Yehet och Kkaebsong [PRS]

I Zihaos ögon var det visst någonting att be om ursäkt för, då han inbillade sig att precis allt han gjorde var fel. Eller åtminstone någotsånär dumt, korkat eller obetänksamt. Vilken som helst av de där aspekterna fungerade alldeles utmärkt för att beskriva hans beteende. De gjorde i alla fall det extremt ofta, vilket inte bådade gott för nittonåringens framtid. Med en liten suck lutade han sig mot en av köksbänkarna och riktade de mörka ögonen ner mot golvet, för att sedan låta dem glida vidare bort mot Jodhua i vardagsrummet. Sova? Nu? Nej, det hade han ingen tid över till. Absolut inte. Först skulle han laga mat till de resterande medlemmarna, därefter kanske försöka sig på lite stretching. Euijin skulle säkert släpa med honom ner till träningssalen efter deras lilla rast. Det var ju nämligen så att Zihao inte var sjuk eller inkapabel till att träna, utan bara jävigt lat. Och en aning för beroende av Joshua.
”Det skulle vara väldigt trevligt att gå och lägga sig, men kom precis på att det finns en massa grejer jag måste prioritera”, muttrade han bittert och började plocka fram två stekpannor. ”Kan inte du följa med ner sen? Till träningen alltså..”

Egentligen har Joshua också saker han borde prioritera, dock har han en annan syn på vad det är i jämförelse med hans nära och kära. Träna vill han ju göra.. och upp till igår kväll såg han framemot att återgå till det normala. Att få umgås med de andra, träna, uppträda. Men varje rörelse gör ont, så hur ska han klara av det? Joshua tuggar lite på ett rött, skinande äpple medan blicken glider från new girl som spelas på teven, till Zihao som lutar sig mot köksbänkarna.
"Jag vet inte.." mumlar artonåringen och leker lite med sina små fingrar, som den lilla femåring han är. "Tror inte jag vågar se på dem, det är lite jobbigt när både Euijin och Jun vet vad som hände. Förstår du hur jag tänker?"

”Om du vill kan jag låsa in dem i garderoben”, föreslog Zihao och drog lätt på munnen, innan han vände sig mot stekpannorna igen. Lök, chili, kyckling och en massa annat smått och gott. Till och med ägg som han inte ens uppskattade själv. Men mat som mat, ägg innehöll ju faktiskt ganska mycket näring och var energirika. Väldigt praktiskt även om det smakade prutt om dem.
”Nej..jag bara driver med dig”, fortsatte nittonåringen och började röra omkring det fräsande innehållet i stekpannorna. Fram och tillbaka, runt i cirklar. ”Vill du ha någonting att äta förresten? Kan göra någonting som inte innehåller kött.” Smart att ta fram två stekpannor och ändå lägga i kött i dem våda. Så jävla klokt så att det riktigt skrek om det hela. Det hade inte ens skadat att göra en vegetarisk portion och en icke vegetarisk.

"Men då kan ju inte de träna.." påpekar Joshua fundersamt innan han ställer sig upp från soffan, äpplet i sin hand. Nej helt ärligt vill han bara gömma sig från både Jun och Euijin, hur ska han kunna se på dem igen? Hur ska han kunna bete sig normalt? Som den lilla skugga artonåringen är dyker han upp framför den äldre med äpplet i munnen. Ögonen glider mellan Zihao och maten, innan han skakar på huvudet. "Nej, att göra tre olika måltider till lunch låter inte så rimligt, jag kan nöja mig med ett äpple.. eller en sallad." Joshua blickar upp mot Zihao innan han slingrar sin ena arm om den andres midja bakifrån, bara för att luta kinden mot hans rygg. "Vet inte om jag kan träna med er, men kanske kan kolla på?" Jo, kroppen klarar inte av att träna för en endaste sekund, men kanske han kan få ett hum om hur koreografin är.

