trots allt så hoppades han ju att hans kärlek var besvarad.
"Bra", sade han mjukt, och lycklig över det. Lycklig över att snart kunna kalla henne sin fru, för han kunde sannerligen inte ha hittat sig en bättre fru. Enligt honom var hon bara helt perfekt i allt.
"Vi får prata med Alec imorgon", sade han mjukt.

puff

Philip hade sett enormt mycket fram emot den här dagen, och när den äntligen kom var han väldigt nervös. Han hade vaknat väldigt tidigt och det hade inte varit den minsta idé att försöka somna om, utan det var bara upp och försöka att få timmarna att gå innan ceremonin började. Han visste inte riktigt ens vad han egentligen var nervös för, men nervös var han verkligen. Hela institutet verkade också ha sett fram emot bröllopet, under dagen hade det i princip varit det enda man pratat om. Själv hade Philip för en gångs skull inte pratat särskilt mycket. Men nu var det äntligen dags, han hade varit redo i tid och stod på plats framme vid själva altaret. Han var uppklädd i frack, och nervositeten verkade bara ha segrat nu.

Jonathan ställde sig bakom Philip efter att ha gett honom en uppmuntrande nick. Den här dagen hade mer eller mindre alla på institutet sett fram emot. Bröllop var alltid en fin händelse med vacker ceremoni. Han kände sig ju också otroligt glad över att det var hans goda vänner som gifte sig med varandra. Han visste ju hur lycklig Philip gjorde Aubrey, och vice versa. Då musiken började spela vände han blicken mot dörrarna som öppnades.
Aubrey hade bett Magnus eskortera henne fram till bröllopet. Isabelle hade spenderat flera timmar på både hennes frisyr och smink, så Aubrey försökte låta bli att börja gråta då hennes blick fastnade på Philip längre fram.