Not what I wanted [PRS]

”Men jag gillar dina kinder”, mumlade Zihao skamset och flackade med blicken. ”Jag gillar hela dig..dina läppar, dina kinder, ögonen, armarna..” Rodnaden klättrade upp över ansiktet på honom medan händerna desperat försökte skydda magen. Tillslut fångade han upp den yngres händer i sina egna och fäste slutligen blicken på honom. Han var varken irriterad eller liknande, bara otroligt kärleksfull. Jösses, han älskade verkligen den här människan mer än någonting annat på hela jordklotet. Det var nästan lite läskigt när man verkligen började tänka på det - hur Joshua var hans ljus i livet.
”Skriva ett meddelande? Till Samuel? Och fråga om han kan ta upp mat?” Frågade sjuttonåringen och blev genast blek om nosen. ”Han kommer döda mig om jag ber om något så fånigt”, fortsatte van skräckslaget och ruskade på huvudet. ”Fart han vet kanske inte att det är jag som skriver?” Tvekande tog han emot mobilen och stirrade på den med stora ögon. Mugglargrejer var underliga på alla sätt och vis, någonting han redan visste för den sakens skull. Däremot hade han inte direkt kommit i kontakt med dem, så det var en ny upplevelse att stå och hålla i det som Joshua kallade för telefon. Ögonen smalnade en aning när han försökte sig på att urskilja de olika bokstäverna. Tillslut lyckades han skriva in en mening och satte en smiley på slutet - en katt smiley. Vad annars liksom?
”Såhär typ?” Kan du komma upp med mat åt oss? Skillnaden låg i att hälften av orden var felstavade. Men men, det gick i alla fall nästan att förstå vad frågan faktiskt frågade efter, så det så!

Det är ju bra det, att den äldre av de två turturduvorna tycker om allting hos den respektive. Det hade blivit lite för komplicerat om han faktiskt avskytt allt med Joshua. Allt för komplicerat faktiskt.
”Och jag gillar hela dig.. men mina kinder gör ont,” förklarar han med stora, runda ögon precis som det lilla rådjur han är. Med en lätt, utmattad liten gäspning lutar han kinden mot en av de starka axlarna, så att han kan se allt som blir skrivit som meddelande till Samuel. Noga så att ingenting i meddelandet låter som något han själv inte skulle skriva. Om den äldre Lewis brodern skulle komma på att det är hans jämnåriga kompanjon som skrivit det hela, ja då skulle han antagligen inte koman upp överhuvudtaget. Eller kanske, man vet aldrig.
”Han kommer inte veta det om du inte skriver att det är du nej..” Trevandes ser han ner mot skärmen, och ett mysigt litet leende stryker sig över de fylliga läpparna. Främst för valet av så gulliga smileys, men också de små felstavade orden. ”Precis, men jag måste bara ändra det lite.” Inte för att Zihao ska ta det personligt, verkligen inte. Men felstavade ord är något som skulle få Samuel att snappa upp en underlig förändring.

Varför kunde Zihao inte banka in i sitt lilla huvud att Joshuas stackars kinder faktiskt började göra ont när han höll på och klämde på dem? För han kunde verkligen inte det - inse att det faktiskt kunde göra ont. Sjuttonåringen var verkligen ingen höjdare på att sätta sig in i andras situationer, verkligen inte. Skämdes han? Jo, så snart han insåg att han var kass i den utsträckningen, vilket bara hände när någon faktiskt påpekade detta.
”Okej, jag ska sluta klämma i dem”, lovade den äldre och putade med underläppen. ”I alla fall för resten av kvällen, kan inte lova att jag kommer kunna hålla mig borta för all framtid”, lade han till och sneglade bort, som om han själv insåg att det där inte varit särskilt genomtänk. Det hade det inte varit, spoiler altert.
”Vad flinar du åt nu då?” Frågade han därefter buttert och vände de mörka ögonen till skärmen. Hade han stavat fel? Inte helt otroligt. Lärarna hade gång på gång klagat över att de inte kunde förstå vad han skrev på grund av den värdelösa stavningen. Till Zihaos försvar hade han växt upp med ett helt annat alfabet som han var betydligt bättre på. Där handlade det inte ens om att kombinera bokstäver. Betydligt lättare att förstå sig på. Japp.
”Har jag stavat allt fel eller? Åh, jag förstår inte varför det ska vara så svårt!” Utbrast han och drog händerna genom håret flertalet gånger. ”Bokstäverna är bara så konstiga och de har inte alltid samma ljud och..ugh”, knorrade han vidare och ruskade på sig av frustration.

