Yehet och Kkaebsong [PRS]

Av någon oförklarlig anledning började konversationen om Zihaos familj gå nittonåringen rejält på nerverna. Han kunde inte förklara varför och inte heller finna någon logik för känslorna. Det var väl bara så han var? Opålitlig och med en svängradie på flera mil. Humöret kunde verkligen gå från hundra till noll, och vice versa, på mindre än en halv sekund.
”Jaha, men jag..jag vet inte om jag är helt bekväm med att åka hem”, konstaterade den äldre kort, när värmen så sakteliga letade sig bort från kroppen i samband med att Joshua gled bort ifrån honom. Fan. Till och med det gjorde Zihao lätt vresig och han fick plötsligt världens lust att slita tag i artonåringen. Inte för att direkt göra någonting dumt - nej, han ville liksom håva in honom i famnen igen och fortsätta med sin jag-kommer-aldrig-att-släppa-taget fantasi. Fast det var ju inte någon önskan direkt, då han verkligen aldrig tänkt släppa taget om pojkvännen. Aldrig. Aldrig. Aldrig.

De stora ögonen, med värme och färg som smält, varm mörkchoklad granskar ansiktet hans hjärta för några månader sen fallit för. Kanske Joshua inte borde vara så på honom.. det är trots allt inte hans ensak om inte Zihao vill att det ska vara det. De små händerna glider över madrassen och flätar ihop sig med nittonåringens, betydligt större händer. De hör verkligen hemma hos varandra, varje liten del av dem är som handgjorda för den andre. Alldeles perfekt, precis så som Joshua vill ha det. Det känns inte konstigt, inte främmande.
"Förlåt," säger han ursäktande och klamrar sig fast hos den andre, likt den lilla koala han är. Gosar ner ansiktet i vecket av Zihaos nacke, drar in doften som både hjärtat och hjärnan kopplar till hem. "Om du känner för det någon gång dock, följer jag gärna med om du vill det." Det är inte rätt att honom att pressa Zihao så, nej. De bägge två måste gå i sin egna lilla takt, bebissteg.

”Säg inte förlåt, det var ju typ jag som fick för mig att det var en bra idé”, muttrade Zihao och slingrade sig genast om Joshua, nu när han fått chansen. Den här gången skulle han minsann inte lyckas kravla sig loss. Absolut inte. Artonåringen kunde visserligen försöka, men den äldre av de två ungdomarna hade helt tappat förståndet. Lusten efter den andre hade slagit honom tvärs över ansiktet och nu var det praktiskt taget omöjligt att lossa på greppet han fattat.
”Joshua, varför är du så perfekt? Varför? Förklara det för mig..” knorrade nittonåringen och begravde näsan mitt bland de mjuka, underbara lockarna med hår. Syre in, koldioxid ut. Doften in, doften ner i lungorna, kapsla in den och släpp aldrig taget. Det hade varit genialt om något företag släppte en parfym som doftade Joshua Lewis. Zihao hade köpt alla flaskor innan någon annan ens hunnit få nys om produkten. Ingen annan fick ha Joshua, nope. Sorry.

Hmh, kanske Zihao påpekat att det skulle gå om den andre följt med till Kina, men i grund och botten var det artonåringen som tagit upp det. Försökt tvinga Zihao att fara till sin familj, men förhoppningsvis börjar han ändra sig lite snart. Med ett nöjt litet leende gnäller han tyst mot den andres bröstkorg. Mysigt. Ögonlocken sluter sig långsamt medan ha lyssnar på hjärtats klappningar inne under den vänstra delen av bröstkorgen.
"Hmh.. du får tacka min mamma, hennes förtjänst, kanske min pappa också.." mumlandes höjer Joshua på huvudet och låter de mörka ögonen glida över nittonåringens ansikte. Det är väl mest utseendemässigt som han fått vissa aspekter från sin far, modern är däremot nyckeln till den person han blivit. Prydligheten, allt. Fadern hade trots allt inte varit där särskilt mycket under tiden. "Precis som jag ska tacka dina föräldrar riktigt mycket, med blommor och choklad för att du blivit så perfekt" med ett glatt litet leende nafsar Joshua försiktigt till i Zihaos hud på nacken. Hmh, kanske han fått några nya vanor från nittonåringen bredvid också.

När Zihao började tänka på saken, insåg han att Joshua talade om sin pappa väldigt sällan. Kanske de inte hade någon kontakt längre? Kanske de inte ville ha någon kontakt? Eller så ville de det men inte kunde? Äsch, det fanns på tok för många olika scenarion för att någon så lat som nittonåringen skulle orka sig på att gå igenom dem alla. Om den andre ville ta upp den saken så fick han göra det på eget befäl, då Zihao inte hade någon lust att råka vidröra ett ömt samtalsämne. Åtminstone inte nu när de hade det så förbaskat perfekt. Perfekt tills dess att artonåringen fick för sig att börja gnaga på latmaskens nacke. Då blev det hela helt plötsligt inte så värst perfekt. Är man kittlig så är man, det går ju typ inte att träna bort även om man lägger ner hela sin energi på det. Tyvärr.
”Hörru du!” Utbrast Zihao med smalnande ögon och klamrade sig fast ytterligare vid Joshua. ”Vill du att jag ska börja bita på dig eller?” Fortsatte han knorrandes och höjde på ett ögonbryn. ”För jag kommer att göra det. Bita dig alltså. Troligen aningen för hårt.”