Nej, det skulle de förvisso inte kunna..men vad spelade det för roll? Både Euijin och Jun var ju så motiverade när det kom till att öva, göra saker och ting perfekt, att det knappast kunde skada om de tog en liten paus. Och Joshua och Zihao som fått för sig att de behövde en semester, vad behövde resten av hela bunten då? Förtidspension möjligen? Kanske inte Chai, men han hade ju alltid alldeles för mycket energi över. Wan kunde däremot också må bra av ett långt lov - eller vad man nu skulle kalla det för. Nog har det inte bara nittonåringen som tvingade sig själv till att göra åtmsintone lite skolarbete några kvällar i veckan. Eller?
”Ja, det borde väl gå bra?” Undrade Zihao och slöt ögonlocken. Det lilla leendet hade återvänt till de smala läpparna och verkade inte ha planer på att bege sig. Han älskade när fen yngre höll på sådär, alltså med kramar och pussar och bara allmänt mys. ”Är du helt säker på att du inte vill ha någonting att äta? Because I fix.”

Ögonen är stint fästa på stekpannorna över spisen, ser aningen hänfört på när Zihao rör omkring med stekspaden. Alla dessa nya tankar är alldeles för mycket för Joshua, han är väldigt kluven på hur han ska ta sig till. Ja, han hade sett framemot att träna och framträda under den långa perioden han tvingats vara hemma. Nej, hans tvångstankar om perfektion eller panikattacker var inte lättare att hantera. Han kan fortfarande få panik om dörrhandtaget inte är uppe helt och hållet, om det kommer en liten fläck på bordet eller om gardinen hänger snett. Det är så sjukt jobbigt. Men dessa tankar har Joshua på något sätt lärt sig leva med, all ångest och tvångstankar har blivit som en vardaglig rutin, hur sjukt det än må låta. Men under gårdagens händelser har det kommit nya saker som artonåringen inte har en aning om hur han ska hantera. Hjärtat dunkar så fort han går ut ur lägenheten nu, känner fara så fort någon lägger ögonen på honom. Spelar ingen roll vem det är, det kan vara en främling, det kan vara en medlem. Joshua blir ändå vettskrämd och vill springa därifrån, springa för sitt liv. Vid vissa tillfällen vill han inte att någon ska lägga ett endaste finger på honom, och andra gånger vill han bara pressa sina läppar mot någon annans, för att han tror att det är det enda han duger till. Dessa nya tankar gör det svårt att prata med någon av medlemmarna, det känns som att han gjort dem besvikna. Zihao har han pratat lite med, men alla andra? Nej.. det är väldigt svårt för Joshua att tro att han någonsin kommer kunna upprätthålla sina förhållanden med dem. Och hur ska han bete sig runt Samuel? Runt deras mamma? En rynka stryker sig över pannan, och huvudet börjar dunka medan greppet om Zihao hårdnar. Han får aldrig lämna honom.
"Jadå, ni kommer väl inte bara äta kött, utan någonting till, eller hur? Jag kan ta lite av det." försäkrar artonåringen innan han gömmer sitt ansikte mot Zihaos rygg, och nafsar försiktigt till i hans tröja.

Ibland önskade Zihao verkligen att han kunde läsa Joshuas tankar, för att i alla fall få lite mer inblick i vad det var som rörde sig inuti den andres huvud. Nu var ju nittonåringens ögon fästa på stekpannorna, som det för övrigt börjat dofta rysligt gott om, men han kunde fortfarande ana att Joshua grubblade över någonting. Varför hade annars greppet hårdnat utan någon som helst förvarning?
”Men lilla Joshua, jag har ju redan råkat röra ihop nudlarna med köttet och allt det andra”, förklarade Zihao och skakade långsamt på huvudet. ”Det var därför jag frågade om du vill ha någonting annat? Soppa? Mackor? Jag vill fixa”, knorrade han sedan och såg löjligt trumpen ut, när blicken fäste sig på de stekta nudlarna. För någon som älskade kött med hela sitt hjärta, gick det verkligen inte att föreställa sig ett liv utan det. Under barndomen hade de ju däremot inte blivit serverade speciellt mycket kött, så det gick ju uppenbarligen. Men nu när han väl började fundera över det hela, kunde han inte undgå att undra hur fan han överlevt de där åren. Kött kanske en gång i månaden, annars fisk eller ibland något annat skumt. Nej, inte typ vanliga skumma saker, utan istället insekter och grodor. Allting går att äta om man friterar det - moderns eviga motto. Nåväl, allt hon lagade smakade ju gott så Zihao hade ingenting att klaga över.
”Vad tänker du på?” Frågade nittonåringen tyst och vände sig slutligen om, så att de märka ögonen kunde fästa sig i pojkvännens respektive. ”För du vet att du kan prata om vad som helst med mig va? Har sagt det förr och säger det igen..det är bara viktigt att du har den vetskapen.”