Att folk börjar klämma i de ömma kinderna är inget nytt, Samuel har ju gjort det enda sedan de va små pyttingar. Nu är det något som Joshua vant sig vid, så jätteirriterande är det inte. Men nu när kinderna magrat ner så gör det faktiskt mycket ondare än om de var i sin vanliga, gulliga storlek. De kan man gulla med så mycket man vill i princip. Sen är det ju en väldig stor skillnad mellan pojkvännens och storebroderns snälla pillande och elevernas dragande i den resterande huden. Trots den stora skillnaden så kan han inte riktigt skilja de två ifrån varandra. När de börjar pilla försiktigt med huden blir han bara påmind av blåmärkena han fått av eleverna på skolan, som dragit i huden för att retas.
”Du får göra det.. men bara försiktigt,” mumlar sextonåringen med lätt rynkade ögonbryn. Nu är han inte så förtjust i sina puffiga kinder, men det kan vara rätt mysigt att få en massa pussar på dem ibland. Under tystnad börjar han att ändra felstavningarna, och skickar tillslut iväg meddelandet för att fokusera på pojkvännen.
”Vi kan jobba på det tillsammans, jag försöker hjälpa dig med felstavningarna, och du hjälper mig att lära mig Kinesiska?” Okej, så den ena uppgiften är lite större än den andra, men det är verkligen någonting som Joshua vill. Att kunna förstå Huaze brödernas påpekanden som de uttalar på deras hemspråk, men också för att komma närmre Zihao. Plus att han verkligen älskar språk, och skulle gärna lägga ett till på hyllan. Efter de där små tankarna griper han försiktigt tag i pojkvännens händer, och börjar backa in till hans sovrum, leder Zihao med sig.
”Kom, nu gör vi ditt rum ännu mysigare.”

Det där lät som en ganska bra plan i Zihaos känsligs öron. Om han hjälpte Joshua med kinesiskan kunde den yngre i sin tur hjälpa honom med stavningen. Nu kanske det var en gnutta svårare att lära sig ett helt nytt språk, men det var trots allt någonting de kunde göra tillsammans. Mysigt helt enkelt, plus att det typ skulle vara den första gången sjuttonåringen hjälpte Joshua med något akademiskt.
”Jag tycker att det låter som en alldeles utmärkt idé”, erkände den äldre och log fåraktigt. Egentligen skulle han inte ha något emot att i samma veva lära sig pojkvännens modersmål - japanska. Däremot skulle det bara sluta med frustration i dess yttersta stadium. Han var redan urusel på språk rent generellt och även om japanska var otroligt vackert, var det inte ens någon idé att försöka. Det susade redan omkring tre olika språk i skallen på honom om man räknade med pälsproblemet. På sätt och vis var det också som ett språk på sitt eget lilla vis.
”Hm, vad menar du egentligen med det där?” Svarade Zihao misstänksamt och höjde på ett av de mörka ögonbrynen. Fast nej, ingenting skulle hända mellan dem. Åtminstone inte innan dess att Samuel levererat maten, det var då ett som var säkert. De hade allt lärt sig någonting efter incidenten med Hayley, annat hade bara varit sorgligt.
Rummet luktade kraftigt av sjuttonåringen, lite som en salig blandning av jordgubbar, blöt päls och tallbarr. Självfallet kunde han inte urskilja detta personligen, men Yaosu klagade jämt över hur illa det luktade. Vad var det ens för fel med den blandningen? Jordgubbar var faktiskt goda och doften av tallbarr vad underbar. Han slängde en diskret blick mot gryffindoraren. Tyckte den andre också att det stank? Merlin, han fick fan ångest av bara tanken.