Oskyldigt blinkar han upp mot den andre, faller tillbaka mot hans bröstkorg i takt med den stora nallebjörnen. Nej, Joshua vill inte bli biten av Zihao, nittonåringen är trots allt den som är bäst när det kommer till bitande och gnagande. Men betyder det att lilla Joshua tänker sluta? Nejdå.
"Nej, det vill jag inte." svarar han sanningsenligt med benen slingrande om Zihaos midja, och fortsätter försiktigt med sitt lilla nafsande. Först över den markerade nacken, för att sedan fortsätta ner mot nyckelbenet och axlarna. Även om nu den äldres ord skrämt Joshua en hel del, då han mycket väl vet att han talar sanning, så fortsätter han. Dock förstår han själv att under omständigheterna vill han inte bli biten, definitivt inte i läppen. Vissa saker sätter igång bilderna en hel del mer än vissa andra, och det är jobbigt att inte veta vad. "Kittlas det?"

”Kittlas det? Dålig fråga, Joshi”, knotade Zihao och sköt Joshua ifrån sig en aning, så att han kunde kupa händerna omkring de puffiga kinderna. Sedan lutade han sig närmare och närmare tills dess att läpparna fann den andres hals. Till en början var han relativt försiktig, men han har ju trots allt svurit på att han skulle sätta tänderna i artonåringen. Så det var precis vad han gjorde. Det var ju inte direkt så att han bet speciellt hårt, men tillräckligt bestämt för att det skulle kännas. Speciellt då det gällde halsen, där hunden var tunn och skör. Klart som fan att det kändes! Zihao var så pass känslig att det räckte med att någon strök över halsen på honom för att han skulle börja protestera. Stryptag var ju då värst.
”Jag kanske får för mig att äta upp dig..du är alldeles för mumsig”, viskade han slutligen och lät huvudet falla ner mot pojkvännens slanka axel. Armarna fann återigen sin väg runtomkring den smala kroppen och andetag lugnade sig på några millisekunder. Underbart.

Dålig fråga? Jo, det var väl det. Det är rätt uppenbart att Joshuas lilla nafsande hade kittlas, men det var bara roligt. Jobbigt för Zihao, men roligt för Joshua. Dock får artonåringen känna på sin egna medicin när den andre sätter händerna i hans tunna hud istället, och jo, Joshua själv är väldigt kittlig. Så det förvånar honom inte direkt när ett litet fnissande flyr från hans läppar. Det kittlas inte sådär som det brukar göra när Samuel, eller en kompis hoppar på honom och får den stackarn artonåringen att kikna av skratt.. nej, det kittlas i magen, som fjärilar. Det kittlas om kinderna, armarna. Bara Zihao har den förmågan att få honom att känna på det viset.
"Då kommer du få leva utan mig ju.." påpekar Joshua tyst med ett litet skratt, slingrar armarna om Zihao när hans ansikte faller mot hans axel. Fingrarna rör sig försiktigt över de mörka lockarna. Försiktigt lutar han hakan mot den äldres hjässa, drar in doften av schampot. "Och jag vill inte det."

Vill inte vadå? Att Zihao skulle tvingas leva utan Joshua? För det ville ju Zihao defintivt inte. Nej, det skulle inte bli ett speciellt lyckat liv om artonåringen inte fanna där. Det var inte ens en spekulation, utan mer av ett stadgat faktum. De hörde hemma hos varandra, utan tvekan.
”Hm..” började nittonåringen tillslut och började istället bita löst i den yngres axel. ”Jag tror inte att jag skulle överleva någon längre tid utan dig faktiskt..för du är typ som mitt syre, och utan syre så dör man”, fortsatte han tyst och slöt ögonlocken med en liten suck. ”Så lova att aldrig försvinna, för då kommer jag att kvävas. Bokstavligen.” Det lät troligen sim en massiv överdrift, men det var verkligen så Zihao kände. Han tvivlade starkt på att han någonsin skulle överleva i en framtid där själen blivit rånad på sin andra halva. Vem kunde klara att gå igenom något sådant utan att kvävas? Bara under det föregående dygnet hade han ju på sätt och vis känt bristen på syre, bara för att Joshua passerat förbi honom utan att yttra ett ord.

Det är väl det negativa med ett sådant förhållande som de två ungdomarna byggt upp tillsammans.. om något går snett, kommer de aldrig kunna leva utan den andre. Joshua skulle aldrig kunna ta ett endaste andetag med vetskapen om Zihao försvann, spelar ingen på vilket sätt. Nittonåringen skulle nog reagera på samma sätt.
"Och du är mitt syre." svarar Joshua med ett litet, smygande leende medan fingrarna stryker sig över de korpsvarta lockarna. En rodnad bubblar upp över kinderna av den andres bitande på axeln, innan Joshua drar in honom i en bamsekram. "Jag lovar, försvinna ska jag inte." Joshua placerar en liten puss på den andres huvud, så fantastiskt.