Yehet och Kkaebsong [PRS]

Tyckte Joshua att det var deprimerande att en katt var självständig? Brukade de flesta katter inte vara hyfsat självständiga ändå? Äh, han hade kanske skaffat sig fel uppfattning. Det var ju artonåringen som ägde katterna - inte Zihao. Fast det kanske skulle komma att ändra sig, då nittonåringen hemskt gärna ville bli delägare.
”Chichi är pappas flicka, det är inte hennes fel”, knorrade Zihao missnöjt och kved till när den andre klättrade upp bredvid katten. Vafan, hade han helt plötsligt förvandlats till ett liggunderlag eller vadå? Kunde det ens vara skönt att ligga ovanpå någon som spenderade hälften av sin tid med att träna? Tydligen så verkade det som det.

Jo jo, i vissa fall är väl katter självständiga. Oftast brukar människor vara mer festa vid dem än vice versa, men så är det inte med Bob eller Mimmi. Nej, de två syskonen är väldigt beroende av uppmärksamhet, kli och massage. Det är väl förståeligt, vem skulle inte vara det? Musse däremot, han gillar inte när folk gosar för mycket vid honom, nej han vill ha sin fina päls för sig själv. Joshua har märkt det den hårda vägen sen han var tio.
"Nej, det är ditt fel." påpekar han och gosar ner ansiktet hos Bob där han ligger. Hmh jo, kanske det inte är den bästa ställningen han ligger i. Sängen är definitivt mer bekväm än Zihao, men han vill inte lämna sin plats. "Precis som det är mitt och Samuels fel för Mimmi och Bob."

”Det är inte mitt fel att hon är mörkrädd och måste sova i min säng”, protesterade Zihao och ruskade lätt på huvudet, innan han slött slog armarna runt Joshua. Nej, nu är han verkade ha lagt sig till rätta så skulle han inte få chansen att flytta på sig. Nittonåringen började liksom finna sig i att ha artonåringen liggandes över sig. Han var ju inte tung för fem öre, så han kunde gott få stanna sådär i all evighet.
”Vad säger din bror om att du stulit alla tre katter då?” Undrade han nyfiket och betraktade den andre med stora ögon. De där ögonen var verkligen ett stort mysterium, då de både kunde vara extremt smala och samtidigt någorlunda stora. Lite som en dold superkraft, även om det hade varit bra myclet häftigare att typ kunna ändra färg på dem. Men det var inte möjligt i den världen de levde i. Kanske i en och annan sagobok däremot, och drömma kan man ju alltid göra.

Blicken glider upp mot pojkvännen, bort från Bobb. Än en gång har Zihao på något magiskt sätt fått sina ögon lika stora som tefat. Inte för att Joshua klagar, nej det är absolut bedårande. Däremot undrar man ju hur de där smala, lite farliga ögonen kan bli till något så underbart söt?
"Men tänk om jag är mörkrädd och måste sova i din säng då? Får jag ligga på golvet då för att Chichi tagit min plats?" frågar han och putar med läpparna, gömmer ansiktet tätt intill nittonåringens tröja. Att få plats med en katt eller två i en säng är ju möjligt, och även om Bobb och Mimmi är rätt tjocka och lurviga, så är de inte lika stora som vovven. Nej, de tre skulle nog inte få plats tillsammans, om nu inte Joshua ligger på Zihao som han gör för närvarandet.. "Tja.. Samuel har Haru. Han är mer en hundmänniska i vilket fall som helst. Men tror han och Noah ska komma och ta iallafall Musse med sig. Han är inte så förtjust att bo med så många människor.."

Nej, Zihao gillade inte att höra Joshua tala om andra personer, även om han inte direkt sagt någonting om den här Noah. Men nittonåringen var svartsjuk av sig och skulle inte ha något emot om de två turturduvorna satt fastlåsta i varsin handboja. På så sätt skulle de alltid vara tillsammans, vilket han själv tyckte lät alldeles utmärkt.
”Äsch, sluta vara så dramatisk”, svarade han och himlade med ögonen. ”Tror du verkligen att jag någonsin skulle tvinga dig att sova på golvet? Nej, det skulle jag inte. Chichi får väl ta och lägga sig nere i fotändan”, sade han och började fingra på den yngres läppar. De var ruskigt svara att hålla sig borta från. Zihao hade aldrig haft så svårt att avstå från att attackera Joshua och bokstavligen anfalla de där underbara läpparna. Med sina egna då, för annars skulle det ju inte blivit någon speciellt bra attack.
”Vem är Noah?”

