PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

"Det sägs att labyrinten kan göra en galen," sa Juliette och kollade bekymrat på sin vän. Bredvid dem började resten av gruppen vakna, och alla lade märke till Lana men ingen visste vad de skulle göra.
"Egentligen borde hon väl klara den bäst? Hon har ju redan varit här en gång. Eller får det motsatt effekt att hon klarar den sämst därför?," resonerade Fanny högt.

"Kanske finns det en gräns.. på hur mycket man klarar," sade Theo.
"Vi måste verkligen gå nu," sade Ana och vände sig "Vi är nära nu. Jag känner det."

"Det hoppas jag verkligen vi är," säger My och reser sig upp.
Gruppen börjar gå och får med sig Lana.

De gick och gick, och Ana kände hur hennes fötter började värka. Men hon kunde inte stanna nu, det gick inte. Hon kunde känna att de var så nära, så nära...
Efter ett tag saktade hon ner.
"Det är här," sade hon och pekade mot en smal, trång och mycket mörk korridor som såg mer ut som en grotta. "Om vi går ner där kommer vi till Hades."
"Vi kommer snubba, det är så mörkt," sade Theo med en suck

My svalde rädslan. Den där gången såg helt klart ut som gångarna i hennes värsta mardrömmar.
"Vi hade definitivt behövt Lanas ljus nu," sa Juliette.

Lana hörde sitt namn, och sen hörde hon ljus. Vad var det som hände? Varför var hon nere i en djup tunnel. Hon hörde röster som hon kände igen men inte kunde placera, ansikten som passerade förbi. Allt var suddigt.
"Ljus..." ekade Lana

"Ljus?" sa My och kollade frågande på Lana.
"Detta håller inte.." hörde hon Fanny mumla en bit bort.

Ana trodde inte Lana kunde höra dem, men i samma ögonblick började hennes ögon glöda. Ana hade aldrig sett henne framkalla ljus med något annat än händerna, men nu började hennes ögon lysa och hennes hår började skina som en lampa.
"Du ser ut som rapunzel i trassel!" sade Theo och kvävde ett skratt. Lana svarade inte. Hon gick rakt fram, in i den mörka korridoren. Ana suckade. De hade i alla fall fått de ljus dem behövde.
"Kom," sade hon till de andra.

Fanny tyckte på axlarna. Detta blev bara märkligare och märkligare. Tillsammans med de andra gick hon in i den mörka korridoren. De fortsatte rakt fram en stund, innan de svängde av åt vänster.

de gick ner för den mörka korridoren, upplyst av Lana.
”Hur långt är det ner?” Frågade Theo och gned sig i ögonen av trötthet