PRS Kkaebsong & JustAFriend

Nu trodde säkert Max att Zhìyuan var totalt sinnesrubbad igen, vilket han redan konstaterat innan att den andre troligen tänkte. Nåja, nu var det som det var och sjuttonåringen hade tyvärr bestämt sig för att släpa med hufflepuffaren bort till sin lilla gömda håla.
”Du tror att jag tänker dra med dig ut i skogen och styckmörda dig eller någonting va?” Frågade den längre av dem och gjorde en extremt ful min i samband med de där små försöken att komma upp på fötter. ”Om det är vad du tror så har du fel!”, fortsatte han lätt upprört och släppte de mindre händerna. ”Äh, det här går ju inte.”
Zhìyuan bet ihop käkarna och tog istället sats på egen hand, pressade sig bokstavligen upp på fötter. Sedan var han tvungen att stå där ett tag och vingla tills balansen var återfunnen. Han hittade den ändå relativt snabbt och kubde äntligen bortsta av gruset som fastnat i byxorna.
”Du har aldrig varit i den spökande stugan misstänker jag?” Undrade slytherineleven och började istället dra de blodiga fingrarna genom håret, som för tillfället stod åt alla håll och kanter. ”Det kanske inte låter så lockande, men jag lovar och svär att det är det mysigaste stället på hela det här området.” Spökande och mysigt gick ju däremot inte ihop, inte för fem öre. Hur kunde någon ens definiera det gamla rucklet på kullen som det mysigaste stället på hela skolområdet? Tja, Zhìyuan hade ju faktiskt en del olika små knep att ta till med. Eller ta och ta, han hade tagit till en del knep och fixat och donat i kåken för bara något år sedan. Annars hade den nog inte kunnat beskrivas som varken mysig eller trevlig. Minst av allt välkomnande.

"Nej, det tror jag inte", protesterade Max. Att han skulle bli styckmördad? Eh, nej. Vad det något hade borde oroa sig för...? Självklart inte Max! Men att slytherineleven ens misstänkte att sådana tankar rörde sig i Max huvud, fick honom att känna sig lätt kränkt. Att han därefter mer verkade vara ett besvär än hjälp när det kom till att få upp den andre på fötter...tja, det bättrade inte på något.
"Jag tänker inte följa med till något spökhus Zhìyuan! Glöm det. Det låter läskigt och mörkt och...läskigt", fortsatte han med rädda ögon. Nej, han hade givetvis hört talas om den spökande stugan men mycket riktigt aldrig varit där. Och det fanns ju anledningar till det. Typ som att han var vettskrämd för kusliga byggnader. De flesta byggnader egentligen. Förutom Hogwarts då. Det var ju trots allt i stort sett den säkraste byggnaden typ någonsin. Och spökena som bodde där kändes ju okej. Tjocke munkbrodern var ju svår att känna obehag inför. Blodige baronen var väl lite mer av en utmaning... Nåväl, spökande stugan kändes inte så värst lockande. Bara namnet fick en liten rysning att uppenbara sig.

”Äh, sluta vara så feg, det är bara ett gammalt hus!” Utbrast Zhìyuan och skakade på huvudet. Alldeles för bestämt, greppade han tag om den jämnåriges hand och började dra med honom bort över gårdsplanen. Stegen var ytterst långsamma och vingliga, till skillnad från taget han fattat om Max ena hand. Det var allt annat än svagt och ostadigt, tyvärr. Men sjuttonåringen hade liksom lyckats bestämma sig själv och med tanke på att hufflepuffaren slagit till honom rätt i ansiktet, tyckte han inte att det hela var mer än rättvist. Nu räknades det han för tillfället höll på med troligen som någon form av kidnappning ändå, men äsch! Han hade ju faktiskt varnat den andre om det där, eller hur? Och då hade det minsann inte funnits några protester närvarande.
”Jag vet inte ens varför folk tror att det är hemsökt, för det är det inte. För två år sen hjälpte Lei mig att fixa till några av rummen. I slutet på det förra året var vi klara med hela övervåningen”, förklarade Zhìyuan exhalterat och fortsatte dra med sig Max, nu över grässlätterna påväg mot det piskande pilträdet. ”Plus att det är torrt därinne och ingen annan vet att ingången existerar..så vi kan fixa dina sår. Fan vad smart jag är!” Åh herregud, lilla, lilla Zhìyuan. När du blir exhalterad är det bara läskigt i slutändan, och nu när ditt ansikte är alldeles blodigt är det fan ännu värre. Psykopatisk? Bara en gnutta.

