PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Jag förstår inte..”, började Zhìyuan slöt ögonlocken med en irriterad suck. ”..jag förstår inte varför du försvarar någon som honom?” Fortsatte han och slog upp dem igen, bara för att betrakta Max helt galna ögon. Underläppen darrade hotfullt och blicken hade blivit lätt glansig, trots att den fortfarande var totalt från vettet.
”Förklara det för mig, varför?” Undrade han krävande och hårdnade med ens greppet, tryckte med de vassa naglarna mot den sköra huden. Det var först då som slytherinaren faktiskt insåg vad han höll på med. Han ville ju inte döda någon, inte ens någon så idiotisk som Ezekiel. Eller jo, det ville han ju egentligen - däremot betydde det inte att det var varken rätt eller smart. Greppet minskade därmed i styrka tills den andre eleven gled ner längsmed väggen, där han sedan ramlade ihop hostandes och kväkandes. Andetagen var korta och hetsiga, huden blek och ögonen uppspärrade, men trots det lyckades han ta sig upp på benen och stappla iväg med all världens hast. Det dröjde bara några ynka få sekunder innan han var som bortblåst.

Zhìyuan stirrade ner mot fötterna, ögonen alldeles tomma och händerna darrandes. Efter en stund vände han däremot ryggen till Max och böjde sig ner för att plocka upp Ezekiels trollstav, där den låg övergiven intill väggen på det kalla stengolvet.
”Tycker du att jag är en idiot?” Undrade sjuttonåringen utan att vända sig om, med blicken stelt fäst på den vackert snidade staven. Fingrarna gled långsamt utmed det vackra träslaget, strök över alla små detaljer och skråmor, innan han bröt av den på mitten. Bitarna kastade han sedan ut genom ett av fönstren och de singlade hejdlöst ner mot sin eviga grav, förlorade för all framtid.
Slytherineleven tittade bistert på de försvinnande konturerna och kunde inte riktigt undgå att relatera till dem. Löjligt, djupt, patetiskt? Jo, men han var ju allt det där, förutom djup då. För det var han ju absolut inte.

Varför vred det sig i magen när den andre slytherineleven stapplade iväg? Han hade ju trots allt betett sig hemskt. Minst sagt vidrigt. Men att skada folk, nej det var inte en lösning Max någonsin trodde på. Ett lamslå hit och dit var kanske inte hela världen, men det han nyss hade beskådat var väl vad de i mugglarvärlden hade klassat som mordförsök eller något i den stilen. Allvarligt hur som helst. Nu såg ju den utsatte hyfsat oskadd ut men det hela hade ju definitivt kunnat sluta annorlunda. Hade verkligen Zhìyuan tappat all vett och sans? Nja, en del men inte allt. Mänsklig form och den där maniska blicken var inte riktigt den samma. Skulle Max våga gå närmre? Oavsett hur det stod till med den jämnåriga så var det ju uppenbart något som inte var helt under kontroll. Inget som Max i sådana fall ansåg var dennes fel, men tanken på att den brutna staven hade kunnat vara honom själv...ja...nej, sluta tänka så.
Den betydligt mindre hufflepuffaren tog ytterligare ett försiktigt steg närmre, med oro i blicken. Även om Zhìyuan nyss betett sig minst lika hemskt som de andra så förstod ju Max att det var annat som spelade in. Och han kunde ju faktiskt inte veta vad som triggat igång allt. För att den längre skulle ha sökt kontakt bara för att ha ihjäl någon...nej, det kändes inte som något vettigt alternativ.
"Nej", svarade Max så lugnt men bestämt som möjligt. "Du är ingen idiot. Men du betedde dig nyss som en. Det är skillnad", lade han till. En mening i taget. Kort. Inte mjuk röst som vanligt. Definitivt tagen. Och så ledsen och upprörd från det som hänt tidigare. Nej, det var då mycket som var långt ifrån stabilt eller bra där och då.