Bra, då har de än en deal att hålla sig till. Ta hand om sina hjärndemoner, vara konstant ärliga med varandra och lära varandra både stavning och ett helt nytt språk. Det är helt enkelt rätt mycket på deras att göra lista, vilket är rätt bra när man tänker efter. De bägge två har varit ifrån skolan mer än länge, och nu har de än något att fylla de långa dagarna med. Inte för att de har haft långtråkigt innan, inte alls. Sextonåringen hade faktiskt försökt lära Zihao att sticka, och de har sett på en och en annan film. Men någonting mer nyttigt för dem, akademiskt kan också vara riktigt bra att fylla deras dagar med. Nu har Joshua en liten gräns på hur mycket han får studera, det vill säga han får inte studera något alls med tanke på den stress det ger honom.. men att lära sig ett nytt språk har ingenting riktigt med studierna att göra. Så detta bör både modern, sjuksköterskorna och läkarna godkänna. Eller hur? Jadå.
Ögonbrynen rynkar ihop sig, lite förvirrad över vad det är pojkvännen syftar på. Efter lite tanketid kommer han på vad det kan tänkas vara. Jösses, Zihao hade verkligen missförstått honom. Med ett litet skratt skakar Joshua på huvudet innan han släpper taget om de betydligt större händerna, bara för att börja tända små, värmande doftljus.
”Jag menade inte. Det du tror. Jag vill bara att det ska vara mysigt,” förklarar han med en lätt axelryck. Nu skulle han inte ha något emot att hamna i sängs med pojkvännen, atmosfären som slingrat sig över dem tidigare hade varit så beroendeframkallande. Något Joshua gärna fortsätter med. Dock är han väldigt osäker i sin kropp, osäker på om slytherineleven kommer vilja ha honom. Han vet att det inte finns någon anledning till de här tankarna, men hjärndemonerna kommer och styr än en gång. Precis som alltid.

Zihao borde egentligen ha väntat sig det där - han hade väntat sig det där. Vad hade han egentligen fått för sig där i bakhuvudet? Suck. När den yngre släppte de betydligt större händerna gömde sjuttonåringen genast ansiktet i dem. Rodnaden som varit hanterbar för några sekunder sedan hade blivit alldeles förskräcklig. Han slog prövande över kinderna några gånger innan han beslöt sig själv för att ge upp. Nu när rodnaden väl bosatt sig där i ansiktet gick den inte att få bort bara av ren vilja. De mörka ögonen följde Joshua när han tassade omkring och tände drösen med ljus den äldre samlat på sig under årens gång. Det fanns hur många olika dofter som helst, även om de flesta doftade jordgubbe. Om det var någonting slytherinaren verkligen uppskattade så var det jordgubbar. Åh, det var så otroligt längesen han åt en sådan. Bara att tänka på saken fick det att vattnas i munnen.
”Förlåt, jag inser att det var vad du menade”, svarade han efter en stunds tystnad och kastade sig över sängen. Det fanns två täcken som sträckte sig över massiva, mjuka madrassen och en hel hög med kuddar. Alla hade sidenlakan och filtarna som låg vid fotändan var ruskigt mjuka. Armarna slingrade sig runt en av kuddarna och han kikade nyfiket bort mot Joshua. Zihao såg ut lite som en nyfiken unge, med ögonen stora och läpparna putande. Egentligen visste han inte riktigt varför han agerade på det viset, men men. Det var mycket trams den äldre av de två hade för sig som han själv inte förstod.
”Tycker du att jag är jobbig?” Undrade han prövande och rullade runt ett varv, så att han lindade in sig själv i ett av täckena. Ungefär som en rulltårta.

Det var rätt bedårande ändå, att Zihao missförstått honom på det där sättet. Det visar väl att ingen av de två har någon värst oskyldig tankeställning överhuvudtaget. Men det behöver ingen annan veta.
”Än en gång, du behöver inte be om ursäkt. Det var väldigt gulligt,” påpekar han med putande underläpp och tänder tillslut det sista ljuset. Sedan vänder han sig mot fönsterna, skjuter undan gardinerna så att månens sken stryker sig in genom glaset. Väldigt vacker, väldigt mysigt. Under tystnad väger han mot fönsterbrädan, kikar ner över den stora trädgården för att försöka få syn på den lilla igelkotten. Vid det här laget bör den lilla varelsen ligga och gömma sig, kanske äta lite smått och gott. Men sextonåringen hade faktiskt hoppats på att få se filuren en sista gång innan han slänger sig framför pojkvännen och gömmer sig under täcket.
”Jobbig? Överhuvudtaget inte.” Frånvarande höjer han blicken från marken, och vänder sin uppmärksamhet till slytherineleven. Nej, den äldre av de två har ju hjälpt honom väldigt mycket den senaste timmen, tillslut fått tårarna att försvinna och paniken att lugna ner sig. Joshua stannar upp i sina steg och ser ner på mobilen igen, där Samuel lämnat ett snabbt litet svar. Varför. Svaret blev ett lite längre ett, men det är något som den äldre av Lewis bröderna skulle förstå. Han är alltid så snäll och förståndig. Sedan lägger han sig ner i sängen med ett litet kvidande. Jodå, kroppen gör fortfarande ont. Inte lika illa som för några dagar innan, men fortfarande långt ifrån bra. ”Du är så söt.” Med ett litet tjut slingrar han armarna om Zihao, och lämnar en lång kyss på hans kind. Att se honom inrullad om en burrito är så hemskt roande.

