Not what I wanted [PRS]

”Jag vet inte”, knorrade Zihao frustrerat och började löst gnaga i den yngres tröja. ”Det..det är svårt att förklara, antar att jag känt det på mig ett tag men så har jag inte varit helt ensam med dig under de senaste dagarna så det kanske har förträngts?” Han lutade sig tillbaka och började istället gnaga febrilt i underläppen. ”Du förstår inte hur jävla gott du doftar, det är typ smärtsamt.” Med underläppen putande och ögonbrynen rynkade, begravde han återigen ansiktet i en av de smala axlarna. Fan, han skämdes så jävla mycket i den stunden. Kinderna var röda som två mogna tomater och hjärtat dunkade på i en väldans fart. Dunk, dunk, dunk. Det slog så pass hårt att han klart och tydligt kunde höra dem.
Efter några sekunder lyfte sjuttonåringen på ansiktet och kupade händerna runt de gulliga små kinderna. Hade han förstört stämningen helt nu eller? Det verkade nästan som det, även om det var ungefär det sista han ville i den stunden. Prövande lutade van sig lite närmare det vackra ansiktet och pressade försiktigt läpparna mot den andres. Därefter var det liksom kört. Nu kunde han inte få nog, totalt jävla omöjligt. Sextonåringens läppar var mjuka som sammet och de smakade svagt av både kokos och vanilj. Han kanske inte borde ha låst dörren? Tänk om det här typ var ett tecken på att han verkligen höll på att tappa kontrollen? Fast nej, sådär fick han inte tänka. Zihao älskade Joshua och det var allt som betydde någonting, inte ens hans undermedvetna skulle råka göra honom illa. Händerna vandrade ner längsmed den slanka kroppen och fattade ett löst grepp om tröjan.
”Får jag? Eller har det typ passerat helt?” Undrade han viskandes och gled med läpparna över halsen, över den sköra huden.

Ja, det låter väl möjligt. Att det inte riktigt blivit lika uppenbart som det nu är. Den där lilla hettande stunden efter pojkvännen lyckats lugna ner honom hade kanske satt fått igång en flamma som inte vill ge med sig för stunden. Inte helt omöjligt iallafall. Fingrarna som bosatt sig där i lockarna på Zihaos glider ner till axlarna, för att sedan fortsätta ner över den vältränade överkroppen. Det känns så konstigt. Att någon så stilig, så attraktiv som den äldre vill vara med någon så hopplös som Joshua. Nu är han inte direkt formlös, men spinkig är han trots att ögonen och hjärnan förnekar detta.
”Kan jag göra något för att få det att bli mindre smärtsamt?” Frågan kommer ut som ett litet viskande. De är som fastlimmade vid det här laget, så helt ärligt har Joshua ingenting emot att fortsätta med det de påbörjat för kanske en timme sedan. Även han är beroende av kroppskontakten, och det ligger väl något i det pojkvännen säger. Att han själv på något underligt sätt också är i heat. Han besvarar kyssarna, men när läpparna sedan stryker sig över den sköra halsen vet han inte riktigt hur han ska göra. Osäkerheten kommer tillbaka, och han påminner sig själv om hur förskräckligt äcklig hans kropp är. Benen, röven, magen, bröstkorgen, axlarna. De har sett varandra nakna massvis med gånger vid det här laget, men han känner sig fortfarande väldigt självosäker.
”Är du säker på att du vill?” Joshua gnager sig i underläppen och viker undan med blicken. Han älskar att röra vid Zihao, och han älskar de betydligt större händerna fara runt honom också.. men alla hjärndemoner börjar gruppa ihop sig. ”Jag menar.. min kropp är inte så.. tja, fin.”