"Men aj". Det där var inget mysigt sätt att hålla handen på. Om det nu ens gick att räkna som det. Och Max ville inte dit. Han blev mer eller mindre släpad. I ett grepp för hårt för att ta sig ur. "Zhìyuan...", fortsatte han klagande tills han avbröts av ett betydligt högre och klagade litet skri. I nästa sekund hade en viss grå, pälsig filur, för tillfället liknande en golvmopp, kommit ikapp. Kiwi blickade anklagande upp på de två pojkarna innan hon surmulet tog ett skutt ner i tygkassen som Max lyckats snappa upp med nöd och näppe. "Förlåt vännen", mumlade han och stängde till påsen. Tänk om de hade glömt henne där? Eller glömt och glömt. Tänk om Zhìyuan släpat iväg Max och Kiwi inte störtat ut i regnet. Då hade hon ju suttit där utanför. Utestängd. Nu skulle hon ju vara sur i typ all evighet men det var ändå tusen gånger bättre än att gå med vetskapen om att hon skulle sitta där ute i ensamhet.

Med tanke på hur ovillig Max verkade vara att följa med, blev Zhìyuan mer och mer besvärad. Inte pågrund av den andre, utan för att han insåg mer och mer att det han höll på med faktiskt var fel. Därför dröjde det inte länge innan han släppte den andre elevens hand och tog ett steg in rakt framför honom. Blodet slingrade sig långsamt nerför ansiktet på honom och ögonbrynen var hopdragna. Armarna slingrade sig runt överkroppen och föste sig själva på ett sätt som fick honom att se riktigt ynklig ut.
”Förlåt, jag ska inte tvinga dig”, mumlade han och sneglade mot påsen, där Kiwi verkade ha gjort sig hemmastadd. ”Eller katten för den delen”, fortsatte han med ett litet, framtvingat skratt. Sedan vände han på klacken och fortsatte fram över grässlätten med läpparna ihopsnörpta. Varför tog han det hela som en förolämpning? För det var precis så han uppfattade det hela - som om huffepuffaren egentligen inte ville spendera någon tid ensam med galningen. Det var säkerligen inte så det hela stod till, men det var så det kändes. Irriterat drog han ännu en gång handryggen under näsan i ett försök att torka bort blodet. Fan, det hela måste ha sett jävligt dramatiskt ut, där han gick i regnet med ansiktet alldeles blodigt.

Hade det varit fel att streta emot? Zhìyuan verkade ju åtminstone tycka det. Fast nej, Max hade all rätt att själv bestämma vart han själv ville. Det kunde ju inte någon annan ta sig friheten att bestämma. Kruxet var väl dock att det var mycket möjligt att det kunde tolkas som att Max inte ville vara med den andre, eller inte litade på honom. Och det var inte sant. Långt ifrån sant. Det var ju Max rädslor som hade kickat in. Det var sådant som inte hade något med Zhìyuan att göra. Att han blev släpad dit mot sin vilja var inte heller något som direkt bättrade på intresset.
"Zhìyuan!", utbrast han och störtade efter den andre. Det var inte bara slytherineleven som var blodig. Max med. Dock var det inte hans eget blod. Zhìyuan hade generöst delat med sig. Eller tja, Max hade ju börjat torka bort de röda dropparna, så det var ju hans eget fel. Inte för att det störde honom just då. Han greppade frustrerat tag om den andres arm. Åh, vad han inte uppskattade att folk bara störtade iväg sådär. Även om nu 'folk' inte sällan kunde vara han själv.

Den andres röst nästan skar i öronen på Zhìyuan, som stannade till i samma sekund Max hand slöt sig omkring en av armarna. Med smala ögon och samma vresiga min strykandes över ansiktet, blängde han mot den jämnårige. Det var inte rättfärdigat på någon nivå överhuvudtaget, men ändå gjorde han det - betedde sig som en sann idiot.
”Släpp”, morrade han samtidigt som en av hans egna händer slöt sig om den andres. ”Gå och gör vad du själv har lust med så kan jag sitta i min ensamhet”, fortsatte sjuttonåringen med samma råa, rispiga röst. Handen som mest legat över Max respektive, fattade plötsligt ett hårt grepp igen. Han hade inte ens någon aning om varför han var så förbaskat arg. Och inte bara arg, utan det var nästan värre. Efter den lilla sammanstötningen med de andra fyra, hade allting verkligen bara blivit komplett kaos för slytherinaren, vars självkontroll gått rakt in i väggen. Hur kunde hans ens göra sådär? Vara så kall och hård mot någon som han verkligen, verkligen tyckte om? Mot någon som han var störtkär i. Det var ju inte logiskt överhuvudtaget, men ändå kunde han inte sluta.

