Not what I wanted [PRS]

Åh, vad skönt det var när Samuel äntligen reste sig upp och gick ut genom de öppna dörrarna. Det fick bokstavligen alla muskler i Zihaos kropp att slappna av och han kunde så sakteliga tillåta sig själv att riktigt njuta av maten. Nu var det inte då att han okontrollerat började proppa i sig av allting inom räckhåll, men atmosfären kändes liksom lättare och då blev det även trevligare att äta. Han kände sig väl helt enkelt mer komfortabel när det bara var han och Joshua, ingen annan.
”Jovisst, men jag är förfärligt dålig på just den besvärjelsen”, erkände sjuttonåringen och ryckte på axlarna. Det var sant, även om han klarade av en del trollformler utan problem hade han svårigheter för majoriteten av dem. Accio var bara en av dem. Fan, han klarade knappt av någonting så enkelt som Wingardium Levoisa. Okej, lite av en överdrift men det var faktiskt så gott som sant. Inte undra på att modern ansåg honom vara världens största skamfläck. Varulvsaspekten spelade naturligtvis in i det hela, däremot var det inte uteslutande pälsproblemet som bidrog till det specifika synsättet.
”Jag förstår”, svarade den äldre och lade ifrån sig ätpinnarna. Fingrarna var rena, någonting han faktiskt tog hänsyn till när de började stryka över de mörka lockarna. Annars hade han inte gjort det, absolut inte. ”Men det är ju bra att det smakade hyfsat i alla fall”, fortsatte han och höll inne en extremt stor rap. Den ville ut men där gick gränsen. Inga rapar i sextonåringens närvaro. Nope, nope, nope. ”Jag vet inte ens om det är möjligt, men tror jag åt för fort”, erkände han därefter och lutade sig tillbaka mot havet med kuddar. ”Och för mycket, kolla jag ser typ gravid ut.” Zihao petade till magen som växt till sig rejält. Jovars, han hade nog lyckats ätit för mycket faktiskt. Människomat var någonting magen inte fullständigt vant sig vid, i alla fall inte när det gällde så pass stora mängder.

Vad är chansen att det är just den besvärjelsen som är lite klurigt för pojkvännen? Den tillåter dem att förbli lata och inte röra sig någonstans alls, rätt skönt faktiskt. Plus så behöver de inte tappa bort någonting, det är så lätt att hitta det igen med besvärjelsen. Typiskt. Med huvudet fortfarande vilandes mot Zihaos axel slurpar han långsamt upp en ny bit med tofu. En liten, långsamt. Han vill inte börja må illa. Inte över den äldre av turturduvornas mat.
”Vi kanske kan träna på den..” Påpekar Joshua trevandes. Nu kan inte han göra någonting åt det, han kan ju faktiskt inte använda trollstaven utanför skolan. Men kanske de kan tvinga Samuel att hjälpa till? Eller Yaosu för den delen? Den äldre Huaze brodern skulle nog mycket hellre göra det i jämförelse med Samuel. Jaja.. det finns ingen anledning för lilla Joshua att riktigt fundera på det, det är inte direkt livsavgörande. Med de där tankarna fullt aktiva i skallen börjar han att äta den goda soppan, en sked i taget. Den är fortfarande väldigt varm, och välkomnande. Får den ömma kroppen att vila upp sig lite grann. Kroppen gör fortfarande ont sen torteringen, och med tanke på alla blåmärken blir det bara värre. Men soppan får honom att glömma bort det ett tag. Så gott. De mörka ögonen glider ner mot den uppblåsta magen, och Joshua kan verkligen inte undgå att fnissa till. Jo, det ser lite ut som en gravidmage. Han ställer ifrån sig den halvfyllda koppen innan han än en gång börjar peta på magen av den äldre.
”Är det en pojke eller en flicka?”