Vad hade Joshua precis sagt? Zihao ryckte frånvarande i tröjans mjuka tyg, ofrivilligt. Vad skulle han ens svara på den frågan efter det där sista som nämnts? Vad skulle han svara på båda frågorna? Det fanns absolut någonting sextonåringen kunde göra för att den äldre inte skulle bli alldeles knasig i bollen och ja, han ville definitivt men..
Ögonlocken slogs upp och han lutade sig genast tillbaka, som om någon gett honom en stor, fet stöt rakt i nyllet. Läpparna var fortfarande lätt särade och ögonen glassiga. Var det inte ganska så jävla uppenbart att han ville ge in i begären? Fingrarna fortsatte med sitt frenetiska pillande och gnagandet i underläppen drog med ens igång igen. Tänk om det var så att Joshua inte ville? Att han helt enkelt inte vågade säga det till pojkvännen nu när atmosfären var som den var?
”Din kropp är underbar, precis som resten av dig, Joshua”, mumlade Zihao och drog frustrerat en av händerna genom håret. ”Om du inte vill ligga med mig så är det bara att säga det, okej? Jag kan..jag kan lika gärna gå och leta upp något ben att tugga på, slår vad om att det skulle få mig på andra tankar”, fortsatte han muttrandes, mer än väl medveten om att det där inte ens var en gnutta sant. Med en liten suck lät han ryggen komma i kontakt med madrassen, samtidigt som händerna placerades över ansiktet. Kinderna var sådär röda igen och pulsen hamrade på värre än någonsin. Han borde gå innan det slutade illa, för han var nittionio procent säker på att det skulle göra det. Hjärndemonerna hade rätt, han var inte bättre än ett vilt djur. Att han inte kunde lova att hålla sig själv i styr bevisade bara detta.

Hjärtat sjunker på bara någon millisekund, långt ner i magen på Joshua. Ögonen blir lätt glassiga och skuldkänslorna börjar än en gång att leta sig upp över varje liten del av den stackars killen.
”Det vill jag, det är inte det..” Mumlar han och ser ner mot sina små händer. Det hade verkligen inte varit det han menat, verkligen inte. Hans kroppfixering är liksom svårare än någonsin, och att någon skulle vilja röra vid honom frivilligt, än mindre ligga med honom.. det låter så konstigt i hans stackars öron. Men han får inte börja gråta nu, det skulle bara visa hur hemskt töntig han egentligen är, och han vill verkligen inte förstöra någonting mellan dem där och då. Joshua sväljer hårt, innan han lägger sig ner bredvid pojkvännen, och stryker pekfingret försiktigt över käken på honom. ”Jag förstår bara inte hur du kan vara attraherad av mig, det är bara det.. det är klart att jag vill ligga med dig.” Ögonlocken sluter sig en kort stund. Hjärndemonerna hade än en gång gått för långt, fått honom att tvivla på Zihao. Nu är det verkligen ingenting personligt, i hans stora rådjursögon så känns det bara underligt att någon skulle vilja vara nära honom överhuvudtaget. För vem kan vara attraherad av någon som honom? Så äcklig och ful. Nej, nej, nej, Förbjudet område. Joshua tvingar bort de där tankarna, tvingar bort alla elaka kommentarer som hjärndemonerna slänger mot honom, och glider istället upp i grensle över slytherineleven. Fingrarna griper tag i halsen på skjortan, och drar upp pojkvännen tätt intill sig själv. Händerna kan än en gång finna sin väg över de mörka lockarna, och luta pannan mot den äldres respektive.
”Jag vill verkligen, annars skulle jag inte ha stannat här med dig.”

I Zihaos ögon vad det ungefär lika svårt att förstå hur någon kunde vara attraherad av honom själv. Varför kunde de inte typ tänka som den andre gjorde? Då hade de båda två kunnat se sig själva från ett betydligt trevligare ljus. Joshua tyckte inte att han var fin medan sjuttonåringen inte kunde se sig själv som en faktisk människa. Förbannade hjärndemoner, de förstörde verkligen allting. Men sedan kom sextonåringen och satte sig i grensle över honom, bara för att lirka upp honom i sittande ställning. Tankarna sköts med ens undan och ögonen fäste sig på det vackra ansiktet.
”Du förstår inte hur jag kan vara attraherad av dig medan jag inte förstår hur du kan vara attraherad av mig”, mumlade han och strök en av händerna försiktigt utmed den andres ansikte, följde alla de mjuka, fina dragen tills den nådde hakan. ”Vill du veta varför jag är attraherad av dig?” Fortsatte han tyst och drog på munnen. ”Det är så självklart för mig, förstår du..lika naturligt som att andas. Du är vacker, omtänksam, rolig, accepterande och bara allmänt perfekt.” Zihao slöt ännu en gång ögonlocken och litade sig tillbaka en gnutta. Därefter började han stillsamt knäppa upp skjortan för att i slutändan slänga den åt sidan. Wow, han hade faktiskt lyckats knäppa upp alla knappar! Duktigt. Med samma lilla leende på läpparna fiskade han upp staven från bakfickan och riktade den mot lampan. Ljuset dog sakta men säkert ut och lämnade de två turturduvorna i mörker, med undantag av månens ljus och alla doftljus. Mysigt, väldigt mysigt.
”Är du säker?” Undrade sjuttonåringen och började återigen fingra vid änden på pojkvännens tröja. Shit, snart skulle det sluta med att han slet den mitt itu.