Åh.. Joshua blinkar dumt mot stekpannorna med putande underläpp. Att försöka pilla bort all köttbitar som blandats tillsammans med nudlarna låter inte så frestande. Nej, det tar alldeles för lång tid för att artonåringens mage ska kunna bli åtminstone lite nöjd.
"Det är lugnt," säger han igen med ett försäkrande leende, dock vattnas munnen något förskräckligt. Äpplet hjälper inte. Det var länge sedan han känt sig hungrig, känt sig sugen. Kroppen och hjärnan har så länge varit insatt på svält att hungern gått bort, men att han känner det nu är ett hälsosamt tecken. Joshua vet det själv, och det gör honom glad. Att han blivit friskare, att hans kropp klarat sig. "Fast soppa låter väldigt mumsigt nu när du säger det.." fundersamt vänder han upp blicken mot den äldre när Zihao vänder sig om mot honom. Armarna är fortfarande slingrande runt hans midja. Med ett magert leende gnager Joshua sig i underläppen, ja, vad tänker han på?
"Jo, jag vet." Zihao har gjort det väldigt självklart för den yngre medlemmen att han alltid kan prata om sina bekymmer och otäcka tankar. Hellre berätta en att hålla dem för sig själv. "Men det är så mycket jag tänker på, finns inte riktigt ord till att förklara det."

”Om vi säger såhär..du kan försöka sätta ord på dina tankar medan jag försöker göra soppa. Som du vet är jag inte direkt någon mästerkock, till skillnad från dig”, föreslog Zihao, rakt på sak, samtidigt som han plockade fram en kastrull från ett av skåpen under bänkarna. Vad blev man mätt på ens? Potatis, bananer, havregryn..? Men han kunde ju inte mycket gärna blanda ihop allt det där, för den soppan skulle defintivt inte smaka någe vidare. Potatis var kanske inte en så dum idé dock, om man hällde i lite annat smått och gott såklart. Eller kanske tofu? Det fanns ganska många alternativ, insåg nittonåringen vars ögonbryn var lätt rynkade.
”Så, vill du ha någonting med nudlar, tofu, potatis eller någonting helt annat? Det är i alla fall det som jag vet att vi har hemma för tillfället”, sade han fundersamt och vände sig ännu en gång mot den yngre. Den här gången gjorde han det mest för att han inte kunde hålla tassarna borta längre. Nej, det var totalt omöjligt. Med tänderna gnagandes i underläppen, gled fingrarna långsamt över axlarna och sedan vidare ner längsmed armarna. Hur kom det sig att Zihao nästan jämt och ständigt ville attackera Joshua? Jisses.

Med höjda ögonbryn ser han upp mot nittonåringen vars händer glider ner över de smala armarna. Kanske det är bäst att försöka förklara de kvävande tankegångarna.
"Du är ju visst en mästerkock." protesterar Joshua och kikar på maten genom att luta sig lite åt höger, Zihao skymmer den väldigt bra nämligen. Ja, den äldre är väldigt duktig, de tre olika rätterna. Han lutar sig tillbaka och låter ögonen glida tillbaka upp mot den längre. "Jag vet inte om jag kommer kunna upprätthålla alla relationer efter det här. Jag är vettskrämd över att gå ut ur lägenheten, eller så fort någon, spelar ingen roll om det är en främling eller någon av mina närmaste som ser på mig.. Det får bara mitt hjärta att slå så hårt, som att den konstant känner rädsla." Ögonbrynen rynkar ihop sig och han sluter ögonlocken. "Och jag vet inte hur jag ska kunna se eller prata med Samuel igen, eller mamma." Usch, alla dessa tankar får verkligen atmosfären att falla. Men Zihao hade bett om det, visst? Joshua kan inte göra mycket annat åt det. Sedan återgår han till konversationen om mat, ja vad vill han ha? "Vi har väl quorn? Quorn och potatis soppa?"