Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Jo, jag förstår till en viss nivå men..men du vet hur jag är - precis som jag vet hur du kan vara”, muttrade Zihao och blickade tillbaka in i de chokladbruna ögonen. ”Och det känns som om jag inte är tillräckligt bra..det känns som om någon kommer att strutta in i bilden förr eller senare och ta dig”, förklarade han, betydligt tystare än innan. Däremot höll han kvar ögonkontakten, lugnt och stadigt. Rösten darrade dock rätt så rejält. Han hade inte ritkigt haft någon aning om att de här känslorna funnits där hela tiden, men nu hade de defintivt avslöjat sig. Nittonåringen kunde inte avgöra om det kändes bra eller dåligt att få ur sig det hela. I längden skulle det säkert vara en bra sak. Kanske inte just i den stunden dock, då Joshua troligen redan hade alldeles för mycket stt tänka på och oroa sig över. Fan. Zihao var verkligen en rutten pojkvän. Totalt värdelös.

I slutändan var det väldigt bra för de två att ta upp det ämnet, med tanke på vad Zihao säger därnäst. Stackarn. Joshua lägger händerna om den äldres än en gång och lutar sin panna mot hans.
"Zihao, jag älskar dig.. och inget eller ingen kommer att kunna ändra på det." försiktigt stryker han tummarna över den äldres kinder, sluter ögonlocken innan han drar in honom i en varm bamsekram. "Du är faktiskt mycket mer än tillräckligt, du får mig glad, lycklig.. helt ärligt ser jag dig som hemma Zihao, och snälla tro mig, vi är ju som gjorda för varandra."

Orden värmde, det gjorde de verkligen. Men nu hade kugghjulen i Zihaos hjärna satt igång på högsta effekt. Det var ju trots allt bara ord och löften var ju till för att brytas.
”Jag älskar dig också”, viskade nittonåringen, fortfarande med ett flertal darrningar på rösten. Usch, han avskydde att framstå på det sättet - som känslig och skör. Innerst inne så var han ju däremot det, även om utseendet kunde bedra rätt så rejält till och från.
”Lova”, sade han slutligen och gömde ansiktet i artonåringens axel. ”Lova att du aldrig kommer sluta älska mig..även om jag råkar göra någonting dumt.” Löften är till för att brytas, visst, men ibalnd var de ju även till för att hållas. Zihao litade på att den yngre kunde hålla sina löften, trots att den vinande rösten inne i hjärnan varnade honom för just det.

Råkar göra något dumt? Joshua måste medge att dessa linjer är väldigt oklara. Om nu Zihao råkar äta upp artonåringens chokladpudding, eller biter sönder hans läpp.. ja då stannar han helt klart kvar. Men om nittonåringen, även om det nu inte kommer hända, är otrogen.. eller gör någonting som ens liknar det Joshua utsattes för kvällen innan, nej då kan han inte vara kvar. Hur mycket det än knäcker honom. Men hur ska han berätta det för Zihao, och inte låta som att han inte litar på honom? För det gör ju artonåringen, men han har en tendens att lita på helt fel människor ibland. Fingrarna stryker sig över den äldres mörka lockar, innan Joshua lutar sig tillbaka.
"Jag lovar." viskar han med en svagt leende, känner sig aningen osäker på sina ord och tankegångar. "Jag kommer aldrig kunna sluta älska dig.." det är sant, så jävla sant. Spelar ingen roll om Zihao går och ligger med någon annan, eller något annat vansinnigt. Joshua kommer fortfarande att älska honom, hur patetiskt det än får honom att verka. Men kommer han stanna i såna fall? Nej.

”Bra”, knorrade Zihao och borrade ner sig ytterligare hos den smala axeln, närmare Joshua trots att det inte direkt var möjligt. Men även om det inte gick att maka sig närmare, så var det ju självfallet det nittonåringen ville göra. Han ville aldrig vara mer än en centimeter från den yngre, knappt ens en millimeter. Det dröjde inte många sekunder innan han blev orolig och nervig då, eftersom allting kändes så jävla mycket bättre när de satt intrasslade hos varandra. Så jävla mycket bättre.
”Du..jag kommer aldrig kunna sluta älska dig heller”, erkände han tyst och log ett blekt leende, även om Joshua inte kunde se det. Ett leende var ju ändå alltid ett leende, och det här leendet var genuint så pass att det nästintill skrek om det. Att höra de där magiska orden slog nästan allt annat.

