Not what I wanted [PRS]

Jaså, Joshua hade alltså tänkt gå och bekanta sig med alla varelser i trädgården? Av någon skum anledning kunde Zihao inte undgå att bli en gnutta svartsjuk. Inte från ett mänskligt perspektiv, utan från en synvinkel troligen ingen annan kunde förstå sig på. Lite som hundar hade en tendens att bli avundsjuka när katten fick för mycket uppmärksamhet. Som tur var lyckades han skaka av sig den känslan och fokusera på det mysiga scenariot framför honom istället. Doftljusen doftade härligt, intensifierade nivån av härliga dofter i rummet. Sextonåringen tog priset, han doftade bäst av allt och alla - en blandning av kokos, vanilj och brasa. Det var svårt att beskriva, men det var så det kändes. Den spred i vilket fall värme ända ut i tårna på den äldre, som desperat klamrade sig fast vid pojkvännen. Maten var helt plötsligt inte i centrum.
”Mhm, jag kan påminna dig tusentals gånger om dagen om du så vill”, mumlade sjuttonåringen och strök med läpparna över den andres. Värmen började byggas upp även om orsaken kanske inte kunde fastställas till hundra procent. Var det för att han började bli på tok för fylld med lust eller för att de båda två låg under täcket? Eller kanske båda? Äh, det spelade egentligen ingen roll. Zihaos händer gled upp över den smala ryggen och ögonlocken slogs upp. Sedan låg han där och betraktade gryffindoreleven med tindrande ögon. Snart hade en av händerna återigen funnit sin väg till en av de älskvärda kinderna. Han följde dragen med pekfingret, fascinerad över hur någon kunde vara så otroligt vacker. Det var ofattbart, helt jävla knasigt.
”Imorgon kan vi gå ut och ge den stackars igelkotten lite knäckebröd kanske?” Föreslog sjuttonåringen och makade sig ännu närmare Joshua. ”Vad säger du om den idén?”

Samuel hade haft rätt, den yngre Lewis brodern har inte varit såhär lycklig innan. Inte som han minns åtminstone. Den varma atmosfären, läpparna som kärleksfullt och försiktigt rör sig över varandra och fingrarna som griper ett försiktigt tag i pojkvännens vita skjorta. Så förskräckligt mysigt, det är svårt för Joshua att tro att han är värd något av det här, men här och nu vill han bara ta in hela stunden. De där bekymren får han helt enkelt gå igenom lite senare.
”Ja tack..” Mumlar han mot de beroendeframkallande läpparna. Det verkar lite som att de kommit tillbaka till scenariot de varit i strax innan, bara inte lika intensivt. Vilket är bra, med tanke på att storebrodern vid det här laget är påväg upp kan det nog vara bra om de inte slänger bort varandras kläder och roar sig med något mindre oskyldigt. Pillandes med den vita skjortan slår han upp ögonlocken och granskar det underbart vackra ansiktet framför honom. Att gå ut under morgondagen för att hålla den lilla igelkotten sällskap låter inte som en dum idé. Det hade ju trots allt varit det Joshua först tänkt sig, men nu ska viss pojkvännen följa med.. och ja, då blir det verkligen perfekt.
”Det låter toppen,” Dörren till rummet öppnas på gräns, och ett lurvigt litet ansikte tittar in. Haru. Hon blinkar upp mot de två innan hon börjar strosa in i rummet, hon hade visst varit väldigt angelägen i att följa efter Samuel som kommer instigandes strax efteråt.
”Ett käpp kommer lastat.. med en massa smått och gott.”

