PRS Kkaebsong & JustAFriend

Minuterna släpade sig långsamt förbi i takt med att regnet tilltog i styrka. Blåsten, som förut varit lagom sval och härlig, hade helt pltösogt blivit alldeles förfärligt iskall. Kylan letade sig in under den dyngsura, blodiga skjortan och näsblodet forsade värre än någonsin innan. Tillslut fann Zhìyuan sig själv i fosterställning, vaggandes fram och tillbaka. Der bleka ansiktet var begravt mellan knäna och kroppen darrade värre än ett asplöv. Men trots att det var kallt och eländigt kunde han inte förmå sig själv att komma upp på benen. Därmed kunde han varken ta sig tillbaka upp till slottet eller ner i gången som ledde mot den spökande stugan. Nej, nej, han blev naturligtvis sittandes där i sin älskade lerpöl. Och inte kom det någon som promenerade förbi heller, då vädret inte direkt var inbjudande. Vind och regn, tillsammans med en och en annan åsksmäll. Sjuttonåringen vände de glansiga ögonen upp mot den gråa himlen efter en stund och stirrade blankt genom regnet. Max hatade honom, Max hatade honom..Max hatade honom. För tillfället var det det enda Zhìyuan kunde tänka på, och det sög verkligen. Vad hade han ens förväntat sig? Att de skulle fungera genom vått och torrt? Det var ju bara dumdristigt av honom.

Allt eftersom minuterna förvandlades till timmar, verkade stormen bara bli värre och värre. Trots att tiden passerade förbi hastigt, slutade däremot inte tårarna att falla. Musklerna stramade, blodet brände och världen snurrade runt omkring honom. Fan vad dramatisk han var som satt där i förra timmar och tyckte synd om sig själv. Fånigt, minst sagt. Men återigen kunde han inte uppbringa någon kraft till att röra sig, att komma upp på benen och gå tillbaka mot slottet. Det gick liksom inte, han satt helt enkelt fast där i leran tillsammans med sin brutna näsa och skaknde kropp. Väldigt mysigt och härligt. Åh, det var precis såhär han förväntat sig att dagen skulle bli!

Hur länge låg han ens där? Tidsuppfattningen hade försvunnit i takt med att såren på kroppen våldsamt protesterade mot all denna fukt. När det inte gick att stå ut mer med varken den fysiska eller psykiska smärtan fick han tillslut kraft nog att sätta sig upp. Började knäppa upp skjortan knapp för knapp. Drog ut armarna och blottade den skadade överkroppen. Blåsorna som tycktes vara påväg in i en ny intensiv fas. Trots allt det. Trots den skrikande smärtan, så kunde Max inte fokusera. Zhìyuan tog upp allt tankeutrymme. Det kändes så otroligt tungt. Vid det här laget satt han väl i spökande stugan, ensam. Tänkte kanske inte ens på Max. Eller bara var arg på något som Max inte kunde förstå sig på. Oavsett så oroade han sig helt klart. Han hade ju trots allt lämnat en skadad, ytterst instabil Zhìyuan ute i regn och vind, som för övrigt verkade ha ökat i styrka med tanke på hur vinden ven och smattret mot rutorna övergått till ett piskande. Men den jämnårige hade tagit skydd, hade tagit sig till stugan, inte sant? Jo, det klart Max. Tänk inte på det mer nu. Fokusera på dig själv. Hur i helskotta du ska lyckas läka ditt brustna hjärta.