Okej, det var mycket möjligt att Zihao kanske spände ut magen en gnutta. Men Joshua verkade ju tycka att det var roande så egentligen var det inget fel med det. Sjuttonåringen vickade lite på ögonbrynen när den yngre började peta till honom och drog fundersamt händerna över vad som innan liknat en tvättbräda.
”Hm, jag tror nog att det är en pojke”, svarade han och nickade för sig själv. Jo, han var ju halvt rädd för tjejer så det var nog bäst om det blev en liten pojke. Självfallet var han inte seriös i det tankesättet, däremot kunde han samtidigt inte låta bli att fundera över det. ”Vad ska han heta tycker du? Har funderat på Baozi”, fortsatte den äldre kuttrande och sneglade ner mot magen. Den såg lite ut som en baozi, så det passade väl alldeles utmärkt. ”Det är typ en slags bulle med fyllning, lite som en dumpling fast större och mer fluffig.” Med ett flin över läpparna rätade han på sig och krånglade sig i grensle över den yngre. Han kupade försiktigt händerna om skålen med soppa och ställde den på nattduksbordet istället. Magen var helt plötsligt tillbaka till sin vanliga form, som i ett trollslag. Att spänna ut musklerna var inte särskilt svårt och därmed var det inte heller något större problem att spänna in dem heller.
”Jag älskar ditt skratt, det är så fint”, mumlade Zihao och studerade ansiktet framför sig. De busiga fingrarna fann sin väg in under tröjan på sextonåringen och han lutade sig prövande närmare. Månljuset som dansade över väggarna gjorde allting magiskt och..han kunde inte beskriva det. Om han nu skulle försöka kändes det lite som om han sakta men säkert drevs till vansinne av absolut, total lust. Passande tillfälle? Nej.
”Och dig, jag älskar hela dig”, fortsatte han och drog tungan utmed läpparna. ”Tror helt ärligt att jag håller på att bli galen..”

Jösses, att Joshua finner det hela oerhört roande är nästan lite skrattretande. Varför tycker han att det är så kul? Han har verkligen ingen roll. Kanske det är tanken att de två skulle bli föräldrar som får honom att le sådär fånigt. Att de skulle ta hand om en liten bebis, Zihao som skulle behöva ta hand om den helt själv med tanke på bristen på kontroll som sextonåringen skulle ha. Springa efter den lilla krabaten, samtidigt som han klättrar på Haru. Jo, det är en roande bild, en väldigt gullig en som förvånansvärt nog inte gör hela honom alldeles skräckslagen.
”Baozi blir toppen,” gulligt, väldigt gulligt. De mörka ögonen blir än större när pojkvännen än en gång finner sig sittandes i grensle över den tunna kroppen. Fingrarna som dansar in under tyget av tröjan får huden att bli alldeles knottrig. Det är inte så att den skyggar tillbaka, utan välkomnar kroppskontakten med öppna armar. Hans egna fingrar stryker sig över magen på den äldre, som nu återfått sin vanliga, välbyggda form. De fortsätter upp över bröstkorgen på honom och bosätter sig där på axlarna på Zihao. Där de har en tendens att alltid återkomma till.
”Ditt skratt är fint,” mumlar han tillbaka med ett blygt litet leende. Tummen gör små cirklar över halsen på slytherineleven, låter de glida över den lätt knottriga huden, över ena nyckelbenet och ett litet födelsemärke. Av alla skratt som Joshuas öron lyckligtvis snappat upp är pojkvännens absolut bäst. Kanske det är en partisk tanke, men det tycker inte Joshua. Det är vackert, beroendeframkallande och smittsamt. Precis som skratt ska vara. ”Jag älskar dig också.”

Det kändes bra att Joshua inte ryggade tillbaka eller tryckte bort Zihao. Fingrarna placerade sig slutligen i midjan på den yngre och han lämnade en lång kyss på de underbara läpparna. Han gillade verkligen att slingra sig nära den andre, göra sig komfortabel i de smala armarna och bara vara. Så skulle han kunna stanna för resten av livet faktiskt.
”Mhm, men ditt skratt är finare”, envisades sjuttonåringen och började puta med underläppen. Det där tänkte han minsann aldrig ge med sig om. När det kom till just Joshua Lewis kom den där envisheten genast fram. I hans ögon var den yngre däremot verkligen den mest perfekta, underbara varelsen på jordklotet. ”Precis på samma sätt som jag älskar dig ännu mer”, fortsatte han och lipade, innan han lät händerna glida ner mot den yngres ljumske. Gryffindoraren var verkligen kall i jämförelse med Zihao själv. Nu hade han förvisso en kroppstemperatur som var betydligt högre än i princip alla andras, men på ungefär liknande vis verkade sextonåringen ha en otroligt låg temperatur. Äh, varför låg han ens och funderade över något sådant? Knasigt.
Med ett litet smackande med läpparna lutade han sig tillbaka över de magra benen och sneglade bort mot den öppna dörren. Det var nog bäst att stänga den, just in case liksom. Slytherinarens kinder blev lätt rosa och han kravlade sig hastigt ur sängen, bara för att tassa bort mot dörrarna och vrida om i låset. Sedan vände han sig om och drog nervöst fingrarna genom den svarta kalufsen. Okej, det började nästan bli lite fånigt hur desperat kroppen började bli. Han var ju för fan alldeles hoppig och nervös. Jösses. Det måste vara månens fel, då den så sakteliga började bli full. Eller så kanske han bara var helt pervers av sig? Däremot kändes den teorin lite mindre trevlig. Usch, dumma kropp, dumma hjärna.

