PRS Kkaebsong & JustAFriend

Åh, herrejösses. Om det var någonting Zhìyuan inte hade räknat med så var det helt klart det där slaget mot ansiktet. Förvånansvärt hårt var det också, vilket resulterade i att han släppte taget om Ezekiels handled. Handen i fråga hade någon annanstans att vara - nämligen tryckt mot näsryggen. Blodet sökte sig nerför näsan och sedan ut genom näsborrarna, slingrade sig nerför ansiktet. Över läpparna, ner över hakan och så vidare över urringningen på tröjan. Äckligt, riktigt äckligt.
”Max, vad i helvete?” Morrade sjuttonåringen, som på något underligt sätt lyckats förtränga allting som pågick i omgivningen. Både Blake och Reed hade sjunkit ihop på marken, där de nu låg och skrattade för full hals.
”Titta på dem! De slåss nu också, snacka om bra samspel”, tjöt en av dem och slog knytnävarna mot marken. ”Så jävla dumt att det inte är sant”, kacklade han därefter och gömde ansiktet i händerna. Det var ungefär sådär Zhìyuan känt sig för några minuter sedan, när han själv fått ett riktigt allvarligt skrattanfall. Den här gången var det ju däremot inte roligt. Nej, inte alls faktiskt.
”Och vad kommer du göra om vi inte går härifrån?” Undrade Ezekiel slutligen och snappade tag i sin föredetta vän istället, drog i urringningen på honom och tvingade bort handen som höll om näsan. ”Ska du bussa hunden på oss? Jo, vi vet redan om dennes lilla hemlighet förstår du. Han trodde att det skulle vara okej, att vi skulle acceptera honom..ha! Vilken jävla looser”, fortsatte han släpigt och begravde fingrarna mitt bland Zhìyuans svarta lockar. Och så började han dra i det så pass hårt att sjuttonåringens huvud rycktes bakåt, med världens ryck. Aj. Där brast det för den såkallade byrackan, som snubblade bakåt flera steg innan han damp ner på det steniga underlaget. Han kunde inte tänka längre, varken känna eller ta in ett smack av det som skedde där framför honom. Någonting hade nämligen fastnat på hornhinnan, någonting grått och runt. Självfallet fanns det ingenting däruppe på himlen, men där och då kändes det verkligen som det.

Max spärrade upp sina redan stora ögon. Hade han orsakat det där? Blod! Han drog med ens av kappan och knölade ihop den till en boll, för att sedan pressa den mot Zhìyuans näsa. Eller snarare ansikte, jo även om Max var liten så var han allt större än en näsa och därmed täckte tyget mer än så. "Förlåt, förlåt, förlåt!", snyftande han, för jo nu var tårarna framme.
Fast sen - ja, då brast det. Hur kunde de tala sådär om Zhìyuan? Fina fina Zhìyuan. På en millisekund mörknade Max ögon med allt för många nyanser för att inte bli obehagligt. Och när det nästa skedde, när det gick över från "bara" ord till något mer - nej, då hade Max fått nog.
"Släpp honom!". När den andre inte fann något intresse i att lyssna fick trollstaven dras fram. Jo, det fanns inte mycket mer att göra. "Relashio!", ett sken och sekunden efter hade den jämnåriges angripare släppt taget. "Petrificus totalus!", ner på marken. Ingen skulle skada Zhìyuan. Ingen ingen ingen. De andra, skulle de få komma undan då? Nej. Åh nej. "Incarcerius! Levicorpus!", en hissades upp i vristen och en annan blev fängslad med rep om sig. Oförmögna att attackera. Oförmögna att fly.
Fast de var ännu fler, inte sant? Jo, mycket riktigt. En kvar. Inget övervåld nu Max. Seså. "Avis!", en flock med fåglar flög ut ur toppen på staven och iväg mot den sista personen. Förhoppningsvis hade det andra redan avskräckt tillräckligt.
Okej, fokus Max. Fokus på det viktigaste. Den viktigaste. "Zhìyuan! Är du okej?! Förlåt, det var inte meningen! Åhhh".