Max kunde inte bli annat än chockad. Varför betedde sig Zhìyuan så kallt? Det var svårt att förstå. Det kanske hade varit för irriterande att han försökt torka bort blodet. Eller att han orsakat blodet snarare. Ja, det var ju rimligt. Det var väl ingen som uppskattade något sådant, även om det verkligen inte varit meningen. Men var det verkligen rättvist att bli så arg? Även om Max egentligen inte hade någon rätt alls att avgöra det så kändes det faktiskt långt ifrån rättvist. Rättvisan i sig spelade dock ingen större roll. Det gjorde däremot det där som högg till inombords och fick tårar att börja forsa nerför de fräkniga kinderna och blanda sig med regnet. Han hade ju velat följa med Zhìyuan. Aldrig lämna. Det var bara rädslorna som hade förstört.
"Förlåt", nästan viskade han och drog snabbt undan handen. Skamset och ledsamt blickade han upp mot den längre innan han vände om och störtade iväg tillbaks till slottet. Sprang. Ville inte veta av någon. Om han ändå bara gjorde bort sig hela tiden så var det väl bäst att dra sig undan och inte umgås med någon. Då slapp andra lida för misstagen. Usch, vilken förmiddag.

Först stog Zhìyuan på samma ställe och stirrade efter Max. Munnen var lätt öppen och ögonen uppspärrade. Det dröjde länge innan han förstod sig på vad som faktiskt hänt och när han väl gjorde det, började tårarna slingra sig nerför de bleka kinderna. Han försökte ropa efter den andre, försökte röra benen för att följa efter honom. Men det gick inte, varken att skrika eller springa. Efter att ha tagit ett stapplande steg, drällde han omkull och blev sittandes på det blöta gräset. Tårarna ökade i styrka och snart satt slytherineleven där, alldeles nerstänkt av både blod och lera, och storgrät. Egentligen var det nog bara bra att få ut allt, eller hur? Fast det kändes ju inte bra, ingenting med det som precis skett var det minsta bra. Varför hade han betett sig som en idiot mot personen han var kär i? Vem gjorde ens något sådant? Tänk om Max aldrig skulle förlåta Zhìyuan nu, tänk om han fått nog av sjuttonåringens vidriga sätt? Fan, fan, fan. Helvete, rent utsagt. Slytherinaren täckte för ansiktet med händerna och kvävde ett vrål av vrede. Inte riktat mot den jämnårige, utan mot sig själv. Åh, nu hade han minsann gjort bort sig riktigt, jävla mycket. Kanske till och med så pass att det inte gick att reparera.

Kiwi jamade klagande nerifrån påsen. Det skumpade väl runt en hel del. Däremot slutade hon ganska strax därpå, när hon insett hur det stod till med människan. För hur konstigt det än var så kunde hon ju läsa av Max. Förstod honom i princip utom och innan. Och nu förstod hon att han inte mådde bra. Inte bra alls. Så det klagande övergick till något mer tröstande. Eller tja, hon försökte utifrån sig förmåga.
Inte utan problem fick Max upp porten. Men när han kom in så blev det kortslutning. Han var blodig, dyngsur och ledsen från topp till tå. Vart skulle han ta vägen? Madam Pomfrey skulle bara ställa allt för många frågor, så sjukhusflygeln var inte ett alternativ. Bort från korridoren behövde han ju dock ta sig snarast. Fler och fler elever strömmade förbi. Alltför många blickar. Max försökte tänka. Vart kunde han garanterat få vara ifred? Där ingen skulle störa. Där han dessutom kunde tvätta av sig. Prefekternas badrum. Prefekternas badrum! Ja, självklart! Dit de egentligen varit påväg innan allt. Innan det som Max nu inte ville tänka på alls, då det bara gjorde sikten ännu suddigare.
Med snabba steg försvann han ner till sovsalarna. Snappade upp nya, rena kläder och diverse salvor. Lämnade däremot inte av Kiwi. Nej, om det var någon gång som Max behövde mentalt stöd så var det väl ändå då.
På något mirakulöst sätt klarade han sig ner dit och sedan upp till slutdestinationen utan att bli stoppad. Hogwarts var sannerligen en magisk plats. Även lösenordet var rätt. Varför skulle han ha flyt med sådant just då när allt han kunde tänka på var en viss Huang Zhìyuan? Kunde inte ens njuta.
Efter att ha puttat igen dörren föll den lilla grönögde pojken ihop i en ytterst liten hög av tårar, smärta och blöta kläder. Så småningom med en tröstande golvmopp på toppen.