Det gläder honom, komplimangerna rotar sig fast i hjärnan på Joshua. Nu kanske hjärndemonerna försöker få död på den lilla del av honom som tillåter sig själv att njuta av dem. Men det känns bra, att pojkvännen ser honom på det sättet. Bra, förhoppningsvis kan han få andas lite, och inte bli alldeles förbryllad pågrund av tankarna igen. Eller osäker för den delen. Ögonen är fortfarande lätt glansiga, han känner sig rörd. Lite löjligt kanske, men det är inte ofta som han tillåter sig själv att lyssna på komplimangerna.
”Du är också perfekt. Så himla perfekt,” viskar sextonåringen medan fingrarna fortsätter med sitt strykande. Nu när den välformade bröstkorgen är helt bar stryker de sig över den varma huden, över magmusklerna, den lilla naveln. Upp och ner glider dem, upp och ner. Sedan fortsätter de över nyckelbenen, och över axlarna. Som att han inte redan tagit in varje liten del av Zihao, som att han måste utforska varje liten del, varje födelsemärke med sina fingrar. Trots att han ägnat sig åt det ett flertal gånger innan. Nu är han där igen, och ljuset från månen, doftljusen och mörkret i rummet gör det hela så himla mysigt. Läpparna finner sig tätt intill slytherinelevens respektive.
”Om du är säker är jag säker,”

”Kan vi inte bara hålla med om att vi är perfekta för varandra?” Viskade sjuttonåringen och började försiktigt lirka av den yngres tröja. Försiktigt, varsamt och bara allmänt långsamt. Han ville inte råka skrämma Joshua, hur nu det skulle gå till. Den yngre hade tvingats bevittna och genomgå så många hemskheter att det förmodligen var ganska svårt att skrämma honom vid det laget. Eller? Förmodligen var det väl bara Zihaos primitiva hjärna som fått för sig det.
”Om du är säker..” Slytherinaren drog slutligen tröjan över huvudet på den yngre och kastade den åt sidan. ”Då är jag det också”, fortsatte han och lät händerna utforska den magra bröstkorgen. Sextonåringen var verkligen smal, någonting han noterat många gånger innan. Fingrarna löpte över revbenen som stack ut, ner mot byxlinningen. Blodet riktigt rusade genom ådrorna och lungorna kändes extra tighta. Månljuset som dansade över dem tillsammans med alla ljuvliga dofter gjorde hela atmosfären oemotståndlig.
Hungrigt pressade han läpparna mot pojkvännens medan händerna slingrade sig om den bara överkroppen. Sedan vandrade de neråt igen och började fumla med bältet. Varför kunde han inte haft bara en gnutta smidigare fingrar? Ögonbrynen drogs ihop en kort stund innan van tillslut lyckades lossa på spännet och kasta skärpet åt sidan. Gryffindorarens hud kändes sval mot hans eget brännheta skinn, perfekt matchning.