Åh, det där är verkligen ett samtalsämne som kan gå fram och tillbaka i flera långa timmar. Vem har finast skratt, vem är bättre på att vissla, vem som älskar den andre mer. Uppenbarligen har de två turturduvorna olika synpunkter angående det hela, för i Joshuas ögon känns det omöjligt för någon att älska någon så mycket som han älskar sjuttonåringen över honom. Det är omöjligt, i hans stora rådjursögon är det uppenbart att han älskar Zihao mer än vice versa. Det hade helt enkelt varit omöjligt.
”Du har fel.. ditt skratt är finare, och jag älskar dig ännu mer,” viskar Joshua medan fingrarna på nytt börjar pilla med det vita tyget av skjortan. Det förvånar honom att han inte lyckats göra hål i tröjan än med allt sitt pillande, men det är väl bra det. Han har ingen lust att veta hur mycket den kostat, det handlar antagligen om en förmögenhet. Något som sextonåringen inte är redo för att betala tillbaka på långa vägar. Tummen stryker sig försiktigt över läpparna på slytherineleven, som så ondskefullt slickat sig om dem. Det gör dem liksom ännu mer tilltalande, inte okej. Däremot blir ögonen dubbelt så stora när Zihao reser sig upp. En liten stund tror han att han ska ge sig av, men så fel han haft. Den här gången stänger han dörren, och låser. Joshua kan bara ana vad det är de ska ägna sig åt nu, efter all tjafs i köket, efter leran därute och efter den där dumma panikattacken. Trots att dagen varit fylld till bredden med olika händelser, så är han riktigt förtjust i det som kan komma att hända den kommande stunden.

”Oj, gjorde jag någonting dumt nu eller?” Frågade Zihao med ett höjt ögonbryn och frustade till. Joshuas ögon hade blivit nästan dubbelt så stora som de varit nyss och tja..han såg nästan ut som ett skräckslaget rådjur faktiskt. Känslan som utstrålades var förvisso inte negativ på någon sånär nivå, men den andre ansikte fick sjuttonåringen att bli lätt osäker. Han sneglade ner mot hålet som sextonåringen lyckats göra i silkesskjortan. Det gjorde ingenting, verkligen inte. Kläder hade han redan för mycket av och detta trots att han själv hade en tendens att slita sönder dem. Bokstavligen.
”Dina ögon är liksom stora som två tefat”, fortsatte slytherinaren och letade sig tillbaka till sängen, bara för att sätta sig ner vid fotändan och pilla på pojkvännens fötter under täcket. Nej, han kittlade dem inte utan kände. De var ju så små och gulliga, precis som resten av honom. Ett litet leende lekte omkring på läpparna och ansiktsdragen fick honom för tillfället att se riktigt jävla ond ut. Inte på ett dåligt sätt kanske, men definitivt en gnutta skrämmande för en annan. Ögonen var svarta som natten, matchade perfekt med det korpsvarta håret, medan musklerna var tydliga och förmodligen omöjliga att inte lägga någon uppmärksamhet på. Han hatade att träna, det var någonting han aldrig brytt sig om medvetet. Kroppen däremot, den verkade ha jävligt lätt för att ta till sig muskler. Ingen muskelknutte kanske, men inte heller klen på något sätt. Lat? Jo, däremot var det en helt annan sak.
”Du doftar typ ännu bättre än vad du brukar göra”, knorrade Zihao missnöjt och rynkade på ögonbrynen. En av händerna fann sig väg till nacken där fingrarna febrilt började pilla med håren. ”Och..bara så att du vet kommer jag att attackera dig förr eller senare, så om du vill fly så föreslår jag att du gör det nu”, muttrade han fortsättningsvis och fuktade ännu en gång om läpparna. Nåväl, bättre att säga det än att inte göra det.

Gjort något dumt? Halvt borttappad skakar Joshua kvickt på huvudet. Det hade han ju verkligen inte gjort. Hjärnan hade bara blivit orolig över att pojkvännen skulle lämna honom mitt från ingenstans, och det hade skrämt honom en aning. Jodå, lite väl beroende av pojkvännen kanske han är ändå. Eller bara väldigt beroende av sällskap efter sina attacker, men det behöver ingen veta om. Det får bli hans lilla hemlighet.
”Jag trodde bara att du skulle gå härifrån,” förklarar den yngre av de två trevandes. Visst skulle Zihao inte ta illa upp av det? Att han trott något liknande? Nej.. det bör han inte göra åtminstone, han vill ju bara vara nära slytherineleven, det om något borde ses som en komplimang, eller hur? Ja, precis. De stora hundvalpsögonen glider över varje liten del över Zihaos ansikte. Fingrarna som börjar pilla med de små fötterna får fingrarna långsamt att börja vicka på sig. Vick, vick, vick. Uppenbarligen kan den äldre få hela Joshuas kropp att reagera på alla möjliga olika sätt, tårna likaså. Jösses, Joshua har nog inte varit med om något liknande innan. Återigen börjar han fokusera på pojkvännens ansikte istället, de mörka ögonen, flinet som stryker sig över de beroendeframkallande läpparna, de skarpa ansiktsdragen. Stilig, oerhört stilig. Ingen skulle kunna förneka att sjuttonåringen ser ut som en mäktig gud där och då… iallafall tror Joshua inte det. I hans ögon ser Zihao så perfekt ut, så tilltalande och charmerande att det nästan tar kål på hans bröstkorg. Dunk, dunk, dunk. De har verkligen ingen självbehärskning överhuvudtaget. Zihaos fel.
”Men jag vill inte fly,” De små fötterna petar försiktigt till den längre i bröstkorgen. Pet pet.

