PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Du vill bara hålla mig i handen för att du tycker synd om mig..eller nej, du tycker inte ens synd om mig, utan du bara ångrar att du precis betedde dig precis som en klump med kall, kylig is”, påpekade Zhìyuan, som trots det faktumet snappade upp Max hand och greppade tag riktigt hårt i den. Nu när den väl satt där igen tänkte han fan inte släppa taget, inte en chans. Den jämnårige skulle bli tvungen att förhäxa honom för att ens ha en chans att smita bort från de smala, långa fingrarna som slutit sig om den betydligt mindre handen.
”Men det är okej, för det bevisar bara att du bryr dig på någon nivå..även om jag inte riktigt är säker på vilken”, mumlade slytherineleven tyst och hukade sig ner för att hastigt fiska upp Kiwi innan han drog med hufflepuffaren genom den kalla, långa korridoren som ledde bort mot en stor dörr i blankt, mörkt trä. Skulle han vara helg ärlig ville han också in i värmen, Tina upp både fingrarna och tårna som var så gott som frysta isbitar vid det laget. Och så ville han reda ut allting med den andre, försöka förtjäna hans förlåtelse och låta allting gå tillbaka mot det som nyss varit. Typ som att gräva ner sig under ett varmt täcke och stirra på Max när han sov? Det kanske lät lite läskigt, men inte kunde Zhìyuan hjälpa att den andre eleven var så ofantligt vacker när han låg och sussade sött.

Kanske låg det lite sanning i det där. Troligtvis ganska mycket sanning. Fast inte helt. Det var inte bara på grund utav dåligt samvete, även om det var en del av det hela. En hel hel drös av andra faktorer spelade också med i det lilla spelet. Max ville ju inte de skulle vara osams. Ville inte vara osams med något. Att ligga ihopkrupna i någon säng och mysa lät mycket mer lockande än detta. Men han kunde ju inte heller låta sig bli totalt överkörd gång på gång. Mes eller ej, det där med att inte bara försvara sina vänner utan även en själv, ja det var något som krävde övning.
"Det klart jag bryr mig", mumlade han till svar med blicken fäst på marken. Gjorde en liten grimas när greppet hårdnade, men följde ändå lydigt med. Valde att inte kommentera det första. En skulle välja sina strider, eller hur? Tja, hur vidare han lyckats med det tidigare var väl dock värt att diskutera.

Utan att svara på den lilla meningen den andre nyss yttrat, drog Zhìyuan upp dörren i slutet på korridoren. Värmen slog genast emot ansiktet på honom och en viss liten kissemisse sprattlade till så häftigt att han var tvungen att släppa ner henne på golvet. Varför hon nu absolut ville var därnere hade han svårt att förstå, men det var inte precis som om han tänkte börja gräla med henne över saken. Och för övrigt, vem fan börjar argumentera med en katt? Visst var slytherineleven i fråga en gnutta underlig, men så konstig var han faktiskt inte. Inte än i vilket fall. Det kunde ju sedan ändra sig inom loppet av några få år, om oturen nu valde att slingra sig efter sjuttonåringens väg i livet. Fast väg var väl att gå till överdrift, för Zhìyuan hade inte den blekaste aning om vad han egentligen höll på med. Någonsin. Han stapplade snarare omkring på någon underlig, snårig stig som verkade leda rakt in i en mörk, djup skog. Ironiskt med tanke på hans frånstötande lilla pälsproblem.
”Max”, började slytherinaren tvekande när dörren slagit igen bakom dem, stängt ute regnet som plaskade ner utanför slottet. ”Jag..jag ä-” Orden fastnade lägligt i halsen på honom och de bärnstensfärgade ögonen vek med ens undan. ”Äh, glöm det.”