”Vad tittar du på?” Undrade den äldre, som för tillfället betraktade Joshua där han stod vid fönstret. Månljuset speglades över ansiktet på honom, fick hela scenen att se alldeles magisk ut. Zihao gömde ansiktet i täcket och försökte desperat få det där breda, fåniga leendet att försvinna från läpparna. Utsikten hade liksom fått honom att le som ett komplett fån, någonting ingen annan behövde bevittna. Usch, han såg säkert alldeles galen ut.
Tillslut vågade sjuttonåringen sig däremot på att kika upp över kanten på täcket igen, fortfarande inrullad som en stor burrito. Ögonen följde den yngre när han slog sig ner på sängen. Söt, åh han var så otroligt söt. Slytherinaren sneglade skyggt mot honom innan blicken flackade till och vändes bort.
”Lovar du? Det känns liksom som om jag är det”, erkände han tyst och frigjorde sig själv från den lilla puppan, ungefär som en fjäril som för första gången sprider sina magnifika vingar. Okej, hans armar var inte direkt någonting att beskåda, men men. ”Du är söt”, sköt Zihao tillbaka och lipade mot pojkvännen, innan han följde dennes exempel och slingrade armarna omkring den slanka midjan. Månljuset som spred sig genom rummet fick allting att se mystiskt ut, nästan spöklikt. Deg vad ganska mysigt däremot och alla tända ljus bidrog till den känslan.
Med samma fåniga leende på läpparna besvarade han kyssen. Händerna gled upp mot kinderna på honom, dock utan att börja klämma. Istället kupades de runt ansiktet på den yngre medan ögonlocken slöts.
”Jag älskar dig så förfärligt mycket, vet du det?” Viskade han mellan kyssarna och började röra tummarna i små cirklar.

Ja, vad är det egentligen Joshua tittar på? Ögonen hade intensivt försökt att få syn på den lilla igelkotten, men förgäves. Med stora, lätt besvikna ögon och putande underläpp granskar han pojkvännen som ser så mysig ut där han ligger inrullad i täcket.
”Jag såg en igelkott förut, ville se den igen,” berättar han medan de små fingrarna börjar pilla med tyget av det gosiga täcket, bara för att rulla sig närmre honom. Igelkotten får han helt enkelt leta upp under morgondagen, se till så att den får i sig lite knäckebröd och vatten. Det är säkert något som den lilla krabaten skulle uppskatta. Uppmärksamheten glider däremot tillbaka till slytherineleven, där den får stanna. Allt han vill där och då är att mysa med Zihao, och inte tänka på alla bekymmer eller hjärndemoner som gör dem bägge två illa.
”Du är inte jobbig, det lovar jag,” bekräftar den yngre av turturduvorna med ett glatt litet leende. Visserligen finns det ett par scenarion som de varit i som varit mer eller mindre jobbiga, men pojkvännen är långt ifrån den enda anledningen till dem. Han är inte jobbig, klart slut. Vart han fått det ifrån är en stor fråga för Joshua, men han skjuter bort den en kort stund. Läpparna rör sig i synk mot varandra medan de små, nätta händerna stryker sig över de välbyggda armarna.
”Kanske, men du får gärna påminna mig.” Åh, ja där och då är Joshua verkligen lycklig. Mer än han varit på väldigt länge trots hjärndemonerna. Att höra Zihao säga de där orden.. det känns så fint, värmande. Han har låtit sig tro på orden, låtit sig själv älska den ett år äldre. Men förhoppningsvis kommer det inte sluta lika illa som alla gånger innan.