Perfekta för varandra. Ja, de är den exakta motsatsen från varandra, men ändå så funkar de förskräckligt bra tillsammans. Helt enkelt match made in heaven. Snart glider den stickade tröjan åt sidan, ner mot golvet och lämnar den magra bröstkorgen blottad. Den här gången tvingar Joshua bort de där tankarna, tvingar bort alla jämförelser som hjärndemonerna håller på med. Men perfekta för varandra är de åtminstone. Händerna, läpparna, kropparna. Allt är så perfekt. De små händerna glider över den bara bröstkorgen på den äldre, knyter fast dem bakom nacken på Zihao medan läpparna fortsätter med sin eviga dans. Synk, euforiskt. Läpparna särar på sig och tillåter tungorna att mötas än en gång. Uppenbarligen kan de inte få nog av varandra.. men klagar någon? Nej. När de grova fingrarna sedan börjar försöka lossa på spännet, stryker händerna ner över den bara huden för att göra detsamma på den ett år äldre. Kostymbyxorna är förvisso fina, välstrukna och passar slytherineleven förskräckligt bra, däremot är de lite i vägen för nuläget. Samtidigt som fingrarna sakta men säkert lossar på Zihaos egna bälte medan läpparna fortsätter med sin vackra dans, bara för att börja glida ner mot halsen på den äldre. De heta händerna mot den iskalla huden får huden att knottra av beröringen, men han älskar det. Tillslut får han bort bältet.

Kroppsvärmen var nästintill jobbig att hantera. Precis som så många gånger innan kändes det ungefär som om han skulle brinna upp. Lyckligtvis var Joshua sval, lite som en personlig kylare. Återigen, perfekt match - den ena kunde agera kylskåp medan den andre var värmekudde. Händerna strök över ljumsken på den yngre ett slag innan han sparkade av sig byxorna. Nu när de var uppknäppte och skräpet var borta var det inget större problem att bli av med dem. Plus att det var väldigt skönt att gå näck när man bokstavligen var brännhet. Pojkvännen skulle väl råka bränna sig förr eller senare.
Läpparna hungrade vidare efter den andres, smekte gång på gång över den mjuka huden tills de helt plötsligt vandrade ner mot halsen. En liten rysning for genom kroppen av beröringen, snabb som vinden. Åh, han älskade verkligen det här. De var så perfekta tillsammans och allting kändes så olidligt bra i stunder som dessa. Allt slytherinaren kunde tänka på var hur deras kroppar var synkade, hur andningen lät och deras hjärtan dundrade där bakom revbenen. Svetten letade sig nerför ryggen. Som sagt, väldigt överhettad. Kanske skulle det gå bättre om de började ligga med varandra ute i snön? Inte för att det fanns någon snö för tillfället, men men. Det var en ganska vettig tanke.
”Dörren är låst”, andades Zihao och skiftade lite på höfterna. Fingrarna vandrade långsamt bakåt. Ett steg, två steg. Han tvingade in ansiktet framför Joshuas och tillät läpparna att fortsätta med sin lilla vals, tungan likaså. Låst dörr - troligen en extremt bra idé.

Tillslut glider bägge tvås byxor åt sidan, och det enda som skiljer kropparna är tunt lager av tyg. De smala benen vilar fortfarande runt pojkvännen där han sitter i grensle, och bröstkorgen är pressad mot den andres bredare. Det känns nästan som att han kan känna vartenda hjärtslag innanför bröstet på Zihao, och jösses vad han saknat det. Nu har det kanske bara varit några dagar sen sist de fått vara så nära varandra, ensamma utan någon annan i närheten.. men det är tillräckligt för att Joshuas kropp ska bli alldeles för krävande. Andetagen blir tyngre samtidigt som de inte tar någon längre paus, de har väl väntat för länge redan. Läpparna är precis som kropparna pressade mot varandra, för att inte låta ett sådant där inte så oskyldigt låte sippra mellan läpparna. Men det spelar ingen roll, för han gör det ändå, precis mot sjuttonåringens egna läppar. Små, tysta läten så att ingen annan en den äldre ska höra honom, bara de två. Hemligt hemligt.
"Bra," viskar han medan tänderna biter frenetiskt i underläppen på sig själv. Ena handen begraver sig i de mörka, lena lockarna som de har en vana att göra, medan den andra olydigt stryker sig ner över den andres bara bröstkorg, ner mot höften på Zihao. De vill inte direkt att något liknande ska hända igen, att någon ska komma in och se de två nakna, tätt ihop varandra. Nu är det kanske en förtjusande bild för de två turturduvorna, men ingen annan behöver veta.