Det svarta håret var så vått vid det laget att det såg ut som om Zhìyuan tagit en lång dusch. Han var dyngsur från topp till tå och även fruktansvärt kall. Förut hade han mest suttit där och darrat av kylan, tyckt synd om sig själv. Men nu, nu hade även tänderna fått för sig att ta del av den lilla festen. De slog mot varandra extremt hårt och lyckades flera gånger komma åt underläppen - som snart hade ett flertal jack i sig. Med en väldig kraftansträngning lyckades sjuttonåringen på något sätt tvinga sig upp på fötter. Armarna var återigen hårt slingrade om överkroppen och ansiktet helt tomt. Tårarna hade tagit slut och allt som fanns kvar var bara absolut tomhet. Allting kändes blott surrealistiskt, med blodet som kokade på högsta värme samtidigt som huden var så kall att den säkerligen skulle frysa till is förr eller senare. Han kunde bara tänka på Max och inte tänka på Max, utöver det fanns där ett ensamt tomrum. Ingenting var logiskt längre och Zhìyuan verkade tillfälligtvis ha förlorat sin förmåga att resonera. Plus att han återigen hemskt gärna ville slita skinnet av sig, bara riva sönder hela kroppen tills han slapp allt det där förvirrande. Kanske det hela skulle kännas bättre då? Bara en gnutta, det var allt han behövde för att fungera någorlunda normalt.

Något bad kändes inte aktuellt. De skulle ju bada tillsammans men nu hade det ju blivit som det blivit. En rengöring vid handfatet fick duga. Max drog på de torra kläderna. En stickad senapsgul tröja och ljusa jeans. Kängorna var även de helt dyngsura så de nya, torra raggsockorna fick agera både strumpor och skor. Han flyttade sig från den blöta pölen på golvet och bort till ett torrt hörn av rummet. Lutade ryggen mot väggen och blickade ut i tomma intet.
Varför vägrade klumpen i magen ge sig iväg? Allt kändes så fel och tomt och...ensamt. Känslorna var dock minst sagt blandade. Någon form utav ilska fanns också där. Och sorg. Och förvirring. Varför satt de ens i den sitsen de satt? Allt var ju bara dumt och fånigt egentligen. Men den andre hade minst sagt varit kall och ville säkert aldrig veta av Max igen. En tanke som fick hjärtat att skrika av sorg.

Varefter minuter blev till timmar tog Max sig tillslut upp på benen igen. Han hade suttit där på golvet och väntat ut lunchen. Någon mat behövde han faktiskt inte. Så det så. Aptiten hade nog försvunnit iväg med Zhìyuan. Zhìyuan som fortfarande inte synts till. Det var ju inte konstigt med tanke på att han satt ihopkurad i ett badrum, men magkänslan sa honom att något mer var fel. Att slytherinaren inte alls tagit skydd i någon stuga, eller slott för den delen. Han hade ju knappt kunnat gå och det var ju faktiskt inte han som lämnat, utan Max. Allt var ju Max fel. Vad skulle han göra? Tja, här kunde han ju åtminstone inte stanna. Efter att ha plockat upp den numera torra katten(att vara bra på trollformler hade sina fördelar) och fått ner henne i påsen, styrde han därmed stegen ut i korridoren.

Under vanliga dagar, fyllda med vanliga händelser, brukade Zhìyuan kunna skynda på ganska bra. Genom både vått och torr för den delen. Benen var långa och hyfsat vältränade efter alla säsonger med quidditchträning - klarade helt klart av att gå några hundra meter i en hög hastighet. Nu däremot, nu gick det väldigt långsamt och segt. Det berodde inte på kylan, regnet eller blåsten, utan uteslutande på det sönderslagna hjärtat som slog på därinne i bröstkorgen. För varje slag gjorde det ont, för varje steg ville han bara lägga sig ner igen och ge upp. Han var ändå inte värd att ha, inte värd att bli älskad eller omtyckt. Max kunde hitta någon bättre och snart glömma att Zhìyuan ens existerat. Där och då kändes det på riktigt som om han skulle dö vilken sekund som helst. Men nej, han var tvungen att ta sig bort från ovädret innan han kunde lägga sig ner på marken och brista ut i gråt igen. En gråt som inte skulle medföra sig några tårar, då de var totalt slut. Det fanns inga fler att gråta, hur mycket han än ville att det skulle göra det.