Kyssarna var så otroligt härliga att inte ord kunde beskriva dem. Rörelserna var synkade och värmen ljuvlig, absolut perfekt helt enkelt. Zihao blinkade ytterst långsamt allt eftersom fingret fortsatte leta sig upp och sedan nerför de vackra dragen. Så under morgondagen skulle de alltså gå ut och hälsa på den lilla igelkotten? Det lät väldigt mysigt. Kanske de kunde ta med sig en filt och lite fika också? De hade väl talat pm någonting liknande innan? Bara att det scenariot involverade en viss Hayley. Jösses, det fanns verkligen många människor innanför husets väggar som skrämde sjuttonåringen. Musklerna stelnade till när dörren gläntade på sig, även om han ganska snart slappnade av. Seså, Samuel kommer inte döda dig bara för att ni ligger i samma säng. Du behöver inte oroa dig.
”Åh, det doftar gott”, utbrast slytherinaren och satte sig upp i sängen. Bra, ge din egen mat en massa komplimanger. Ögonen var fästa på brickan den jämnårige bar på, medan han så gott som ignorerade personen som faktiskt höll i allting. Det dröjde några långa sekunder innan han slutligen gjorde det. Leendet på läpparna bleknade en gnutta även om det snart var tillbaka. Han kunde inte bete sig ohyfsat nu, inte när Samuel tagit sig tiden att bära upp allt det där.
”Tack”, kvittrade Zihao och försökte göra ögonen runda och fina. Aldrig, aldrig innan hade han betett sig liknande runt den äldsta Lewis brodern. De hade hamnat i slagsmål flera gånger, förolämpat varandra och varit allmänt griniga..men aldrig skickat iväg leenden mot varandra. Han satte sig i skräddarsits och började trevande locka på Haru. Tänk om hon var rädd för honom? Nej, nej. Nu satt han och inbillade sig en massa skit igen.

En ljuv doft slingrar sig in i näsborrarna på Joshua, och han känner genast hur klumpen i magen blir allt större. Dumma ångest, bort med dig. Efter allt jobb pojkvän men gjort med måltiden får han inte missa den.. verkligen inte. Kvickt sätter han sig upp i sängen, noga med att inte ligga alldeles för mysigt inflätad med Zihao när storebrodern lägger ögonen på dem. Nu har sjuttonåringen bett honom om ursäkt förvisso, men det betyder inte att de ska irritera skiten ut honom. Det är ju inte så snällt.
"Tack så mycket Sammie," säger prefekten med ett lyckligt litet leende, och hjälper honom att ställa ner all mat framför de två, utan att spilla eller smutsa ner. Samuel i fråga ser lite förvirrat mot Zihao. Ja, de är på lite bättre tärmer, men det betyder inte att de behöver fjäska för varandra, eller försöka se oskyldig ut. Samuel kommer då inte riktigt göra så, det känns långt ifrån naturligt.
"Ingen fara," han hjälper den lilla vovven upp i sängen, innan han nickar mot maten. "Spill inte, och låt inte Haru äta något. Hon har redan fått en rejäl måltid." Att ens påpeka att de inte ska spilla är ju i princip skrattretande, åtminstone för Joshua. Han spiller aldrig.

Det där knasiga leendet som satt klistrat över läpparna på Zihao rann snabbt av. Vad fan höll han på med? Ägnade sig åt att göra saker och ting miljontals gånger mer stelt? I verkligheten var det ju verkligen inte vad han ville åstadkomma, men samtidigt var det precis så det blev. Han vek genast undan med blicken och kliade sig frånvarande i nacken. Skulle relationen till Samuel någonsin bli mer än okej? Mer än okej-jag-måste-väl-stå-ut-med-dig? I den stunden kändes det verkligen inte som det.
Blicken följde Haru och mungiporna vickade lite på sig när hon fick hjälp upp i sängen. Jösses vad söt hon var. Fingrarna drogs försiktigt genom den gudomligt mjuka pälsen och ett litet leende uppenbarade sig återigen på läpparna. Axlarna hade sjunkit ihop en aning men de hotade att höja sig. Maten doftade som sagt underbart och den lilla vovven var gosig. Inte lika mysig som en viss Joshua, men fortfarande mjuk och kelig. Han gillade verkligen djur i största allmänhet, speciellt hundar och katter - men även den där lilla igelkotten var förfärligt söt.
”Hm, jag tror inte att Haru skulle må bra av att få i sig för mycket av den här maten överhuvudtaget”, mumlade Zihao och fiskade upp den lilla vovven i famnen. ”Mycket av det är starkt och jag vet då mer än väl arr min mage inte skulle bli glad om jag slängde i mig en massa chili. När jag gick på fyra ben alltså, annars går det bra.” Rabbel i dess högsta grad.