Jo, det där hade Zhìyuan redan hunnit greppa. Att fatta stryptag om någon var ju inte direkt smart och definitivt inte mindre än idiotiskt. Han sänkte de bärnstensgula, smala ögonen och betraktade det grova stengolvet i korridoren. Varför hade han ens gjort det? Och framförallt - hur hade det hela slutat om Max inte kommit och ifrågasatt hans handlingar? Sjuttonåringen kliade sig frånvarande i nacken samtidigt som blicken började flacka och andningen blev mer och mer ansträngd. Tillslut hade han så svårt att få in luft att han damp ner på golvet i en eländig hög. Tårarna pressade sig ännu en gång fram, trots att det sved något alldeles förfärligt. Han hade ju trott att det inte fanns några fler av dem, men det antagandet hade ju uppenbarligen varit helt fel, eller hur? Nu slingrade de sig nerför de bleka kinderna, medan tänderna hackade värre än någonsin innan. Verkligheten hade äntligen hunnit ifatt honom, vilket kanske var bra med tanke på vad han precis gjort. Mord var inte svaret på någonting. Inte i något sammanhang.
”Jag är visst en idiot”, snyftade Zhìyuan och försökte desperat dra in luft i lungorna. Händerna strök om och om igen bort tårarna, även om det inte riktigt hjälpte. Desto mer han försökte torka bort dem, desto fler slingrade sig fram. Det måste verkligen se ut som en mesigt försök till att framstå som ångerfull. Den enda skillnaden var ju att han faktiskt var det!
”Hatar du mig?” Fortsatte han, rösten alldeles bruten och skakande. Han vände upp de glansiga ögonen för att betrakta den jämnåriga, genom floderna med saltiga tårar. Precis samma fråga hade han ställt sig själv under de tidigare timmarna - om Max hatade honom eller inte. Kanske det vore bäst om han gjorde det?

Allt var så svårt att få grepp om. Det var som att det var någon skum film som Max kastats in i och fått beskåda på nära håll. Till och med påverka. Men det var en sån där krävande film som en behövde pausa då och då för bearbetning, men nu fanns det inget tid för sådant vilket resulterade i att allt bara blev huller om buller. Allt han kunde göra var att stå där och se på. Försöka förstå och tvingas konstatera att det var en omöjlig uppgift.
Plötsligt låg den längre av dem på marken i en bedrövlig hög. Tårar, ansträngd andning och hackande tänder. Vad betydde det? Var det ånger? Eller bara ett försök till att få medlidande? Nej, Max fick verkligen inget inget grepp om någonting. Tja, svaret på frågan som ställts var väl undantaget. Det visste han ju.
"Nej", svarade Max knappt hörbart och skakade på huvudet. Nej, han hatade verkligen inte Zhìyuan. Däremot var han extremt sårad och kunde inte känna sig annat än handfallen och hjälplös. Vad skulle han ta sig till? Han blev bara stående där. Bara stirrade blankt ner. Nej, det var inte ofta det hände men nu hade det allt blivit kortslutning där inne. Tomt.

Nej. Ordet rotade fast sig inne i huvudet på Zhìyuan som begravde ansiktet i händerna i ett försök att dölja tårarna. Max kunde ju få fel uppfattning av det där, av de panikartade, salta tårarna som forsade nerför de bleka kinderna. Det hade han troligen redan hunnit få, men det fanns inte direkt någonting som sjuttonåringen kunde göra åt saken vid det laget.
”B-bra”, stammade han slutligen och snörvlade till. Svaret hade ju ändå varit bättre än ingenting - bättre än den påträngande tystnaden som lyckats lägga sig som ett täcke över de två ungdomarna efter ordet. För det var det ju, eller hur? Det vill säga om den jämnårige inte ljugit, fast det hade han väl ändå inte gjort? För i slutändan skulle det bara leda till ännu mer förvirring och troligen även tårar.
Zhìyuan samlade slutligen sig själv, tog några djupa andetag och krånglade sig upp på fötter. Nej, på golvet kunde han ju inte sitta resten av dagen, även om den redan började lida mot sitt slut. Himlen hade börjat på att mörkna och temperaturen var fortfarande isande låg då regnet fortfarande öste ner. Varenda centimeter av slytherinarens kropp var dyngsur, håret låg klistrat mot pannan och det var omöjligt att inte se darrandet. Han var så förbaskat kall. Men ändå kunde han inte förmå sig att gå tillbaka in i slottet. Kroppen vägrade liksom att föra honom dit, varesig han själv ville eller inte.

Fy vad känslokall han kände sig. Så tom. Trots att det egentligen var långt ifrån fallet. Det kokade ju av känslor och tankar där inne. Det var bara så att bubblandet stannade just på insidan. Kanske var det bäst så även om det kändes fel och så olikt den vanliga Max. Bubblorna var bara komplicerade att omvandla till ord. En röra. Men han kunde ju inte bara stå där. Eller visst, det klart han kunde tekniskt sett. Däremot kändes det verkligen fel och tankarna om vilken hemsk människa han var överröstade snart de bittra och tomma.
"Jag...", började han och tassade försiktigt fram till Zhìyuan, nu tätt följd av en golvmopp aka Kiwi. Meningen fick hänga i luften. Dumt att börja prata utan att ha tänkt klart Max, väldigt dumt.
"Kom...vi borde gå in. Få dig torr och varm", fortsatte Max tyst och greppade försiktigt tag om den jämnåriges tröjärm. Det var fortfarande svårt att veta vad som var okej och inte, men en sak stod väl klar - Zhìyuan skulle inte bli lämnad att frysa. Nej, det skulle inte den lille hufflepuffarens samvete klara av hur otrevligt personen i fråga än betett sig.