Med benen släpandes efter sig, steg han upp i gången som ledde tillbaka mot gården. Ögonen var fortfarande alldeles tomma och allting skakade så häftigt att det kändes som om han faktiskt skulle ramla omkull.
”Nejmen ser man på, vad har du gjort av din lilla leksak, Huang?” Rösten slog till Zhìyuan rakt i ansiktet och han stelnade genast till. Ezekiel. Varför vandrade han ens omkring nu?
”Jag kan fråga detsamma”, svarade sjuttonåringen rått och försökte pressa sig förbi den andre, bara för till bli knuffad tillbaka mot utgången.
”De är inte leksaker, utan vänner..men jag förstår att det kan vara svårt för dig att greppa det eftersom du inte har några”, bet den jämnårige tillbaka och skrattade till, med en ytterst road min strykande över ansiktet.
”Snälla börja inte, okej? Jag har inte ork till det här”, muttrade Zhìyuan bistert och försökte ännu en gång att fly. Den här gången blev han däremot inte bara knuffad, utan fick även en knytnäve mellan revbenen.
”Vadå? Är du rädd eller? Du förstår väl att du aldrig skulle kunna vinna över mi-” Ezekiel avbröts mitt i meningen när en darrande hand fattade tag om strupen på honom.
”Rädd? Nej, som jag nyss konstaterade har jag bara ingen lust till att se ditt fula ansikte”, morrade slytherinaren och blottade tänderna. ”Du däremot, tja..har inte bestämt mig för vad jag ska göra med ditt lik ännu..kanske slita dig i två stycken och skicka hem dig till din mor, låter det som en bra idé?” Självbehärskning, vad är det?

Och vad i helskotta kunde en liten ensam hufflepuffare hitta på i ensliga korridorer mitt på dagen? Faktumet att han dessutom led av hjärtesorg, bar runt på en katt och hade fått ledigt från lektionerna(och därmed borde undvika att vistas i närheten av klassrummen), underlättade inte precis i jakten på svar. Zhìyuan, Zhìyuan, Zhìyuan...Vad har du gjort med lille Max? Nu var ju Max sjutton år och därmed inte så liten, men slytherineleven hade hur som helst förstört de vanliga tankebanorna totalt. Det var inget som hade stört Max innan men nu var det ju verkligen bara jobbigt. Gjorde ont. Som brännblåsor på insidan. Som att hjärtat var en enda stor brännblåsa.
Hmm, någonstans fick han väl ta vägen. Stå still i en korridor och stirra in i en vägg skulle ju åtminstone inte underlätta tankarna. Så nerför trapporna fick det bli. Steg för steg. Sällskapsrummet kanske var det bästa alternativet trots allt? Eller ut? Nej. Nej, ut var för jobbigt. Och blött. Bara nerför trapporna Max. Ett steg i taget.

Tick tack, tick tack. Regnet smattrade våldsamt utanför passagen och en och en annan droppe letade sig till och med in. Under den tiden, då båda eleverna höll sig komplett tysta, glodde Zhìyuan mot Ezekiel. Ögonen var ingenting mindre än mordiska och det var uppenbart att den andra parten i dispyten var vettskrämd utan dess like. Den föredetta kamraten brukade alltid hålla en rak uppsyn, utan att någonsin backa ner i onödan. Men nu? De gråa ögonen vilt uppspärrade och han drog om och om efter andan, som om han inte kunde andas. Nu kanske det faktiskt låg till så att slytherineleven som tagit greppet om strupen klämde till om den en gnutta, men inte speciellt hårt. Åtminstone inte så att den jämnårige inte kunde andas.
”S-släpp”, väste Ezekiel tillslut och försökte desperat fatta tag om sin stav. Den hängde däremot väldigt lägligt för Zhìyuan, som utan problem snappade upp den och kastade iväg den längsmed korridoren.
”Bra försök, men jag är inte lika dum som du tror att jag är”, frustade sjuttonåringen och sände iväg ett komplett sinnessjukt leende. ”Kanske är lika bra att lägga den informationen på minnet?”