Nej, mycket gick ju att säga om den där katten. Mycket gick inte att förstå på långa vägar. Kanske var hon inte den skarpaste kniven i lådan, men läsa av situationer var trots allt något hon behärskade väl. Det var ju lite så hon växt upp. Som en emotional support dog typ, fast katt-ish då. Mm. Jo, det där kunde hon. Situationen var trots allt långt ifrån lättsam, inte konstigt att det var svårt att finna ro.
Hade det där varit en början till ett försök till DN ursäkt? Kanske. Fast det var väl just det. Inte slutfört. Då räknades det väl inte? Nej. Ibland gällde faktiskt inte uttrycket om att det är tanken som räknas.
Max blickade upp mot Zhìyuan med stim av tomhet i blicken. Svarade inte, bara stod där ett tag.
"Vi borde gå och få dig torr och ren", mumlade han. Nu var det ju inte längre självklart att den andre skulle följa med frivilligt. Visst fanns det formler för allt det där, men av det Max kunde läsa av var det inte ett renskrubba-läge. Det hela behövde ske frivilligt. Med eller utan Max sällskap? Vart skulle de ta vägen då? Prefekternas badrum kunde mycket väl vara upptaget i och med att klockan tickat iväg. Hans egen sovsal hade ju funkat okej, men nu var det ju så stelt emellan dem och ughhh. Svår situation.

Max hade tydligen inte uppfattat vad det var som nästan flugit ur munnen på den jämnårige. Eller så hade han kanske visst gjort det men valt att lägga det åt sidan, gjort ett aktivt val i att ignorera Zhìyuans försök till att säga en massa grejer han inte borde säga. Modern skulle först och främst få absolut spel, göra honom arvslös på fläcken medan både Lei och Ming skulle mobba honom för resten av livet. Däremot skulle fadern troligen vara relativt accepterande, kanske till och med hjälpa sin mellersta son på traven? Det skulle sjuttonåringen inte ha någonting emot faktiskt. - lite hjälp på traven alltså. Han hade ju bokstavligen ingen aning om hur man hanterade känslor och ännu mindre om hur man kunde uttrycka dem. Sådana grejer var helt enkelt alldeles för komplicerade, nästan som såna där ekvationer hans äldre bror alltid klagade om.
”Jo”, mumlade slytherinaren tillslut och bet sig löst i underläppen, med ögonbrynen rynkade precis som alltid. ”Men jag vill inte gå själv, så..” Utan att avsluta meningen sneglade han mellan deras händer, fram och tillbaka. Vad var det som rörde sig genom skallen på honom nu då måntro? Allt och ingenting, bokstavligen.

Nej, Max hade inte förstått och kanske var det bäst så. Han skulle omöjligt veta hur han skulle hantera det i annat fall. Just då var ju redan alla tankar och känslor huller om buller. Det var nog delvis därför försöket flugit förbi. En ursäkt hade varit både mer väntat och kanske läglig. Däremot var ju det där med att ta det lugnt och vänta in rätt tillfälle något som ingen av de två pojkarna hade lyckats något vidare med under terminens första dagar. Snacka om att gå fort fram.
"Okej...jag följer med", svarade hufflepuffaren och sneglade bort mot Kiwi, som satt fart bort i korridoren, troligtvis mot sällskapsrummet. "Vi kan gå ner till badrummet utanför min sovsal. Tror inte de andra är där nu", fortsatte han lite tvekande, men styrde snart stegen bortåt, fortfarande med den andres hand i sin och tusen tankar snurrades inne huvudet.

Jaså, de andra var inte där minsann? Zhìyuan kunde inte undgå att undra om Max ens kommit med det förslaget om det inte stått till så. Men trots den lilla funderingen följde sjuttonåringen lydigt efter hufflepuffaren. Ögonen var stelt fästa i golvet, på fötterna som rörde sig över den skrovliga ytan. De stannade där under hela vägen ner mot Hufflepuffs elevhem, utan att röra sig ur fläcken. Det var ju liksom någon som ledde honom dit, någon som visade vägen.
”Jag bara måste fråga..hade du ens låtit mig följa med hit om dina kamrater varit i krokarna? Eller hade det varit alldeles för pinsamt?” Frågade slytherineleven och försökte sig på ett leende. Tyvärr gjorde den lilla dragningen på munnen bara att han fick ont i käkarna, och den försvann därför lika snabbt som den uppstått. Le kunde han gå omkring och göra någon annan gång, kanske när hela kroppen inte värkte. Utöver det så hade det troligen bara sett bisarrt ut i vilket fall, med tanke på allt blod och den brutna näsan. Vad skulle han ta sig till med den egentligen? Förhoppningsvis var den inte knäckt, men det fick nog madam Pomfrey avgöra