De svarta ögonen gled förvirrat över scenen framför, trots att de knappt snappade upp någonting av det som hände. Ezekiel hade ramlat omkull och låg i en trasslig hög på marken, med en massa rep som slingrade sig runt den slanka kroppen. Zhìyuan fumlade nervöst över det skrovliga underlaget, försökte finna fäste i verkligheten. Det gick ju däremot inte så bra, då allt han kunde se klart och tydligt var det där förbaskade runda klotet - klotet som inte ens fanns där på riktigt.
”M-max”, stammade slytherinaren och försökte desperat finna den jämnårige eleven med blicken. ”Någonting är f-fel”, fortsatte han panikslaget och tryckte händerna för öronen. De andra slytherineleverna förde ett jävla oväsen. Både Reed och Blake lät som två tjutande grisar. Ljuset riktigt skar i öronen på Zhìyuan, vars blodiga näsa fortsatte med sin tömning på blod. Han avskydde att blöda näsblod, nästan lika mycket som han avskydde att äta ägg. Fast nej, för näsblod var nog värre i slutändan. Det var ju både obehagligt och äckligt på samma gång, medan de där äggen mest var äckliga.
Med ett högljutt jämrande, välte han över på sidan, fortfarande med händerna krampaktigt tryckta mot öronen och benen uppdragna mot kroppen. Nu var det inte bara näsan som värkte längre, utan hela kroppen gav upphov till konstiga små ryckningar. Inte ett bra tecken, absolut inte ett bra tecken. Seriöst, var det någonsin en bra sak att hela kroppen genomborrades av spasmer? Nej, nej det var det inte.

Max sjönk ner på knä bredvid slytherineleven.
"Vad- vad händer?! Zhìyuan?!", snyftade han panikartat. Åh, var det här Max fel? Jo, det klart det var! Tänk om Zhìyuan typ skulle dö nu? Nej nej nej, så får du inte tänka Max.
Däremot kändes väl inte allt sådär förfärligt positivt då Max hjärna gav upp en aning på typ allt. På att komma ihåg formler och så..."Jag vet inte vad jag ska göra!", fortsatte han med panik i blicken. Försökte desperat torka bort blodet med sin skjortärm. Ute i regnet. Brännblåsorna skrek. Kontrollbehovet med. Zhìyuans elevhems-"kamrater" med för den delen. Usch och fy.

”G-gå härifrån istället”, stönade sjuttonåringen och försökte slå bort Max arm, som var och stökade till röran i ansiktet ännu mer. Det var liksom så det var - Zhìyuan var alldeles för osäker på sig själv och feg för att låta den andre stanna kvar. Helst av allt ville han låsa in sig själv någonstans tills han var hundraelva procent säker på att allting var lugnt. Näsan spelade ingen roll, det var bara lite vanligt näsblod, men resten. Som han sagt innan hade den där vidriga känslan av hej-nu-är-det-fullmåne-igen förföljt honom under hela dagen. Hade det inte räckt att han släpat sig igenom en, praktiskt taget två, fullmånar?
Trots att armarna var lika gelé, lyckades han på något sätt sätta sig upp igen och sänka händerna från öronen. Helvetestjut, kunde de inte bara hålla käften? ”J-jag ska gå”, konstaterade han bestämt, även om rösten fortfarande var skakig och ostadig. Gå? Ha! Glöm det du, du kommer snarare att få släpa dig till vart det nu är du tänker gömma dig.

Max tycktes höra grymtanden bakom och skickade därmed iväg ett gäng röda blixtar i ljudets riktning. Ja, en rad lamslån förtjänade de allt. De där orden de sagt kring den andre och pälsproblemen satt inristade hos Max. Tänk då hur det då kändes för den det faktiskt gällde!
"Nej, glöm det!", svarade Max bestämt, men med en darrande röst. Han placerade händerna på vardera av slytherinelevens axlar. Att den andre bett honom att gå gjorde egentligen ont inombords men just då fanns det inte utrymme att lägga kraft på sådant. Han försökte övertyga sig själv att Zhìyuan nog inte riktigt tänkte klart. Att han inte var helt hundra just då, ett faktum som nog vem som helst hade kunnat konstatera. "Du måste få hjälp, vi måste få dig till madam Pomfrey!".

Madam Pomfrey? Sjukhusflygeln? Nej tack, inte en chans - det var då ett som var säkert. Zhìyuan öppnade munnen för att börja protestera, men stängde den nästan genast när näsblodet letade sig fram över tungan. Usch, han avskydde verkligen smaken av blod. Det smakade metalliskt och bara allmänt äckligt, påminde om precis allting sjuttonåringen helst av allt ville förtränga. Tyvärr var det lite svårt att göra just det, när han alltid skulle bli påmind på ett eller ett annat sätt. Förbaskat var det.
”Nej”, svarade Zhìyuan tillslut och skakade bestämt på huvudet, trots att detta bara fick yrseln att intensifieras. ”I-inte madam Pomfrey”, förtydligade han och spände ögonen i den andres. ”Bara..b-bara hjälp mig att komma på fötter s-så att jag kan binda fast mig vid e-ett t-träd eller någonting, o-okej?” Rösten blev mer och mer ostadig, precis som slytherinarens fokus. Han kände igen sig allt för väl för att kunna känna sig lugn med situationen.
Allt eftersom tiden tickade på och de två eleverna suttit och tjafsat med varandra, hade de andra fyra fåntrattarna lyckats frita sig själva. Hela bunten verkade sända Max skrämda blickar, tvekande över om de skulle ge igen eller inte. Efter ett slag verkade de som tur var bestämma sig för det senare alternativet, och skyndade sig mot slottet med hastiga steg. Nej, ingen av dem ville råka beblanda sig mer med hufflepuffeleven än nödvändigt - och den där andra saken såg vettskrämd och mordisk ut på samma gång. Sådant bådade liksom aldrig gott. Det var helt klart bäst att hålla ett säkert avstånd.