Besviket putar Joshua med underläppen.. dramatisk? Han hade faktiskt skämtat, och tagit upp scenariot som ett litet exempel. Men han är hyfsat nöjd med svaret. Hyfsat.
"Så du skulle inte bestämma dig för att låta mig sova i fotändan så att du kan mysa med Chichi istället?" frågar artonåringen med huvudet på sniskan och de chokladbruna ögonen nersjunkandes i den äldres. För i såna fall, ja då skulle han själv springa och hämta Haru så att den lurviga isländska fårhunden kan ta Zihaos plats. Så det så. En rynka stryker sig mellan ögonbrynen av nästa fråga, och Joshuas ögon glider aningen skamset ner mot deras fingrar istället medan nittonåringen av någon liten anledning pillar med hans läppar. Nu ska väl ändå inte Zihao börja riva bort huden på sin pojkväns läppar, eller? De ser redan misshandlade nog ut. "En vän från England, han och en annan kom och hälsade på medan jag bodde hos Samuel."

”En vän? Du vet att det inte duger för mig, Joshua”, sade Zihao och slöt ögonlocken med en liten suck. Svartsjukan försvann inte direkt i samband med det svaret. En vän? Vad var en vän egentligen? Man kunde vara kompis med personer som man varit i ett förhållande med, right? Tänk om det var så i det här fallet? Åh, då skulle nittonåringen absolut gå upp i taket. Inte bara gå upp i det, nej! Han skulle liksom springa upp genom alla innertak och försvinna ut i rymden med all världens fart - bara pågrund av svartsjuka. Det var så pass allvarligt att det nästintill var ohälsosamt.
”Joshua..innan..du hade någon annan förut, eller hur?” Undrade Zihao tyst och slog återigen upp ögonlocken, studerade den yngre med tänderna gnagandes i underläppen. ”’Men det kanske inte var Noah? Äsch, förlåt”, avslutade han buttert och rös till. Fy fan, han hade aldrig haft lust att vara i ett förhållande med sig själv. Hur i helskotta orkade Joshua med allt det här ens?

Okej, Joshua hade inte varit fullständigt ärlig. Nu är det väldigt viktigt att han är det, kommunikation har ju alltid varit den viktigaste nyckeln till ett lyckat förhållande.
"Jo, jag hade det.." säger Joshua och nickar långsamt, jo i England hade han mycket riktigt haft ett förhållande. Personen han haft det med vår hans bästa vän, alltså Noah, vis den tiden. "Och jo.. det var Noah." Försiktigt kupar han Zihaos kinder i sina händer, innan han lutar sin panna mot hans. Det är fullkomligt förståeligt att Zihao är lite rastlös av sin svartsjuka, Joshua hade ju trots allt varit det när Tae kom in i bilden. "Men vi är bara vänner nu, bara vänner."

Usch och fy, de där orden började verkligen gnaga och bita inom Zihao. Noah. Noah. Usch. Hela atmosfären kändes plötsligt olustig och nittonåringen likaså. Inte nog med det så var allt han ville göra att stänga både öron och ögon, glömma bort vad som sagts. Det gick inte att inte vara svartsjuk. Helt, totalt, jävla omöjligt.
”Åh..” mumlade han långsamt och kände hur hela kroppen sjönk ihop, som på beställning. ”Du, jag har bestämt mig för att jag inte tycker den här Noah”, konstaterade han raskt därefter, med smalnande ögon. ”Så det så.” Applåder! Nu sitter du där och gör bort dig själv..igen. Lilla Zihao, man kan inte bestämma sig för att tycka illa om någon innan man träffat personen ifråga. Jesus.

Det var väl uppenbart att den här konversationen skulle dyka upp förr eller senare, så varför hade inte Joshua gjort sig emotionell redo för det? Bara synen av Zihaos nersjunkna axlar får hjärtat att göra ont.
"Du vet hur du hade något på G med Tae? Jag var hemskt svartsjuk då.." berättar Joshua och sätter sig upp i sängen för att kunna se den äldre i ögonen. Ja, att ligga sådär tvärsöver nittonåringen fungerar inte riktigt i den här situationen. "Och att hata honom kan jag ju inte göra, eller hur? Vet inte ens hur han ser ut, hur han är.. saken är den att jag aldrig älskat någon som jag älskar dig, känt någonting ens i närheten av det jag känner för dig. Jag har aldrig känt så för Noah, och helt ärligt tror jag inte att jag kommer känna så här för någon annan än för dig. Kände inte du samma sak?"