Av någon oklar anledning kunde Zhìyuan inte sluta stirra på Max när den jämnårige började dra i en av de våta tröjärmarna. Ögonen var smala, blängande och såg olidligt elaka ut. Att läpparna var sammanpressade trots de hackande tänderna gjorde ju inte någonting bättre. Visserligen var delningen så att sjuttonåringen försökte se varken ond eller mordisk ut, även om han nu råkade göra det. Den bakomliggande orsaken låg ju i Max o-Maxiga beteende som slog mot slytherineleven som brutalt iskalla vågor. Det kändes nästan som om någon slängt ner honom i ett isande kallt hav där det rådde total storm.
Därför rörde Zhìyuan sig inte ur fläcken, utan stirrade tvärt upp mot den andre utan att säga någonting. Inte ens Kiwi, som mer efterliknade någon form av golvmopp, kunde få humöret att lätta. Varför kunde han inte bara pressa fram ett leende och nicka, lydigt följa med upp till sjukhusflygeln och förklara sina ruttna handlingar. Då skulle ju allting kanske till och med ha en chans att ordna till sig? Men det gick ju liksom inte. Musklerna vägrade att lyda och han hade på känn att de skulle fortsätta strejka så länge den där dystra auran hängde mellan de två ungdomarna.
”Sätt dig ner”, sade slytherinaren plötsligt och greppade tag om den andre elevens ena handled - den som drog i Zhìyuans egen tröjärm. ”Nu.”

Det där mordiska, elaka i den jämnåriges blick, var inget Max uppskattade. Nej, verkligen inte. Allt han ville i stunden var att få in Zhìyuan, få honom torr. Och sedan typ sova. Dra sig ner till sovsalen, krypa ihop till en boll av sorg...lämna den andre hos madam Pomfrey. Ugh, varför kunde de inte göra så? Givetvis blev det inte så. Varför skulle något någonsin bli bra eller gå enligt planen liksom.
Okej, det där var dock oväntat. Först blev Max som förstenad, men stax därefter tog massa andran känslor över. Eller kanske mer icke-känslor egentligen. Tomhet.
"Säg inte till mig vad jag ska göra", svarade han kallt. Blev typ obekväm och förvånad bara av att höra sig själv. Minst sagt o-Maxig. Typ otippat att något ovänligt ens kunde yttras från de där läpparna. Hmm.

Kroppen stelnade med ens till och Zhìyuans mun lämnades öppen, vilket fick honom att se minst sagt dum ut. Men snart därefter knep han ihop läpparna samtidigt som ögonen vidgades. Hade någon annan bitit tillbaka mot sjuttonåringen på det där sättet hade de nog smalnat, men eftersom det var Max som gjort det..tja, låt säga att han blev lite halvt tagen på sängen.
”F-förlåt”, stammade slytherinaren slutligen efter en lång tystnad och drog åt sig händerna, som föll åt sidan. Han vek undan med blicken och stirrade snett mot sidan om den andre eleven, bort mot stenväggen bakom honom och mörkret som bredde ut sig utanför fönstret. Hur hade det blivit såhär egentligen? Nyss hade de ju skrattat tillsammans och kommit bra överens rent generellt. Nu kändes det mer som om hufflepuffaren hade god lust att vrida nacken av Zhìyuan. Det var ju däremot förståeligt på sätt och vis, när man började tänka på hur oerhört idiotiskt han reagerat. Fan, det bevisade väl bara ännu mer hur han absolut inte förtjänade Max? Skrattretande nästan.

Nej, vet du vad Max? Du kan inte ena sekunden vara bitter över hur någon behandlat dig som skit, för att i nästa sekund göra det samma själv. Skärp dig.
"Kan...vi bara gå in och värma oss? Jag orkar inte reda i det här nu", svarade han med en lite mer Max-ig röst. Inte riktigt vanlig, men inte heller totalt genomsyrad av kyla. Mest trött egentligen. Det här var definitivt energikrävande. Tog hiskeligt mycket energi, verkligen. Så mycket tankar. Och så upp och ner för trappor med. Trött både fysiskt och psykiskt. Ingen bra kombo.
Han blickade näst intill sorgset upp mot Zhìyuan och försökte snart därefter snappa upp en av dennes händer. Bra där Max, tappa inte bort dig själv bara för att allt annat sakta men säkert faller samman. Såja.