Binda fast vid ett träd? Nej, det skulle Max uppenbarligen inte gå med på. Vad hände ens? Tja, all kontroll verkade ju vara utan räckhåll, men utöver det? Fullmånen var ju över. Det kunde väl inte vara så att Zhìyuan skulle tvingas genomlida något liknande igen? Det fick bara inte hända. Inte för att Max inte uppskattade den andre i vargform, det gjorde han ju. Men smärtan det hela verkade orsaka var något som hufflepuffaren knappt tordes tänka på och än mindre ville att den andre skulle behöva uppleva mer än nödvändigt.
Varför inte madam Pomfrey? Hon visste säkert vad som pågick, hade någon brygd som skulle lösa allt, eller? Max försökte hjälpa den jämnårige upp på fötterna. Kanske med bristande framgång, men på något vänster skulle det väl lyckas.
"Zhìyuan, jag kan inte binda fast dig vid ett träd. Om jag springer och hämtar hjälp då, så du kan vänta här, skulle det vara okej?", svarade han, fortfarande med darrande röst. Försökte hitta lösningar med fann bara kaos. Att det hela dessutom inkluderade spöregn gjorde ju inte situationen mindre dramatisk heller.

”Glöm det bara, jag kan h-hålla reda på mig själv”, morrade Zhìyuan, vara humör sjunkit ner på botten. Han visste ju inte vad han höll på med - förstod sig om något inte på situationen överhuvudtaget. Vad var ens anledningen till att han bokstavligen ville fly? Ah, juste! För att han tydligen tappat förståndet helt och hållet. Visserligen hade det hänt många gånger förr, men då hade Lei varit där och räddat allting. Problemet med den hår gången var däremot inte att den äldre brodern inte var närvarande, utan att sjuttonåringen inte kunde avgöra om han överreagerade eller ej.
Axlarna sjönk genast ihop på den dyngsura eleven och han tittade upp mot Max med bedjande ögon. Allt han visste var att sjukhusflygeln var ett stort nej. Det enda som skulle hända om de gick dit var att hon skulle sätta en nål i armen på Zhìyuan, och det hade han ingen lust med. Med en le förbaskat suck torkade han sig under näsan med handryggen innan blicken återigen vändes bort.
”Om du hjälper mig upp på fötter så kan jag visa dig någonting”, mumlade han, fortfarande med de smala ögonen fästa på stenunderlaget. Visa någonting? Äh, nu kommer Max säkert få för sig någonting som inte stämmer överhuvudtaget. Du och dina jävla gåtor, Zhìyuan. Eller det är inte ens gåtor, utan bara konstiga sammanställnigar av ord.

Jahopp, så då var Zhìyuans humör i botten, Max förmåga till lugn likaså och vädret dåligt. 'Det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder', var ju ett uttryck som var högst osant. En lögn. Helt klart en lögn. Fast om det nu låg någon form utav sanning i det så tja, kläderna kunde väl inte passa sämre i sammanhanget. Den vita, genomblöta skjortan som, som alla vita skjortor nu blivit mer eller mindre genomskinlig. För att inte tala om det blöta som kom i kontakt med blåsorna. s m ä r t a.
Visa något? Och vad i helskotta innebar det? Varulvsgrejen hade han ju redan sett. Stora delar av slottet med. Och även om det inte var något som Max sett tidigare så hade han väldigt svårt att se hur någonting kunde vara lämpligt att visa just då. Alltså, det fanns helt klart annat som borde prioriteras - typ att få de där spasmerna att avta eller få bort näsblodet. Lindra Max smärta hade ju inte heller varit någon dum idé.
"Mmm", mumlade han vagt. Valde att inte kommentera. Börja tjafsa kändes verkligen inte som något de två behövde just då. Så han gjorde ytterligare ett försök till att få den andre på fötter. Det var inte så att han inte försökt tidigare men Max var ju som sagt inte den starkaste och Zhìyuan var ju för tusan över en och nittio! Vem skulle ens klara att få upp någon i den storleken lätt som en plätt?