Joshua känner värmen stiga över kinderna, hjärtat, varenda del av kroppen, endast pågrund av Zihaos gulliga ord. Jo, de är gjorda för varandra, kommer alltid älska varandra.
"Bra," mumlar han, drar in den äldre i en varm kram medan fingrarna stryker sig över de tjocka, mörka lockarna. Artonåringen lämnar en liten puss på en av kinderna innan han slänger sig över honom igen, så att de sjunker ner mot sängen igen. Mysigt. "Varför är inte du och tränar? Inte för att jag inte vill ha dig här, men ändå?"

Jösses vad många bra frågor Joshua hade en tendens att fråga. Zihao hade ingen ursäkt till varför han inte följt med för att träna. Nej, han hade istället intalat sig själv att det brustna hjärtat (-det brustna hjärtat som inte längre värkte så vidare värst) hade varit anledning nog till att stanna hemma och tjura. Som tur var, var de andra medlemmarna medvetna om nittonåringens lätt ruttna fasoner, och de hade upplevt liknande situationer många gånger innan. Till skillnad från dessa hade han åtminstone inte fått ett vredesutbrott och förstört halva lägenheten. Ja - det hade mycket riktigt hänt för några år sedan. Han kom inte ihåg vad det hela handlat om, men han mindes ganska starkt hur flera stolar flugit omkring och hur kuddar slitits sönder. De där små utbrotten var defintivt allt annat än trevliga. Förhoppningsvis hade han växt ifrån det där.

Tystnaden ligger kvar en stund i rummet, och Joshua börjar nästan tro att den äldre somnat under honom. Dock så är inte det fallet.
"Bra svar." påpekar artonåringen, rösten drypandes med sarkasm innan han sätter sig upp i sängen, slänger benen över sängkanten. Han hade verkligen varit tacksam över att Zihao stannat i lägenheten, även om han kanske behövt vara ensam en stund. Dock verkar det inte som att den äldre vill tala om det, då det enda svaret varit en evig tystnad. Men kanske Joshua förtjänade det, för att han gått förbi den äldre utan att säga något kvällen innan. Fötterna kommer i kontakt med det svala golvet, glider ner i ett par gråa, lena tofflor, innan de för honom ut ur rummet. Med ursäkten att han ska göra mer te. Jo, under all snackande och gosande har det varma teet svalnat, och Joshua behöver verkligen en kopp.

”Oh..va?” Undrade Zihao förvirrat, innan det plötsligt slog honom att orden studsat omkring inne i huvudet på honom. Bra där, vädligt vackert svar - instämmer fullständigt. ”Nej alltså jag vet inte”, fortsatte han och rynkade på ögonbrynen när Joshua försvann ut genom dörren. Ännu bättre, du är så jävla smidig Mr Xie. Fan vad du borde skämmas.
”Joshua”, gnällde nittonårongen och följde den yngres exempel genom att låta fötterna finna golvet. ”Jag är bara virrig, förlåt”, fortsatte han skamset och tassade hastigt efter den yngres ryggtavla, bort mot köket. När de nu ändå var påväg dit kunde han började fixa lunch. Resten av medlemmarna skulle nog bli ganska glada om maten stod redo på bordet mär de återvände från träningspasset - träningspasset som en viss Xie Zihao egentligen borde varit med på. Som sagt. Host.

De chokladbruna ögonen glider från den söta lilla vattenkokaren upp mot den äldre. Hmh jo, ibland blir det väl så, att man är för insatt i sina tankar för att lägga åtanke till det som händer framför näsan på en. Det vet ju Joshua egentligen, det är ju helt enkelt ett simpelt faktum.
"Det är verkligen ingenting att be om ursäkt över Zihao." försäkrar artonåringen med ett svagt leende, häller den hetta vattnet i tekannan. Ett sött set med matchande tekanna och koppar, detaljerade målningar på elefanter i världens alla färger. Mycket riktigt, Joshua älskar den förbaskade teservisen. "Tror du borde få sömn istället dock, om du är så virrig." han lämnar en lätt puss på en av de markerade kindbenen innan han tar tekannan och sin kopp till soffan. Han har blivit lite duktigare på det där på sistone, att inte panikstäda allt, eller oroa sig över de dummaste grejerna i ögonens åsyn. Dock gäller det att hålla hårt i skinnet på sig själv, andas och försöka skingra tankarna konstant. Det är lite jobbigt, faktiskt.