Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip - den riktige Philip - hade till sist tyckt att Aubrey varit borta lite väl länge. Han hade gått till sitt rum så länge, men när hon aldrig visade sig så beslöt han sig något otroligt för att gå åt det hållet hon försvunnit. Och han blev minst sagt förskräckt när han fick se Aubrey liggandes där.
"Aubrey!", utbrast han, var på några sekunder framme på knä intill henne. Han lade genast handen mot hennes kind, orolig.
"Hey du vakna", bad han genast, undrade vad i hela friden det var som hade hänt här.

Aubrey slog upp ögonen då hon kände någon skaka om henne. Hennes ögon var precis lika blanka som de varit i drömmen, eller var det här en dröm?, och hon blev tvungen att anstränga sig till det yttersta för att inte brista ut i storgråt.
"Vet du vem jag är?" frågade hon smått förbryllat, vågade inte få upp sina förhoppningar. Hon hade absolut ingen aning om vad det var som pågick.

Philip blev lättad när hon vaknade, men ännu mer oroad igen av att hon verkade gråtfärdig. Vad i hela friden hade egentligen hänt? Han nickade genast, lade armen om henne i hopp om att kunna stötta henne lite.
"Såklart, vad är det för fråga?", frågade han, det var väl självklart att han visste vem Aubrey var. Henne skulle han aldrig kunna glömma, hans älskade Aubrey som han höll kär högre än något annat.
"Vad har hänt?", frågade han oroligt.

Då han bekräftade att han visste vem hon var började hon gråta. Inte av lättnad utan för att hon var övertygad om att det här var en dröm, och att det hon upplevt för en stund sedan var verkligheten. Hon ville inte vakna upp från den här drömmen: hon ville inte återgå till en vardag där Philip inte visste vem hon var.
"Du vet inte vem jag är," fick hon fram. Med tanke på att hon både snörvlade och hulkade, så visste hon inte hur begripliga hennes ord var. Eller om han förstod något av vad hon försökte säga överlag.

Philip var rätt förvirrad av vad hon pratade om, och undrade mer och mer vad som hade hänt. Hade hon slagit hårt i huvudet eller nåt eller varför var hon övertygad om att han inte visste vem han var? Han drog in henne i en kram, hatade att se henne gråta. Han kramade tyst om henne innan han drog sig lätt undan för att lägga handen på hennes kind.
"Vad pratar du om? Du är mitt livs kärlek som jag älskar mer än nåt annat, hur i hela friden skulle jag inte kunna veta vem min fästmö är?", frågade han mjukt.

Hon skakade bara lite på huvudet till svar. Det var ingen idé att hon genast försökte sig på att förklara, hon skulle inte göra sig förstådd så länge som hon grät. Nu fick hon ändå ta och lugna ner sig. Länge satt hon tyst innan hon tillslut samlat sig tillräckligt mycket så att hon bara hickade till med jämna mellanrum. Aubrey förklarade drömmen, eller hur det såg ut i verkligheten, för Philip så detaljrikt hon kunde. Om förklaringen gjorde honom mycket klokare visste hon inte. Det spelade kanske ingen roll heller om det här bara var en dröm.

Philip höll om henne hela tiden, släppte henne inte heller när hon började berätta. Han lyssnade tyst, rynkade pannan lite och tänkte efter. Han nickade lätt.
"Jag hörde Izzy berätta om att klaven kunde göra nåt liknande, typ som en varning och skrämmas eller nåt sånt. Jag lyssnade inte jättenoga", sade han uppriktigt, men skulle definitivt fråga ut mer om det efter detta.

Om det var så att Klaven låg bakom hennes mardröm, att det här var verkligheten, så hade de definitivt lyckas med att skrämma upp henne. Hon skulle definitivt drömma om det här flera gånger bara för att det gjort henne så upprörd. En lite traumatisk upplevelse hade det ju ändå varit. Aubrey torkade bort tårar från kinden innan hon gnuggade sig i ögonen.

Philip såg henne, hatade att se henne så... Ja, han visste inte ens hur han skulle förklara det. Han kramade om henne, önskade att han kunde göra mer för att stötta henne.
"Det är över nu", sade han tyst, gav henne en lätt puss på håret.

Hon hickade till igen och gnuggade sig i ögat innan hon förde handen till bakhuvudet. Hon hade ju slagit i huvudet, trots att det inte varit en hård smäll, och hon kände sig lite öm. Antagligen berodde det hela på att hon milt sagt var lite upprörd.