Det var en tyst färd ner mot sällskapsrummet. Stelt, troligtvis. Max visste inte ens längre. Deras relation kunde beskrivas som en berg- och dalbana, minst sagt. Inget gick att förutse. Ena sekunden kramar och kyssar, andra en bruten näsa, hot och...päls. Ja, betydligt mer päls än de flesta någorlunda mänskliga relationerna nog innehöll.
Den där frågan krävde några sekunders betänketid. Kanske hade det sett annorlunda ut utifrån, men Max skämdes faktiskt inte speciellt mycket över Zhìyuan. Han hade ju sprungit genom slottet tillsammans med den andre i vargform! Ja, det som var jobbigt var all uppmärksamhet det minst sagt udda paret nog kunde tänkas dra, trots Max tapetblommiga uppsåt och den längres ensamhet.
"Jo...", började Max och steg in i det senapsgula sällskapsrummet. Ett par elever höll en ivrig diskussion om pygmépuffar, borta i ett par fotöljer. Lyckligtvis var de allt för upptagna med det, för att ens vända blickarna åt de två som kom intassandes. Max skyndade på och satte fart efter Kiwi in i sovsalen. Tom. Phew.
Nåja, det skulle den ju inte vara för evigt. Kanske dags att besvara frågan du började besvara för allt för många sekunder sedan, Max?!
"...men just nu är jag tacksam att de inte är här", mumlade han och stängde igen dörren bakom dem. Han vände sig om igen och försökte få den jämnårige att slå sig ner på sängen. Fick ögonen på näsan som antagit olycksbådande nyanser av blå-lila.
"Åh, jag är så ledsen för det där Zhìyuan", fortsatte han och nickade i riktning mot den andres nos. Ajaj. Jadå, lite dåligt samvete sitter allt fint nu.

Och hur var det egentligen tänkt att den lilla sjuttonåringen, som slagit sig ner ovanpå en av de mjuka sängarna, skulle uppfatta det där? Men just nu är jag tacksam över att de inte är här. Zhìyuan blickade frånvarande in inden andres gröna ögon, vilket fick honom att släppa alla tankar i några härliga små sekunder. Hela själen bokstavligen drunknade i den där blicken, sjönk ner mot botten ute bland havets rasande vågor. Han blinkade med ens till och fuktade de torra, uppskrapade läpparna. Hade han inte typ kommit överens med sig själv om att han inte skulle stirra så förfärligt mycket på den kortare eleven? Jo, det fanns allt ett svagt minne någonstans därinne som starkt talade för det.
”Äh, det är okej”, försäkrade han och ryckte lätt på axlarna, vilket bara det sände en obehaglig ilning ner genom hela kroppen. ”Jag hade också börjat slå hejvilt om någon greppat tag i mig sådär..eller jag hoppas att jag gjort det, aggressionsproblem du vet..” fortsatte slytherinaren tyst och masserade försiktigt de ömmande tinningarna som dunkade värre än någonsin. Därefter slängde han iväg en hastig blick mot Kiwi, som fortfarande liknade en golvmopp, innan de bärnstensfärgade ögonen fäste sig rakt på fötterna.
”Men du lyckades ju helt klart jaga bort dem i slutändan, eller hur? Så det var värt det”, avslutade Zhìyuan uppmuntrande och flinade brett upp mot den andre, med de vassa tänderna synligt blottade.

Nej, Max var långt ifrån övertygad. Inte hade det varit meningen, men...blod. Det blödde. Och troligtvis gjorde det ont. Bläh. Alla skuldkänslor på en gång. Han blickade in i de bärnstensfärgade ögonen framför sig. Försökte förstå vad som rörde sig inuti Zhìyuans huvud. Skulle det någonsin gå att förstå till fullo? Förstod ens slytherinaren själv sig på det? Nej, tvek på den. Högst tveksamt.
Max nickade till svar. Jo, kanske hade det inte varit en så udda reaktion trots allt. Ett litet, osäkert leende uppenbarade sig på Max läppar. Känslorna var som sagt lite all over the place men han behövde ju inte vara onödigt sur, right? "Jo, jag antar det", mumlade han och lutade sig aningen närmre för att studera den eventuellt brutna näsan.
"Vi borde gå till duscharna och få bort allt blod", fortsatte han därefter och greppade försiktigt tag om den jämnåriges hand igen.