Lite inne i sin egna lilla bubbla fortsatte Max nedför trapporna tills dess att klor borrade ner sig i huden på benen. Han gav ifrån sig ett litet kvidande och blängde sedan ner på Kiwi.
"Lägg av med det där", mumlade han och släppte ner fluffbollen på marken istället. Om hon så gärna ville gå själv så fick hon väl göra det. Så nu, när Zhìyuan var borta återgår du alltså till att prata med din katt, Max? Förträffligt.
Väl nedanför trapporna avbröts dock grubblerierna igen. Någonstans i de annars folktomma korridorerna hördes röster. Inte sådär vanligt, glade röster. De här gick knappt att urskilja men det var inget trevligt samtal som pågick. Max försökte identifiera ljuden, var de kom ifrån. Inte för att han egentligen kände för att gå dit, utanför att kunna hålla sig undan. Men det blev givetvis försent. Efter att Kiwi visat vägen möttes han istället av en syn han långt ifrån väntat sig. Zhìyuan. Strypgrepp. En av dem som de träffat på tidigare. Vad hade han nu missat. Efter att ha stått som handlingsförlamad ett par sekunder for han dock fram till de andra. "Z-Zhìyuan? Vad håller du på med?", stammade han förskräckt.

När Max röst ljöd genom den svala korridoren, vände Zhìyuan slutligen på huvudet. Under tystnad betraktade han den jämnårige, lät ögonen halvt äta upp honom några gånger om innan de vändes tillbaka mot Ezekiel. Den andre slytherineleven hade blivit lite väl blek om nosen, men sjuttonåringen som uppbådade till detta brydde sig inte ett smack. Det var idiotens eget fel att han provocerat helt fel person, vid helt fel tillfälle. Och nu när strypgreppet funnit sin rätta plats, var det svårt att lossa på det.
”Äh, sluta se så traumatiserad ut”, svarade Zhìyuan efter ett slag och flinade brett, visade upp raden av sylvassa tänder för offret som hängde och dinglade från väggen. I de bärnstensfärgade ögonen var ingen med situationen udda eller fel, långt ifrån att gå över gränsen. All känsla för vad som var rätt respektive fel verkade ha glidit ner över den slanka ryggraden, vidare nerför benen och sipprat ut på golvet. På annat sätt gick det hela inte att beskriva.
”Vadå då? Är det något fel med det här eller? Tycker inte du också att han förtjänar att ligga och ruttna någonstans i jorden, tillsammans med alla maskar och småkryp?” Undrade slytherinaren och slängde återigen en blick bort mot Max. ”Eller?”
Fan, det var väl klart att hufflepuffaren inte tyckte att någonting av det som skedde framför ögonen på honom var rätt? Egentligen tyckte ju ingen Zhìyuan det heller, men all den självkontrollen var som bortblåst.

Sluta se så traumatiserad ut? Hallå, det var trots allt just det han var?! Det gick väl knappast att bli mer traumatiserad? Eller tja, det gick säkert alldeles utmärkt, men att se sina bröder brinna upp var hur som helst något som satte sina spår. Djupa djupa spår. Vad visste ens Zhìyuan om det? Okej Max, nu ska du nog hålla din lilla mun stängd för om det var någon som visste det så var det väl ändå Zhìyuan själv. Bara shhh, du vet ingenting lilla puff. Kanske hade det varit riktat mot personen den andre slytherinaren? Jo, när Max tänkte ytterligare på det hela så kändes det nästan så. Eller ja, det klart det var. Dum är du Max. Din lilla överanalyserande plutt.
Försiktigt närmade han sig den jämnårige. Kiwi var av den lite mer framåt naturen och slingrade sig runt den långa människans ben.
"Snälla Zhìyuan, släpp honom...", försökte han. Det var så svårt att läsa av situationen. Han var ju egentligen övertygad om att den andre inte skulle skada honom med flit, aldrig någonsin, osams eller ej. Men nu? Skulle det i sådana fall verkligen vara med flit? Zhìyuan verkade ju uppenbarligen tappat i princip all vett och sans. Visserligen hade den tredje betett sig vidrigt, helt klart. Men förtjänade någon det där som pågick där, framför ögonen? Nej. Det var långt bortom okej. "Han betedde sig som en idiot men nu gör du detsamma".