Med stora ögon ser Joshua på hur pojkvännen drar den lilla lurvbollen intill sig, och så plötsligt känner han sig väldigt avlägsen och kall. Löjligt det där. Att bli lätt avundsjuk på lilla Haru, som nu slickar den yngsta av de tre om handen. Men han drar bort den. Han vill inte ha en massa hundslem på handen när han äter. Lite besviket drar sextonåringen en skål med soppa intill sig, och låter Zihao leka med hunden istället. Han känner sig nästan bortglömd, och allt som behövts var en lurvig liten varelse. Som är mycket mjukare och mer välkomnande än honom själv. Gnagandes i underläppen glider han sig längre bort från den äldre av turturduvorna. De två är alldeles för röriga för att han ska sitta nära, de kommer bara spilla ut soffan förr eller senare.
"Nej, men tyvärr förstår hon själv inte det precis." Påpekar Samuel som granskar de bägge två, innan han själv slår sig ner vid sin lillebror. Det är så lätt att läsa av honom, de har ju trots allt spenderat alla sexton år tillsammans. Han har rätt, om Haru vetat allt hon mår illa av så skulle allt vara mycket lättare. Men den nu stora vovven kan få i sig vad som helst, utan att tänka sig för först. "

Samtidigt som sekunderna släpade sig förbi slängde Zihao små hastiga blickar mot Joshua. Han såg nerstämd ut, men varför? Sjuttonåringen sneglade tillbaka mot Haru och rynkade på ögonbrynen. Var han svartsjuk? Nej, det var väl ändå bara slytherinaren själv som ägnade sig åt att bli avis på djur? Eller? Åh, hjärnan blev med ens sådär fånigt överhettad och han var inte långt därefter tvungen att börja massera tinningarna.
”Det förstår väl jag också?” Muttrade han tillslut och lyfte Haru ner till fotändan, så att han kunde maka sig lite närmare den yngre och ta del av måltiden. ”Tack igen förresten, telefoner kanske inte är så skumma när allt kommer omkring. Snarare praktiska”, fortsatte han och plockade upp en liten skål fylld med ris, för att därefter lägga över en stor bit med tofu. Mapo tofu var en av favoriträtterna. Det var enkelt att tugga, konsistensen var trevlig och så var det starkt. Även om Zihaos lilla mage inte kom överens med stark mat, tyckte han verkligen om det.
”Du borde också testa det här”, påpekade han och höll upp biten med tofu snett framför sextonåringen. ”Det är vegetariskt och smakar så sjukt gott! Plus att jag gjorde den själv”, tillade han och rodnade svagt. Jodå, han ville allt att den yngre skulle prova på maten och tycka om den, det skulle liksom vara lite av en komplimang. Nu förstod han att det kanske var lite för mycket att be om, med tanke på gryffindorarens problem i ställning till maten, men men.
”Vad tyckte ni andra?” Undrade han fortsättningsvis och vände de mörka ögonen mot Samuel. ”Var det gott? Fanns det någonting som inte var gott?”

Löjligt. Så otroligt löjligt att känna sig ensam så fort uppmärksamheten riktas någon annanstans. Joshua kan verkligen inte förstå hur det är han tänker, eller varför axlarna sjunkit på honom. Det är väl något som pojkvännen i fråga har känt själv, de har ju diskuterat saken innan. Däremot är det nytt för den lilla sextonåringen. Att vilja ha den där uppmärksamheten, och inte så lätt bara bli lämnad åt sidan i huvudet på Zihao. Riktigt underligt hur det där fungerar, Haru är trots allt bara en lurvig hund.
”Vi kanske borde fixa en telefon till dig,” påpekar Joshua frånvarande, medan han gång på gång för skeden med den ljuva soppan mot munnen. Det är varmt, får kroppens kyla att lugna ner sig lite grann. Jo, en varm soppa hade nog varit precis vad han behövt. Samuel känner honom väl, han älskar ju soppa. De mörka hundvalpsögonen glider ner mot den lilla biten tofu som hålls framför näsan på honom. Klumpen i magen blir allt större, trycker ihop sig. Soppa är lätt att äta, det är bara att svälja och tvinga ner det. Han behöver inte tugga eller notera smakerna. Tofu däremot.. Men det är ju Zihaos matlagning.. och han vill vara snäll och smaka allt han kan laga som är vegetariskt. Även om det tar väldigt mycket på hela kroppen och psyket. Dumma, dumma hjärndemoner. Under tystnad tar han biten tofu i munnen, och börjar att tugga. Lugn och ro, du ska inte kräkas. Inte kräkas. Lyckligtvis skiftar uppmärksamheten från honom, och de två jämnåriga börjar konversera istället. Bra. Väldigt bra.
”Alla tyckte att det var väldigt gott. Blev faktiskt inte så mycket kvar,” erkänner Samuel med ett svagt, men genuint leende till slytherineleven, innan han ser ner mot sin lillebror igen. Som envist tuggar för att få i sig den starka maten.