Gå? Att Joshua ens trodde det fick sjuttonåringen att börja tvivla på sig själv en gnutta. Hade han verkligen trott det? Fast samtidigt var det ju en komplimang att den yngre ville att han skulle stanna, eller hur? Jo, det var det absolut, till och med någon så dum som Zihao lyckades inse det. Och det, det fick hjärtat att skutta till lite extra. Sextonåringen ville ha honom där, punkt slut.
”Jag skulle nog aldrig lämna det här rummet om det varit möjligt”, erkände han med ett litet skratt och skakade på huvudet. Månljuset speglade sig över ansiktet på honom och reflekterades i ögonen. De glittrade farligt, fortfarande mörkt bruna men med små fläckar av guld. Det om något var ett tecken på att han inte kunde kontrollera sig för fem öre.
När den där lilla foten därefter petade till honom i bröstkorgen, ryckte han till och vände med ens tillbaka ögonen mot den yngre. Inte okej. Ögonen smalnade en gnutta och ett elakt flin växte sig över läpparna på honom. Jodå, nu var han allt tvungen att ge igen. Dumma Joshua, sådär skulle han inte ha gjort.
”Åh, du kommer att ångra det där”, försäkrade slytherinaren och satte sig tvärs över smalbenen på pojkvännen, bara för att snart maka sig längre upp. ”Men men, jag varnade dig faktiskt”, fortsatte han och drog den andre upp i sittande ställning, så att han enkelt kunde vira armarna omkring honom. Fel, det där blev bara skumt. Han släppte sextonåringen i några långa sekunder, krånglade in benen under de respektive magra och fiskade därefter bokstavligen upp honom igen. Sådär, nu kändes det bättre. Stackars Joshua skulle inte behöva ha en hel Zihao över sig, det kunde inte vara speciellt skönt.
”Jag tror att jag är i..du vet..heat”, mumlade han och fuktade läpparna. ”Vill du veta vad det värsta är? Att du också är det på något jävla sätt. Du doftar så gott”? Stönade sjuttonåringen därefter och begravde ansiktet i en av de smala axlarna.

Det var väl tur det, att den äldre av turturduvorna inte lämnat rummet. I såna fall hade det väckt upp en hel del dumma tankar i skallen på lilla Joshua, och hjärndemonerna hade satt igång med sina dumma trakasserier. Ingen av de två skulle må särskilt bra om de lämnar varandra, vilket är lite oroväckande. De är så beroende av varandra att vem som helst skulle avråda dem att spendera varje liten sekund tillsammans. Men det är svårt när man älskar någon.
”Får jag inte peta på dig?” Frågar han med huvudet lätt på sniskan, ögonbrynen höjda och ett lätt leende över de fylliga läpparna. Hur skulle han kunnat veta det? Pojkvännen hade trots allt hållit på att peta på hans små stackars fötter, det är väl klart att han petar tillbaka då, eller hur? Ja. Hur som helst finner han sig själv sitta tätt intill Zihao, den här gången sitter han i grensle över den vältränade midjan, och fingrarna börjar frenetiskt med sitt strykande. Rör vid näsryggen, kindbenen, pannan och tillslut läpparna. De stannar till där en kort stund, rör sig i en lite lugnare takt som att det på något sätt ska reta upp de där vackra läpparna. När det kärleksfulla ansiktet sedan gömmer sig vid axeln på sextonåringen, glider händerna istället upp till de mörka, lena lockarna. Heat. Jo, det är väl mycket möjligt att Zihao är det, med tanke på att han spenderat mycket av den senaste tiden som varg. Joshua däremot.. nu är han väl det helt naturligt, med tanke på att han är en tonårspojke fylld till bredden av hormoner, däremot får slytherinelvens påpekande att det innan fridfulla ansiktsuttrycket ersätts med ett lätt förvirrat.
”Kom det helt plötsligt?” Som sagt, förvirrad.