Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip hade uppriktigt inte en aning om hur den här dagen skulle sluta. Antagligen i katastrof, med tanke på att han skulle ha koll på en hel drös barn under förmiddagen. Han var ju inte direkt den mest ansvarstagande personen på institutet, och så gav dem honom det här ansvaret? Ibland undrade han egentligen hur det stod till med klavens psykiska hälsa ifall dem satte honom på sånt här. Han suckade lite och gick in till klassrummet, undrade hur han skulle överleva den här dagen.

Aubrey ägnade en god stund på morgonen åt att träna innan hon tillsammans med två jämnåriga gav sig iväg på ett uppdrag. Lagom till lunchdags var de tillbaka, det hade inte varit det mest krävande uppdraget direkt, och Aubrey bestämde sig för att gå och se efter hur det var med Philip. Hon tyckte det var ganska ironiskt att han skulle vikariera en lärare med tanke på att han inte alltid var den mest ansvarsfulla personen. Kanske hon skulle få sig ett gott skratt i alla fall.

Det här gick nästan lika illa som Philip hade förväntat sig. Barnen lyssnade inget vidare på honom, var verkligen barn såhär jobbiga hela tiden? Han hoppades verkligen inte det. Det kändes som att så fort han vände ryggen till för att försöka skriva något på tavlan så började dem väsnas och ställa till problem, det här gick inte något vidare. Han höll just på att rita upp en runa på tavlan då någon till och med kastade nån pappersgrej på honom, han suckade direkt och vände sig om vilket ledde till ett utbrett fnitter bland eleverna. I vanliga fall skulle han gärna ha gett dem straff i stil med armhävningar eller något sånt, men dem var kanske i minsta laget för det.

Aubrey stannade upp utanför klassrummet och kikade in genom den smala springan, då dörren stod på glänt. Det verkade som om Philip hade fullt upp. Barnen verkade inte ha någon större respekt för honom än, för det var inte många som satt tysta och stilla utan de viskade, fnittrade och hade sig. En kastade till och med ett hopknycklat papper på honom. Aubrey förde upp handen till sin mun för att kväva skrattet, hon kunde ju inte låta bli att tycka att det var lite roligt.

Philip suckade och såg ut över eleverna, det här kändes sannerligen hopplöst. Han harklade sig lätt varpå eleverna bara verkade fnittra ännu mer. Han hade uppriktigt sagt inte en aning om hur han skulle ta sig till för att få tyst på dem bråkiga ungarna.
"Vet någon av er vad den runan heter?", frågade han, en hand flög upp i luften. Dem var ju åtmisntone så pass uppfostrade att dem räckte upp handen, det var väl något bra.
"Ja?", sade Philip, glad för den plötsliga respekten.
"Hur är det att vara ute på uppdrag?", frågade eleven nyfiket och Philip suckade inombords. Det verkade inte ens vara någon idé att försöka hålla sig till ämnet.
"Farligt, men spännande", sade Philip, hade som vanligt lätt att prata iväg om allt möjligt. Barnet sken glatt upp.
"Men jag är modig!", utbrast han glatt. Det var först nu som Philip också märkte hur Aubrey stod i dörröppningen och såg på. Han kastade en blick till henne i stil med hej-kom-och-hjälp-mig innan han såg på barnen igen.
"Jag är strax tillbaks", sade han, gick till henne för några sekunder och suckade.
"Snälla, få inte för dig att du vill ha några barn", muttrade han direkt till henne.

Aubrey sträckte ut handen mot dörrens handtag för att stänga den, la sedan armarna om Philips nacke innan hon ställde sig på tå för att mjukt kyssa honom på läpparna.
"Om du tar dig genom hela dagen utan att klaga för mycket, så kanske vi kan ägna oss åt något kul på kvällen." Hon höjde menande på ett ögonbryn och placerade en hand mot hans innerlår. Hon gav sedan ifrån sig ett tyst skratt och skakade på huvudet, än kände hon inte för att skaffa barn så Philip hade absolut inget att oroa sig för. Hon släppte sedan taget om honom för att gå in till klassrummet, vänade tills hon fått allas uppmärksamhet innan hon avbröt tystnaden.
"Hej på er, jag heter Aubrey. Ju mer ni studerar och lär er, desto snabbare kommer ni att få komma ut på fältet. Sitter ni och busar som ni gör nu, så kommer varken era föräldrar eller Klaven bli nöjda vilket resulterar i ännu mer studier för er," förklarade hon.

Philip lade genast armarna om hennes midja och besvarade mjukt kyssen. Han kunde inte låta bli att skratta till lätt, höjde lite retsamt på ögonbrynen åt henne.
"Du menar ifall jag överlever hela dagen med dem där monstren?", frågade han retsamt, log roat innan han följde efter henne in i klassrummet igen. Han var rätt förvånad över hur barnen faktiskt verkade lyssna bra på henne. Fast han kunde ju faktiskt förstå dem på ett vis, Aubrey var väl en av de få personer som han lyssnade ordentligt på.
"Kanske du borde vara lärare istället", kommenterade han roat.

"Nu ska ni lyssna på Philip, det är faktiskt intressant att lära sig om runor och deras egenskaper," lovade hon barnen och vinkade leendes hejdå innan hon lämnade klassrummet. Om Philip tagit hennes ord på allvar så hade han väl ändå något att se fram emot till kvällen.

Philip blev faktiskt senare riktigt imponerad av barnen - efter Aubreys pep-talk så skötte dem sig mycket bättre under resten av eftermiddagen. Han hoppades åtminstone att han fick lärt dem ett och annat men var inte särskilt säker på den saken. Det återstod nog att se. Men han hade åtminstone lärt sig en sak, att han var något av en katastrofal lärare. Men långt om länge hade han åtminstone blivit utsläppt därifrån, av någon udda anledning hade dem beslutat att han också skulle vara med barnen när dem åt. Dumheter enligt Philip, men inte slapp han undan för det. Till slut var han åtminstone fri och letade runt efter Aubrey, mycket bara för att han saknade henne. I vanliga fall tillbringade han hela dagarna med henne numera. Han knackade lätt på hennes dörr innan han som vanligt klev rätt in.

Dagen hade varit rätt så tråkig, inte minst för att hon inte fått ägna den tillsammans med Philip. Hon var ju van vid att tillbringa åtminstone större delen av dagen med honom, men annat var det ju nu när han behövde hoppa in som lärare. För Klaven hade det inte varit nog med att ta runorna från honom. Men de var inte direkt kända för snälla straff heller. Det hade kunnat vara värre också. Då det knackade på dörren hade hon precis fått på sig underkläderna efter duschen. Hon drog fingrarna genom sitt blöta hår innan hon log mot Philip.
"Tänk om jag hade varit spritt språngande naken?" kommenterade hon och sträckte sig efter en hårsnodd från nattduksbordet, för att sätta upp håret i en liten knut på huvudet så det inte var i vägen.