”Telefon? Till mig? Nej, jag har redan problem nog att hålla koll på min trollstav..fatta vilken kalabalik det skulle bli om jag även skulle behöva se efter en telefon”, skrattade sjuttonåringen och skakade på huvudet, innan han stoppade in en stor portion med ris och tofu i munnen. Tugga, tugga, tugga. Egentligen var det inte speciellt svårt att mala ner den mjuka, nästan silkeslena biten med tofu. Riset behövde han förvisso tugga sönder, men annars hade han lika gärna kunna svälja den hel. Kött krävde liksom lite mer jobb att äta. Däremot bestämde han sig för att inte ägna allt för stor uppmärksamhet på de rätterna, då Joshua inte verkade uppskatta hans aptit för kött. Plus att tofu smakade minst lika bra och magen hade inga som helst problem med soja överhuvudtaget.
”Gjorde de?” Frågade Zihao efter att ha tuggat svalt. Det var nog bäst att ge den yngre lite lugn och ro med maten, inte lägga all uppmärksamhet på honom. Fast ändå gnagde det i slytherinaren - tänk om pojkvännen inte tyckte om maten? Han sneglade ner i sin egen skål med ris och tofu ett slag innan han drog på munnen. ”Egentligen är det väl Yaosus förtjänst. Utan honom hade det kanske inte stått någon mat på bordet alls”, mumlade sjuttonåringen och stoppade in ytterligare en portion med mat i munnen. Utsvulten, totalt, jävla utsvulten. För bara några minuter sedan hade han halvt glömt bort hur hungrig han egentligen var. Visst hade magen klagat, men han hade liksom inte lagt någon större vikt vid klagomålen.
Ögonen flackade mellan Joshua och Samuel, fram och tillbaka som pilar. Zihao visste inte riktigt vart han skulle fästa blicken. Att bara sitta och glo på den jämnårige skulle bli skevt och att stirra enbart mot sextonåringen skulle inge heller leda till någonting bra. Väldigt socialt handikappad, eller snarare pinsam. Det var inte helt omöjligt att han var lite lik Yaosu på det sättet, särskilt inte då den äldsta Huaze brodern höll på på exakt samma vis.
”Så, vad tycker du?” Undrade han trevande och sneglade försiktigt mot gryffindoraren. ”Soppan var väl i alla fall okej?”

Det är förvisso någonting de kanske behöver ha i åtanke. Om nu sjuttonåringen har det tillräckligt svårt att hålla koll påsen trollstav blir det väl ändå bara jobbigt att ha en massa annat att hålla koll över. Joshua är ju lite större än de fjuttiga trollstavarna eller telefonerna, så honom kan pojkvännen då hålla koll på.
”Men du kan ju använda Accio till båda två,” påpekar den yngre av de tre, medan han fortsätter att slumpa i sig av soppan. Nu är hans smaklökar praktiskt taget utdödade och avskyr varje kontakt med mat och den mättande känslan, men det känns ändå uppenbart att det som kommer i kontakt med tungan är vad folk skulle anse gott. Det är ingenting som gryffindoreleven på plats kräks upp, eller känner sig fruktansvärt illamående av. Vilket är ett stort plus, det brukar hända. Huvudet faller nöjt ner mot Zihaos axel, och han sluter ögonlocken en kort stund. Kroppen måste liksom ta små pauser, att sluka i sig alltihop på en och samma gång skulle inte leda någon vart, det skulle bara göra honom illamående och det skulle inte vara någon trevlig syn för de andra två ungdomarna. Sen så är pojkvännens axel oerhört bekväm och välkomnande.
”Jag tror att är er bådas förtjänst,” det kommer ut som ett litet mumlande från Samuels sida, innan han ställer sig upp från sängkanten och lämnar en liten klapp på sin lillebrors huvud. ”Jag går ner en stund, skriv om du behöver någonting annat.” Med de orden lämnar han rummet, och stänger dörren efter sig. Joshuas ögon stryker sig efter honom, innan han fortsätter att slurpa i sig soppan.
”Både soppan och tofun var väldigt gott. Tror jag skulle ha njutit av det under andra omständigheter,” med ett litet ursäktande leende ser han ner i den varma soppan. Jo, om han varit helt frisk och inte mått illa av i princip alla näringsämnen skulle han definitivt ha njutit hundra gånger mer. Men det är lätt i munnen, och det känns bra.